Sverige får brons i mångkulturalism

Jag har haft svårt att komma igång med Integrationsbloggen efter sommarens paus. Det är inte lätt att hitta inspiration och ork när omgivningen är så ogästvänlig. Mångkulturalism indexet (MCP Index) är dock så pass intressant att jag försöker mig på en comeback.

Indexet, utvecklat av Will Kymlicka och Keith Banting vid Queen's University i Kanada, mäter i vilken grad olika länders politik präglas av mångkulturalism inom åtta olika områden: 1) ett lands officiella självbild, 2) skolans läroplan, 3) etnisk representation i media, 4) undantag för klädregler, 5) acceptans av dubbelt medborgarskap, 6) bidrag till etniska organisationer, 7) finansiering av modersmålsundervisning och 8) positiv särbehandling.

I Sverige finns sju av åtta mångkulturalism-policies vilket gör att vi befinner sig i toppskiktet bland de 21 länderna, knappt slagna av Australien och Kanada. Det som gör att Australien och Kanada har ett högre index är att de har vissa program för positiv särbehandling vilket vi saknar. Japan och Danmark, med noll poäng, är länder vars politik inte har något inslag av mångkulturalism. En del höjer nog på ögonbrynen över att Finland präglas av mångkulturalism i högre grad än Norge.


Indexet mäter utvecklingen över tid: 1980, 2000 och 2010. Den vanliga bilden av den svenska invandrarpolitiken är att landet utvecklade en mångkulturell politik under 80 och 90-talet för att sedan svänga tillbaka något i och med att vi fick en officiell integrationspolitik i slutet av 90-talet. Indexet visar dock att politiken i Sverige fått allt större inslag av mångkulturalism, från tre poäng år 1980, fem poäng år 2000 till sju poäng år 2010.

Själv blev jag delvis överraskad av resultatet eftersom jag brukar hävda att svensk invandrarpolitik inte är så mångkulturalistisk som många vill göra gällande. Överraskningen beror antagligen på vad som mäts i indexet som, enligt mig, framförallt är ett index över identitetspolitik. Eller kanske viljan hos länderna att vara eller inte vara en nationalstat. Att Sverige får sju och inte åtta poäng beror som sagt på att vi inte accepterar positiv särbehandling/kvotering. De övriga sju politikområden, där Sverige anses företräda en mångkulturalism-politik, handlar om att a) Sverige uppmuntrar invandrargruppers ursprung och identitet och b) har institutionaliserat pluralism inom den generella politiken i syfte att synliggöra befolkningens mångfald (se bedömningarna för Sverige här).

Oavsett vad indexet säger om mångkulturalism i Sverige och andra länder är det ett intressant projekt som förtjänar uppmärksamhet. Särskilt eftersom det är självaste Will Kymlicka som varit med och utformat indexet.

Relaterat lästips: The Debate Over Multiculturalism: Philosophy, Politics, and Policy av Irene Bloemraad.

Interkulturalism istället för assimilation och mångkulturalism?

Debatten i Europa om assimilation och mångkulturalism är het. CEPS presenterar i antologin Interculturalism: Europe and its Muslims in search of sound societal models en tredje samhällsmodell, interkulturalism. Antologin innehåller många intressanta bidrag om utvecklingen i länder som Nederländerna, Belgien, Tyskland, Storbritannien och Spanien men tyvärr inte en enda mening om Sverige.

The simmering debate in Europe about multiculturalism versus assimilation has now come to a boil. The German Chancellor, Angela Merkel, famously stated in October 2010 that “multiculturalism in Germany (Multikulti) had failed, completely failed”. In February 2011, both Prime Minister David Cameron and President Nicholas Sarkozy could also be heard declaring that multiculturalism was a failure, although only the French President endorsed assimilation as the alternative. Others argue that both assimilation and multiculturalism have failed.

These dramatic statements represent the challenge of interpretation and policy analysis to which this book is addressed. If these single words can identify a failure of society and of the policies of government, then there has to be a better model, concept and policy. This study tries to work towards a better solution, and uses the term ‘interculturalism’ to represent that solution.

Den liberala tyckar-eliten dödförklarar mångkulturalismen

Den 13 april samlades hela den liberala tyckar-eliten på Engelsbergs herrgård i Fagersta för att dödförklara mångkulturalismen som politiskt projekt. Nu går det äntligen att se hela seminariet på Axess hemsida. Några kommentarer från deltagare och åhörare:

Per Gudmundson: Multikulturalismen är död. Det säger europeiska ledare som Merkel, Sarkozy och Cameron. Men vad skulle samma ord betyda för Reinfeldt? Igår samlades en rad debattörer på Engelsbergs herrgård i Bergslagen, på initiativ av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, under rubriken Bortom multikulti.

Vad som komplicerar debatten är att Sverige egentligen inte tillämpar multikulturalism, om man bortser från viss samisk särställning eller hemspråksundervisning.

Dick Erixon: Jag vill få ett slut på att politiker genom politiken försöker framställa sig som godare än andra människor. Det är nämligen genomfalskt. Och det är det allt fler väljare upptäcker.

Vi borde istället få en ärlig diskussion om svårigheter och möjligheter.

Johan Ingerö: Jag har alltid gillat de där ceremonierna som hålls för människor som erhåller amerikanskt medborgarskap. De är ett uttryck för en ambition i det amerikanska samhället att bli fler. Medborgarskapet ses som något mer än bara en juridisk status. Det är ett uttryck för genuin samhörighet.

Den svenska synen på invandring har aldrig haft en sådan dimension. Den har snarast blivit ett sätt för makthavare att kokettera med sin egen godhet, ännu ett uttryck för vår välfärdschauvinism och ännu en möjlighet att agera moraliskt riktmärke för resten av världen.

Alice Teodorescu: Min viktigaste reflektion är att debatten kring mångkultur i alltför liten utsträckning ställer de relevanta frågorna rörande vilka värderingar som samhället ska enas kring. Så här menar jag: mångkultur översatt till pluralism är bra för ett samhälle. Farligt blir det först när vi inte vågar erkänna att kulturer är präglade av värderingar, och värderingar präglade av kultur. Jag brukar lyfta frågan kring hederskultur som exempel. Att inom en hederskulturell kontext slå eller mörda en kvinna är att agera i enlighet med kulturen. Att slå eller mörda en kvinna som etnisk svensk innebär ett avsteg från en svensk/västerländsk kultur, handlingen går så att säga i strid med den kulturella kontexten.

Människor som väljer att leva sina liv i Sverige ska inte tvingas frånsäga sitt kulturella arv men det innebär inte att den låt gå princip som gällt i Sverige sedan 70-talet är acceptabel. Tvärtom, förutsättningen för ett öppet samhälle som respekterar olikhet är att vissa krav och skyldigheter uppställs.

Adam Cwejman: Många liberaler och konservativa håller på att omdefiniera sin syn på integrationens funktion och mål, välfärdsstatens roll, gemenskapen som fråga (nationell, medborgerlig eller etnisk?) och en problemformulering bortom det enögda fokuset på diskriminering.

Det är vanskligt att tala om EN linje. Det är frågan om en just nu väldigt levande borgerlig debatt om multikulturalismen och invandringen. En debatt som framförallt lyckats undvika såväl vänsterns som nationalisternas trötta problemformuleringar och lösningar.

Andreas Johansson Heinö: Jag valde till att börja med att lyfta fram tre aspekter av denna multikulturalism. För det första att den i grunden är reaktiv. Multikulturalismen växte fram som en motreaktion mot nationalismen och det mångkulturella samhället blev det som skulle ersätta nationalstaten. Från förtryckande homogen stat till tolerant mångkulturell stat. Som en konsekvens av detta blev multikulturalismen anti-nationalistisk och föreställningar om att (majoritetskulturens) nationella identitet står i vägen för invandrargruppers välmående slog rot. Detta har skapat överdriven misstro mot dem som talar om behovet av att hålla ihop samhället med gemensam identitet och en överdriven tilltro till konsekvenserna av att slänga nationella symboler på historiens soptunna.

Johan Lundberg: Dock kan man inte blunda för att den multikulturalistiska ideologin har utövat en io de flesta avseenden mycket destruktiv påverkan på det svenska samhället. En konsekvens är islamofobi-begreppet, vilket trots massiv kritik har lyckats rota sig och fungerat som ideologiskt smörjmedel inom den islamistiska extremism som i hög grad frodas bland välutbildade akademiker, inte sällan språkligt och utbildningsmässigt integrerade i det svenska samhället.

En annan konsekvens är att inskränkningar i yttrandefriheten på sistone har normaliserats, så som nu senast var fallet i Kulturhusets beslut att ställa in en dansföreställning med hänvisning till att några enstaka muslimer har påstått sig bli kränkta.

En tredje konsekvens är de svårigheter att i samhället skapa gehör för de 70 000 ungdomar vilkas liv är begränsade med avseende på val av partner, val av kläder, val av utbildning, val av kompisar etc.

Ricki Neuman om mångkulturalismen

Jag väntar fortfarande på att Axess, som utlovat, ska lägga ut TV-sändningen från seminariet Bortom multikulti. Tills dess kan vi ta del av Ricki Neumans betraktelse i SvD. Där beskriver han hur mångkulturalismen som ideologi utmanas och ersätts med tanken om en gemenskap med individen i centrum.

Pendeln har svängt och den multikulturalism som var rätt igår anses fel idag. Nu är det svenska viktigt igen, framkom på seminariet Bortom multikulti. Dags att upphöra se invandrarna som ett kollektiv. Dags att behandla dem som individer, mogna medborgare, fria aktörer.

På ett sätt har Neuman rätt. Opinionen har svängt och mångkulturalismen har inte längre samma positiva skimmer över sig. Jag menar dock att mångkulturalismen i Sverige är institutionaliserad på ett sätt som den inte var tidigare eftersom diskrimineringslagen från 2008 innebär skyldigheter för arbetsgivare och andra att behandla individer olika beroende på deras bakgrund och identitet. Generella regler som är lika för alla bedöms numera som indirekt diskriminering. Ett aktuellt fall är Stockholms hotell- och restaurangskola.

Den unga kvinnan började på hotell- och restaurangskolan hösten 2008. Hon är troende muslim och bär huvudduk som täcker håret. Skolan hade en klädpolicy som innebar att hon inte fick bära huvudduk under serveringslektionerna.

Kvinnan tog upp frågan med skolans dåvarande rektor vid flera tillfällen, men fick inte gehör för sin önskan att bära huvudduk. Eftersom hon ville ha fullständiga betyg gick hon till slut med på att inte bära huvudduk under serveringslektionerna, trots att hon upplevde det som obehagligt.

DO har utrett kvinnans anmälan och gör bedömningen att hon har utsatts för indirekt diskriminering. Det innebär att en skenbart neutral regel slår hårdare mot en viss grupp, i det här fallet kvinnor som av religiösa skäl behöver täcka sitt hår.

Dilsa Demirbag-Sten om mångkulturalismen

Timbros podradioserie idésherpa bjuder på Dilsa Demirbag-Sten och hennes redogörelse för mångkulturalismen. Timbro och Demirbag-Sten kallar det multikulturalism, men jag föredrar termen mångkulturalism. Där gör hon skillnad på mångkultur och mångkulturalism, och kritiserar tanken på att grupper ska ha olika rättigheter.

Kymlicka: Mångkulturalism är en succé

Will Kymlicka har på uppdrag av regeringen i Kanada gjort en slags utvärdering av landets mångkulturella politik: The Current State of Multiculturalism in Canada. Kymlicka är en känd forskare som länge varit tongivande i såväl forskning och debatt om den politiska mångkulturalismens fördelar. Han har tidigare argumenterat för att mångkulturalism leder till både integration och social sammanhållning och han kommer till samma slutsats även nu:

I believe thar the 35-year debate in Canada between those who argue that multiculturalism promotes civic integration and those who argue that it promotes ethnic isolation can now safely be put to rest. Recent studies ... provide strong evidence that multiculturalism in Canada promotes integration and citizenship, both through its effect om attitudes, self-understanding and identity at the individual level and through its effect on institutions at the social level.

I rapporten diskuterar Kymlicka också bakslaget för den mångkulturella samhällsmodellen i Europa. Han menar, i försvar för en mångkulturell modell, att de länder i Europa som anammat en mångkulturell politik har lyckats bättre än andra länder, Han menar också att avståndstagandet från mångkulturalismen främst är retorisk och att mycket lite av den mångkulturella politiken verkligen har dragits tillbaka.

Vad vill kritiker av mångkulturalismen förändra?

De senaste månadernas debatt om mångkulturalismen** gör mig förvirrad (Se till exempel Per Wirtén, Andreas Johansson Heinö, Dick Erixon, Marcus Svensson, Isobel Hadley-Kamptz, Lisa Bjurwald, en lång rad inlägg på Newsmill och Filosofiska Rummet). Den handlar om mångkulturalism som politiskt projekt är bra eller dåligt. Om den leder till samhällelig splittring eller social sammanhållning. Men debatten håller sig nästan endast på idéstadiet - en politisk-filosofisk kamp om att företräda det goda och rättfärdiga samhällsprojektet. Någon gång måste man lämna meta-debatten bakom sig. Få, om någon, frågar sig om Sverige och andra europeiska länder verkligen bedriver en mångkulturell politik och vad i den faktiska politiken som bör förändras för att den mångkulturella politiken ska avvecklas. Och vad är alternativen? Jag skulle vilja föra fram några tankar kring detta.

För det första har Sverige en integrationspolitik, inte en mångkulturell politik. Det har vi haft sedan Riksdagen 1997 antog propositionen Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik (Prop. 1997/98:16). I propositionen utmönstrades termen mångkulturalism. Inte någonstans talas det där om att politiken är mångkulturell. Istället är det centrala begreppet individuell mångfald. Målgruppen är individer, inte grupper och målet för politiken är alla individers - inte gruppers - lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Där slås också fast att såväl individ som samhället behöver anpassas för att så ska bli fallet. Undersökningar visar att politiken har lyckats. Sverige är det land som i allra störst utsträckning ger de som invandrar lika rättigheter (Mipex). Integrationspolitiken har alltså levererat det som riksdagen begärde.

För det andra finns det vissa rester kvar än idag av den gamla invandrarpolitik som etablerades på 1960-, 70- och 80-talet. Till de insatser och program som helt eller till del kan räknas som "mångkulturella" är modersmålsundervisning och stöd till föreningar bildade på etnisk/kulturell grund. Eventuellt kan stöd till trossamfund räknas till en mångkulturell politik. Menar kritikerna av en mångkulturell politik att modersmålsundervisning och/eller särskilt föreningsstöd ska tas bort?

För det tredje finns det nyare politiska beslut som kan tolkas som mångkulturell politik. Friskolereformen öppnade upp för skolor som baseras på etnisk/kulturell/religiös grund. Men samtidigt lyder de under samma regler och lagar som andra skolor. Också den nya diskrimineringslagen kan antas understödja en mångkultuell politik. Lagen har gett den subjektiva känslan av diskriminering utifrån etnicitet och religion ett större utrymme. Det, i kombination med en betydligt bredare definition av positiv religionsfrihet än i t.ex. Europakonventionen, har lett till ökade möjligheter att kräva undantag från generella regler på arbetsmarknaden och på arbetsplatser. Vill kritiker av mångkulturalismen ta bort möjligheten till etniska/konfessionella friskolor och/eller förändra diskrimineringslagen?

För det fjärde finns det sedan länge säråtgärder som det är svårare att se som mångkulturella, t.ex. samhällsinformation, tolkhjälp och utbildning i svenska. Nyare former av sådan politik är insatser för att validera/värdera utländskt förvärvade utbildningar, yrkesutbildningar på modersmålet eller arbetsmarknadsinsatser (instegsjobb och nystartsjobb) som kan antas gynna nyanlända invandrare. Det är politik som kan inrymmas oavsett politisk inriktning, mångkulturell eller ej. Sådana insatser handlar inte om kultur eller identitet utan bör värderas utifrån om de är effektiva eller inte.

För det femte finns det beslut på lokal och regional nivå som kan understödja en mångkulturell politik men det tänker jag inte utveckla vidare just nu.

Min poäng är att de som kritiserar en mångkulturell politik bör konkretisera vad de menar. Vad vill de se för konkreta politiska förändringar? Och tror de verkligen att de begränsade inslag av mångkulturell politik som finns i Sverige verkligen spelar någon större roll för samhällets sammanhållning?

** Med mångkulturalism menar jag statliga/offentliga insatser, regler och lagar som ger stöd och bekräftelse till grupper (och individer) att upprätthålla sin etniska/kulturella/religiösa tillhörighet.

Omläggning av politiken i Storbritannien

Få har väl missat premiärminister David Camerons tal om en misslyckad mångkulturell politik. Talet anknyter till den diskussion om assimilation och mångkulturalism som bl.a. förs på Newsmill och i dagstidningar. Den rapport av Andreas Johansson Heinö, Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt, som startade debatten finns nu också på engelska. Få av inläggen tar dock upp vad den omsvängning som Cameron talar om betyder i praktisk politik. Några av dem är:

* Det ställs allt högre krav på kunskaper i engelska för att få invandra, en politik som påbörjades av den förra labour-regeringen.

The prime minister told the Commons: "The last government did make some progress on making sure people learnt English when they came to our country, I think we need to go further.

"If you look at the figures for the number of people who are brought over as husbands and wives, particularly from the Indian sub-continent, we should be putting in place - and we will be putting in place - tougher rules to make sure they do learn English and so when they come, if they come, they can be more integrated into our country."

* Det kommer, enligt Migrationsminister Damian Green, att bli svårare för invandrare att stanna permanent i landet.

Damian Green, the immigration minister, ... announce plans to review every settlement route amid concerns it is too easy for immigrants to stay indefinitely.

In an interview with The Daily Telegraph, he signalled new arrivals could be stopped, once here, from switching on to visas that pave the way for them to earn a British passport.

Mr Green also warned that widespread abuse of the student visa system is damaging the UK's reputation and likened bogus colleges to something "unpleasant that has crawled out from under a stone".

Uppdatering 8 februari:

Nu verkar det dessutom som att reglerna för arbetskraftsinvandring förskjuts ytterligare i riktning mot högt utbildade. I Storbritannien finns en lista på vilka yrken och jobb som är öppna för arbetskraftsinvandring.

The list of jobs open to workers from outside the EU will be cut by more than a third under recommendations published by the Home Office's immigration advisers yesterday.

The proposals are part of Government plans to raise the threshold for skilled worker visas to "graduate level" jobs, meaning only posts requiring that level of education or equivalent training will be open to migrants.

Professor David Metcalf, Mac chairman, said: "Skilled foreign workers make a valuable contribution to the British economy but, in the context of limits on migration, it is essential that the immigration system is designed to select those migrants we need the most.

"We have recognised this by ensuring our recommendations will allow the most skilled to continue to come and work here."

Damian Green, the immigration minister said: "This is a valuable contribution to ensuring that the immigration system allows firms to bring in people with necessary skills without immigration becoming the first resort to fill a wide range of available jobs.

Tre inlägg om integrationspolitik

Det är sommar och stiltje här på bloggen. Men jag kan i varje fall tipsa om tre rätt så färska debattinlägg.

Philip Wendahl, Fp, förbundssekreterare för Liberal Mångfald, skriver på Expressens debattsida om att folkpartiledningen måste våga strama upp invandringspolitiken.

Sakine Madon skriver på Expressens ledarsida om invandringens kostnader.

Dilsa Demirbag-Sten skriver kritiskt om mångkulturalism och identitetspolitik på DN debatt.

Humes lag och mångkulturalismen

Dilsa Demirbag-Sten följer upp sin artikel i GP med ytterligare ett debattinlägg om Mosa Sayeds avhandling, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige. Denna gång i SvD. I inlägget plockar Dilsa fram ett äss ur rockärmen, Humes lag.

Sayed utgår från att Sverige är mångkulturellt och drar slutsatsen att vi därför måste släppa in sharialagar i svensk rättskipning. Men att gå från en beskrivning av hur Sverige ser ut till en normativ slutsats om vilka rättsregler som bör gälla är ett brott mot den logiska princip som brukar kallas Humes lag och som förbjuder att man går från ett ”är” till ett ”bör”.

På det moraliska planet måste man fråga sig varför ett samhälle som garanterar alla individer lika fri- och rättigheter, borde se det som önskvärt att övergå till ett samhälle där vissa grupper av individer inte längre har samma rättigheter som andra. För vem är detta en positiv utveckling?

Avhandling om mångkulturalism ger eko i debatten

Mosa Sayeds avhandling, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige, som argumenterar för en mångkulturell utgångspunkt när det gäller arvsrätt har redan fått en hel del reaktioner. Det är onekligen intressant och märkligt att vi nu har en svensk avhandling som förespråkar att lika rättigheter inte längre ska gälla i Sverige, vilket klart strider mot det svenska integrationspolitiska målet om lika rättigheter och skyldigheter för alla med uppehållstillstånd i Sverige. Det sistnämnda är viktigt att veta. Att målet om lika rättigheter och skyldigheter i Sverige faktiskt även gäller personer med permanent uppehållstillstånd i Sverige, fastän de är utländska medborgare.

Till skillnad från vad många tror är denna princip otroligt stark i den svenska integrationspolitiken, och alla politiska partier står bakom den. I länder som Danmark, Nederländerna, Tyskland och i många andra länder, är det däremot inte lika främmande eftersom utländska medborgare ofta varken har samma rättigheter eller skyldigheter, det är svårare att bli medborgare och att betydligt större andel av de som invandrat är utländska medborgare.

Uppsala Nya Tidning har haft en rad reportage med utgångspunkt i avhandlingen. I mångkultur utmanar juridiken kommer avhandlingens författare till tals. Där pläderar Mosa Sayed för att arvsrätten bör ta hänsyn till personens kulturella och religiösa bakgrund. Han ställer sig den, för svenska förhållanden, märkliga frågan om varför den svenska staten ska bestämma vilka lagar som ska gälla.

- När islamisk arvsrätt skiljer från svensk rättsordning grundar det sig i kulturella skillnader och synen på familj, släkt, egendom, och så vidare. Man måste fråga sig vem det är som ska definiera och bestämma vilka värden som ska ges företräde framför andra. Är det staten som ska göra det? Eller bör personens vilja, kultur och religion vara utgångspunkten? Det här är en av de svåraste frågorna som ett mångkulturellt samhälle har att hantera. Jag tror att vi måste ge utrymme för olikheter för att nå likställdhet i samhället, säger Mosa Sayed.

UNT har följt upp med artikeln "Islamiska arvsrätt diskriminerar kvinnor" och ledarkommentaren"Mångkultur" ställer INTE nya krav på rättsväsende.

Dilsa Demirbag-Sten är mycket kritisk till avhandlingens idéer i Expressen kultur.

Mångkulturalism som politik förvaltar en gammal och unken tradition i Europa, där etnicitet och religion är de mäktigaste och mest destruktiva variablerna.

I morgon försvarar alltså Mosa Sayed en avhandling som pläderar för en ökad användning av sharialagstifning inom svensk arvsrätt. Vad det betyder för barn födda av ogifta mödrar, kvinnor och så kallade ”avfällningar” borde vara känt för de flesta vid det här laget.

Där är vi nu i mångkulturalismens namn. Religionen islam ses som ett subjekt som inte går att separera från individen.

Vill man ha en akademikers synpunkt i frågan bör man vända sig till Andreas Johansson Heinö. Han uppmärksammar den avvikelse mot svensk integrationspolitik som avhandlingen innebär, men menar samtidigt att Dilsa Demirbag-Sten överdriver hotet från mångkulturalismen.

"Uppgradera medborgarskapet"

Sofia Nerbrand skrev i slutet på förra året en krönika i Svenska Dagbladet som förtjänar att uppmärksammas. Precis som Dilsa Demirbag-Sten kritiserar Nerbrand den mångkulturella politik som förts i vissa länder de senaste decennierna.

Tyvärr har invandring kommit att bli en kontroversiell fråga och diskriminering och rädslor mynnar ut i minaretförbud och missnöjespartier. Vi som är för öppna gränser bär en del av ansvaret, eftersom argumentationen ibland blivit en onyanserad hyllning av det mångkulturella samhället som vilar på kollektiva identiteter. Då finns risken att idéer som strider mot våra rätts- och frihetsbegrepp får inflytande och att individer inom minoriteter förtrycks. Vi borde klargöra att alla är välkomna hit, men att alla kulturella uttryck inte är det.

Nerbrands alternativ är att istället betona individens eget ansvar för sin försörjning och en betoning på det gemensamma genom att uppgradera medborgarskapstanken.

Det enda kitt som i längden kan hålla samman ett pluralistiskt samhälle är medborgarskapet och grundlagen.

Men i Sverige är författningen tyvärr i stora delar död bokstav och medborgarskapstanken svag. Inte ens FP:s landsmöte vågade säga ja till mer information om vad det innebär att vara svensk i lagens mening.

Sofie Nerbrands position ligger i linje med vad Andreas Johansson Heinö döpt till "den villkorade toleransen" i sin avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin?.

Så här beskriver Johansson Heinö den villkorade toleransen:

Den villkorade toleransen är en liberal kritik av icke-liberala företeelser i det mångkulturella samhället. För att värna demokrati, jämställdhet och sekularism måste mångfalden begränsas och toleransen villkoras. Det är bra med religionsfrihet, men inte om det begränsar yttrandefriheten. Det är bra med minoritetsrättigheter men inte om det går ut över jämställdheten. Och så vidare. Kort sagt idén att vi inte ska vara toleranta gentemot de intoleranta krafterna i samhället.

Fortsatta steg bort från mångkulturalism i Kanada

Kanada har länge varit symbolen för en mångkulturell politik. Men liksom andra länder tar också Kanada hela tiden steg bort från den mångkulturella modellen. Minister Jason Kennedy betonar integration framför mångkulturalism, en gemensam kanadensik identitet, språkkunskaper för att bli medborgare och en skyldighet att integrera sig som invandrare.

"Our new focus is on integration. We don't want to create a bunch of silo communities where kids grow up in a community that more resembles their parents' country of origin than Canada," explained Kenney, who is also minister of immigration and multiculturalism.

"We want people to be Canadians first and foremost - to be proud of and maintain their own tradition and heritage, but not at the price of developing their Canadian identity."

Kenney said integration must involve language and needs to ensure immigrants become familiar with Canada's history, values and institutions.

A few months ago, also in Calgary, Kenney suggested federal immigration officials should enforce rules that say immigrants who want to become Canadians be able to communicate in French or English. He said those without proper language skills should be denied citizenship.

His views don't appear to have changed.

"To quote former (British) labour prime minister Tony Blair, newcomers have a right to be different but a duty to integrate, so they have to take the initiative," he said Friday. "It also requires the hard work of newcomers. They have to respond as well and take personal responsibility in the process of integration."

Religionen vinner mark på djurens bekostnad

Just nu håller en form av mångkulturalism att införas i Europa. Undantagsregler föreslås för slakt av religiösa skäl inom EU.

I ett förslag till förordning från EU-Kommissionen om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning föreslås det motsatta, dvs. att djur på grund av religiösa hänsyn inte ska skyddas från djurplågeri.

Kommissionen skriver att många tamdjur utsätts för onödigt lidande, inte bara under uppfödning och transport, utan också under avlivning och slakt och därmed sammanhängande verksamhet. I det europeiska samhället finns ett växande intresse för ett bättre skydd av djurens välbefinnande, både på konsument- och producentnivå. Huvudsyftet med kommissionens föreslagna förordning är att förbättra djurens välbefinnande under avlivning av tamdjur för konsumtion.

Kommissionenen skriver vidare att förslaget innehåller en förteckning över metoder för bedövning och avlivning av djur, tillsammans med detaljerade uppgifter om specifikationer och krav. I det nya begreppet ”skydd av djurens välbefinnande under slakt” är kravet på bedövning av djuren under slakten en grundläggande princip.

Kommissionen visar alltså en vilja att skydda djuren och menar att det ska vara krav på bedövning. Men så kommer en snabb vändning där hänsyn till djuren inte längre verkar viktig.

Av hänsyn till medborgarnas grundläggande rättigheter föreslår kommissionen att undantagen behålls för avlivning av djur inom ramen för religiösa sedvänjor.

Alltså kommer det att vara fritt fram att bedriva djurplågeri bara man gör det i religionens namn.

EU parlamentets föredragande Janusz Wojciechowski välkomnar förslaget som han menar är ett svar på den utmaning det innebär att införa normer för djurens välbefinnande under slakt och avlivning och därmed sammanhängande verksamhet.

Avlivandet av de många djuren bör ske med respekt för högsta möjliga humanitära standarder, de avlivade djurens fysiska och psykiska lidande bör begränsas i största möjliga utsträckning och onödiga grymheter måste uteslutas.

Att begränsa lidandet för de avlivade djuren bör betraktas som en viktig utmaning i ett livsstilsmässigt, kulturellt och moraliskt hänseende, i enlighet med principen om att djur är kännande varelser som lider av smärta och rädsla och inte får behandlas som materiella ting. I europeisk civilisation och kultur bör djurens lidande inte vara likgiltigt för människan.

Åter ser vi stort medkännande med djuren vid slakt. Men så föreslås även parlamentet undanta djurskydd på grund av religion:

Förutom undantagen av religiösa skäl bör det grundläggande tillvägagångssättet vid slakt och avlivning av djur i EU vara att djuren bedövas före slakt, på ett sätt som möjliggör full effektivitet och kontroll.

Frågan om religiösa undantag från djurplågeri vid slakt (Amendment 28) röstades igenom med 291 röster mot 201. De stora blocken Kristdemokrater och Socialdemokrater röstade med överväldigande majoritet för undantaget. Den liberala gruppen röstade med stor majoritet mot förslaget, liksom övriga partigrupper. De flesta svenska parlamentariker deltog i omröstningen och röstade alla nej, dvs. mot undantag pga. religion.

Förslaget måste också accepteras av ministerrådet för att träda i kraft.

Sverige är ett av få länder i EU som alltid kräver att djur bedövas före slakt. Inget undantag medges i Sverige vid slakt enligt muslimsk halal- eller judisk koshertradition. Jordbruksminister Eskil Erlandsson tänker ta strid för de svenska reglerna inför rådsmötet i juni då EUs ministrar ska besluta om slaktförordningen.

- Enligt svensk lag ska djuren inte behöva lida. Det finns full uppslutning kring lagen i den svenska opinionen, säger Eskil Erlandsson.

Tips på läsning: Axess temanummer om mångkulturalism

Missa inte Axess temanummer om Mångkulturalismens utmaningar. Några av artiklarna går att läsa på Axess hemsida, bland annat Både högern och vänstern har fel av Pernilla Ouis och När kultur blev ideologi av Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfelt.

Aje Carlbom om islamismen i Sverige

I slutet av 1990-talet bodde forskaren Aje Calbom i Rosengång medan han skrev sin uppmärksammade avhandling The Imagined versus the Real Other: Multiculturalism and the Representation of Muslims in Sweden. Han var en av de första som på allvar utforskade segregationens effekter och framväxten av islamism i storstädernas förorter. Dessutom blev han en högljudd kritiker till mångkulturalismen som politisk ideologi. Från DN år 2004:

För Carlbom har mångkulturalismen utvecklat en "ideologisk hegemoni" i dagens Sverige. Från regeringskansliet till lokaltidningen, från anarkister till moderater råder det i dag konsensus om den "berikande" mångfalden och "rätten att vara annorlunda". De ideologiska lojalitetsförklaringarna åtföljs av ett slagordsmässigt fördömande av "främlingsfientligheten" som där det institutionaliseras gärna tar sig uttryck som i regeringens "Forum för levande historia", där kritik av mångkulturalismen direkt associeras till nazismen och Förintelsen. "Diskutera mångkulturalismen, visst, men gör det med ideologiska slagord om berikande", konkluderar Carlbom syrligt. "Annars riskerar du inget mindre än att stämplas som en mänsklighetens fiende."

Hans position skulle med Jan-Paul Brekkes ord kunna definieras som kritisk humanism, en position som inte är negativ till invandring i sig men som samtidigt kritiserar vissa negativa aspekter som följer på invandringen.

Nu har Carlbom skrivit en artikel för Newsmill. Han skiljer på moderata och radikala muslimer och menar att hoten ingår i de senares strategi:

Protester mot Muhammedkarikatyrerna, hoten mot Världskultur-muséet för ett par år sedan och alla andra hot som formulerats de senaste åren är typiska för radikala islamister. Det är en del av deras politiska strategi. Den används för att den fungerar. Moderata islamister är försiktigare och använder hellre dialog för att försöka övertyga.

Det är de radikala som anser att våld är acceptabelt i det politiska arbetet. Islamismen påminner mer om hur den socialistiska rörelsen var organiserad mellan reformvänliga och revolutionära under 1970-talet än den visar likheter med kristenheten.

Carlbom menar att Sverige har svårt att hantera dessa islamister på grund av naivitet och överdriven tolerans och förståelse för de radikala islamisternas protester och hot.

Jämfört med hur det är i andra länder finns en stor naivitet kring islamism i Sverige. Här finns en tydlig tendens att alla muslimer betraktats som "offer" för västerländsk imperialism. Detta har gjort det svårt att se hur vissa jobbar politiskt för islam. Politisk korrekthet, rädsla för att bli kallad islamofob eller rasist, behov att "tolerera" allt som har att göra med invandring och migration, har beslöjat blicken och gjort det svårt att upptäcka politiserade former av islam.

Den starka ideologiska rörelse som arbetat på att göra Sverige till ett mångkulturellt samhälle har gjort det förhållandevis enkelt att arbeta som islamist. Aktivisterna har här mötts av stor förståelse för att de är kulturellt "annorlunda".

Flemming Rose om muhammedkarikatyrerna

Gabriel Byström har för Göteborgspostens räkning träffat Jyllands-Postens kulturchef Flemming Rose för ett samtal om värderingar, yttrandefrihet och hur det är att leva under hot. Han menar att krisen som följde på publiceringen visar att den mångkulturella integrationsmodellen misslyckats.

Själv tycker Flemming Rose att Muhammedkrisen markerade den multikulturalistiska modellens sammanbrott i Europa.

- För mig handlar Muhammedkrisen om en likabehandling av alla grupper. Inte att man ska kräva mer eller mindre av muslimer utan samma sak som man kräver av andra. I det ligger ett erkännande och en inkludering.

Här ser vi åter avvägningen mellan särbehandling och likabehandling. Eftersom religiösa tolkningar skiljer sig så pass mycket åt, och för att slippa självutnämnda talesmän som kräver olika typer av särbehandling i religioners namn, är det antagligen bäst att hålla fast vid likabehandlingsprincipen.

Axess om mångkulturalism och klanbildningar

Axess nummer 4 2008 har tema: Det moderna klansamhället.

I ledaren till numret skriver chefredaktör Johan Lundberg:

Inom multikulturalismen är huvudpoängen att den egna gruppens särart och annorlundaskap bör bevaras och beaktas. Det som betonas är inte det som förenar utan det som åtskiljer grupper. Målet är inte integration och allt vad det innebär av att man försöker slipa ner den egna kulturens vassa kanter eller att man försöker finna en gemensam värdegrund i exempelvis upplysningstraditionen och de uppfattningar som vuxit fram ur den om mänskliga rättigheter, om individens frihet och om tolerans mot oliktänkande.

Även om multikulturalismen har som målsättning att verka för inkludering, tolerans och vidsynthet så blir dess konsekvenser desamma som rasismens: ett segregerat samhälle där människor från olika kulturer lever i enklaver, utan någon tro på att det är möjligt att nå fram till en gemensam värdegrund.

Flera av artiklarna kan läsas på deras hemsida: Om södra Italien där vendettans oförsonliga logik fortfarande härskar, om ett samhälle där tilliten rämnar, om internet som gemensamhetsskapare, om Kenyas stamtänkande samt våldsamma fotbollsfirmor. Artiklarna spretar lite väl mycket för att bilda ett sammanhängande tema, men de är alla läsvärda och visar på den utmaning som samhället står inför när föreställningen om den homogena nationalstaten ska ersättas med något annat.

Kanada åter utpekat som förebild för integration

Alla älskar Kanada och Kanadas integrationspolitik. Politiken lyfts fram som förebild från både vänster och högerpolitiker. Svenska Dagbladet sällar sig idag till hyllningskören. Samtidigt vågar jag påstå att exemplet Kanada mest fungerar som en "hägring". När man väl kommer ner till den faktiska politiken brukar de flesta rygga tillbaka för många av inslagen, som:
* Etnisk registrering och kvotering
* Språk och samhällskunskapstest för att få bli medborgare
* Obligatoriska medborgarskapsceremonier
* Försörjningskrav för anhöriginvandring (och en stor del av dem med flyktingstatus har heller ingen rätt till offentliga bidrag)
* Locka till sig högt utbildad arbetskraft medan flyktinginvandringen är liten

Även jag har varit på studiebesök i Kanada

Jag är själv en av dem som åkt till Kanada och studerat deras integrationspolitik när jag arbetade på Integrationsverkets GD-stab. Vi mötte ministrar, experter och tjänstemän, besökte frivilligorganisationer och elever som gick på språkundervisning samt var med på en medborgarskapsceremoni. Efter besöket skrev jag en rapport om Kanadas integrationspolitik som ni hittar här.

Sharia och mångkulturalismen

En stor fråga vid tiden för vårt besök var hur man skulle hantera kravet från vissa muslimer på att införa sharialagstiftning. Frågan är om muslimer ska få tillåtelse att använda Sharia som lag i rättsfall som gäller familjen som ersättning/komplement till den kanadensiska lagen. Det är ett mycket komplicerat fall och sätter fingret på det ofta diskuterade ämnet om var gränserna går inom mångkulturalismen.

Argumenten för och emot är många. De stora organisationerna för kvinnliga troende muslimer motsätter sig införandet av Sharia. Det kommer, enligt dem, att gå ut över kvinnornas rättigheter. Förespråkare för muslimsk skiljedomstol i familjerättsliga fall menar att det handlar om religionsfriheten och att en riktig muslim måste leva enligt Sharia. Andra icke‐muslimska förespråkare menar att detta är ett bra tillfälle att utveckla en Sharialag som är anpassad till ”moderna” förhållanden.