"Uppgradera medborgarskapet"

Sofia Nerbrand skrev i slutet på förra året en krönika i Svenska Dagbladet som förtjänar att uppmärksammas. Precis som Dilsa Demirbag-Sten kritiserar Nerbrand den mångkulturella politik som förts i vissa länder de senaste decennierna.

Tyvärr har invandring kommit att bli en kontroversiell fråga och diskriminering och rädslor mynnar ut i minaretförbud och missnöjespartier. Vi som är för öppna gränser bär en del av ansvaret, eftersom argumentationen ibland blivit en onyanserad hyllning av det mångkulturella samhället som vilar på kollektiva identiteter. Då finns risken att idéer som strider mot våra rätts- och frihetsbegrepp får inflytande och att individer inom minoriteter förtrycks. Vi borde klargöra att alla är välkomna hit, men att alla kulturella uttryck inte är det.

Nerbrands alternativ är att istället betona individens eget ansvar för sin försörjning och en betoning på det gemensamma genom att uppgradera medborgarskapstanken.

Det enda kitt som i längden kan hålla samman ett pluralistiskt samhälle är medborgarskapet och grundlagen.

Men i Sverige är författningen tyvärr i stora delar död bokstav och medborgarskapstanken svag. Inte ens FP:s landsmöte vågade säga ja till mer information om vad det innebär att vara svensk i lagens mening.

Sofie Nerbrands position ligger i linje med vad Andreas Johansson Heinö döpt till "den villkorade toleransen" i sin avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin?.

Så här beskriver Johansson Heinö den villkorade toleransen:

Den villkorade toleransen är en liberal kritik av icke-liberala företeelser i det mångkulturella samhället. För att värna demokrati, jämställdhet och sekularism måste mångfalden begränsas och toleransen villkoras. Det är bra med religionsfrihet, men inte om det begränsar yttrandefriheten. Det är bra med minoritetsrättigheter men inte om det går ut över jämställdheten. Och så vidare. Kort sagt idén att vi inte ska vara toleranta gentemot de intoleranta krafterna i samhället.