fredag 18 februari 2011

Vad vill kritiker av mångkulturalismen förändra?

De senaste månadernas debatt om mångkulturalismen** gör mig förvirrad (Se till exempel Per Wirtén, Andreas Johansson Heinö, Dick Erixon, Marcus Svensson, Isobel Hadley-Kamptz, Lisa Bjurwald, en lång rad inlägg på Newsmill och Filosofiska Rummet). Den handlar om mångkulturalism som politiskt projekt är bra eller dåligt. Om den leder till samhällelig splittring eller social sammanhållning. Men debatten håller sig nästan endast på idéstadiet - en politisk-filosofisk kamp om att företräda det goda och rättfärdiga samhällsprojektet. Någon gång måste man lämna meta-debatten bakom sig. Få, om någon, frågar sig om Sverige och andra europeiska länder verkligen bedriver en mångkulturell politik och vad i den faktiska politiken som bör förändras för att den mångkulturella politiken ska avvecklas. Och vad är alternativen? Jag skulle vilja föra fram några tankar kring detta.

För det första har Sverige en integrationspolitik, inte en mångkulturell politik. Det har vi haft sedan Riksdagen 1997 antog propositionen Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik (Prop. 1997/98:16). I propositionen utmönstrades termen mångkulturalism. Inte någonstans talas det där om att politiken är mångkulturell. Istället är det centrala begreppet individuell mångfald. Målgruppen är individer, inte grupper och målet för politiken är alla individers - inte gruppers - lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Där slås också fast att såväl individ som samhället behöver anpassas för att så ska bli fallet. Undersökningar visar att politiken har lyckats. Sverige är det land som i allra störst utsträckning ger de som invandrar lika rättigheter (Mipex). Integrationspolitiken har alltså levererat det som riksdagen begärde.

För det andra finns det vissa rester kvar än idag av den gamla invandrarpolitik som etablerades på 1960-, 70- och 80-talet. Till de insatser och program som helt eller till del kan räknas som "mångkulturella" är modersmålsundervisning och stöd till föreningar bildade på etnisk/kulturell grund. Eventuellt kan stöd till trossamfund räknas till en mångkulturell politik. Menar kritikerna av en mångkulturell politik att modersmålsundervisning och/eller särskilt föreningsstöd ska tas bort?

För det tredje finns det nyare politiska beslut som kan tolkas som mångkulturell politik. Friskolereformen öppnade upp för skolor som baseras på etnisk/kulturell/religiös grund. Men samtidigt lyder de under samma regler och lagar som andra skolor. Också den nya diskrimineringslagen kan antas understödja en mångkultuell politik. Lagen har gett den subjektiva känslan av diskriminering utifrån etnicitet och religion ett större utrymme. Det, i kombination med en betydligt bredare definition av positiv religionsfrihet än i t.ex. Europakonventionen, har lett till ökade möjligheter att kräva undantag från generella regler på arbetsmarknaden och på arbetsplatser. Vill kritiker av mångkulturalismen ta bort möjligheten till etniska/konfessionella friskolor och/eller förändra diskrimineringslagen?

För det fjärde finns det sedan länge säråtgärder som det är svårare att se som mångkulturella, t.ex. samhällsinformation, tolkhjälp och utbildning i svenska. Nyare former av sådan politik är insatser för att validera/värdera utländskt förvärvade utbildningar, yrkesutbildningar på modersmålet eller arbetsmarknadsinsatser (instegsjobb och nystartsjobb) som kan antas gynna nyanlända invandrare. Det är politik som kan inrymmas oavsett politisk inriktning, mångkulturell eller ej. Sådana insatser handlar inte om kultur eller identitet utan bör värderas utifrån om de är effektiva eller inte.

För det femte finns det beslut på lokal och regional nivå som kan understödja en mångkulturell politik men det tänker jag inte utveckla vidare just nu.

Min poäng är att de som kritiserar en mångkulturell politik bör konkretisera vad de menar. Vad vill de se för konkreta politiska förändringar? Och tror de verkligen att de begränsade inslag av mångkulturell politik som finns i Sverige verkligen spelar någon större roll för samhällets sammanhållning?

** Med mångkulturalism menar jag statliga/offentliga insatser, regler och lagar som ger stöd och bekräftelse till grupper (och individer) att upprätthålla sin etniska/kulturella/religiösa tillhörighet.

2 kommentarer:

Andreas Johansson Heinö sa...

Mycket bra, jag är i stort sett enig med din beskrivning.

Jag har återkommande påpekat att Sverige inte alls präglas av så mycket multikulturalism (i den ideologiska bemärkelsen) som det iibland hävdas. Det känns också nyvaket när en sådan som Per Wirtén beklagar kritiken av mångkulturbegreppet med tanke på att riksdagen, som du påpekar, redan i mitten på 1990-talet övergav "mångkultur" för (det förvisso minst lika diffusa) "mångfald".

Vad jag själv har valt att kritisera är framförallt bristen på politiska visioner gällande ett mångkulturellt samhälle. Det finns ett diffust integrationsideal i svensk debatt som jag menar i stora delar snarare kan liknas vid ett assimilationsideal. Så småningom förväntas vi bli mer lika, samtidigt som en viss pluralism bevaras. Men här är de politiska alternativen mycket grumliga. De flesta av oss landar någonstans mellan kebab och könsstympning när vi diskuterar toleransgränser men om detta behöver vi en mer ideologiskt förankrad debatt.

I sak är jag inte särskilt kritisk mot inriktningen på den svenska integrationspolitiken. Ser man till de punkter du nämner anser jag att såväl "resterna" (punkt 2) som de nytillkomna pluralistiska inslagen (punkt 3), liksom självfallet det som faller under punkt 4, kan försvaras utifrån en liberal utgångspunkt. I min rapport för Timbro påpekar jag att en politik som ökar valfriheten är logiskt sammanhängande med ett samhälle där etnicitet och kultur samvarierar med diverse sociala, ekonomiska och politiska variabler. För mig är detta inget problem, men uppenbarligen för väldigt många borgerliga debattörer.

Däremot är jag av uppfattningen att det under punkt fem, den lokala nivån, som du väljer att inte utveckla, ryms en hel del skadlig politik. Sakine Madon skrev en rapport för Bertil Ohlininstitutet 2010 där hon visade på ett antal tveksamma identitetspolitiska exempel.

Däremot tycker jag nog att somliga kritiker av multikulturalismen faktiskt har varit tydliga. Dilsa Demirbag-Sten och Per Bauhn föreslår i sin bok Till Frihetens försvar allt från Sametingets avskaffande till totalförbud mot omskärelse av pojkar liksom förbud mot slöjor för flickor under 18 år.

cavatus.wordpress.com sa...

Från och med november är i alla fall mångkulturen inskriven i grundlagen. Undrar på vilket sätt den ska implementeras ....