Härom dagen skrev Sakine Madon i Expressen om journalister, en yrkesgrupp som trivs tillsammans i storstädernas centrumområden:
1 259 journalister trängs på Södermalm, medan det i Rosengård bor sju och i Angered tio. Så mycket som det skrivs, debatteras och görs reportage om ställen som Rosengård, och ändå så få journalister som bor och lever där.
Ole Rothenborg, DN:s korre i Malmö, har nu gjort en av dessa resor, från innerstaden till förorten, för att samtala med polisen och ungdomar om det spända läget i Rosengård. Reportaget avslutas med en intervju med Aje Carlbom, forskaren som bodde i Rosengård i tre år medan han skrev sin avhandling. Han är pessimistisk och tror det blir värre framöver.
De flesta anser att oroligheterna beror på utanförskap, arbetslöshet och fattigdom?
– Jag har svårt att se sambandet. Det finns många som är arbetslösa men ytterst få som går ut och kastar sten. Jag vet inte hur mycket intifadan och upproret i Gaza har spelat in för att inspirera stenkastarna. Tyvärr har ingen studerat den saken.
Varför?
– Många uppfattar ämnet som alltför känsligt att forska i. I Sverige kan många vara väldigt toleranta mot invandrares intolerans, men inte ett dugg toleranta mot svenskars intolerans. Det ena kan tolereras men inte det andra. Det är konstigt.
Hur ska man lösa problemen?
– Ju fler invandrare som flyttar till Malmö, desto större blir marknaden för olika etniska produkter och för extrema tolkningar av islam. Det blir enklare och enklare att leva som i hemlandet även om man bor i Sverige.
– Man måste bryta segregationen. Enda sättet att göra det är att stoppa inflyttningen av fler invandrare till Malmö. Men det ställer ingen upp på i det politiska systemet. Därför är det som vi ser nu bara början. Det kommer att bli värre.
Visar inlägg med etikett Aje Carlbom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Aje Carlbom. Visa alla inlägg
söndag 5 juli 2009
söndag 17 maj 2009
Debatten om Rosengård går vidare
Min fd. lärare på Malmö Högskola Diana Mulinari reagerar på Aje Carlboms bild av situationen i Rosengård.
Carlboms diagnostisering av händelserna i Rosengård är som hämtade från en främlingsfientlig hemsida. Vetenskapens roll, menar jag, är en annan.
Istället vill Mulinari resonera.
Så låt oss istället prata om makt och konflikter. Låt oss prata om exkludering och motstånd. Låt oss prata om maskulinitet och våld. Men det förutsätter en vilja att diskutera, nyansera och reflektera. Att, som Aje Carlbom gör, förenkla, renodla och förvanska så att allt svenskt blir gott och allt utländsk blir ont, så att människor som är födda i Sverige och med svenskt medborgarskap förvägras rätten att bli kallade svenskar, det är inte bara dålig vetenskap utan bidrar också till att upprätthålla konflikten och problemen.
Laid Bouakaz, forskare i pedagogik vid Malmö högskola, är en annan som fortsätter debatten i Sydsvenskan. Han menar att en stor del av problemen finns hos de som arbetar i området.
Vi som forskar och jobbar i liknande områden har länge varnat för det som händer i Rosengård och har försett makthavarna med förslag på åtgärder för att undvika dessa konflikter. Men eftersom det serveras av fel sorts experter tas de inte på allvar.
Kriminaliteten och gängbildningarna ökar och eleverna misslyckas, och så kommer det att fortsätta även om stadsdelarna får extra resurser.
Hur man än gör så kommer mångfalden i Malmö att misslyckas så länge man inte skakar om organisationer och skolor och omplacerar eller byter ut chefer och personal.
Carlboms diagnostisering av händelserna i Rosengård är som hämtade från en främlingsfientlig hemsida. Vetenskapens roll, menar jag, är en annan.
Istället vill Mulinari resonera.
Så låt oss istället prata om makt och konflikter. Låt oss prata om exkludering och motstånd. Låt oss prata om maskulinitet och våld. Men det förutsätter en vilja att diskutera, nyansera och reflektera. Att, som Aje Carlbom gör, förenkla, renodla och förvanska så att allt svenskt blir gott och allt utländsk blir ont, så att människor som är födda i Sverige och med svenskt medborgarskap förvägras rätten att bli kallade svenskar, det är inte bara dålig vetenskap utan bidrar också till att upprätthålla konflikten och problemen.
Laid Bouakaz, forskare i pedagogik vid Malmö högskola, är en annan som fortsätter debatten i Sydsvenskan. Han menar att en stor del av problemen finns hos de som arbetar i området.
Vi som forskar och jobbar i liknande områden har länge varnat för det som händer i Rosengård och har försett makthavarna med förslag på åtgärder för att undvika dessa konflikter. Men eftersom det serveras av fel sorts experter tas de inte på allvar.
Kriminaliteten och gängbildningarna ökar och eleverna misslyckas, och så kommer det att fortsätta även om stadsdelarna får extra resurser.
Hur man än gör så kommer mångfalden i Malmö att misslyckas så länge man inte skakar om organisationer och skolor och omplacerar eller byter ut chefer och personal.
tisdag 12 maj 2009
Manlig fåfänga bakom problemen i Rosengård
Aje Carlbom kommer idag med en alternativ förklaring i Sydsvenskan till det ständiga stöket, bränderna och angreppen på offentliga sektorns företrädare i Rosengård.
En av de hittills dolda eller bortglömda sidorna av förstörelsen rör den tilltrasslade kombinationen av kultur och manlighet.
Att utsätta sig för de risker som följer av att provocera polis eller andra myndigheter är alltså ett sätt att manifestera att man är tillräckligt mycket man för att få vara med i gemenskapen av andra män. Men det är också ett karaktärstest av det dominerande samhället. Klarar de av oss eller viker de ner sig? Här gäller det att samhället bestämt visar vad som gäller, ty en undfallande attityd riskerar att spä på det förakt många unga män känner inför (manlig) svaghet.
Killarna har socialiserats i miljöer där manlighet innebär något annat än i svenska medelklassmiljöer. Visst, flera av dem har växt upp i Rosengård som ligger i Sverige, men det är bara ett geografiskt konstaterande. Kulturellt är inte Rosengård en helt svensk stadsdel.
Slutklämmen är pessimistisk:
Ett område som Rosengård är en förträfflig plats för unga män som vill strida med varandra om vem som är manligast. Risken är dock att vi bara är i inledningsskedet av många års regelbundet återkommande kravaller. Här finns det idag gott om unga pojkar. Vi bör dock ha i åtanke att stadsdelen är ett mycket barnrikt område där de som idag är småpojkar kommer att växa upp till stökiga tonåringar som även de vill sätta sig upp mot auktoriteter. Vilken typ av manlighet har det svenska samhället att erbjuda dessa? Det är frågan jag tror alla måste fundera över om man vill släcka bränderna i stadsdelen en gång för alla.
En av de hittills dolda eller bortglömda sidorna av förstörelsen rör den tilltrasslade kombinationen av kultur och manlighet.
Att utsätta sig för de risker som följer av att provocera polis eller andra myndigheter är alltså ett sätt att manifestera att man är tillräckligt mycket man för att få vara med i gemenskapen av andra män. Men det är också ett karaktärstest av det dominerande samhället. Klarar de av oss eller viker de ner sig? Här gäller det att samhället bestämt visar vad som gäller, ty en undfallande attityd riskerar att spä på det förakt många unga män känner inför (manlig) svaghet.
Killarna har socialiserats i miljöer där manlighet innebär något annat än i svenska medelklassmiljöer. Visst, flera av dem har växt upp i Rosengård som ligger i Sverige, men det är bara ett geografiskt konstaterande. Kulturellt är inte Rosengård en helt svensk stadsdel.
Slutklämmen är pessimistisk:
Ett område som Rosengård är en förträfflig plats för unga män som vill strida med varandra om vem som är manligast. Risken är dock att vi bara är i inledningsskedet av många års regelbundet återkommande kravaller. Här finns det idag gott om unga pojkar. Vi bör dock ha i åtanke att stadsdelen är ett mycket barnrikt område där de som idag är småpojkar kommer att växa upp till stökiga tonåringar som även de vill sätta sig upp mot auktoriteter. Vilken typ av manlighet har det svenska samhället att erbjuda dessa? Det är frågan jag tror alla måste fundera över om man vill släcka bränderna i stadsdelen en gång för alla.
torsdag 16 oktober 2008
Aje Carlbom om islamismen i Sverige
I slutet av 1990-talet bodde forskaren Aje Calbom i Rosengång medan han skrev sin uppmärksammade avhandling The Imagined versus the Real Other: Multiculturalism and the Representation of Muslims in Sweden. Han var en av de första som på allvar utforskade segregationens effekter och framväxten av islamism i storstädernas förorter. Dessutom blev han en högljudd kritiker till mångkulturalismen som politisk ideologi. Från DN år 2004:
För Carlbom har mångkulturalismen utvecklat en "ideologisk hegemoni" i dagens Sverige. Från regeringskansliet till lokaltidningen, från anarkister till moderater råder det i dag konsensus om den "berikande" mångfalden och "rätten att vara annorlunda". De ideologiska lojalitetsförklaringarna åtföljs av ett slagordsmässigt fördömande av "främlingsfientligheten" som där det institutionaliseras gärna tar sig uttryck som i regeringens "Forum för levande historia", där kritik av mångkulturalismen direkt associeras till nazismen och Förintelsen. "Diskutera mångkulturalismen, visst, men gör det med ideologiska slagord om berikande", konkluderar Carlbom syrligt. "Annars riskerar du inget mindre än att stämplas som en mänsklighetens fiende."
Hans position skulle med Jan-Paul Brekkes ord kunna definieras som kritisk humanism, en position som inte är negativ till invandring i sig men som samtidigt kritiserar vissa negativa aspekter som följer på invandringen.
Nu har Carlbom skrivit en artikel för Newsmill. Han skiljer på moderata och radikala muslimer och menar att hoten ingår i de senares strategi:
Protester mot Muhammedkarikatyrerna, hoten mot Världskultur-muséet för ett par år sedan och alla andra hot som formulerats de senaste åren är typiska för radikala islamister. Det är en del av deras politiska strategi. Den används för att den fungerar. Moderata islamister är försiktigare och använder hellre dialog för att försöka övertyga.
Det är de radikala som anser att våld är acceptabelt i det politiska arbetet. Islamismen påminner mer om hur den socialistiska rörelsen var organiserad mellan reformvänliga och revolutionära under 1970-talet än den visar likheter med kristenheten.
Carlbom menar att Sverige har svårt att hantera dessa islamister på grund av naivitet och överdriven tolerans och förståelse för de radikala islamisternas protester och hot.
Jämfört med hur det är i andra länder finns en stor naivitet kring islamism i Sverige. Här finns en tydlig tendens att alla muslimer betraktats som "offer" för västerländsk imperialism. Detta har gjort det svårt att se hur vissa jobbar politiskt för islam. Politisk korrekthet, rädsla för att bli kallad islamofob eller rasist, behov att "tolerera" allt som har att göra med invandring och migration, har beslöjat blicken och gjort det svårt att upptäcka politiserade former av islam.
Den starka ideologiska rörelse som arbetat på att göra Sverige till ett mångkulturellt samhälle har gjort det förhållandevis enkelt att arbeta som islamist. Aktivisterna har här mötts av stor förståelse för att de är kulturellt "annorlunda".
För Carlbom har mångkulturalismen utvecklat en "ideologisk hegemoni" i dagens Sverige. Från regeringskansliet till lokaltidningen, från anarkister till moderater råder det i dag konsensus om den "berikande" mångfalden och "rätten att vara annorlunda". De ideologiska lojalitetsförklaringarna åtföljs av ett slagordsmässigt fördömande av "främlingsfientligheten" som där det institutionaliseras gärna tar sig uttryck som i regeringens "Forum för levande historia", där kritik av mångkulturalismen direkt associeras till nazismen och Förintelsen. "Diskutera mångkulturalismen, visst, men gör det med ideologiska slagord om berikande", konkluderar Carlbom syrligt. "Annars riskerar du inget mindre än att stämplas som en mänsklighetens fiende."
Hans position skulle med Jan-Paul Brekkes ord kunna definieras som kritisk humanism, en position som inte är negativ till invandring i sig men som samtidigt kritiserar vissa negativa aspekter som följer på invandringen.
Nu har Carlbom skrivit en artikel för Newsmill. Han skiljer på moderata och radikala muslimer och menar att hoten ingår i de senares strategi:
Protester mot Muhammedkarikatyrerna, hoten mot Världskultur-muséet för ett par år sedan och alla andra hot som formulerats de senaste åren är typiska för radikala islamister. Det är en del av deras politiska strategi. Den används för att den fungerar. Moderata islamister är försiktigare och använder hellre dialog för att försöka övertyga.
Det är de radikala som anser att våld är acceptabelt i det politiska arbetet. Islamismen påminner mer om hur den socialistiska rörelsen var organiserad mellan reformvänliga och revolutionära under 1970-talet än den visar likheter med kristenheten.
Carlbom menar att Sverige har svårt att hantera dessa islamister på grund av naivitet och överdriven tolerans och förståelse för de radikala islamisternas protester och hot.
Jämfört med hur det är i andra länder finns en stor naivitet kring islamism i Sverige. Här finns en tydlig tendens att alla muslimer betraktats som "offer" för västerländsk imperialism. Detta har gjort det svårt att se hur vissa jobbar politiskt för islam. Politisk korrekthet, rädsla för att bli kallad islamofob eller rasist, behov att "tolerera" allt som har att göra med invandring och migration, har beslöjat blicken och gjort det svårt att upptäcka politiserade former av islam.
Den starka ideologiska rörelse som arbetat på att göra Sverige till ett mångkulturellt samhälle har gjort det förhållandevis enkelt att arbeta som islamist. Aktivisterna har här mötts av stor förståelse för att de är kulturellt "annorlunda".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)