Aje Carlbom om islamismen i Sverige

I slutet av 1990-talet bodde forskaren Aje Calbom i Rosengång medan han skrev sin uppmärksammade avhandling The Imagined versus the Real Other: Multiculturalism and the Representation of Muslims in Sweden. Han var en av de första som på allvar utforskade segregationens effekter och framväxten av islamism i storstädernas förorter. Dessutom blev han en högljudd kritiker till mångkulturalismen som politisk ideologi. Från DN år 2004:

För Carlbom har mångkulturalismen utvecklat en "ideologisk hegemoni" i dagens Sverige. Från regeringskansliet till lokaltidningen, från anarkister till moderater råder det i dag konsensus om den "berikande" mångfalden och "rätten att vara annorlunda". De ideologiska lojalitetsförklaringarna åtföljs av ett slagordsmässigt fördömande av "främlingsfientligheten" som där det institutionaliseras gärna tar sig uttryck som i regeringens "Forum för levande historia", där kritik av mångkulturalismen direkt associeras till nazismen och Förintelsen. "Diskutera mångkulturalismen, visst, men gör det med ideologiska slagord om berikande", konkluderar Carlbom syrligt. "Annars riskerar du inget mindre än att stämplas som en mänsklighetens fiende."

Hans position skulle med Jan-Paul Brekkes ord kunna definieras som kritisk humanism, en position som inte är negativ till invandring i sig men som samtidigt kritiserar vissa negativa aspekter som följer på invandringen.

Nu har Carlbom skrivit en artikel för Newsmill. Han skiljer på moderata och radikala muslimer och menar att hoten ingår i de senares strategi:

Protester mot Muhammedkarikatyrerna, hoten mot Världskultur-muséet för ett par år sedan och alla andra hot som formulerats de senaste åren är typiska för radikala islamister. Det är en del av deras politiska strategi. Den används för att den fungerar. Moderata islamister är försiktigare och använder hellre dialog för att försöka övertyga.

Det är de radikala som anser att våld är acceptabelt i det politiska arbetet. Islamismen påminner mer om hur den socialistiska rörelsen var organiserad mellan reformvänliga och revolutionära under 1970-talet än den visar likheter med kristenheten.

Carlbom menar att Sverige har svårt att hantera dessa islamister på grund av naivitet och överdriven tolerans och förståelse för de radikala islamisternas protester och hot.

Jämfört med hur det är i andra länder finns en stor naivitet kring islamism i Sverige. Här finns en tydlig tendens att alla muslimer betraktats som "offer" för västerländsk imperialism. Detta har gjort det svårt att se hur vissa jobbar politiskt för islam. Politisk korrekthet, rädsla för att bli kallad islamofob eller rasist, behov att "tolerera" allt som har att göra med invandring och migration, har beslöjat blicken och gjort det svårt att upptäcka politiserade former av islam.

Den starka ideologiska rörelse som arbetat på att göra Sverige till ett mångkulturellt samhälle har gjort det förhållandevis enkelt att arbeta som islamist. Aktivisterna har här mötts av stor förståelse för att de är kulturellt "annorlunda".