torsdag 26 maj 2011

Om svenskt medborgarskap

Jag ser fram emot dagens seminarium på Timbro eftersom vi verkligen behöver en sansad diskussion om medborgarskap, långt från populism och slagord. Oavsett vilken typ av medborgarskapslag som förespråkas behöver den motiveras och utsättas för granskning. Det gäller kanske särskilt den svenska då den skiljer sig så pass mycket från andra länders medborgarskapslagar. Vill vi behålla dagens, internationellt sett unika, politik bör vi vara medvetna om varför.

Det är lätt att bli medborgare i Sverige

Medborgarskapslagstiftningen i Sverige har liberaliserats stegvis under de senaste decennierna. I dag utmärker sig Sverige genom att det är relativt lätt att bli medborgare. I stort sett alla länder utom Sverige ställer krav på språkkunskaper och kunskaper om landet för att bli medborgare. Många länder ställer även andra krav, såsom att vara självförsörjande.

Det obligatoriska språkintyget för att bli svensk medborgare avskaffades i början på 80-talet. Frågan om att återinföra ett språkkrav och även krav på kunskaper om samhället utreddes av 1997 års medborgarskapskommitté. Kommittén (SOU 1999:34) tog ställning mot att införa sådana krav, en linje som regeringen följde i proposition 1999/2000:147 Lag om svenskt medborgarskap. Propositionen gjorde det istället lättare att bli medborgare genom att tillåta dubbelt medborgarskap.

För att bli svensk medborgare genom naturalisering krävs att personen styrkt sin identitet, fyllt arton år, har permanent uppehållstillstånd i Sverige, har haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt och är stadigvarande bosatt här i landet. Tidsgränserna skiljer sig mellan olika grupper:
• två år för dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare,
• fyra år för den som är statslös eller att bedöma som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716), och
• fem år för övriga utlänningar.

Att det är lätt att bli medborgare avspeglas sig också i statistiken. Naturaliseringsgraden (andelen av de utländska medborgarna i ett land som blir medborgare under ett år) i Sverige är hög jämfört med andra länder. Det senaste decenniet har naturaliseringsgraden i Sverige legat på omkring 7-8 procent, medan det i de flesta andra länderna är 3-5 procent.

Medborgarskapet betyder inte så mycket
Sverige utmärker sig också genom att det är liten skillnad mellan att vara utländsk medborgare och svensk medborgare. I en stor del av de europeiska och anglosaxiska länderna har utländska medborgare inte rätt till sociala förmåner och den invandrades skyldigheter är oftare större än deras rättigheter. För att ta två exempel: i Danmark har en nyanländ invandrare inte rätt till lika högt försörjningsstöd och i USA har utländska medborgare över huvud taget ingen rätt till det federala välfärdssystemet.

De svenska reglerna har, enligt 1997 års medborgarskapskommitté (SOU 1999:34) inneburit att medborgarskapet minskat i betydelse. Den som har permanent uppehållstillstånd har i stort sett samma rättigheter och skyldigheter som svenska medborgare, med tre viktiga undantag:
• Möjlighet till politiskt deltagande (rösträtt i riksdagsval)
• Skydd mot landsförvisning
• Möjlighet att inneha vissa offentliga uppdrag och tjänster.

Medborgarskap som hävstång för integrationen

Samtidigt kan medborgarskapet vara ett viktigt redskap för att främja integration. I vissa länder, till exempel Tyskland, Danmark och Österrike, är medborgarskapet mer eller mindre det slutgiltiga beviset på att en person är integrerad, och är en slutpunkt på integrationsprocessen. I andra länder, till exempel USA, Australien och Kanada används medborgarskapet som ett redskap för att påskynda integrationsprocessen. Frågan är om vi i Sverige, där medborgarskap är så enkelt att få och ger så få rättigheter och skyldigheter, frånsagt oss ett potentiellt sett viktigt instrument för att främja integrationen? Forskarna Foblets och Loones menar t.ex. att man avstår från ett viktigt verktyg för att snabba på integrationsprocessen när man inte förväntar sig någonting av dem som vill bli medborgare.

Making access to nationality easier should not be pushed so far that it might later slow down the integration of those who would have been ready to meet a number of reasonable conditions for adapting to the society of their new place of residence. That is the risk some new nationals currently face.

It is up to the legislator to determine which rules govern state membership. If this is not done in a clear and consistent way, some foreigners will take advantage of the situation, while others who were hoping to acquire nationality in order to effectively participate in the life of the society of their new homeland will be left aside. Though nationality cannot have as its sole objective the final evidence of the integration process, one should not fall into the opposite extreme, and reduce it to a mere confirmation of one’s residence.
(Bauböck m.fl., 2006, Acquisition and Loss of Nationality: Policies and Trends in 15 European States, s. 91).

I Sverige är det i dagsläget tveksamt om medborgarskapet är ett viktigt led i integrationsprocessen. En person kan i princip bli svensk medborgare utan att kunna ett ord svenska, utan att känna till lagar och regler och utan att behöva ta ställning i lojalitetsfrågor. Den rent formella synen på medborgarskapet i Sverige avspeglar sig också genom att det sällan läggs någon större vikt på medborgarskapsceremonier eller andra sätt att uppmärksamma förvärvande av medborgarskap. Medborgarskap är något man får med posten.

Medborgarskapstanken
I flera av de länder som länge har haft språkkrav och medborgarskapsceremonier, som Kanada, Australien och USA, är medborgarskapet och naturalisering det främsta verktyget i integrationsprocessen. Länderna försöker medvetet fylla medborgarskapet med ett innehåll. Innehållet kan kortfattat sammanfattas med: sammanhållning, mångfald och delaktighet. Medborgarskapet är en sammanhållande kraft både på grund av att personen lovar att upprätthålla vissa värderingar, lagar och procedurer (genom eden) och att medborgarskapet är så brett, politiskt och moraliskt, definierat att alla bakgrunder ryms. Det knyter an till den andra punkten, mångfald. Man använder medborgarskapet för att göra mångfalden till en del av den nationella identiteten. Tanken är att själva medborgarskapet ska symbolisera mångfald och en gemensam framtid snarare än en gemensam historia. Till sist är delaktighet en viktig aspekt som länderna betonar. En medborgare ska delta i det offentliga livet, särskilt i närsamhället. Då krävs det grundläggande kunskaper om samhället och i landets officiella språk.

Fokus på deltagande och aktivitet i det civila samhällslivet speglar en särskild, normativ, syn på ett ”demokratiskt medborgarskap”. Benhabib förklarar innebörden i boken Jämlikhet och mångfald (Benhabib 2004). Hon menar att kriterierna för medborgarskap varken bör utgå från principerna jus sanguinis eller jus soli (härstamningsprincipen eller territorialprincipen) eftersom de utgår från passiva tillhörighetskriterier (ibid. s. 215). Istället bör medborgarskapet tilldelas efter att individerna förvärvar olika färdigheter. Uttryckt på ett annat sätt: Ett civilt medborgarskap bör leda till ett politiskt medborgarskap. Benhabib räknar upp några rimliga villkor som kan ställas på individen. Längden och arten av uppehåll i landet. Men också en mininivå på kunskap i språket i värdlandet och en viss ”medborgerlig kunskap” om lagarna och styrelseskicket i landet (ibid. s. 216). Fokus är alltså på utövandet snarare än förvärvandet av medborgarskapet och det aktiva deltagandet förutsätter att individerna har förmåga att interagera i samhällslivet och förhandla om motstridiga perspektiv och lojaliteter.

Någonting gemensamt
Medborgarskapet kan vara ett redskap för att skapa sammanhållning i ett samhälle präglat av mångfald. I sin mest snäva form är medborgarskapet en politisk och demokratisk gemenskap. För att kunna utöva sina civila och politiska rättigheter, dela i en gemensam offentlighet och interagera med varandra krävs kunskaper i språket och om samhället. Dock kan krav på språkkunskaper och samhälls-/medborgarkunskap både ha en exkluderande och en inkluderande effekt. Vilken av dessa som dominerar beror på hur kraven ser ut och hur integrationspolitiken i övrigt är utformad. Senaste årens förändringar i t.ex. Danmark och Holland har exkluderande drag. Samtidigt kan krav på kunskaper i språk och om det samhälle personen vill bli medborgare i fungera som ett verktyg för integration och inkludering. Det kan uppmuntra nyanlända invandrare att investera i kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för att kunna klara sig i landet samt ge en större legitimitet för medborgarskapet i majoritetsbefolkningens ögon.

5 kommentarer:

Håkan Åberg sa...

Du missade att en utlänning som är gift eller sammanboende med en svensk medborgare kan söka svenskt medborgarskap efter tre år samt att de som inte kan styrka sin identitet måste vänta åtta år :-). Att kunna söka medborgarskap utan att styrka sin identitet misstänker jag är också någonting som gör att Sverige sticker ut.

Min erfarenhet är att det svenska medborgaskapet är viktigare vid en återflytt till det forna hemlandet mer än att det stärker integrationen här. Jag jobbade mycket med bland annat bosnier för en tio år sedan med några integrationsprojekt. Där var det tydligt att intresset för ett återvändande var lågt så länge man inte var svensk medborgare.

Med medborgaskapet så har du ju alltid, oavsett vad som händer, en ovillkorlig rätt att bo i Sverige. Om det inte blir som man tänkt när man återvänt till hemlandet, eller man behöver avancerad (och gratis) vård med mera så kan det vara tryggt att veta att man alltid kan återvända till Sverige. Det är en aspekt jag skulle vilja se mer utredd.

Emil sa...

Tack för din kommentar.

Jo, jag är medveten om att vistelsetiden ser olika ut för olika grupper, men det fanns inte utrymme att gå in på det, varken för Sverige eller andra länder. Jag valde att utgå från "huvudregeln".

De undersökningar som gjorts visar att passet är den främsta anledningen att bli medborgare. Om det är för att flytta tillbaka eller helt enkelt kunna resa är oklart. Vi vet dock att mycket få som får stanna av flyktingskäl lämnar Sverige för att flytta tillbaka eller vidare.

oskar sa...

Du är inne på rätt spår - ett lättvindigt medborgarskap förhindrar snarare än förbättrar integration. Det skapar också missnöje hos existerande medborgare när de uppfattar att värdet av deras medborgarskap devalveras.

Några möjliga förslag på hur man stärker medborgarskapet (av vilka några du berört här) är:

1. längre väntetid
2. trohetsed
3. samhällskunskapskrav
4. militär-/samhällstjänst
5. självförsörjning
6. lokal folkomröstning
7. avsägande av tidigare medborgarskap/trohetsed
8. krav på totalt brottsfrihet (även barn)

Alla kanske inte är gångbara men väl värda att beakta.

Emil sa...

Folkomröstning finns endast, vad jag vet, i vissa kantoner i Schweiz. Tror inte det fungerar med tusentals folkomröstningar om året dock!

oskar sa...

Ang. folkomröstningar. Jag är medveten om att det är ett mycket begränsat fenomen men tyckte att det var värt att inkludera i listan i alla fall. Det finns något fundamentalt demokratiskt i principen - att medborgarna har rätt att rösta om vilka nya personer som ska tas upp som medborgare, och inte statligt anställda byråkrater.

Sen kan man givetvis fråga sig hur det ska/kan fungera i praktiken. Från min tid i Schweiz vill jag minnas att beslut om nya medborgare inkluderades som en punkt i en större folkomröstning.