Om identitetspolitik och särbehandling

Efter att ha läst Sakine Madons krönika, Kulturblind politik det enda vettiga, i Expressen och sett seminariet Sluta särbehandla! med henne och integrationsminister Erik Ullenhag har jag funderat en del på identitetspolitik och särbehandling.

Jag skulle vilja skilja på de två begreppen. Särbehandling kan vara ändamålsenligt av ekonomiska och behovsmässiga skäl. Det gäller bland annat de särskilda insatser som sker för nyanlända invandrare. Nyanlända behöver lära sig språk och orientera sig i samhället. Olika grupper av invandrare kan behöva få utbildning och information på sitt modersmål. Säråtgärder som satsningar på utsatta bostadsområden är svårare att kategorisera, men kan försvaras med att det finns särskilda behov i områden där arbetslöshet och fattigdom är koncentrerat. Ingen av dessa typer av särbehandling är exempel på identitetspolitik. Projektformen som sådan är inte identitetspolitik. Och tycker man att projektverksamhet är problematiskt är det ändå ett marginellt fenomen. I den svenska modellen med generell politik som princip går säkert 99 procent av offentliga medel (exklusive insatser för nyanlända) till insatser inom den generella politiken.

För att det ska vara identitetspolitik krävs, enligt min mening, två delar: en kulturell aspekt och ett subjektivt inslag. Identitetspolitik är en offentlig politik för att ge utrymme för individers subjektiva identiteter. Identiteter som har ett kulturellt inslag. Har vi verkligen en politik i Sverige som bejakar identitetspolitik?

Ja, enligt min bedömning har vi två statliga "insatser" som understödjer identitetspolitik.

Den första är bidragen (cirka 20 miljoner) till etniska organisationer som fördelas av Ungdomsstyrelsen.

Föreningar som arbetar med språk, kultur, identitet och med delaktighet i samhället är välkomna att söka bidrag från oss. För att din förening ska vara en etnisk organisation ska de flesta medlemmarna ha utländsk bakgrund. Bidragen kan sökas av riksorganisationer.

Den andra, och viktigaste, är den diskrimineringslag som trädde i kraft 2009. Jag är ingen expert på juridik, men de fall DO har drivit, förlikningar som uppnåtts och domar som fallit visar tydligt att diskrimineringslagen öppnar upp för identitetspolitik i vid bemärkelse. Flera ärenden har avgjorts där likabehandling har ansetts diskriminerande.

Fall 1. En flicka nekades praktik på en frisörsalong på grund av slöja. DO ansåg att det var diskriminering men förlorade fallet på grund av en teknikalitet, att den frisör som avvisade flickan inte haft rätt att agera på arbetsgivarens uppdrag.

Fall 2. Förbud att träna i huvudduk var diskriminering. Gymmet hade ett generellt förbud mot huvudbonader, vilket indirekt hindrade kvinnor med slöja att träna. Det bedömdes som indirekt diskriminering.

Fall 3. Uniformspolicy är diskriminerande. Efter en veckas introduktionsutbildning skulle mannen jobba sin första dag. På morgonen fick han en tillsägelse om att raka av sig skägget till påföljande dag, eftersom företagets uniformspolicy innebär att chaufförer inte får bära skägg. Mannen ville av religiösa skäl inte raka sig.

Se också den kända handskakningsdomen.

Fall 1, 2 och 3 handlar om generella regler, där personer anser sig diskriminerade på grund av att de inte fått uttrycka vad de uppfattar som sin kulturella/religiösa tillhörighet. Att diskrimineringslagen verkar förbjuda denna form av likabehandling (vissa skulle kalla det indirekt diskriminering) innebär att den understödjer identitetspolitik och rätten till särbehandling. Och det skiljer den svenska lagstiftningen från t.ex. Europakonventionen. I Sverige verkar t.ex. diskrimineringslagen leda till en tolkning av religionsfriheten som utgår från individers subjektiva åsikt medan Europakonventionen utgår från objektiva kriterier. Det är, enligt Europakonventionen, inte vad religiösa upplever sig behöva göra för att leva efter sin religion som skyddas utan rätten att tro. Den svenska diskrimineringslagen verkar också särskilt skydda den positiva religionsfriheten på den negativa religionsfrihetens bekostnad. Enligt Europakonventionen ska varje form av religiösa manifestationer vägas mot andras intresse av att slippa dem. Det är onekligen lite märkligt att Sverige, ett av världens mest sekulära länder, har en tolkning av religionsfriheten som så tydligt står på de religionsutövandes sida.

DO:s tolkning av diskrimineringslagen är att "människor har rätt att bära religiös klädsel även i arbetslivet, om inte sakliga skäl talar mot det. Dit kan räknas påtagliga risker ur medicinsk eller hygienisk synpunkt eller för säkerheten på arbetsplatsen." Det är en tolkning som innebär en institutionalisering av identitetspolitik, rätten att kräva undantag på grund av subjektiva uppfattningar med hänvisning till kultur eller religion.

Dilsa missar målet

Dilsa Demirbag-Sten är en debattör som behövs, men det inlägg, Invandrare förblir alltid invandrare i Sverige, hon gjorde i GP härom dagen missade tyvärr målet.

I artikeln påstår Demirbag-Sten att staten för en särskild politik för invandrare som går utöver den hjälp som nyanlända invandrare får. Men det enda konkreta exempel hon hänvisar till är att utländska äktenskapsregler ibland gäller i Sverige för utländska medborgare. Ta till exempel detta påstående:

Jag invandrade, som barn, till Sverige och minns omställningen. Men även mina barn, som har en svensk far, förblir svenskar så länge de är laglydiga.

Om de skulle gå arbetslösa eller begå brott flyttas de in i statistiken över invandrare och erbjuds samhällets skyddsnät och stöd som just sådana.

Hör det hemma i en demokrati att fastställa blodsband och utöva politik utifrån det?

Det är svagt att komma med ett grovt påstående som detta utan att ge exempel. Faktum är att det inte finns någon särskild politik som "träder in" om en person med utländsk bakgrund blir arbetslös eller är kriminell. Vad skulle det vara?

Demirbag-Sten fortsätter: Vi har två parallella system på bostads- och arbetsmarknaden. Ett som är till för alla svenskar och ett annat som träder i kraft om individen återfinns i SCB:s statistik över invandrare.

Det är en sak att kritisera kulturrelativism och identitetspolitik som fenomen, vilket Demirbag-Sten gör. Kulturrelativismen tenderar att ha destruktiva effekter, inte minst när det gäller frågor om diskriminering och överslätande attityder till kvinnoförtryck i vissa miljöer. Men det är en helt annan sak att påstå att staten bedriver en särskild välfärdspolitik för personer med utländsk bakgrund.

Dilsa efterlyser en politik där statens roll är att inte skilja på individer, utan garantera invånarnas fri- och rättigheter. Samma för alla. Varken mer eller mindre. Helt oberoende av föräldrars ursprung. Om vi lyckas med det så är halva jobbet gjort.

Bra så, för det är precis det som är den officiella politiken i Sverige. Ibland leder det till segregation till följd av individers fria val, till exempel när det gäller boende eller skola. Personer flyttar från eller till olika typer av segregerade miljöer allt efter preferenser och ekonomisk förmåga.

Bortsett från vissa rättsliga skillnader mellan svenska och utländska medborgare, som är betydligt färre än Sverige än i andra länder, skulle jag vilja ha några exempel på hur staten för en särskild politik för invånare med utländsk bakgrund. Det enda jag kan komma på är rätten till modersmålsundervisning och rätt att söka medel till föreningar bildade på etnisk grund (Ca 15 miljoner per år). Dessa särskilda rättigheter är inget som tvingas på någon, utan bygger på frivillighet.

Hur hanterar man religiös extremism?

Det är en sak att invända mot religiösa extremisters försök att förhindra andras frihet, men det är en helt annan fråga hur man ska hantera religiösa extremisters krav på särbehandling. SR Jämtland har genomfört en hel serie rapporter från en skola där vissa barn vägrar att delta i stora delar av undervisningen. Det märkliga är att skolan har anställt en lärare som helt öppet uppmuntrar skolk.

I Strömsund, med en stor grupp uzbekiska flyktingar som är strikt troende muslimer, uppfattas frånvaron ibland som att uzbekerna skolkar eller slipper undan. Nasiba Shokirova tonar ner kritiken. Hon kommer från Uzbekistan och jobbar på Vattudalsskolan som hemspråkslärare och studiehandledare.
– Vi vill följa religionen helt, för mig är tron det allra viktigaste, säger hon.

Alla musikinstrument utom trumma är förbjudna. Det krånglar förstås till undervisningen redan från dagis och genom hela grundskolan. Men Varför är det så? Vad händer om man spelar piano.
– Det händer ingenting, men om man tror på gud vill man inte göra fel, säger Nasiba Shokirova.

"Vi" för läraren är alltså inte den skola hon är anställd av och som ska följa den av riksdagen bestämda läroplanen. "Vi" är i det här fallet de religiösa extremisterna.

Religionen vinner mark på djurens bekostnad

Just nu håller en form av mångkulturalism att införas i Europa. Undantagsregler föreslås för slakt av religiösa skäl inom EU.

I ett förslag till förordning från EU-Kommissionen om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning föreslås det motsatta, dvs. att djur på grund av religiösa hänsyn inte ska skyddas från djurplågeri.

Kommissionen skriver att många tamdjur utsätts för onödigt lidande, inte bara under uppfödning och transport, utan också under avlivning och slakt och därmed sammanhängande verksamhet. I det europeiska samhället finns ett växande intresse för ett bättre skydd av djurens välbefinnande, både på konsument- och producentnivå. Huvudsyftet med kommissionens föreslagna förordning är att förbättra djurens välbefinnande under avlivning av tamdjur för konsumtion.

Kommissionenen skriver vidare att förslaget innehåller en förteckning över metoder för bedövning och avlivning av djur, tillsammans med detaljerade uppgifter om specifikationer och krav. I det nya begreppet ”skydd av djurens välbefinnande under slakt” är kravet på bedövning av djuren under slakten en grundläggande princip.

Kommissionen visar alltså en vilja att skydda djuren och menar att det ska vara krav på bedövning. Men så kommer en snabb vändning där hänsyn till djuren inte längre verkar viktig.

Av hänsyn till medborgarnas grundläggande rättigheter föreslår kommissionen att undantagen behålls för avlivning av djur inom ramen för religiösa sedvänjor.

Alltså kommer det att vara fritt fram att bedriva djurplågeri bara man gör det i religionens namn.

EU parlamentets föredragande Janusz Wojciechowski välkomnar förslaget som han menar är ett svar på den utmaning det innebär att införa normer för djurens välbefinnande under slakt och avlivning och därmed sammanhängande verksamhet.

Avlivandet av de många djuren bör ske med respekt för högsta möjliga humanitära standarder, de avlivade djurens fysiska och psykiska lidande bör begränsas i största möjliga utsträckning och onödiga grymheter måste uteslutas.

Att begränsa lidandet för de avlivade djuren bör betraktas som en viktig utmaning i ett livsstilsmässigt, kulturellt och moraliskt hänseende, i enlighet med principen om att djur är kännande varelser som lider av smärta och rädsla och inte får behandlas som materiella ting. I europeisk civilisation och kultur bör djurens lidande inte vara likgiltigt för människan.

Åter ser vi stort medkännande med djuren vid slakt. Men så föreslås även parlamentet undanta djurskydd på grund av religion:

Förutom undantagen av religiösa skäl bör det grundläggande tillvägagångssättet vid slakt och avlivning av djur i EU vara att djuren bedövas före slakt, på ett sätt som möjliggör full effektivitet och kontroll.

Frågan om religiösa undantag från djurplågeri vid slakt (Amendment 28) röstades igenom med 291 röster mot 201. De stora blocken Kristdemokrater och Socialdemokrater röstade med överväldigande majoritet för undantaget. Den liberala gruppen röstade med stor majoritet mot förslaget, liksom övriga partigrupper. De flesta svenska parlamentariker deltog i omröstningen och röstade alla nej, dvs. mot undantag pga. religion.

Förslaget måste också accepteras av ministerrådet för att träda i kraft.

Sverige är ett av få länder i EU som alltid kräver att djur bedövas före slakt. Inget undantag medges i Sverige vid slakt enligt muslimsk halal- eller judisk koshertradition. Jordbruksminister Eskil Erlandsson tänker ta strid för de svenska reglerna inför rådsmötet i juni då EUs ministrar ska besluta om slaktförordningen.

- Enligt svensk lag ska djuren inte behöva lida. Det finns full uppslutning kring lagen i den svenska opinionen, säger Eskil Erlandsson.