Boken om arbetskraftsinvandring har kommit

Igår var det lansering på FORES för den nya boken om arbetskraftsinvandring, Världens öppnaste land, skriven av mig, Pieter Bevelander, Karin Magnusson och Sayaka Osanami Törngren. Mitt kapitel undersöker hur den nya lagen om arbetskraftsinvandring påverkat arbetskraftsinvandringen till Sverige. Boken går att ladda hem på FORES hemsida.

Analysen visar bland annat att:

•Få arbetskraftsinvandrare stannar i Sverige.

•De som stannar arbetar ofta inom yrken där det finns ett överskott på arbetskraft.

•Många har ingen eller låg lön.

•Det har inte skett någon ökning av arbetskraftsinvandring till bristyrken.

FORES-rapport om ett år med etableringsreformen

FORES var tidigt ute och kritiserade etableringsreformen för nyanlända invandrare. Nu har de kommit med en ny policyrapport - Lyckad etablering av en ny reform - som har ett betydligt mer positivt anslag.

I en ny rapport, ”Lyckad etablering av en ny reform”, fokuserar vi på tre kommuner där man så långt har haft positiva erfarenheter från införandet av den nya reformen: Värnamo, Solna och Borlänge.

- I alla tre kommunerna ser vi att man har lyckats etablera en bra kontakt mellan Arbetsförmedlingen och kommunen, vilket har underlättat arbetet med att införa reformen. Man har lyckats hitta lokala lösningar som förhoppningsvis skapar bra förutsättningar för de nyanlända att snabbt komma in på arbetsmarknaden, säger rapportens författare Liyen Chin.

Rapporten lyfter särskilt fram tre åtgärdsområden i det framtida arbetet med reformen, på nationell och lokal nivå:

* Flexibilitet - dagens etableringsreform upplevs i många fall som ganska stelbent, vilket hindrar möjligheten till ett lokalt anpassat integrationsarbete.
* Effektivare kommunikation - i synnerhet mellan Arbetsförmedlingen och kommunen.
* Följa upp lotsarna - med dagens system är det svårt för nyanlända att bedöma kvaliteten hos lotsarnas tjänster och lotsarna upplever stora skillnader sinsemellan i kontakten med kommunen.

Regeringen tillsätter utredning om främlingsfientlighet och rasism

Integrationsminister Erik Ullenhag presenterade fredagen den 6 maj direktiven för en ny statlig utredning om ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet och rasism. Syftet med utredningen är, enligt regeringen, att få en samlad bild av den kunskap som finns om främlingsfientlighet och liknande former av intolerans och att kunna identifiera brister som bör åtgärdas i det fortsatta arbetet.

Enligt direktivet ska utredaren Bengt Westerberg bland annat:

- sammanställa den kunskap som finns om främlingsfientliga och intoleranta attityder i samhället,
- undersöka varför främlingsfientliga attityder uppstår och faktorer som kan vara gynnsamma för framväxten av sådana attityder,
- föreslå vilka ytterligare åtgärder som bör vidtas för att motverka främlingsfientlighet och liknande former av intolerans,
- kartlägga arbetet mot främlingsfientlighet och liknande former av intolerans och, i den mån det är möjligt, analysera arbetets effekter,
- sammanställa den kunskap som finns, och som kan användas inom skolan, om främlingsfientlighet och liknande former av intolerans och om hur dessa fenomen kan bemötas med beaktande av de krav på vetenskaplighet som ställs på undervisningen i skolan, och
- utreda behovet av ett samlat ansvar för det offentligt understödda arbetet mot främlingsfientlighet och liknande former av intolerans och, om det finns behov av det, lämna förslag till hur arbetet kan organiseras.

Några reaktioner och kommentarer: SvD, SvD II, SR, GP, Axess.

Utredningen ska var klar i oktober 2012.

Relaterat tips. FORES har gett ut en ny version av policyrapporten ”Lokal bekämpning av främlingsfientlighet”.

100 dagar senare

Det är hundra dagar sedan etableringsreformen trädde i kraft. Den största förändringen av integrationspolitiken på flera decennier. Det firar FORES med att granska reformens genomförande i en rapport och på DN-debatt.

Jag jobbade med reformen i stort sett varje dag i två år (och slutade samma dag som reformen trädde i kraft). Ett minst sagt tålamodskrävande arbete. Ni anar inte hur många hinder som ska passeras innan Riksdagen går till beslut. Förslagen ska följa politikernas viljeinriktning och samtidigt vara praktiskt genomförbara. Regeringskansliets beredningsprocess och regeringens kollektiva beslutsfattande innebär att alla departement, ministrar och partier ska gå med på samtliga delar av reformen. Eftersom alla bevakar sina intressen blir det mycket förhandlingar, kompromisser och förändringar under processens gång. Därutöver sker det en dialog med myndigheter, kommuner och andra intressenter för att förbereda reformen och försäkra sig om att den går att genomföra i praktiken. Sedan har vi juridiken. Lagar och förordningar ska förändras och nya skrivas för att synkronisera delarna i reformen med annan lagstiftning, inklusive EG-rätten. Många är de jurister som skakat av nervositet när de ska föredra och försvara sig inför lagrådet.

Det är glädjande att FORES genomför en granskning som denna. Rapporten ger en relativt positiv och nyanserad bild av läget, medan de kritiska aspekterna lyfts fram tydligare i DN-debatt artikeln. Etableringsreformen är social ingenjörskonst i sin mest klassiska mening. En så stor reform sätter sig inte på 100 dagar och kan sannerligen inte bedömas redan nu. En del av FORES kritik och förslag till förbättringar missar sitt mål.

Låt mig ta upp några punkter

FORES kritiserar reformen för att färre får arbetspraktik. Det går inte att avgöra efter 100 dagar. Även i det förra systemet var arbetspraktik något som förekom alldeles för sällan. Och förekom det var det i stort sett aldrig inom 100 dagar. Vanligtvis skedde de arbetsförberedande insatserna under den nyanländas andra år, när personen lärt sig lite språk och orienterat sig hjälpligt i landet. Det är alltså åtminstone ett år för tidigt att kritisera Arbetsförmedlingen.

FORES kritiserar också ersättningen till etableringslotsarna och menar att den är för låg. Lotsarna ska med hjälp av starka ekonomiska incitament hjälpa de nyanlända ut på arbetsmarknaden. Tanken är att de inte ska gå med vinst om de inte lyckas med sitt uppdrag. Att garantera mer pengar som inte är kopplade till resultat skulle vara kontraproduktivt. Dessutom förhindrar EU-lagstiftning en högre garanterad ersättning. Staten får inte betala ut ekonomiska medel till privata företag utan att företagen står för en risk.

Mycket av kritiken i rapporten grundar sig i missnöjda kommuner som tvingas att lägga ner delar av sin verksamhet. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Det verkar som att kommunerna förväntar sig att göra lika mycket som tidigare, samtidigt som Arbetsförmedlingen tagit över en del av ansvaret och etableringslotsarna tillkommit. Alla kan inte göra allting. Sammantaget innebär reformen cirka 1 miljard i ökade statliga utgifter, 25 procent mer än tidigare. Det finns mer resurser än någonsin tidigare bland de aktörer som arbetar med nyanlända så kommunerna gör bäst i att sluta gnälla och fortsätta arbetet i konstruktiv anda. Vilket, enligt rapporten, de flesta kommuner faktiskt verkar göra.

Att kritisera etableringsreformen för att svenskundervisningen inte har förbättras är att skjuta över målet. Svenskundervisningen är inte en del av reformen. Det hade varit för stora förändringar att göra på en och samma gång. Men FORES förslag är inte så dumma. Förhoppningsvis tar Nyamko Sabuni tag i frågan om sfi nu när hon flyttat över till Utbildningsdepartementet som ansvarar för frågan.

Se också Länsstyrelsernas lägesbild av reformen.

Den kanadensiska modellen översatt till svenska förhållanden

Jag utlovade en kort rapport från FORES seminarium om kanadamodellen och ett eget bidrag i diskussionen om Kanada som förebild för svensk migrations- och integrationspolitik. Först lite från seminariet:

Howard Duncan är direktör vid Metropolisprojektet. Han tog utgångspunkt i bakslaget för mångkulturalismen i Europa. Han menar att folket i Europa har tappat förtroendet för regeringarnas förmåga att hantera migrationen. I Kanada finns förtroendet kvar. Förklaringen till det är, enligt Duncan, att landet har lyckats hantera migrationsflödena (vilket till del beror på landets geografiska läge). Migrationen är strikt planerad och volymerna beslutas i parlamentet. Regeringarna betonar vidare den ekonomiska nyttan av invandringen och väljer ut de som förväntas bidra till det kanadensiska samhället. Howard Duncan framhöll också att den mångkulturella modellen syftar till integration och att mångkulturalismen inte innebär skilda lagar för olika grupper. Det finns bara en lag i Kanada.

Integrationsminister Erik Ullenhag fick möjlighet att kommentera om det finns något för Sverige att lära sig av den kanadensiska modellen. Han lyfte fram fyra, inte så konkreta, områden:
1. En förändrad syn på dem som invandrar. Att vi måste se invandrares resurser och komma bort från ett omhändertagandeperspektiv. För att nå dit kan det krävas en större mångfald av aktörer i flyktingmottagandet.
2. Arbetskraftsinvandring. Sverige har de senaste decennierna haft en mycket liten arbetskraftsinvandring. Den är viktig för att se invandrare som resurser.
3. Medborgarskapet bör kunna användas bättre som medel för integration.
4. Attityden till invandring. Den måste förändras och bli bättre.

Diskussionen rörde sig huvudsakligen på en abstrakt nivå. Som vanligt saknade jag konkretion. Om medborgarskapet är viktigt för integrationen, varför är då det språkkrav som finns i Kanada otänkbart? Om arbetskraftsinvandringen i Kanada är ett föredöme, varför inte göra som kanadensarna och inrikta den mot högutbildade?

Jag roade mig härom veckan med att skriva ett papper om den kanadensiska migrations- och integrationspolitiken. Jag avslutar pappret med att peka på hur den svenska politiken kan förändras så att den blir mer lik den kanadensiska (utdrag nedan). Observera att jag inte tar ställning till om dessa förändringar vore bra eller dåliga. Min poäng är snarare att förtydliga vad de som framhåller Kanada som förebild har att ta ställning till.

Kanadas politik översatt till svenska förhållanden
Det går inte att bortse från att förutsättningarna för integration skiljer sig åt mellan Sverige och Kanada. Att Kanada historiskt har varit ett invandringsland har skapat en annorlunda nationell självbild. Därutöver har Kanada en större möjlighet att kontrollera invandringen genom att landet geografiskt ligger mer isolerat från världens oroshärdar än Europa. Kanada har också en fördel av att vara engelskt- och franskspråkigt. Av de som fick permanent uppehållstillstånd 2008 uppgav 72 procent att de kunskaper i engelska, franska eller båda de officiella språken. Bland skyddsbehövande hade drygt 50 procent kunskaper i något av de officiella språken (CIC, 2009, Facts and Figures 2008). Dessutom är inte Kanada ett välfärdssamhälle som det svenska. Trösklarna in på arbetsmarknaden är lägre och det sociala och ekonomiska stödet mindre omfattande. Kanada har t.ex. inget bostadsbidrag vilket gör att nyanlända invandrare ofta bor under svåra förhållanden. Men oavsett detta skulle Sverige kunna genomföra ett flertal reformer som skulle göra den svenska politiken mer lik den kanadensiska.

1. Sätt upp kvantitativa mål för migrationspolitiken. Kanadas migrationspolitik skiljer sig från Sveriges och det påverkar invandringens sammansättning och förutsättningarna för integration. I Kanada är invandringens volym och sammansättning bestämd i förväg medan den i Sverige förändras kraftigt år från år. Man kan säga att Kanadas migrationspolitik är efterfrågebaserad, medan den Svenska är utbudsbaserad.

2. Inriktning mot mer resursstarka arbetskraftsinvandrare. I Kanada väljs ett bestämt antal arbetskraftsinvandrare ut efter deras egenskaper och förmåga att bidra till samhället. I Sverige får, enkelt uttryckt, alla med ett jobberbjudande tillstånd att invandra. Personer med låg utbildning som invandrar för att arbeta i enkla serviceyrken bör inte få tillstånd. Högutbildade bör, å andra sidan, direkt få permanent uppehållstillstånd.

3. Personer som invandrar av fri vilja ska kunna försörja sig själv. I Kanada får bara de anhöriga med garanterad försörjning invandra. Sverige bör införa någon form av försörjningskrav för anhöriginvandring (flyktingar undantagna) och familjebildning.

4. Jämn flyktinginvandring. Kanada tar varje år mot ett visst antal humanitära invandrare. Antalet är bestämt i förväg. Sverige skulle kunna anpassa sin flyktingpolitik så att flyktingmottagningen blir mer jämn över tid. Detta genom att använda t.ex. mottagningen av vidarebosatta flyktingar som regulator.

5. Fokus på medborgarskapet. I Kanada representerar medborgarskapet slutet på en integrationsprocess. En kanadensisk medborgare kan prata engelska eller franska och har kännedom om landets historia och värdegrund. Språk- och medborgarkunskap för att bli svensk bör införas.

En kanadensisk politik skulle innebära att färre av de som invandrar till Sverige står utan jobb och försörjning när de kommer till landet. Med ett fokus på medborgarskapet får man en formell slutpunkt för integrationspolitiken och en tydlig signal om vad det innebär att vara svensk.

Hela pappret kan hämtas här.

Mer från seminariet (DN).

Ny rapport om den kanadensiska modellen

Idag var jag på kanadensiska ambassaden när tankesmedjan FORES lanserade sin nya antologi: Kanadamodellen – Hur invandring leder till jobb. Ett riktigt trevligt evenemang med god plockmat, fina lokaler och en hel del gamla vänner och bekanta. Boken beskrivs så här på FORES hemsida:

I antologin Kanadamodellen: Hur invandring leder till jobb skriver flera av de mest initierade forskarna från Kanada och Europa om varför Kanada har lyckats mycket bättre med att få nyanlända i arbete, och vilka delar av Kanadamodellen som kan tillämpas i Sverige.

I antologin kan man bland annat läsa om hur Kanadas syn på invandring som tillväxtmotor har en positiv påverkan på integrationsarbetet. Därtill bidrar modellen till att motverka etnisk diskriminering.

Skillnader i arbetsmarknaden mellan Sverige och Kanada diskuteras, liksom vad detta innebär för sysselsättning bland invandrare. I ett särskilt kapitel görs en kritisk granskning av Kanadas omtalade poängsystem för invandrare. Boken tar också upp civilsamhällets centrala roll som ett viktigt led för en lyckad integrationsprocess, och visar på hur sociala nätverk i det kanadensiska samhället spelat en stor roll för Kanadamodellens framgång.

Rapporten kan laddas ner som pdf.

Jag återkommer inom kort med några korta reflektioner från seminariet och ett eget litet bidrag till debatten om Sverige vs. Kanada.

Tips om nya rapporter

Allt fler studenter med utländsk bakgrund på högskolan

SCB har publicerat sin årliga redovisning om studenter med utländsk bakgrund på universitet och högskolor.

Andelen studenter med utländsk bakgrund fortsätter att öka. Läsåret 2008/09 utgjorde de 18 procent av högskolenybörjarna. Men det är stora skillnader mellan olika invandrargrupper.

Ny studie från tankesmedjan Fores om svenska kommuners behov av invandring

I studien menar FORES att sveriges kommuner måste arbeta mer aktivt för att locka invandrare till sig. Annars urholkas befolkningsunderlaget för mycket för att välfärd och offentlig service kan upprätthållas.

-I den debatt som idag florerar i kölvattnet av krisen och främlingsfientliga partiers framfart, sprids myten att ökad invandring leder till högre arbetslöshet och mer av sociala utgifter. Vår studie visar att så är inte verkligheten. Kommuner och regioner som har hög grad av invandring och lyckas med integrationen, har högre tillväxt än de som inte attraherar invandrare, säger Martin Ådahl, chef för FORES.

Migrationsinfo - Ny hemsida om invandring och integration

Idag lanserar tankesmedjan FORES Migrationsinfo.se.

Syftet med sidan är att samla information om invandring och integration och på så sätt bidra till att öka kunskapsnivån om invandring och slå hål på de myter som ibland hörs i debatten. Den information som finns på sidan berör många olika delar av samhällslivet. Under varje tema presenteras jämförelser mellan utrikes och inrikes födda, forskning av invandringens effekter och paralleller med internationell statistik.

Kanada som förebild - igen

Igår var jag på FORES seminarium Därför lyckas Kanada med integrationen. Howard Duncan, chef för The Metropolis Project, berättade om Kanadas framgångsrecept.

Martin Ådahl, chef FORES, försökte pressa Howard Duncan att lyfta fram saker i Kanadas modell som Sverige borde lära sig av, men den rutinerade kanadensaren var försiktig med att plocka ett eller flera framgångsrecept.

Framgångarna i Kanada handlar framförallt om att de väljer sina invandrare, vilket också Hanne Kjöller skriver om i DN.

Under decennier har den svenska invandringen uteslutande bestått av asylsökande och deras familjer. I Kanada utgör den gruppen bara tio procent. Resten har kvalificerat sig genom att ansöka och genom att exempelvis ha en bra utbildning och goda språkkunskaper. Integration för den som frivilligt sökt sig till ett land är förstås något helt annat än den som hals över huvud flytt ifrån någonting. Precis som det är skillnad på om man är professor i franska eller arabisktalande analfabet.

En färsk studie av arbetsmarknadsintegrationen i Kanada och Norge visar också att det är selektionen av invandrare som avgör framgångarna på arbetsmarknaden. Med tanke på förutsättningarna är inte Kanada bättre än Norge på integration, är en av rapportens slutsatser.

Integrationsdebatt i Almedalen

Ingen debatt om integration i Almedalen, trodde jag. Men på Makthavare.se ser jag att det trots allt debatterades en hel del.

Niklas Wykman (MUF) och Erik Almqvist (SDU) debatterade, men blev mest omskrivna för att båda var flintisar. Integrationsminister Nyamko Sabuni (Fp) och Södertäljes kommunalråd Anders Lago (S) rök ihop om miljonprogramsområdena. De duktiga debattörerna Luciano Astudillo (S) och Elisabet Svantesson (M) m.fl. diskuterade främlingsfientlighet. Kristdemokraterna hade bjudit in Maciej Zaremba, författare och journalist, och Luis Abascal, affärsman och opinionsbildare, för att ge sina perspektiv på integration och integrationspolitiken. Det samtalet fick rubriken Integrationspolitiken är en katastrof på Makthavare.se. Till sist höll tankesmedjan FORES ett seminarium som undrade varför Sverige är så dåligt när det gäller integration. Panelen fick ge sin vision om ett perfekt mottagningssystem (för personer som får asyl):

(Sakine) Madon: Det ska vara snabbt, rappt med en positiv inställning till människor, med fokus på hur folk kan bidra. Det ska signalera “välkommen hit!”
Demirbag-Sten: Lite som det småländska alltså?
(Maciej) Zaremba: Jag behöver inte hitta på något, jag blev föremål för det perfekta mottagningssystemet - min arbetsförmedlare på 60-talet. Han sa “du har kommit till ett väldigt konstigt land” och förklarade hur Sverige funkade. Otroligt viktig introduktion.
(Martin) Ådahl: Det ska handla om att sopa banan för folk som kan hjälpa dem som kommer, folk som har kompetensen att göra det. Och så måste vi ha en flexibel arbetsmarknad.
(Dilsa) Demirbag-Sten: Segregering måste motarbetas. Sedan är en flexibel arbetsmarknad a och o och det ska finnas ett starkt stöd för småföretagare. Men språket är också viktigt.

Inte illa. Nästa år hoppas jag vara på plats.