Bokanmälan: The Rise and Fall of the Miraculous Welfare Machine

Jag läste en bok som jag tyckte var tillräckligt intressant för att skriva en text. Först tänkte jag skicka den någonstans, men den är nog inte tillräckligt intressant för allmänheten. Den hamnade här istället.

Från folkhem till invandringsland – socialdemokrati, välfärdsstat och mångfald.


Det är en vanlig föreställning att politik följer upptrampade mönster som är svåra att förändra, så kallad spårbundenhet. Integrationsforskare talar gärna om nationella integrationsmodeller. Dessa modeller är tätt sammanlänkade med historiska skeenden av nationsbyggande, och de antas bestämma hur länder hanterar frågor om integration och medborgarskap. Den mest kända forskaren inom detta fält är Roger Brubaker, som 1992 beskrev den franska och tyska inställningen till invandrare som sprungen ur det franska och tyska nationsbyggandet, vilket gett Frankrike en republikansk och Tyskland en etnisk föreställning om vem som tillhör nationen. Dessa föreställningar påverkar i sin tur invandrarpolitikens utformning där Frankrike har inkluderat och Tyskland exkluderat invandrare.


Även om dessa historiska förklaringsmodeller har ifrågasatts, så menar jag att de kan bidra till insikter om varför länder hanterar frågor kring invandring och integration på olika sätt. Och nu har den amerikanska forskaren Carly Elizabeth Schall kommit med ett bidrag om Sverige. I boken The Rise and Fall of the Miraculous Welfare Machine: Immigration and Social Democracy in Twentieth-centrury Sweden, berättar Schall historien om välfärdsstatens uppgång och eventuella fall, och välfärdsstatens relation till invandring och en ökad heterogenitet bland befolkningen.


Schall börjar sin exposé med Folkhemmet, som hon klassar som ett nationalistiskt projekt. Det avgörande var att Socialdemokraterna inte nöjde sig med att representera arbetarklassen och inkludera dessa i folket, utan ambitionen var att bygga ett hem som inkluderade alla samhällsklasser, med staten som huvudrollsinnehavare och dirigent. Socialdemokraternas strategi var att inkludera arbetarklassen genom utökade sociala rättigheter, men också att exkludera vissa marginaliserade grupper (finskspråkiga, samer, tattare och romer) som varande utanför folket. Idag känner vi väl till folkhemmets baksidor, med rashygieniska institut och steriliseringar. Även om det finns en debatt om vad Socialdemokraterna menade med folk vid denna tidpunkt, är det få som ifrågasätter att nationalstatens etniska homogenitet ansågs vara en av de viktigaste förutsättningarna för en bred uppslutning bakom projektet. Genom folkhemmet byggde SAP upp en hegemonisk ställning som inte bara byggde på ekonomiska intressen, utan hegemonin var också social, politisk och kulturell.


Homogeniteten var också en avgörande ingrediens för att bygga upp och utveckla den socialdemokratiska välfärdsstat som följde på folkhemmet. Shall beskriver Sverige under 50- och 60-talet som ”en svensk välfärdsstat, en välfärdsstat för svenskar”. Socialdemokraterna använde nationalism för att bygga upp sin dominerande ställning, och använde sedan sin dominerande ställning för att göra socialdemokratiska värderingar till svensk kultur. Enligt Schall omformade Socialdemokraterna självbilden av Sverige som nation, och denna uppfattning spred sig lång utöver det socialdemokratiska partiet, ända in i borgerligheten. Socialdemokraternas ideal blev därmed också samhällets ideal i en bredare bemärkelse. Schall argumenterar här för att grunden för den nationella gemenskapen förflyttat sig från en etnisk förståelse av folket till de värderingar som välfärdsstaten byggde på. Hon lyfter särskilt fram tre grundläggande värderingar: jämlikhet, trygghet och valfrihet. Välfärdsstaten hade förvandlats från något som skulle byggas upp och försvaras, till ett självklart faktum.


Vid tidpunkten för den omfattande arbetskraftsinvandringen under 60-talet hade alltså den Socialdemokratiska samhällsmodellen skaffat sig en hegemonisk ställning som få ifrågasatte. Därmed skulle invandrarna inte assimileras till eller exkluderas från folket i enlighet med fransk eller tysk modell, utan inkluderas i välfärdsstaten. Någon gästarbetarpolitik skulle vi inte ha. Socialdemokraterna hade lyckats med att institutionalisera välfärdsstaten så genomgripande att den aldrig kom att ifrågasättas i och med invandringen.


När oljekrisen slog till under början av 70-talet stängdes dock gränserna, inte för att skydda folket utan, enligt Schall, för att skydda den svenska samhällsmodellen. På så sätt skulle löner och arbetsförhållande upprätthållas för alla, och sociala klyftor undvikas. Jämlikheten skulle garanteras, även med invandring. Gränsdragningen drogs alltså inte utifrån etnicitet eller mellan svenskar och invandrare, utan mellan de som var innanför gränsen och utanför gränsen.


Nästa period som Schall fokuserar på är början av 90-talet där en ekonomisk kris sammanföll med ökad asylinvandring. Den stora flyktinginvandringen i början av 90-talet skulle kunnat förändra välfärdsstaten i grunden, eller i varje fall inriktningen på migrationspolitiken. Den kartläggning av partiernas migrations- och integrationspolitik som författaren gör mellan mitten av 80-talet och mitten av 90-talet visar dock att mycket lite förändrades, vilket hon kallar häpnadsväckande. Utöver ett tillfälligt flyktingstopp så påverkades inte invandringspolitiken nämnvärt och det beslutades inte heller om några begränsning av invandrares rättigheter. Däremot började välfärdsstatens kapacitet att integrera invandrare ifrågasättas. Det var inte så att välfärdsstatens institutioner monterades ner, utan det handlade om att alternativa uppfattningar kom att tolereras och synas i den offentliga debatten. Den socialdemokratiska hegemonin började krackelera.


Författaren argumenterar väl för att den svenska integrationspolitiken vilar på socialdemokratiska värderingar, särskilt principen om jämlikhet. Och spåren av detta kan vi se än i dag. I inget annat land får den som invandrar i stort sett samma rättigheter som medborgare. Det är också en naturlig följd att lika rättigheter är, och sedan 60-talet varit, det övergripande målet för integrationspolitiken. Det enda allvarliga försöket att bryta med hegemonin inom integrationspolitiken var Moderaternas program Land för hoppfulla som presenterades 1997, men snart drogs tillbaka. Där fanns förslag om att invandrares rättigheter skulle begränsas, och vinnas över tid. Ungefär som den politik som idag är dominerande i Europa. Programmet bröt dock så pass mycket mot tidigare uppfattningar att den mötte ett stort motstånd inom den styrande eliten. Den svenska integrationsmodellen ligger således fast, och är minst lika institutionaliserad som tanken om välfärdsstaten.


När vi når 2006 har den socialdemokratiska hegemonin fallit, men inställningen till invandrare bibehållits. Schall målar upp 2000-talet som individualismens epok, där Socialdemokraternas vision om lika utfall har ersatts med individualism som central värdering för svensk kultur och politik. Få tror längre på välfärdsstatens integrativa mekanismer. Medan högern vill se mindre välfärdsstat har vänstern huvudsakligen fokuserat på individualistisk anti-rasism framför strukturella lösningar. Samtidigt har det blivit allt mer oklart till vad invandrare ska anpassa sig till, nu när de socialdemokratiska idealen har försvagats.


Vi får inget entydigt svar på om heterogeniteten hotar välfärdsstaten eller inte. Men Schall menar att invandringens uppfattade negativa ekonomiska och kulturella konsekvenser har bidragit till att bryta den socialdemokratiska hegemonin och ifrågasätta välfärdsstatens effektivitet. Samtidigt har välfärdsstaten som symbol inte tappat i attraktionskraft. Mycket av alliansens framgångar från 2006 och framåt förklaras med att de antagit välfärdsstaten som grund för politiken.


Boken hjälper oss inte heller att förstå varför Sverige valde att bli ett öppnare land än våra grannländer. Socialdemokraterna har historiskt prioriterat lika rättigheter framför öppenhet. Men i och med att socialdemokraternas hegemoni har brutits, och socialdemokraterna förflyttat sig högerut, har allt fler partier stött en öppenhet mot omvärlden. Alliansens starka stöd för invandring och flyktingar, även i tider av ekonomisk kris, fortsätter att vara exceptionell, enligt Schall. Perioden 2006-2010 innebar till exempel en mer öppen migrationspolitik, samtidigt som principerna om lika rättigheter och jämlikhet bibehållits, också för invandrare.


Beslut att begränsa invandringen har i stort sett bara skett under två perioder där socialdemokraterna har haft makten, först när arbetskraftsinvandringen begränsades i början av 70-talet och sedan den tillfälliga begränsningen av asylrätten 1989-1991. Boken berör inte dagens så kallade flyktingkris, men det är talande att det åter igen är socialdemokraterna som är huvudarkitekt bakom begränsningar av invandringen. Däremot har principen om att invandrare bör ha lika rättigheter och samma tillgång till välfärd aldrig på allvar ifrågasatts.


Läs mer om boken här.

Analys av svensk flyktingpolitik från 80-talet till den så kallade flyktingkrisen.

Under hösten 2015, när den så kallade flyktingkrisen var som mest aktuell, bad nät-tidningen Kvartal mig att skicka in ett bidrag. Eftersom jag just då forskade om Sveriges flyktingpolitik valde jag att reflektera över varför just Sverige lockade så många asylsökande. Jag skickade in en text, men fick ingen återkoppling. För någon månad sedan frågade jag om status för artikeln, men fick inte heller denna gång något svar. Därför lägger jag nu ut den på Integrationsbloggen. Tänk på att texten skrevs före den omsvängning av politiken som skett sedan dess. Tänk också på att det är en analys av utvecklingen och inget politiskt ställningstagande. Rubriken, och underrubrik-texten, sattes av redaktören innan det tystnade från deras sida.

Från pragmatism till moralism 

Svensk flyktingpolitik har under de senaste trettio åren gått från pragmatism till moralism, från restriktivitet till generositet och drömmen om att vara ett föredöme för andra länder. Henrik Emilsson skriver om svensk flyktingpolitik från 1980-talet till i dag.

Just nu ställer sig nog många frågan: Varför Sverige? Hur kommer det sig att människor från Asien, Afrika och Mellanöstern tar sig genom hela Europa till just Sverige? I denna essä ska jag ge några svar på denna fråga.

Först är det lämpligt att ge en översiktlig bild av antalet asylsökande. Sverige, med knappt två procent av EUs befolkning, har sedan 2010 tagit emot drygt 12 procent av alla asylansökningar inom EU. Sverige har visserligen ända sedan 80-talet varit ett populärt land att söka skydd hos, men över tid har det blivit allt vanligare att söka sig just hit. Under 90-talet kom t.ex. knappt fem procent av de asylsökande till Sverige. När det gäller de ensamkommande barnen är utvecklingen ännu mer dramatisk. Under mitten av 00-talet sökte sig omkring fem procent av de ensamkommande till Sverige. Sedan 2012 är det ungefär var tredje. Det första konstaterandet är därför att Sverige skiljer ut sig i en Europeisk jämförelse, och att de stora skillnaderna mellan Sverige och andra länder har skett ganska nyligen. 

Den naturliga följdfrågan är varför de asylsökande väljer att komma till Sverige? Den forskning som finns visar att asylsökande har en hyfsad stor möjlighet att själva välja vilket land de vill söka asyl (Barthel och Neumayer, 2015; Hatton, 2004; Neumayer, 2004; Yoo, E. och Koo, 2014). Det är några faktorer som särskilt attraherar. För det första den generella levnadsnivån och situationen på arbetsmarknaden. Rikare länder med låg arbetslöshet attraherar fler asylsökande. Andra viktiga faktorer är asylpolitiken och integrationspolitiken. Asylmottagningssystem som ger möjlighet att jobba och röra sig fritt kan locka, likaså hur generös själva asylbedömningen är. Men villkoren efter asyl har också visat sig vara viktiga, dvs. de rättigheter till välfärd och familjeåterförening som erbjuds. Ser man på villkoren för asylsökande, möjligheten till asyl och rättigheterna efter asyl är det mycket som lockar i Sverige jämfört med andra europeiska länder. I Sverige lever man betydligt friare som asylsökande. Man behöver inte bo på flyktingförläggning och man har tillåtelse att arbeta. Visserligen är det mycket få asylsökande som har ett reguljärt arbete, men eftersom det är tillåtet att bo var man vill kan några åtminstone arbeta i den svarta ekonomin. Sveriges asylregler är inte så mycket mer generösa, men för barn och minderåriga är möjligheten att få stanna betydligt större än i andra jämförbara länder. Det som dock skiljer mest mellan Sverige och andra länder är de rättigheter som ges efter att asyl beviljats (se till exempel Goodman, 2012 och http://www.mipex.eu). Permanent uppehållstillstånd och medborgarskap beviljas utan krav på språkkunskaper eller ekonomisk självförsörjning. Familjebildning och familjeåterförening kan, med några få undantag som gäller för ungefär en procent av alla ansökningar, ske utan några villkor. En sista, men inte minst viktig, faktor som förklarar antalet asylsökande, är de transnationella nätverken. En lång rad forskningsartiklar visar att asylsökande tenderar att söka sig till de länder där det finns landsmän, så kallad kedjemigration. Det beror inte bara på att potentiella asylsökare har vänner och släktingar i landet, utan också på att det genom smugglare och andra entreprenörer bildas en sorts infrastruktur kring vissa resvägar, ett så kallat migrationssystem. Senare forskning visar dessutom att denna infrastruktur också tenderar att expandera till andra flyktingproducerande grannländer om flyktingvägarna sammanfaller. Idag när flyktingar från många länder använder samma resvägar och flyktingsmugglarligor, via Turkiet in i EU, blir allt fler asylsökande del i det migrationssystem som har Sverige som mål. 

Skillnaden i attraktivitet mellan Sverige och övriga Europeiska länder har framförallt utvecklats under sent 90-tal och tidigt 2000-tal (se till exempel Hatton 2009, sid. 200 och 208). Medan de flesta andra länder infört en lång rad krav för permanenta uppehållstillstånd, medborgarskap och familjeinvandring så har Sverige tagit små steg i mer generös riktning, till exempel när det gäller villkoren för ensamkommande asylsökande, möjligheten till asyl för barn och rätt till skola och vård för asylsökande och papperslösa. Sammantaget kan det konstateras att det är en mycket rationell handling för asylsökande att komma till just Sverige. Och efter hand allt fler förstår det smarta med att söka asyl i Sverige leder det sedan till ytterligare ökning genom den kumulativa effekt som tidigare invandring bidrar till.

Så här långt har jag beskrivit att Sverige tar emot en allt större andel av de asylsökande till EU och Europa. Jag har förklarat att det till stor del är en naturlig effekt av den förda politiken. Medan politiken på 90-talet var ungefär densamma i Sverige som hos grannländerna, är den idag väldigt annorlunda. Särskilt ensamkommande minderåriga och personer med familj kvar i sina hemländer bör, om de kan och är smarta, välja att söka asyl i Sverige. Nu återstår det att förklara varför Sverige under 2000-talet valt en annan väg inom migrations- och integrationspolitiken jämfört med våra grannländer. Jag ska ta upp några punkter som jag har identifierat när jag studerat debatter om migration och integration i Riksdagen mellan 1984 och 2014. 

Alla partier har utvecklat sin asylpolitik i mer generös riktning, och det gäller framförallt de statsbärande partierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Under 80-talet ville Moderaterna begränsa möjligheten till asyl till dem som uppfyller kraven enligt Genevekonventionen. Tjugo år senare, under 2000-talet, är samma parti med och utvidgar asylskälen. Men Socialdemokraterna har svängt i minst lika stor utsträckning. Under Bildt-regeringen 1991-94 kritiserade Socialdemokraterna ofta regeringen för att bedriva en oansvarig flyktingpolitik, t.ex. att inte snabbt nog införa visumtvång.

”Den nuvarande flyktingpolitiken är svårbegriplig. Den kostar samhället mycket pengar, ibland alldeles i onödan. Ett exempel på regeringens oförmåga och ovilja att fatta beslut i rätt tid gäller visumtvånget för vissa delar av det forna Jugoslavien. Invandrarverket ville redan i början av juni förra året att regeringen skulle införa visumtvång, men det dröjde ända till oktober innan regeringen förmådde fatta beslut. Under den tiden hade det hunnit komma ca 30 000 kosovoalbaner. Med den tid det tar innan ärendena är slutbehandlade kommer kostnaden för det svenska samhället att bli ca 4,5 miljarder kronor.” (Maud Björnemalm (s). Riksdagens protokoll 1992/93:91, Anf. 44)

Drygt 15 år senare har Socialdemokraternas position förändrats radikalt och dåvarande migrationspolitiska talesperson Magdalena Streijffert (s) meddelade inför valet 2010 att Moderaterna med sin restriktiva asylpolitik var det sista partiet de skulle samarbeta med om de fick makten utan ”om vi vinner valet den 19 september är det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som vi kommer att samarbeta med när det gäller asyl- och flyktingpolitiken.” (Riksdagens protokoll 2009/10:107, Anf. 43).

Från politisk styrning till domstolsväsende. Under 80- och 90-talet hade regeringen stor makt att styra asylpolitiken och vem som skulle få stanna. Det kanske mest kända exemplet är Luciabeslutet 1989, när den Socialdemokratiska regeringen beslutade att inskränka möjligheterna till asyl. Men det var inte en engångsföreteelse. Regeringar beslutade regelbundet om att vissa grupper av asylsökande skulle direktavvisas utan individuell asylprövning, till exempel från Pakistan och Libanon. Så här sade Migrationsminister Anita Gradin (S) den 5 november 1985.

”Man frågar sig om direktavvisningarna är förenliga med vår utlänningslag. Ja, det har denna riksdag bestämt, Direktavvisningar skall förekomma enligt vår utlänningslag. Jag förutsätter självfallet att såväl polis som invandrarverk följer gällande lagstiftning. Regeringen styr som bekant tillämpningen genom beslut i besvärsärenden.” (Statsråd Anita Gradin (S), Riksdagens protokoll 1985/86:20)

Bildandet av utlänningsnämnden 1992 innebar en minskad makt för regeringen att styra asylpolitiken, då praxis istället kom att bestämmas av partipolitiska företrädare. Detta var något som den socialdemokratiska migrationsministern Leif Blomberg var mycket missnöjd med. I en artikel i DN (1996-01-19) förklarade ministern att regeringen ville ta tillbaka kontrollen och själva kunna styra inriktningen på Migrationsverkets beslut. Istället blev det tvärtom, och 2006 lades utlänningsnämnden ner och praxis i asylfrågor överfördes till domstolsväsendet. Att politiker inte längre direkt kan påverka asylpolitiken är något som inte minst alliansregeringens migrationsminister Tobias Billström var mycket nöjd med.

”Den här mandatperioden har vi inte lekt gudar på Olympen. Borta är tiden då migrationsministern var granne med Gud och höll människors öden i sina händer. Den nya instans- och processordningen har landat, och det är sakskälen som avgör i en rättssäker myndighets- och domstolsprövning. Det är lika för alla, oavsett politikernas inblandning, oavsett mediernas uppmärksamhet och oavsett vilken politisk majoritet som styr Sverige.” (Tobias Billström (m), Riksdagens protokoll 2009/10:107, Anf. 34).

Oppositionspartierna trycker alltid på för en mer generös asylpolitik. Under 2000-talet har partierna i opposition i mycket hårda ordalag kritiserat sittande regeringen för att bedriva en för restriktiv asylpolitik. Under Göran Perssons regeringar 1996–2006 var kritiken skoningslös. Under våren 2003 samlades i stort sett hela oppositionen i manifestationer mot Socialdemokraternas asylpolitik, vilket Vänsterpartiets Kalle Larsson också berättade i riksdagen.

”I går kväll talade representanter från sex av riksdagens partier vid en manifestation på Mynttorget utanför riksdagen för en mer generös och human flyktingpolitik. Vi lovar att återkomma inför varje migrationspolitisk debatt här i kammaren. (Riksdagens protokoll 2002/03:88, Anf. 5)

Ett uttalande av Erik Ullenhag (Fp) i december 2003 speglar väl tonläget. ”Sammanfattningsvis kan man säga att vi ser en flyktingpolitik och en regering som visar handlingskraft vad gäller hårda tag och restriktivitet men som är i det närmaste handlingsförlamad när det gäller humanitet och liberalisering av vår migrationspolitik.” Där uttalade han sig också om värdegemenskapen med Vänsterpartiet. ”Det är inte så ofta Kalle Larsson och jag är överens, eftersom han är kommunist och jag liberal. Men just på flyktingpolitikens område har vi hittat möjligheter att ha en samsyn då vi utgår från samma humana världsbild.” (Riksdagens protokoll 2003/04:42, anf. 133 och 140)

Efter att Alliansen vunnit regeringsmakten 2010 var det omvända roller där Socialdemokraterna tryckte på för att fler skulle få rätt till asyl, inte minst barn, personer med humanitära skäl och vid väpnade konflikter. 

”Vi anser att barnperspektivet i asyl- och flyktingpolitiken måste stärkas, och praxis i ärenden som rör barn måste mildras.” ”Vi har vid flera tillfällen påpekat att vi anser att begreppet ’synnerligen ömmande omständigheter’ i utlänningslagen har tolkats alltför restriktivt och har därför föreslagit att det ska ändras till ’särskilt ömmande skäl’.” (Eva-Lena Jansson (s), Riksdagens protokoll 2013/14:39, Anf. 54) 

”Begreppet väpnad konflikt tolkas i dag mer restriktivt än den praxis som tidigare varit, och det blir svårare för människor som flyr undan krig och konflikter i hemlandet att få stanna. Begreppet om yttre eller inre väpnad konflikt behöver tydliggöras, och skyddet behöver bli mer heltäckande och i överrensstämmelse med gällande internationell rätt.” (Fredrik Lundh Sammeli (s), Riksdagens protokoll 2013/14:102, Anf. 1)

Asyldebatten har skiftat från pragmatism till moralism, från migrationens konsekvenser till asylsökandes rättigheter. Under 80- och 90-talet var ord som kapacitet och volymer inte tabubelagda. Luciabeslutet 1989 motiverades till exempel med att ”Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Skall vi framöver på ett bra sätt bereda en fristad åt dem som behöver den allra mest, måste vi i dag in­skränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige.” (Maj-Lis Lööv (s) Riksdagens protokoll 1989/90:46). Moderaterna höll med. ”Det är bara att konstatera att verkligheten nu har nått rege­ring och riksdag även när det gäller flykting- och invandrarpolitik. Vi mode­rater ställer oss bakom regeringens beslut, inte minst eftersom det är ett gammalt moderat krav som regeringen nu gör till sin politik - nämligen att man skall ta emot flyktingar enligt FN-konventionens bestämmelser med en generös tillämpning.” (Gullan Lindblad (m). Riksdagens protokoll 1989/90:46). Detsamma gjorde Centerpartiet. ”Vi kan … inte i fortsättningen ha en situation av obalans mellan å ena sidan det system enligt vilket staten accepterar asylsökande och flyk­tingar i landet, och å andra sidan den förmåga som kommunerna har att ta emot och slussa ut flyktingar.” (Rune Backlund (c). Riksdagens protokoll 1989/90:133)

Nu är det andra värderingar som är utgångspunkten för debatten, och begrepp som öppenhet, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och barnperspektiv som är vinnande ord i parlamentarikernas inlägg. Dagens debatt har helt enkelt ett helt annat tonläge, där ett högt asylmottagande är något att vara stolt över. ”Det är väl sällan så enkelt att se värdet av asylrätten som när det gäller dem som flyr från Syrien i dag. Fram till i dag har ungefär 9 000 personer från Syrien fått asyl i vårt land, och det ska vi vara stolta och glada över. De allra flesta från Syrien får alltså uppehållstillstånd. För oss är det självklart att de ska ha sin sak prövad. Varje person som kommer till Sverige och knackar på dörren och säger att de behöver skydd och söker asyl här ska få sin sak prövad. Det är en mänsklig rättighet.” (Eva Lohman (m), Riksdagens protokoll 2012/13:97, Anf. 129) 

”Vi värderar solidariteten högt. År efter år strävar vi efter att nå topplaceringar i världen vad gäller att öppna våra dörrar för människor som kommer hit och att fortsätta kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter över hela jordklotet.” (Emma Henriksson (Kd), Riksdagens protokoll 2013/14:39, Anf. 94)

”Asylrätten får aldrig avhumaniseras till flöden och volymer utan är en mänsklig rättighet och, för mig som socialdemokrat, en grundpelare. Det är helt oacceptabelt att göra inskränkningar i asylrätten och börja begränsa människors mänskliga rättigheter. Här får det aldrig råda något tvivel om var vi som land står.” (Fredrik Lundh Sammeli (s), Riksdagens protokoll 2012/13:97, Anf. 118) 

Från anpassning till den europeiska asylpolitiken till att vara ett föredöme för andra länder. Den europeiska dimensionen har funnits med i riksdagsdebatten ända sedan början av 80-talet. Det som bekymrade politikerna i slutet av 80-talet och början av 90-talet var att Sverige asylpolitik var mer generös än i andra länder och att det kunde ge fel signaler. 

”Vi kan inte längre ha en i många hänseenden avvikande nationell invandringspolitik. Vår profil ger omvittnat signaler till omvärlden som medför att fler asylsökande kommer hit än till de allra flesta jämförbara länder.” (Gustav Von Essen (m). Riksdagens protokoll 1992/93:91, Anf. 53) 

I dagens debatt är fokus snarare på att den svenska modellen ska exporteras till övriga Europa. ”Det är ingen hemlighet att Sverige är ett land vars värderingar bygger på öppenhet och ett generöst flyktingmottagande och där alla partier i riksdagens kammare – oavsett vad som framförts i talarstolen – värnar den hållningen. Det är också därför som vi är tacksamma för att vi kan föra med de svenska värderingarna in i den europeiska debatten. Vi vet ju att många av våra vänner ute i Europa har en helt annan syn på öppenheten och generositeten i mottagandet.” (Fredrik Federley (c), Riksdagens protokoll 2007/08:6, Anf. 22)  

Folkpartiet och Miljöpartiet har haft mycket stort inflytande på den förda asylpolitiken. Sedan 1984 är det endast Socialdemokratiska regeringar som drivit igenom lagar eller tagit beslut som drabbat asylsökande negativt. Det sammanfaller också med de år när varken Folkpartiet eller Miljöpartiet har suttit i regering eller varit aktivt stödparti. Som jag tidigare skrev så företrädde Moderaterna en mycket restriktiv asylpolitik vid slutet av 80-talet. Av detta märktes inget under Bildt-regeringen 1991-1994. När Luciabeslutet återkallades vintern 1991 ansågs det av en del moderata ledamöter vara en kapitulation av regeringen för den folkpartistiska asylpolitiken (Riksdagens protokoll 1992/93:91). Senare under mandatperioden beslutades också att 40 000 Bosnier skulle få permanenta uppehållstillstånd. Likaså har Miljöpartiet utnyttjat sin vågmästarställning vid flera tillfällen. Regeringen Persson tvingades att acceptera en flyktingamnesti för att få igenom 2005 års statsbudget. Och ingen är väl obekant med 2010 års migrationspolitiska överenskommelse mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet, som bidrog till att säkerställa och även utöka asylrätten. 

Jag menar att ovanstående punkter kan hjälpa oss att förstå varför Sveriges asylpolitik utvecklats i en annan riktning än våra grannländer. Alla de traditionella partierna har förändrats i mer liberal och kosmopolitisk riktning där principer om rättssäkerhet, öppenhet och mänskliga rättigheter har blivit viktigare än politikens konsekvenser. Det har också förstärkts genom den i Sverige skarpa åtskillnaden mellan migrationspolitik och integrationspolitik. Jag har inte utrymme att utveckla resonemanget här, men det är slående att migrationspolitiken i stort sett aldrig nämns i de integrationspolitiska debatterna. Att alla partier är överens om att integrationspolitiken har misslyckats har hittills inte fått några återverkningar på migrationspolitikens område. I andra länder är dessa politikområden intimt sammanblandade, där olika integrationskrav ställs för att få invandra, stanna i landet och till slut bli medborgare. Av vikt är också att Riksdagen stegvis tagit bort möjligheterna för sittande regering att direkt påverka asylpolitiken och asylflödena. Utöver att det faktiskt har minskat politikens inflytande har det också skapat en vida spridd uppfattning att det inte går att påverka asylpolitiken och asylflödena, att dagens politik följer internationella konventioner som sedan tillämpas av domstolar. Men det kan knappast förklara varför Sveriges politik skiljer sig från våra grannländer. Till sist går det inte att underskatta det inflytande Folkpartiet och Miljöpartiet haft på svensk asylpolitik. I slutet av 80-talet och början av 90-talet fanns det en stor majoritet i riksdagen för en mer restriktiv asylpolitik. Hade den majoriteten fått genomslag hade vi idag troligtvis bott i ett annat slags samhälle, typ Danmark.

Referenser:

Barthel, F. & Neumayer, E. (2015) Spatial Dependence in Asylum Migration, Journal of Ethnic and Migration Studies, 41:7, 1131-1151.

Goodman, S. W. (2012). Fortifying citizenship: policy strategies for civic integration in Western Europe, World Politics, 64(04), 659-698.

Hatton, T. J. (2004) Seeking asylum in Europe. Economic Policy, 19(38), 6-62.

Hatton, T. J. (2009) The Rise and Fall of Asylum: What Happened and Why?*. The Economic Journal, 119(535), F183-F213.

Neumayer, E. (2004) Asylum Destination Choice What Makes Some West European Countries More Attractive Than Others?, European Union Politics, 5(2), 155-180.

Yoo, E. & Koo, J. W. (2014) Love thy neighbor: Explaining asylum seeking and hosting, 1982–2008. International Journal of Comparative Sociology, 55(1), 45-72.

Nytt working paper om svensk arbetsmarknadsintegration

Nu har äntligen vår artikel om Svensk arbetsmarknadsintegration kommit ut som IZA discussion paper. Jag har skrivit artikeln med Marc-André Luik, tysk doktorand i nationalekonomi och Pieter Bevelander, professor och min handledare. Artikeln heter: Explaining the Male Native-Immigrant Employment Gap in Sweden: The Role of Human Capital and Migrant Categories.

Marc var gästforskare på MIM, Malmö Högskola, och vi ville gärna skriva en artikel tillsammans. Vi bestämde oss för att undersöka en fråga som jag länge funderat på; hur invandringens sammansättning påverkar arbetsmarknadsintegrationen. Vi kontrollerar och tar hänsyn till humankapital/utbildning, var personerna bor samt demografiska faktorer. Resultatet visar att individens humankapital (utbildningsnivå och utbildningens inriktning) bara förklarar en liten del av sysselsättningsgapet på arbetsmarknaden, och skillnaden i sysselsättning mellan flyktingar, familjeinvandrare och arbetskraftsinvandrare. Grund för bosättning spelar mycket stor roll för utfallet, trots att vi kontrollerat för en lång rad faktorer.

Artikeln kan hämtas gratis från IZA

http://www.iza.org/en/webcontent/publications/papers/viewAbstract?dp_id=9943

Abstract:

Despite having one of the most celebrated labor market integration policies, the native-immigrant employment gap in Sweden is one of the largest among the OECD countries. In this study, we use unique Swedish register data to try to explain the employment gap between male immigrants and natives. The results show that the traditional human capital theory only explains a small share of the immigrant-native gap. After controlling for human capital, demographic and contextual factors, large unexplained employment gaps still persists between immigrants and natives and between migrant categories. Our analysis indicates that admission category is an important determinant of employment integration, and that humanitarian and family migrants suffer from low transferability of their country specific human capital. The article highlights the need to consider migrant categories in integration research, and take into account international human capital transferability when explaining employment outcomes for immigrants.

Hur ska man förstå svensk migrationspolitik?

Varför accepterar stater oönskad invandring? Det frågade sig Christian Joppke i en klassisk artikel från 1998. Den bakomliggande paradoxen var att invandringen tenderade att öka trots att befolkningen i de flesta länder önskade sig mindre invandring. Vissa forskare menade att anledningen var att stater tappat kapaciteten att kontrollera invandringen beroende på globaliseringen (Sassen 1998), en framväxande överstatlig rättighetetsregim (Soysal 2004) eller det inneboende fokus på rättigheter som präglar liberala stater (Hollifield 1992).

Men snart visade sig dessa teorier vara fel. Under tidigt 2000-tal genomförde de allra flesta länderna i Europa kraftiga reformer i restriktiv riktning, den så kallade ”civic turn” (Goodman 2012), vilket också ledde till en minskad invandring. Det visade sig att länder trots allt hade kapacitet att kontrollera invandringen.

Den andra paradoxen som forskningen intresserat sig för när det gäller migrationspolitik är varför länders politik tenderar att vara mer generös än vad ländernas befolkning vill. Om nu länder har kapaciteten att till viss mån styra invandringen, och befolkningen önskar se mindre invandring, varför genomför då inte politikerna reformer som minskar invandringen?

I en enkel modell borde ju politikerna genomföra den politik som väljarna efterfrågar, både eftersom de är tänkta att representera folkviljan och för att de vill bli omvalda. Varför reagerar inte politikerna på väljarnas önskemål?

Frågan är extra intressant i Sverige eftersom vi enligt många har Europas öppnaste migrationspolitik. Sverige har i förhållande till sin befolkning flest asylansökningar och beviljade asylansökningar i EU (se till exempel statistik från Eurostat http://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php/Asylum_statistics). Vi har också exceptionellt generösa regler för familjeinvandring (Borevi 2014) och arbetskraftsinvandring (OECD 2011). Visserligen är svenskarna generellt sett mycket mer positiva till invandring än andra européer (se till exempel Eurobarometer-undersökningarna, http://www.thelocal.se/20150117/swedes-europes-mos), men samtidigt har det allt sedan 1990 varit betydligt fler som tycker det är ett bra förslag att minska invandringen än de som tycker det är ett dåligt förslag (se till exempel SOM-undersökningarna, http://som.gu.se/publicerat/rapporter/rapporter). 

Någonstans måste det alltså finnas ett filter mellan väljarnas önskemål och den faktiska migrationspolitiken. Och förklaringen kan ju inte vara de generella teorier som Sassen, Soysal och Hollifield lanserade (se ovan) då andra länder falsifierat dem genom att besluta om en mer restriktiv migrationspolitik. Svaret måste därför sökas i den svenska inrikespolitiken; till exempel i den svenska politiska kulturen, i sättet som Sverige styrs och politiska beslut fattas, i lobbying och organiserade intresseorganisationers inflytande, eller i de bredare policykoalitioner som finns inom migrationspolitiken. Det finns en rad teorier som handlar om dessa förklaringsområden. Teorier som jag just nu studerar, försöker förstå, och applicera på det svenska fallet.

- Borevi, K. (2014). Family Migration Policies and Politics Understanding the Swedish Exception. Journal of Family Issues.
- Goodman, S. W. (2012). Fortifying citizenship: policy strategies for civic integration in Western Europe. World Politics, 64(04), 659-698.
- Hollifield, J. F. (1992) Immigrants, markets, and states: the political economy of postwar Europe. Harvard University Press.
- Joppke, C. (1998) Challenge to the nation-state: Immigration in Western Europe and the United States, Oxford University Press on Demand.
- OECD (2011) Recruiting Immigrant Workers: Sweden, OECD Publishing.
- Sassen, S. (1998) The de facto transnationalizing of immigration policy, in Joppke, C. (Ed) Challenge to the nation-state, Oxford, Oxford University Press pp. 49-85
- Soysal, Y. N. (1994) Limits of citizenship: Migrants and postnational membership in Europe, University of Chicago Press.

Ny forskningsartikel: A national turn of local integration policy

Idag kom min nya forskningsartikel ut, publicerad i Comparative Migration Studies. Artikeln, A national turn of local integration policy: multi-level governance dynamics in Denmark and Sweden, handlar om integrationspolitiken i Sverige och Danmark och om förhållandet mellan den nationella och lokala nivån. Bakgrunden är att den mesta forskningslitteraturen menar att städerna och den lokala nivån har övertagit statens roll som den viktigaste aktören inom integrationspolitiken. I artikeln argumenterar jag mot mina kollegor och använder Danmark och Sverige som exempel.

Abstract:

There is a growing interest in the research community in the local governance of migration and integration. Studies indicate a local turn in integration policies, with local governments becoming important integration policy actors. Unlike most research, this study of recent developments in the policies for migrant newcomers in Denmark and Sweden observes a national turn in local integration policy. Despite their different integration policies, the central governments of both countries have increased their control and influence at the local level and thereby made it more difficult for local governments to formulate their own integration policies. This study highlights the need to complement earlier research based on frame analysis with an analytical framework that takes central government steering and the uneven power relationship between the levels of government into account.

Artikeln kan laddas ner gratis på CMS:s hemsida.

Ny bok: The world’s most open country: Labour migration to Sweden after the 2008 law

I april gav Fores ut boken Världens öppnaste land. Nu kommer en engelsk version av boken ut på Malmö Högskola. Det är ingen direkt översättning eftersom vi passat på att visa lite mer av den statistik som vi tagit fram inom ramen av projektet om arbetskraftsinvandring till Sverige.

Jag har skrivit tre kapitel i boken. Först en inledning som beskriver arbetskraftsinvandringens historia, hur länder väljer arbetskraftsinvandrare samt hur den svenska lagen från 2008 ser ut. Det andra kapitlet visar vad som har hänt sedan lagen trädde i kraft: vem som kommer, var de flyttar och till vilka jobb. Tredje kapitlet undersöker om arbetskraftsinvandrarna kommer till bristyrken eller ej.

Boken The world´s most open country: Labour migration to Sweden after the 2008 law kan hämtas som pdf här.

Om åsiktskorridoren och migrationspolitik

När Henrik Ekengren Oscarsson i december 2013 lanserade termen åsiktskorridor var det många som snabbt tog till sig ordet. Han definierar korridoren som den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd, och menade att den i Sverige är mycket smal. När SVT:s nyhetsprofil Anna Hedenmo i NEO instämde i att det finns en åsiktskorridor bland tyckareliten som inte representerar befolkningens åsikter tog debatten fart ytterligare. Jan Söderqvist kom häromdagen med en intressant invändning i SvD, när han pekade på det absurda att politiker, framförallt på den borgerliga sidan, klagar över bristen på utrymme i åsiktskorridoren när de själva har tillgång till både offentlighet och regeringsmakt.

Men åsiktskorridoren är inte ett nytt begrepp, i varje fall inte i den internationella litteraturen och forskningen. Själv stötte jag på begreppet i Rogers Brubakers artikel Comments on ”Modes of Immigration Politics in Liberal Democratic States, utgiven 1995. Där går han i svaromål på Gary Freemans förklaring av hur migrationspolitiken formas i liberala demokratier. Brubaker använder begreppet ”boundaries of legitimate discourse” vilket i stort sett är synonymt med åsiktskorridoren. Freemans argument är att liberala demokratier producerar värderingar som begränsar både vilken migrationspolitik som är möjlig och vad som uppfattas som legitima åsikter. Brubaker menar, å andra sidan, att åsiktskorridoren inte har med liberala demokratier och dess institutioner att göra. Vad som ryms i korridoren bestäms enligt honom i det diskursiva fältet; ett resultat av kulturella och politiska skeenden som är olika i både tid och rum. Jag ska nämna två exempel på att åsiktskorridoren kan vara olika beroende på tid och rum. Sverige var en liberal demokrati både på 80-talet och 2010-talet, men ändå har åsiktskorridoren förändrats. På 80-talet kunde den Socialdemokratiska regeringen, utan nämnvärda reaktioner, skriva att spontaninvandringen av personer med flyktingliknande skäl eller andra politisk-humanitära skäl föreslås ... i fortsättningen i stort anpassas till sysselsättningsläget, statens och kommunernas resurser samt landets politik i övrigt. Kommittén understryker att antalet kvotflyktingar och storleken av den individuella invandringen av icke-flyktingar som åberopar politiska skäl i stort bör vara beroende av sysselsättningsläget samt statens och kommunernas tillgängliga resurser (proposition 1983/84:114 Om invandrings och flyktingpolitiken, sid.20). Ett sådant uttalande, som går ut på att underordna volymen (farligt ord) invandrare efter landets kortsiktiga ekonomiska intresse, hade troligtvis idag mött ett ensidigt fördömande i den samlade offentligheten. Det som rymdes i åsiktskorridoren på 80-talet faller alltså numera utanför densamma. Likaså är både Danmark och Sverige liberala demokratier men med mycket stora skillnader i vad som accepteras i det offentliga samtalet. Det som faller inom åsiktskorridoren i Danmark faller utanför densamma i Sverige. Om det bör vi vara överens utan att vidare exempel behövs. Dessa två fall tyder på att Brubaker har rätt: att åsiktskorridoren i liberala demokratier är dynamisk i tid och rum.

Men har det offentliga samtalet och åsiktskorridoren någon påverkan på migrationspolitiken? Carl Dahlströms avhandling, Nästan Välkomna: Invandrarpolitikens retorik och praktik (2004), är intressant i sammanhanget eftersom den undersöker samspelet mellan det offentliga samtalet och den faktiska politiken. Han menar att granskningsprocessen som ett politikområde utsätts för är tudelad; Att den kritik som förs fram skiljer sig åt när det gäller retorik och praktik. Retoriken utvärderas i den offentliga diskussionen där moraliska frågor är de dominerande. Praktiken utvärderas av myndigheter, utredningar och revisioner där frågor om effektivitet är vanligast. Om politikens moraliska innehåll utvärderas av offentligheten kan åsiktskorridorens bredd vara en viktig faktor när migrationspolitiken utformas. När t.ex. Folkpartiet lanserade förslag om språktest i 2002 års valrörelse var reaktionerna i offentligheten ensidigt negativa. Förslaget uppfattades ligga utanför vad som accepteras i åsiktskorridoren. Återkopplingen på förslaget var ett moraliskt fördömande, trots att språktest finns i alla liberala demokratier och att det uppenbarligen fanns ett relativt stort stöd bland befolkningen för förslaget. Vad som i andra länder är en okontroversiell politisk fråga var i den svenska kontexten oacceptabelt. Sedan finns det givetvis inget, vilket Söderqvist påpekade, som hindrar en politiker eller ett parti att fortsätta driva frågan, oavsett vilken moralisk upprördhet som de möter i offentligheten. Men få orkar med att ständigt få sin moral ifrågasatt. Eller som min kollega Anders Hellström brukar påpeka: alla vill vara på de godas sida (Vi är de goda 2010). De norska forskarna Jan-Paul Brekke och Tordis Borchgrevik (2007) har också i skriften Talking about integration beskrivit det svenska debattklimatet om migrations- och integrationsfrågor som mjuk på utsidan och hänsynslös på insidan: While protecting conduct of minorities from criticism, the majorities/colleagues are attacked in a vile language.  Att utmana åsiktskorridoren kostar.

Åsiktskorridoren är därför inte betydelselös för inriktningen av migrationspolitiken. En smal åsiktskorridor kan nog bidra till att bibehålla en mer ”generös” migrationspolitik då alternativa röster och åsikter inte ses som legitima. En sidoeffekt är dock att stora delar av befolkningen inte känner sig representerade av eliten och att det växer fram alternativa offentligheter (t.ex. Avpixlat) och populistiska partier (t.ex. Sverigedemokraterna) som representerar de åsikter som faller utanför åsiktskorridoren. Att de 45 procent av befolkningen som vill minska flyktinginvandringen (Sandberg och Demker 2013) inte finner någon förståelse, vare sig bland de etablerade partierna eller i offentligheten får naturligtvis konsekvenser. Den mest intressanta frågan är dock obesvarad: Varför är åsiktskorridoren inom migrationspolitiken (och andra politikområden) så smal, just nu, i Sverige.

Boken om arbetskraftsinvandring har kommit

Igår var det lansering på FORES för den nya boken om arbetskraftsinvandring, Världens öppnaste land, skriven av mig, Pieter Bevelander, Karin Magnusson och Sayaka Osanami Törngren. Mitt kapitel undersöker hur den nya lagen om arbetskraftsinvandring påverkat arbetskraftsinvandringen till Sverige. Boken går att ladda hem på FORES hemsida.

Analysen visar bland annat att:

•Få arbetskraftsinvandrare stannar i Sverige.

•De som stannar arbetar ofta inom yrken där det finns ett överskott på arbetskraft.

•Många har ingen eller låg lön.

•Det har inte skett någon ökning av arbetskraftsinvandring till bristyrken.

Nytt bokkapitel om Sveriges migrations- och integrationspolitik

I dagarna kommer boken European Immigration: A Sourcebook (second edition) ut. Antologin innehåller analyser av 28 länders migrations- och integrationspolitik. Jag har skrivit kapitlet om Sverige där jag sammanfattar Sveriges migrations- och integrationspolitik och landets erfarenheter av invandring. I sammanfattningen konstaterar jag bland annat:

Sweden is still, in many ways, an exceptional case in terms of migration and integration policy. It is, compared to other countries, relatively easy to immigrate to Sweden as a humanitarian, family or labour migrant. Once in the country, the immigrant basically has access to the same rights as a Swedish citizen. This migration regime has strong political support, despite a common understanding that integration itself has failed.

Nytt working paper: Labour migration in a Time of Crisis: Results of the New Demand-Driven Labour Migration System in Sweden

Pappret analyserar arbetskraftsinvandringen till Sverige efter 2008 års reform och baseras på Migrationsverkets statistik över arbetstillstånd, intervjuer med experter och litteraturstudier.


Abstract

In the midst of the ongoing financial crisis in 2008, the Swedish government decided to liberalize the labour migration policy from third countries. After several decades of having a restrictive system, the country now has one of the most open labour migration systems in the world. In this paper I review the outcome of the policy and offer some tentative explanations about why we have seen this specific outcome in the Swedish case. The result is an increase of labour migration, but it is to a large part due to immigration to sectors with a surplus of workers. The labour migrants can roughly be divided into three major categories: those moving to skilled jobs, low skilled jobs and seasonal workers in the berry picking industry. The demand driven system has produced a specific labour migration pattern which is better explained by employer’s access to transnational networks than actual demand for labour. Many sectors with a large surplus of native workers have experienced major inflows while employers in other sectors with labour shortages don´t recruit from third countries. The policy outcome also highlights the need to analyse and explain different categories of labour migration separately as they are a result of different driving forces.

Kan hämtas här.

Ny publikation: Migration, Employment and Labour Market Integration Policies in the European Union (2011)

Hösten 2012 skrev jag en text till IOM om vad som hänt de senaste åren i Sverige när det gäller migration, arbetsmarknadsintegration och utvecklingen av migrations- och integrationspolitik. En förkortad version av texten är nu publicerad som en "country case study" i rapporten Migration, Employment and Labour Market Integration Policies in the European Union (2011).

Så här beskrivs rapporten av IOM:

The IOM LINET study Migration, Employment and Labour Market Integration Policies in the European Union (2011) analyses recent trends in labour migration and the labour market position of migrants, reflects on the possible impact of these trends on employment and the national labour markets, and relates these findings to the relevant legislative, institutional and policy developments. It covers, to the extent of data availability, new data and analysis for the year 2011.

Hela rapporten kan laddas ner här.

Invandrare och bidrag i Sverige, Nederländerna och Storbritannien

På senare tid har IZA gett ut tre working papers om invandrare och bidrag.

Disparities in Social Assistance Receipt between Immigrants and Natives in Sweden (Björn Gustafsson, november 2011) är en kunskapsöversikt om vad forskningen visar om invandrare och socialbidrag. Det är dystra slutsatser.

Most out-payment for social assistance in Sweden refers to foreign born persons although the category makes up 14 percent of the population. While some part of the high costs can be attributed to needs to maintaining recent refugees, this is not the entire story. Immigrants tend to assimilate out of social assistance receipt. However, receipt continues to be higher than among in several characteristics identical natives many years after immigration among immigrants from not rich countries. The elevated probabilities of social assistance receipt among immigrants from not rich countries are mainly due to failures of integrating into the labor market at the destination.

Immigrant Participation in Welfare Benefits in the Netherlands (Aslan Zorlu, november 2011) undersöker inte bara socialbidragen utan hela bidragssystemet. Men bilden känns igen från i Sverige. Utrikes födda är överrepresenterade i bidragssystemen, även jämfört med inrikes födda i liknande situation. Författaren lyfter särskilt fram den bekymmersamma situationen för barn till icke-västliga invandrare.

The analysis shows that migrants are drastically more likely to have a benefit, in particular social assistance and disability benefits. A large part of migrants’ dependence can be explained by their background characteristics and immigration history but still a significant unexplained residual is left. Most notably, the probability of welfare use of non-western second generation is about twice as high as the probability of western immigrants, which is a true challenge for policy makers.

Welfare Participation by Immigrants in the UK (Stephen Drinkwater och Catherine Robinson, november 2011) konstaterar att välfärdsutnyttjandet skiljer sig mycket åt mellan olika invandrargrupper och för olika typer av bidrag. Skillnader finns också mellan män och kvinnor inom grupperna.

Possibly the main conclusion of the paper is that for the UK at least, it is very difficult to generalise on the issue of welfare participation by immigrants. This is because social welfare claims vary considerably by immigrant group as well as by the types of benefits that are claimed. Australasian and EUA8 migrants are the least likely to claim welfare benefits but this is to some extent explained by the characteristics of individuals from these groups, especially for those from accession countries.

In contrast, much higher rates of welfare benefit claims are made by other groups, especially migrants from Asia and other parts of Europe.

Om svenskt medborgarskap

Jag ser fram emot dagens seminarium på Timbro eftersom vi verkligen behöver en sansad diskussion om medborgarskap, långt från populism och slagord. Oavsett vilken typ av medborgarskapslag som förespråkas behöver den motiveras och utsättas för granskning. Det gäller kanske särskilt den svenska då den skiljer sig så pass mycket från andra länders medborgarskapslagar. Vill vi behålla dagens, internationellt sett unika, politik bör vi vara medvetna om varför.

Det är lätt att bli medborgare i Sverige

Medborgarskapslagstiftningen i Sverige har liberaliserats stegvis under de senaste decennierna. I dag utmärker sig Sverige genom att det är relativt lätt att bli medborgare. I stort sett alla länder utom Sverige ställer krav på språkkunskaper och kunskaper om landet för att bli medborgare. Många länder ställer även andra krav, såsom att vara självförsörjande.

Det obligatoriska språkintyget för att bli svensk medborgare avskaffades i början på 80-talet. Frågan om att återinföra ett språkkrav och även krav på kunskaper om samhället utreddes av 1997 års medborgarskapskommitté. Kommittén (SOU 1999:34) tog ställning mot att införa sådana krav, en linje som regeringen följde i proposition 1999/2000:147 Lag om svenskt medborgarskap. Propositionen gjorde det istället lättare att bli medborgare genom att tillåta dubbelt medborgarskap.

För att bli svensk medborgare genom naturalisering krävs att personen styrkt sin identitet, fyllt arton år, har permanent uppehållstillstånd i Sverige, har haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt och är stadigvarande bosatt här i landet. Tidsgränserna skiljer sig mellan olika grupper:
• två år för dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare,
• fyra år för den som är statslös eller att bedöma som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716), och
• fem år för övriga utlänningar.

Att det är lätt att bli medborgare avspeglas sig också i statistiken. Naturaliseringsgraden (andelen av de utländska medborgarna i ett land som blir medborgare under ett år) i Sverige är hög jämfört med andra länder. Det senaste decenniet har naturaliseringsgraden i Sverige legat på omkring 7-8 procent, medan det i de flesta andra länderna är 3-5 procent.

Medborgarskapet betyder inte så mycket
Sverige utmärker sig också genom att det är liten skillnad mellan att vara utländsk medborgare och svensk medborgare. I en stor del av de europeiska och anglosaxiska länderna har utländska medborgare inte rätt till sociala förmåner och den invandrades skyldigheter är oftare större än deras rättigheter. För att ta två exempel: i Danmark har en nyanländ invandrare inte rätt till lika högt försörjningsstöd och i USA har utländska medborgare över huvud taget ingen rätt till det federala välfärdssystemet.

De svenska reglerna har, enligt 1997 års medborgarskapskommitté (SOU 1999:34) inneburit att medborgarskapet minskat i betydelse. Den som har permanent uppehållstillstånd har i stort sett samma rättigheter och skyldigheter som svenska medborgare, med tre viktiga undantag:
• Möjlighet till politiskt deltagande (rösträtt i riksdagsval)
• Skydd mot landsförvisning
• Möjlighet att inneha vissa offentliga uppdrag och tjänster.

Medborgarskap som hävstång för integrationen
Samtidigt kan medborgarskapet vara ett viktigt redskap för att främja integration. I vissa länder, till exempel Tyskland, Danmark och Österrike, är medborgarskapet mer eller mindre det slutgiltiga beviset på att en person är integrerad, och är en slutpunkt på integrationsprocessen. I andra länder, till exempel USA, Australien och Kanada används medborgarskapet som ett redskap för att påskynda integrationsprocessen. Frågan är om vi i Sverige, där medborgarskap är så enkelt att få och ger så få rättigheter och skyldigheter, frånsagt oss ett potentiellt sett viktigt instrument för att främja integrationen? Forskarna Foblets och Loones menar t.ex. att man avstår från ett viktigt verktyg för att snabba på integrationsprocessen när man inte förväntar sig någonting av dem som vill bli medborgare.

Making access to nationality easier should not be pushed so far that it might later slow down the integration of those who would have been ready to meet a number of reasonable conditions for adapting to the society of their new place of residence. That is the risk some new nationals currently face.

It is up to the legislator to determine which rules govern state membership. If this is not done in a clear and consistent way, some foreigners will take advantage of the situation, while others who were hoping to acquire nationality in order to effectively participate in the life of the society of their new homeland will be left aside. Though nationality cannot have as its sole objective the final evidence of the integration process, one should not fall into the opposite extreme, and reduce it to a mere confirmation of one’s residence. (Bauböck m.fl., 2006, Acquisition and Loss of Nationality: Policies and Trends in 15 European States, s. 91).

I Sverige är det i dagsläget tveksamt om medborgarskapet är ett viktigt led i integrationsprocessen. En person kan i princip bli svensk medborgare utan att kunna ett ord svenska, utan att känna till lagar och regler och utan att behöva ta ställning i lojalitetsfrågor. Den rent formella synen på medborgarskapet i Sverige avspeglar sig också genom att det sällan läggs någon större vikt på medborgarskapsceremonier eller andra sätt att uppmärksamma förvärvande av medborgarskap. Medborgarskap är något man får med posten.

Medborgarskapstanken
I flera av de länder som länge har haft språkkrav och medborgarskapsceremonier, som Kanada, Australien och USA, är medborgarskapet och naturalisering det främsta verktyget i integrationsprocessen. Länderna försöker medvetet fylla medborgarskapet med ett innehåll. Innehållet kan kortfattat sammanfattas med: sammanhållning, mångfald och delaktighet. Medborgarskapet är en sammanhållande kraft både på grund av att personen lovar att upprätthålla vissa värderingar, lagar och procedurer (genom eden) och att medborgarskapet är så brett, politiskt och moraliskt, definierat att alla bakgrunder ryms. Det knyter an till den andra punkten, mångfald. Man använder medborgarskapet för att göra mångfalden till en del av den nationella identiteten. Tanken är att själva medborgarskapet ska symbolisera mångfald och en gemensam framtid snarare än en gemensam historia. Till sist är delaktighet en viktig aspekt som länderna betonar. En medborgare ska delta i det offentliga livet, särskilt i närsamhället. Då krävs det grundläggande kunskaper om samhället och i landets officiella språk.

Fokus på deltagande och aktivitet i det civila samhällslivet speglar en särskild, normativ, syn på ett ”demokratiskt medborgarskap”. Benhabib förklarar innebörden i boken Jämlikhet och mångfald (Benhabib 2004). Hon menar att kriterierna för medborgarskap varken bör utgå från principerna jus sanguinis eller jus soli (härstamningsprincipen eller territorialprincipen) eftersom de utgår från passiva tillhörighetskriterier (ibid. s. 215). Istället bör medborgarskapet tilldelas efter att individerna förvärvar olika färdigheter. Uttryckt på ett annat sätt: Ett civilt medborgarskap bör leda till ett politiskt medborgarskap. Benhabib räknar upp några rimliga villkor som kan ställas på individen. Längden och arten av uppehåll i landet. Men också en mininivå på kunskap i språket i värdlandet och en viss ”medborgerlig kunskap” om lagarna och styrelseskicket i landet (ibid. s. 216). Fokus är alltså på utövandet snarare än förvärvandet av medborgarskapet och det aktiva deltagandet förutsätter att individerna har förmåga att interagera i samhällslivet och förhandla om motstridiga perspektiv och lojaliteter.

Någonting gemensamt
Medborgarskapet kan vara ett redskap för att skapa sammanhållning i ett samhälle präglat av mångfald. I sin mest snäva form är medborgarskapet en politisk och demokratisk gemenskap. För att kunna utöva sina civila och politiska rättigheter, dela i en gemensam offentlighet och interagera med varandra krävs kunskaper i språket och om samhället. Dock kan krav på språkkunskaper och samhälls-/medborgarkunskap både ha en exkluderande och en inkluderande effekt. Vilken av dessa som dominerar beror på hur kraven ser ut och hur integrationspolitiken i övrigt är utformad. Senaste årens förändringar i t.ex. Danmark och Holland har exkluderande drag. Samtidigt kan krav på kunskaper i språk och om det samhälle personen vill bli medborgare i fungera som ett verktyg för integration och inkludering. Det kan uppmuntra nyanlända invandrare att investera i kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för att kunna klara sig i landet samt ge en större legitimitet för medborgarskapet i majoritetsbefolkningens ögon.

Jante bakom diskriminering och rasism?

Via Maria Appelqvist får jag tips om en amerikansk avhandling om jantelagen och rasism i Sverige (Turausky, Kevin J., "The Jante Law and Racism: A Study on the Effects of Immigration on Swedish National Identity" Masters Theses. Paper 551).

This paper focuses on how the Swedish social code known as The Jante Law plays a role in the prevalence of racism in Sweden, both on the individual and societal levels. Its core message that no one is superior to another fundamentally contradicts racism and informs government policy, but also reinforces institutionalized discrimination.

I first overview the history of Sweden’s interactions with non-Swedes and the shift in attitude regarding them. I then discuss the origins and nature of the Jante Law and how it functions as a hegemonic system as well as promoting certain behaviors as a component of governmentality. Furthermore, I analyze the trend of new cultures and ideas entering Swedish society and how such changes are causing the Jante Law to decline. I investigate how a culturally engrained notion of being modest and inconspicuous alters overt and covert racist discourse in Sweden.

Sverige mot strömmen

I Sverige är det relativt lätt att bli medborgare. Under 2010 naturaliserades 32 500 personer och blev svenska medborgare. För att få perspektiv på antalet kan vi jämföra med Österrike, ett land med ungefär lika stor andel utrikes födda och en större andel utländska medborgare. EUDO Citizenship redovisar att 6 200 personer blev österrikiska medborgare under 2010 och diskuterar varför siffran är så låg.

Since 2006, strict residency requirements (ten years of continuous legal residence), strict income requirements and a naturalisation test have been introduced as requirements for naturalisation. Naturalisation by marriage to an Austrian citizen was made dependent on a combination of residence and marriage duration. Adult family members also need to pass the naturalisation test to be naturalised by extension of naturalisation.

Since 2010, income requirements have again been tightened. Now the income to be proven for the last three years has to reach at least the level of the minimum retirement pension, plus regular payments, in particular the costs for renting a flat, energy and telephone bills and alimony payments, where applicable. A lump sum of EUR 250 may be deducted. These harsh income requirements are cited as the most important hurdles for naturalisation in recent qualitative studies (Perchinig 2011, Reichel 2010).

The decline in naturalisations, which is mainly due to the reform of the Nationality Act in 2006 and 2010, seems to be an effect of a distinct policy to prevent the access to stable residency for third country nationals. For the first time since the 1990s, the draft of the reformed Aliens Act, which will probably enter into force in 2011, foresees a withdrawal of a temporary residence permit in case of loss of income. As a permanent and legal residence of at least five years is a necessary precondition to get access to a permanent residence permit, periods of unemployment or low income might in future prevent third country nationals from access to a permanent status.

Det är alltså cirka sex gånger så stor andel av de utländska medborgarna som naturaliseras i Sverige jämfört med Österrike. Vilket beror på att vi inte sätter upp den typen av hinder (språk, inkomst m.m.) som finns i andra länder. Ett annat exempel. Lite i skymundan har Italien infört språktest för att få permanent uppehållstillstånd.

A decree requiring the immigrants to pass a language test before applying for a residency permit takes effect Dec. 9, ANSA reports.

The comprehension test of short texts and expressions will be required within 60 days of applying for residency and applicants will need 80 percent correct answers.

Those who fail will be allowed to try again, and some people are exempt, such as those with recognized certificates of Italian language skills, university researchers and people who have come to work in top management jobs. (UPI)

Läs mer om språkkravet i Italien här och här.

Lästips

Forskning som berör Sverige

Carina Mood, Lagging behind in good times: immigrants and the increased dependence on social assistance in Sweden, International Journal of Social Welfare, Volume 20, Number 1, January 2011 , pp. 55-65(11)

Journal of Ethnic and Migration Studies, Volume 37 Issue 2 2011. Hela detta numret handlar om invandrares och flyktingars situation i de skandinaviska välfärdsstaterna.

Journal of Refugee Studies Volume 23 Issue 4 December 2010, Special Issue: Critical Reflections on Refugee Integration: Lessons from International Perspectives. Alla artiklar går att ladda ner gratis. Innehåller bland annat Marko Valenta och Nihad Bunar, State Assisted Integration: Refugee Integration Policies in Scandinavian Welfare States: the Swedish and Norwegian Experience.

Större rapporter från internationella organisationer

International Organization for Migration: World Migration Report 2010 - The Future of Migration: Building Capacities for Change

The Forum Fall 2010 Issue: Migration. Fall Issue of The Forum, featuring experts from around the world discussing economic, regional, and general issues surrounding Migration.

Världsbanken, Migration and remittances factbook 2011: second edition.

Övrigt

MPI, The Top Ten Migration Issues of 2010.

Statistics Netherlands, More migration marriages in 2009.

Om medborgarskapslagar i Danmark, Norge och Sverige

Arnfinn Haagensen Midtbøen har skrivit en bra översikt om medborgarskapslagstiftning i Danmark, Norge och Sverige: "Statsborgerrettslig revisjon og integrasjonspolitisk variasjon i de skandinaviske landene”. Där konstateras att Sverige idag har en av de mest liberala medborgarskapslagarna i Europa, medan Danmark har en av de mest restriktiva. Norge befinner sig mitt emellan sina skandinaviska grannländer.

Sverige mot strömmen

Jag läser i Voice of America att Sverige än en gång framhålls som ett land mot strömmen i migrationsfrågor.

De uppmärksammar att invandringen till Europa minskar och ställer frågor till Georges Lemaitre, OECD.

Immigration specialist Georges Lemaitre, of the Paris-based Organization for Economic Cooperation and Development, is not surprised by these reports.

"The first thing that affects migration is the fact employers do not want as many workers," he said. "They are not looking to hire as many immigrants. So this is the first thing that reduces the level of migration. The second is the fact immigrants themselves do not see many opportunities. So they themselves tend to come less often."

Lemaitre says this trend is reflected elsewhere in Europe and in richer nations as a whole. And it concerns legal and illegal immigrants.

"Two very significant labor migration countries, Ireland and the United Kingdom, they have seen very significant drops in labor migration," he added.

Lemaitre says Sweden is one of the few countries bucking the trend. Sweden has opened immigration channels since the economic crisis and the numbers of immigrants have jumped 30 percent.

Sverige inför försörjningskrav för vissa anhöriginvandrare

Den 21 december lade regeringen fram det nya propositionen om försörjningskrav för anhöriginvandring. Reglerna ska gälla från den 15 april. Det är första gången vi i Sverige inför ett migrationsrelaterat incitament för att förbättra integrationen.

- Arbetslinjen ska gälla i migrationspolitiken som på alla andra områden. Försörjningskravet ger ett tydligt incitament att söka arbete och att bosätta sig på orter där chansen till arbete och bostad är som störst, säger migrationsminister Tobias Billström.

Försörjningskravet är ett villkor för att en utlänning ska beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person i Sverige. Försörjningskravet innebär att personen i Sverige ska ha tillräckliga inkomster för att klara sin egen försörjning och boendekostnad. Det ska dessutom finnas en lämplig bostad för familjen.

Undantagen från försörjningskravet är många. Försörjningskravet ska inte gälla barn och deras föräldrar. Inte heller ska det gälla för svenska medborgare, utlänningar som bott i Sverige i fyra år, flyktingar eller vissa grupper utlänningar som beviljats uppehållstillstånd som skyddsbehövande.

För att sätta in reformen i ett internationellt perspektiv kan nämnas att man i Kanada har ett sponsorsystem som innebär att den som beviljas anhöriginvandring måste ha en viss inkomst och är försörjningsskyldig för den anhörige i upp till tio år.

When you sponsor a spouse, common-law or conjugal partner, or dependent children to become permanent residents of Canada, you must promise to support them financially. Therefore, you have to meet certain income requirements. If you have previously sponsored relatives to come to Canada and they have later turned to the government for financial assistance, you may not be allowed to sponsor another person. Sponsorship is a big commitment, so you must take this obligation seriously.

To be a sponsor:
- You and the sponsored relative must sign a sponsorship agreement that commits you to provide financial support for your relative, if necessary. This agreement also says the person becoming a permanent resident will make every effort to support her or himself.
- You must provide financial support for a spouse, common-law or conjugal partner for three years from the date they become a permanent resident.
- You must provide financial support for a dependent child for 10 years, or until the child turns 25, whichever comes first.