Mosa Sayeds avhandling, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige, som argumenterar för en mångkulturell utgångspunkt när det gäller arvsrätt har redan fått en hel del reaktioner. Det är onekligen intressant och märkligt att vi nu har en svensk avhandling som förespråkar att lika rättigheter inte längre ska gälla i Sverige, vilket klart strider mot det svenska integrationspolitiska målet om lika rättigheter och skyldigheter för alla med uppehållstillstånd i Sverige. Det sistnämnda är viktigt att veta. Att målet om lika rättigheter och skyldigheter i Sverige faktiskt även gäller personer med permanent uppehållstillstånd i Sverige, fastän de är utländska medborgare.
Till skillnad från vad många tror är denna princip otroligt stark i den svenska integrationspolitiken, och alla politiska partier står bakom den. I länder som Danmark, Nederländerna, Tyskland och i många andra länder, är det däremot inte lika främmande eftersom utländska medborgare ofta varken har samma rättigheter eller skyldigheter, det är svårare att bli medborgare och att betydligt större andel av de som invandrat är utländska medborgare.
Uppsala Nya Tidning har haft en rad reportage med utgångspunkt i avhandlingen. I mångkultur utmanar juridiken kommer avhandlingens författare till tals. Där pläderar Mosa Sayed för att arvsrätten bör ta hänsyn till personens kulturella och religiösa bakgrund. Han ställer sig den, för svenska förhållanden, märkliga frågan om varför den svenska staten ska bestämma vilka lagar som ska gälla.
- När islamisk arvsrätt skiljer från svensk rättsordning grundar det sig i kulturella skillnader och synen på familj, släkt, egendom, och så vidare. Man måste fråga sig vem det är som ska definiera och bestämma vilka värden som ska ges företräde framför andra. Är det staten som ska göra det? Eller bör personens vilja, kultur och religion vara utgångspunkten? Det här är en av de svåraste frågorna som ett mångkulturellt samhälle har att hantera. Jag tror att vi måste ge utrymme för olikheter för att nå likställdhet i samhället, säger Mosa Sayed.
UNT har följt upp med artikeln "Islamiska arvsrätt diskriminerar kvinnor" och ledarkommentaren"Mångkultur" ställer INTE nya krav på rättsväsende.
Dilsa Demirbag-Sten är mycket kritisk till avhandlingens idéer i Expressen kultur.
Mångkulturalism som politik förvaltar en gammal och unken tradition i Europa, där etnicitet och religion är de mäktigaste och mest destruktiva variablerna.
I morgon försvarar alltså Mosa Sayed en avhandling som pläderar för en ökad användning av sharialagstifning inom svensk arvsrätt. Vad det betyder för barn födda av ogifta mödrar, kvinnor och så kallade ”avfällningar” borde vara känt för de flesta vid det här laget.
Där är vi nu i mångkulturalismens namn. Religionen islam ses som ett subjekt som inte går att separera från individen.
Vill man ha en akademikers synpunkt i frågan bör man vända sig till Andreas Johansson Heinö. Han uppmärksammar den avvikelse mot svensk integrationspolitik som avhandlingen innebär, men menar samtidigt att Dilsa Demirbag-Sten överdriver hotet från mångkulturalismen.
torsdag 28 januari 2010
Avhandling om mångkulturalism ger eko i debatten
Etiketter:
Andreas Johansson Heinö,
Dilsa Demirbag-Sten,
islam,
Mosa Sayed,
mångkulturalism,
UNT
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Bara en rättelse. Skillnaden mellan rättigheter för kanadensiska medborgare och personer med uppehållstillstånd är i praktiken väldigt liten. Det rör sig om rösträtt (den förmodligen största skillnaden, men det saknar svenska icke-medborgare på nationell nivå också), och att man inte behöver göra jury-tjänst. Vissa yrken är av säkerhetsskäl också stängda. Medborgare kan man bli efter 3 års vistelse, genom att betala $ 200, skicka in sina dokument om uppehållstillstånd, skriva testet och svära eden. Testet är inte särskilt svårt, vad jag förstår...
Ja, jag kunde varit tydligare där och/eller helt enkelt stryka Kanada som exempel. Jag gör det nu i efterhand. Egentligen hade jag tänkt att styra in på spåret Kanada, mångkulturalism och debatten om sharia där, men så gled jag in på lika rättigheter-spåret istället eftersom det var bättre i sammanhanget.
ren lathet...
Min poäng är, lite provocerande kanske, att sådan särlagstiftning inte borde vara lika kontroversiell i sådana länder där utländska medborgare faktiskt har betydligt färre rättigheter OCH skyldigheter. De behandlas så att säga redan enligt andra regler än medborgarna. Så är det inte i Sverige och därför ter sig scenariet om att alla inte ska ha lika rättigheter i domstolar och inom juridiken så apart i svensk miljö.
Aha. Ja, sånt kan ju hända när man låter fingrarna löpa. Däremot är Kanada intressant (igen) på ett annat sätt, nämligen hur konflikten mellan individuella och kollektiva rättigheter debatteras där, åtminstone inom akademin. Vill särskilt rekommendera Kymlica, Will, 2009, "Citizenship, Communities, and Identity in Canada" i Bickerton & Gagnon (eds) Canadian Politics, 5th Ed (vi använder boken som lärobok i introduktionskursen i Kanadensisk politik för våra undergrads).
Tack för tipset. Den måste jag kolla upp. Har inte läst något som Kymlicka har skrivit på senare år.
Väl bekomme. Stycket fanns med i den tidigare utgåvan av antalogin också (2004), men har uppdateras något.
Skicka en kommentar