Vad vill kritiker av mångkulturalismen förändra?

De senaste månadernas debatt om mångkulturalismen** gör mig förvirrad (Se till exempel Per Wirtén, Andreas Johansson Heinö, Dick Erixon, Marcus Svensson, Isobel Hadley-Kamptz, Lisa Bjurwald, en lång rad inlägg på Newsmill och Filosofiska Rummet). Den handlar om mångkulturalism som politiskt projekt är bra eller dåligt. Om den leder till samhällelig splittring eller social sammanhållning. Men debatten håller sig nästan endast på idéstadiet - en politisk-filosofisk kamp om att företräda det goda och rättfärdiga samhällsprojektet. Någon gång måste man lämna meta-debatten bakom sig. Få, om någon, frågar sig om Sverige och andra europeiska länder verkligen bedriver en mångkulturell politik och vad i den faktiska politiken som bör förändras för att den mångkulturella politiken ska avvecklas. Och vad är alternativen? Jag skulle vilja föra fram några tankar kring detta.

För det första har Sverige en integrationspolitik, inte en mångkulturell politik. Det har vi haft sedan Riksdagen 1997 antog propositionen Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik (Prop. 1997/98:16). I propositionen utmönstrades termen mångkulturalism. Inte någonstans talas det där om att politiken är mångkulturell. Istället är det centrala begreppet individuell mångfald. Målgruppen är individer, inte grupper och målet för politiken är alla individers - inte gruppers - lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Där slås också fast att såväl individ som samhället behöver anpassas för att så ska bli fallet. Undersökningar visar att politiken har lyckats. Sverige är det land som i allra störst utsträckning ger de som invandrar lika rättigheter (Mipex). Integrationspolitiken har alltså levererat det som riksdagen begärde.

För det andra finns det vissa rester kvar än idag av den gamla invandrarpolitik som etablerades på 1960-, 70- och 80-talet. Till de insatser och program som helt eller till del kan räknas som "mångkulturella" är modersmålsundervisning och stöd till föreningar bildade på etnisk/kulturell grund. Eventuellt kan stöd till trossamfund räknas till en mångkulturell politik. Menar kritikerna av en mångkulturell politik att modersmålsundervisning och/eller särskilt föreningsstöd ska tas bort?

För det tredje finns det nyare politiska beslut som kan tolkas som mångkulturell politik. Friskolereformen öppnade upp för skolor som baseras på etnisk/kulturell/religiös grund. Men samtidigt lyder de under samma regler och lagar som andra skolor. Också den nya diskrimineringslagen kan antas understödja en mångkultuell politik. Lagen har gett den subjektiva känslan av diskriminering utifrån etnicitet och religion ett större utrymme. Det, i kombination med en betydligt bredare definition av positiv religionsfrihet än i t.ex. Europakonventionen, har lett till ökade möjligheter att kräva undantag från generella regler på arbetsmarknaden och på arbetsplatser. Vill kritiker av mångkulturalismen ta bort möjligheten till etniska/konfessionella friskolor och/eller förändra diskrimineringslagen?

För det fjärde finns det sedan länge säråtgärder som det är svårare att se som mångkulturella, t.ex. samhällsinformation, tolkhjälp och utbildning i svenska. Nyare former av sådan politik är insatser för att validera/värdera utländskt förvärvade utbildningar, yrkesutbildningar på modersmålet eller arbetsmarknadsinsatser (instegsjobb och nystartsjobb) som kan antas gynna nyanlända invandrare. Det är politik som kan inrymmas oavsett politisk inriktning, mångkulturell eller ej. Sådana insatser handlar inte om kultur eller identitet utan bör värderas utifrån om de är effektiva eller inte.

För det femte finns det beslut på lokal och regional nivå som kan understödja en mångkulturell politik men det tänker jag inte utveckla vidare just nu.

Min poäng är att de som kritiserar en mångkulturell politik bör konkretisera vad de menar. Vad vill de se för konkreta politiska förändringar? Och tror de verkligen att de begränsade inslag av mångkulturell politik som finns i Sverige verkligen spelar någon större roll för samhällets sammanhållning?

** Med mångkulturalism menar jag statliga/offentliga insatser, regler och lagar som ger stöd och bekräftelse till grupper (och individer) att upprätthålla sin etniska/kulturella/religiösa tillhörighet.

Fremskrittspartiet skapar splittring i den borgliga bloggvärlden

Ledaren för norska Fremskrittspartiet, Siv Jensen, bjöd nyligen ett stort antal gäster, inklusive en rad borgliga/liberala politiker och debattörer, på middag på restaurang Gondolen. Detta har lett till en intressant splittring inom det borgliga lägret om hur man bör förhålla sig till ett parti som vill ha mindre invandring och som samtidigt säger sig förespråka liberala värderingar.

Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen: Hur kan liberaler flirta med Siv?

På tjusiga restaurang Gondolen talade hon för en grupp specialinbjudna svenska högerliberaler i vad som beskrivits som god, närmast uppsluppen stämning.

Det liberala gullandet med Siv Jensen leder till att normalisera samarbete med den sortens partier, även Sverigedemokraterna. Vad händer om SD skaffar sig en charmig blond kvinnlig partiledare som vill sänka skatten? Blir invandringsmotståndet mest en detalj då, för det finns ju inga "renläriga partier"?

Johan Norberg var på middagen men är också starkt kritisk till många av de andra deltagarnas reaktioner efteråt.

Invandringsfrågan är inte vilken fråga som helst, som man kan kompromissa om hur som helst. Det är en central mätare på var man står i synen på öppenhet, mångfald och gränsöverskridanden. Den charmiga och retoriskt skickliga Jensen försökte under mötet få det till att hon egentligen är för fri invandring, men att det inte fungerar med dagens bidragssystem.

Sorry, men jag går inte på den. I så fall kunde ju Frp ha kombinerat en kamp för friare invandring med en annan integrations- och bidragspolitik, eller i alla fall behålla dagens system. Nu kräver de i stället att invandringen ”begrenses kraftig” enligt partiprogrammet, de vill praktiskt taget stänga Norges gränser och skicka asylsökare till läger i Afrika.

Några av dem som skrivit "okritiskt" om middagen har senare försvarat sig.

Johnny Munkhammar:

Fremskrittspartiet är för fri invandring som princip och vill öppna för mer arbetskraftsinvandring. De vill dock ha en restriktiv asylinvandring. Jag delar inte den sistnämnda ståndpunkten, och det är en viktig fråga. Men skillnaden mellan Frp:s ståndpunkt i den sakfrågan och SD:s hela ideologi är avgörande.

För mig är öppenhet för invandring och en generös flyktingpolitik viktiga frågor, så det är en central kritik jag har av Frp. Men att bara träffa utländska politiker vars ståndpunkter man helt delar begränsar onekligen urvalet något.

Fredrik Segerfeldt:

Även om FrP på många sätt står Höyre nära i sak är partiets slogan "För folk flest" så långt från den klassiska högerns klubblazrar man bara kan komma. Den enskilda människan står i centrum, också den som inte har någon högre utbildning eller ärvda pengar. Partiet slår mot eliten. Förutom dragen av klassisk liberalism är det som tilltalar mig hos FrP denna estetik.

Till det kommer det politiska modet. Partiet är exempelvis kritiskt till bistånd, FN och klimatalarmism. I en tid när det mesta i politiken slätas ut till någon mittensmet är sådant klarspråk uppfriskande.

Segerfeldt vill dessutom lyfta frågan om invandringen och välfärdsstaten.

Välfärdsstaten går inte att kombinera med öppna gränser för människor. Det finns alltså ett faktiskt och intellektuellt dilemma få mainstreampolitiker vill kännas vid, eftersom båda de två huvudsakliga svar som finns är politiskt svåra: antingen stänga gränsen eller montera ned välfärdsstaten.

Bör vi se på invandringspolitiken som den fråga som avgör om ett parti är anständigt eller inte? Det menar Johan, och flera andra jag pratat med, men utan att egentligen motivera varför.

Är det värre att göra det svårare för människor att ta sig in i ett land, än att beskatta människor som bor där till mer än 50 procent? Jag är inte så säker på det.

Även Dick Erixon tar upp frågan om invandring och välfärdsstaten i inlägget Invandrarfrågan - vem är populist egentligen?

Man kan fråga sig om inte de som förespråkar ökad flyktinginvandring är de verkliga populisterna, eftersom de vill vara alla till lags: både låta välfärdsstaten vara stor och öka invandring som ger alla rättigheter medan skyldigheterna som ingår i samhällskontraktet kan undvikas. Det är ologiskt och inte uthålligt för ett samhälle. Och den underblåser motsättningar som vi redan ser: allt fler medborgare får sina bilar utbrända. Om dessa motsättningar ökar, har ingen vunnit någonting.

Här måste man alltså välja: 1) öppenhet och rörlighet kräver minskad stat och större inviduellt ansvar 2) en icke-reducerad välfärdsstat kräver höga murar och att invandring begränsas till arbetskraftsinvandring.

Jag menar att det här handlar om att vara pragmatisk, därför gäller alternativ 2 till dess alternativ 1 har uppnåtts.

Johan Norberg vill som debattör inte ta ställning till 1) och 2) utan utgår från en önskeläge som inte finns.