Den liberala tyckar-eliten dödförklarar mångkulturalismen

Den 13 april samlades hela den liberala tyckar-eliten på Engelsbergs herrgård i Fagersta för att dödförklara mångkulturalismen som politiskt projekt. Nu går det äntligen att se hela seminariet på Axess hemsida. Några kommentarer från deltagare och åhörare:

Per Gudmundson: Multikulturalismen är död. Det säger europeiska ledare som Merkel, Sarkozy och Cameron. Men vad skulle samma ord betyda för Reinfeldt? Igår samlades en rad debattörer på Engelsbergs herrgård i Bergslagen, på initiativ av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, under rubriken Bortom multikulti.

Vad som komplicerar debatten är att Sverige egentligen inte tillämpar multikulturalism, om man bortser från viss samisk särställning eller hemspråksundervisning.

Dick Erixon: Jag vill få ett slut på att politiker genom politiken försöker framställa sig som godare än andra människor. Det är nämligen genomfalskt. Och det är det allt fler väljare upptäcker.

Vi borde istället få en ärlig diskussion om svårigheter och möjligheter.

Johan Ingerö: Jag har alltid gillat de där ceremonierna som hålls för människor som erhåller amerikanskt medborgarskap. De är ett uttryck för en ambition i det amerikanska samhället att bli fler. Medborgarskapet ses som något mer än bara en juridisk status. Det är ett uttryck för genuin samhörighet.

Den svenska synen på invandring har aldrig haft en sådan dimension. Den har snarast blivit ett sätt för makthavare att kokettera med sin egen godhet, ännu ett uttryck för vår välfärdschauvinism och ännu en möjlighet att agera moraliskt riktmärke för resten av världen.

Alice Teodorescu: Min viktigaste reflektion är att debatten kring mångkultur i alltför liten utsträckning ställer de relevanta frågorna rörande vilka värderingar som samhället ska enas kring. Så här menar jag: mångkultur översatt till pluralism är bra för ett samhälle. Farligt blir det först när vi inte vågar erkänna att kulturer är präglade av värderingar, och värderingar präglade av kultur. Jag brukar lyfta frågan kring hederskultur som exempel. Att inom en hederskulturell kontext slå eller mörda en kvinna är att agera i enlighet med kulturen. Att slå eller mörda en kvinna som etnisk svensk innebär ett avsteg från en svensk/västerländsk kultur, handlingen går så att säga i strid med den kulturella kontexten.

Människor som väljer att leva sina liv i Sverige ska inte tvingas frånsäga sitt kulturella arv men det innebär inte att den låt gå princip som gällt i Sverige sedan 70-talet är acceptabel. Tvärtom, förutsättningen för ett öppet samhälle som respekterar olikhet är att vissa krav och skyldigheter uppställs.

Adam Cwejman: Många liberaler och konservativa håller på att omdefiniera sin syn på integrationens funktion och mål, välfärdsstatens roll, gemenskapen som fråga (nationell, medborgerlig eller etnisk?) och en problemformulering bortom det enögda fokuset på diskriminering.

Det är vanskligt att tala om EN linje. Det är frågan om en just nu väldigt levande borgerlig debatt om multikulturalismen och invandringen. En debatt som framförallt lyckats undvika såväl vänsterns som nationalisternas trötta problemformuleringar och lösningar.

Andreas Johansson Heinö: Jag valde till att börja med att lyfta fram tre aspekter av denna multikulturalism. För det första att den i grunden är reaktiv. Multikulturalismen växte fram som en motreaktion mot nationalismen och det mångkulturella samhället blev det som skulle ersätta nationalstaten. Från förtryckande homogen stat till tolerant mångkulturell stat. Som en konsekvens av detta blev multikulturalismen anti-nationalistisk och föreställningar om att (majoritetskulturens) nationella identitet står i vägen för invandrargruppers välmående slog rot. Detta har skapat överdriven misstro mot dem som talar om behovet av att hålla ihop samhället med gemensam identitet och en överdriven tilltro till konsekvenserna av att slänga nationella symboler på historiens soptunna.

Johan Lundberg: Dock kan man inte blunda för att den multikulturalistiska ideologin har utövat en io de flesta avseenden mycket destruktiv påverkan på det svenska samhället. En konsekvens är islamofobi-begreppet, vilket trots massiv kritik har lyckats rota sig och fungerat som ideologiskt smörjmedel inom den islamistiska extremism som i hög grad frodas bland välutbildade akademiker, inte sällan språkligt och utbildningsmässigt integrerade i det svenska samhället.

En annan konsekvens är att inskränkningar i yttrandefriheten på sistone har normaliserats, så som nu senast var fallet i Kulturhusets beslut att ställa in en dansföreställning med hänvisning till att några enstaka muslimer har påstått sig bli kränkta.

En tredje konsekvens är de svårigheter att i samhället skapa gehör för de 70 000 ungdomar vilkas liv är begränsade med avseende på val av partner, val av kläder, val av utbildning, val av kompisar etc.

Ingerö hann före

Jag tänkte skriva några rader som kopplade samman Ann-Charlotte Marteus senaste rappakalja med Sakine Madons, som vanligt, smarta text om integration (båda i Expressen). Men Johan Ingerö hann före.

Istället nöjer jag mig med att visa en bild från World Value Survey. WVS är ett världsövergripande projekt som kartlägger värderingar i tid och rum. Och trots att det kan vara känsligt att tala om att värderingar skiljer sig åt mellan länder är det svårt att förneka att så faktiskt är fallet. Marteus påstår att det inte finns några svenska värderingar eller att dessa värderingar består i att ogenerat pissa på allmän plats. Enligt WVS utmärker sig Sverige genom att ha världens mest extrema värderingar. Det gäller för båda dimensionerna: (1) Traditional/Secular-rational and (2) Survival/Self-expression. Det är en utveckling av värderingar som skett de senaste 25 åren (se sid 6).

Inglehart-Welzel Cultural Map of the World
Jag påstår inte att Sverige och svenskarna präglas av de bästa värderingarna, men nog kan de skilja sig från genomsnittet i andra länder. Låt mig ta ett exempel. I Sverige menar 0,7 procent av de tillfrågade att det aldrig är försvarbart med skilsmässa. I Irak är motsvarande andel 74,3 procent.

Uppföljning av debatten om religiös särbehandling

För några dagar sedan skrev jag om konflikten mellan principen om likabehandling och religiösa krav på särbehandling. Bakgrunden är att Amal Mohamud, 32, hade blivit inbjuden tillsammans med sina jobbarkompisar att besöka Casino Cosmopol för en kickoff. När sällskapet skulle gå in blev det stopp för Amal Mohamud. Anledningen var att hon bar huvudduk. Huvudbonader är inte tillåtet på kasinot. Min huvudsakliga ståndpunkt är att diskriminering borde handla om krav på likabehandling, inte krav på särbehandling. Diskrimineringsombudsmannen borde inte ta upp fall där individer utan framgång kräver att bli särbehandlade.

Alla kan inte särbehandlas

Johannes Forssberg, Expressens ledarsida, påpekar att många anmälningar om diskriminering inte handlar om krav på likabehandling utan på särbehandling.

Diskrimineringsombudsmannen har tagit sig an ett antal ärenden där religiösa människor känt sig kränkta för att deras specifika religionsutövning varit oförenlig med regler som i sig inte syftar till särbehandling.
I ett antal fall har kvinnor uppfattat det som diskriminerande när de portats från badhus efter att - i strid mot hygienregler - ha haft tjocka kläder på sig.
I ett annat ansåg sig en kvinna diskriminerad för att hon inte fick vara långärmad i vården - också det ett brott mot hygienföreskrifter.

Han påpekar också det självklara att det är en mänsklig rättighet att klä sig hur man vill, men inte på Casino Cosmopol.

Forssbergs argument mot särbehandling är inte principiellt starka utan främst pragmatiska:

"Varje demokrati behöver ett starkt skydd för minoriteter, men när olika grupper kräver olika särregler inom alltfler områden blir det svårt att hålla ihop samhället.
Det är framför allt ingen väg mot tolerans. Gruppidentitetstänkandet riskerar att utmynna i splittrande strider där olika kategorier slåss om utrymme för sina ömma tår."

Slöja är frivilligt

Bloggaren och debattören Johan Ingerö är bra på att påpeka det som är så självklart att det ofta tappas bort i debatten. I detta fallet att bärande av slöja faktiskt är ett fritt val.

Men Amal Mohamud har ändå anmält händelsen till Diskrimineringsombudsmannen eftersom hon anser att det är orimligt att slöjan likställs med huvudbonader. Den är, enligt henne, ingenting "hon vill eller kan välja bort".

Vad hon vill vet hon väl bäst själv, men att hon inte kan är faktiskt struntprat. I ett fritt och demokratiskt samhälle väljer vi själva i vilken utsträckning vi vill följa religiösa påbud.

Ingerö kommer också med pragmatiska argument om att "ta seden dit man kommer". Att den som av ett eller annat skäl inte vill underkasta sig reglerna på ett ställe bör undvika att gå dit.

Det betyder även att olika regler kan gälla på olika ställen. En icke-muslimsk kvinna som vill besöka en moské bör självklart bära slöja under besöket - och enligt samma princip är det självklart att det finns miljöer där slöjor inte fungerar.

Vänstern och rasismen

Många vänstersympatisörer verkar ha stora problem med att det finns starka och framgångsrika liberala kvinnor med utländsk bakgrund. Nu senast har Johan Ingerö uppmärksammat frågan på sin blogg. Det är en förrädisk debatteknik som används. En framgångsrik person har sålt sig till "de vita" och en mindre framgångsrik person är strukturellt diskriminerad.

Två av kvinnorna som brukar anklagas för att vara liberala och därmed "husneger", "blattealibi" och "Onkel Tom" har själv svarat, Sakine Madon i Expressen och Dilsa Demirbag Sten i Arena. Det är obligatorisk läsning.

De bästa kommentarerna på S och Fp förslagen kommer från en bloggare

Igår misströstade jag eftersom kommentarerna på integrationsförslagen från Fp och S var så ebarmligt dåliga. Nu har jag läst två intelligenta kommentarer, båda skrivna av bloggaren Johan Ingerö.

Ingerö har flera viktiga poänger:

* Integrationsproblemen beror på rikspolitiken snarare än på det kommunala planet.
* Invandringspolitikens utmaning är inte att hitta tekniska lösningar för att skapa fysiskt utrymme åt alla som uppehåller sig här. Utmaningen är att skapa en situation där folk kommer tillräckligt väl överens för att kunna samexistera utan onödiga konflikter.
* Den som på fullt allvar tror att ett modernt och demokratiskt land i globaliseringens tidevarv kan utestänga människor på grundval av hudfärg, religion eller kultur lever i en surrealistisk folkhemsbubbla. Men den som hävdar att ett land inte har någon rätt att ställa krav eller hävda en egen identitet är minst lika orealistisk.

Läs hans båda inlägg här.