Alla älskar Kanada och Kanadas integrationspolitik. Politiken lyfts fram som förebild från både vänster och högerpolitiker. Svenska Dagbladet sällar sig idag till hyllningskören. Samtidigt vågar jag påstå att exemplet Kanada mest fungerar som en "hägring". När man väl kommer ner till den faktiska politiken brukar de flesta rygga tillbaka för många av inslagen, som:
* Etnisk registrering och kvotering
* Språk och samhällskunskapstest för att få bli medborgare
* Obligatoriska medborgarskapsceremonier
* Försörjningskrav för anhöriginvandring (och en stor del av dem med flyktingstatus har heller ingen rätt till offentliga bidrag)
* Locka till sig högt utbildad arbetskraft medan flyktinginvandringen är liten
Även jag har varit på studiebesök i Kanada
Jag är själv en av dem som åkt till Kanada och studerat deras integrationspolitik när jag arbetade på Integrationsverkets GD-stab. Vi mötte ministrar, experter och tjänstemän, besökte frivilligorganisationer och elever som gick på språkundervisning samt var med på en medborgarskapsceremoni. Efter besöket skrev jag en rapport om Kanadas integrationspolitik som ni hittar här.
Sharia och mångkulturalismen
En stor fråga vid tiden för vårt besök var hur man skulle hantera kravet från vissa muslimer på att införa sharialagstiftning. Frågan är om muslimer ska få tillåtelse att använda Sharia som lag i rättsfall som gäller familjen som ersättning/komplement till den kanadensiska lagen. Det är ett mycket komplicerat fall och sätter fingret på det ofta diskuterade ämnet om var gränserna går inom mångkulturalismen.
Argumenten för och emot är många. De stora organisationerna för kvinnliga troende muslimer motsätter sig införandet av Sharia. Det kommer, enligt dem, att gå ut över kvinnornas rättigheter. Förespråkare för muslimsk skiljedomstol i familjerättsliga fall menar att det handlar om religionsfriheten och att en riktig muslim måste leva enligt Sharia. Andra icke‐muslimska förespråkare menar att detta är ett bra tillfälle att utveckla en Sharialag som är anpassad till ”moderna” förhållanden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vissa skulle hålla med om att bilden av Kanada är något idealiserad (särskild kanadensarna själva). Men några av dina kommentarer förstår jag inte. Varför skulle man rygga tillbaka inför:
*Etnisk registrering och kvotering - kvotering i den svenska bemärkelsen saknas i stort i landet, däremot finns mycket stark anti-diskrimineringslagstiftning.
Etnisk registrering tillämpas inte som svenskar i gemen tror att man måste göra det - d.v.s. det är inte staten som bestämmer vilken etnisk tillhörighet en medborgare anses ha. Det rör sig istället om självidentifiering. Att offentligt identifiera sin etnicitet kan bara uppfattas som kontroversiellt i en kontext där sådan olikhet anses misstänkt.
Språk och samhällskunskapstest - Detta måste vara en missuppfattning. Medborgarskapstestet rör sig inte om ett språktest, även om det utförs på engelska eller franska (vilket inte borde vara märkligt eftersom dessa är landets officiella språk). Däremot är det ett samhällskunskapstest. Men varför är det kontroversiellt att en ny medborgare ska ha och visa kännedom om det nya land man har kommit till? Eftersom medborgarskap innebär både privilegier och skyldigheter verkar det väl rimligt att begära att de nya sådana ska kunna uppfylla och ta del av båda?
Mikael, jag anser inte att Kanada-modellen är kontroversiell. Ivarjefall inte medborgarskapstestet (som mäter både samhällskunskap och språk, för visst måste man kunna läsa). Men ett liknande test föreslogs av Folkpartiet som direkt utpekades som rasister, eller åtminstone främlingsfientliga. Så visst är det kontroversiellt.
Och visst är den etniska registreringen självvald, men alla arbetsgivare som lyder under den federala lagstiftningen är ålagda att ha en sammansättning av personal som avspeglar mångfalden. Kvotering uppmuntras och straff kan utmätas till företag som inte lever upp till sin kvot av "visible minorities". Däremot är det fritt fram för företag som inte ingår i den federala lagstiftningen att anställa vem man vill. Men denna typ av direkt och stark kvotering finns det få som förespråkar i Sverige utanför Masoud Kamalis gäng.
Min poäng är att alla dem som gillar Kanada faktiskt aldrig skulle acceptera modellen översatt till svenska förhållande.
Mikael, jag kikade förresten in till din/er blogg. Intressant.
Jag förstår. Poängen är väl vald och pekar ut en hel del märkligheter i den svenska debatten. Eller, kanske rättare, bristen på nyans i vissa områden (den märkliga Kamali-debatten visade det med stor tydlighet). T.ex. gäller det hur kvotering uppfattas. Affermative Action i USA anses ju t.ex. vara kvotering, men går i själva verket ut på att om det finns två i övrigt likvärdiga sökande så kommer den som tillhör en underrepresenterad minoritet att få företräde. Det är absolut inte samma förfarande som t.ex. den socialdemokratiska vanan att tillsätta "varannan damernas" till Riksdagen - där kvoten alltså i tillsatt innan övriga meriter beaktas, inte efter.
Testet mäter inte språk i den meningen att man inte formellt får/förlorar poäng för visade språkfärdigheter (det är ett s.k. multiple choice-test), men visst måste man kunna läsa språket testet är utformat på. Men därvi skiljer sig alltså också det kanadensiska testet från Folkpartiets förslag, som ju uttryckligen är ett språktest, inte ett samhällskunskapstest.
Det finns andra aspekter i den kanadensiska modellen som också skulle uppröra vissa svenska känslor, däribland civil samhällesorganisationernas starka ställning i invandrar- och flyktingmottagning. Tanken att staten inte alltid är bäst på att göra allt kanske är svår för vissa att förstå.
Men återigen, det kanske snarare reflekterar vissa grundläggande problem i den svenska debatten än några problem i den kanadensiska politiken, som vid jämförelse framstår som tämligen framgångsrik. Åtmintone är det min erfarenhet.
Tack för kommentaren om bloggen. Vi är ett team graduate students vid lärosäten i hela Kanada som bidrar. Det är spännande och intressant, och mycket som sägs påminner om frågor som debatteras i Sverige, även om begreppen ofta diskuteras på ett annat sätt.
Hej!
Mycket intressant blogg. Är själv ursprungligen invandrare från Sverige som utvandrat till Kanada. Tycker personligen att det finns påtagliga skillnader mellan Sverige och Kanada i denna fråga. Den kanske absolut största skillnaden ligger attityden på gatan gentemot invadrare. I Sverige har invandringen fått en alltför negativ klang, och man belyser aldrig/sällan det positiva med invandringen. Här i Kanada, ffa i storstadsområderna, är det sällan man tänker på att man är invandrare, medan man dagligen påmindes om det i Sverige (i olika former). Jag skulle tro att Kanada ligger ett 10-tal år före de flesta europeiska länderna i integration/invandringsfrågan.
Skicka en kommentar