Bokanmälan: The Rise and Fall of the Miraculous Welfare Machine

Jag läste en bok som jag tyckte var tillräckligt intressant för att skriva en text. Först tänkte jag skicka den någonstans, men den är nog inte tillräckligt intressant för allmänheten. Den hamnade här istället.

Från folkhem till invandringsland – socialdemokrati, välfärdsstat och mångfald.


Det är en vanlig föreställning att politik följer upptrampade mönster som är svåra att förändra, så kallad spårbundenhet. Integrationsforskare talar gärna om nationella integrationsmodeller. Dessa modeller är tätt sammanlänkade med historiska skeenden av nationsbyggande, och de antas bestämma hur länder hanterar frågor om integration och medborgarskap. Den mest kända forskaren inom detta fält är Roger Brubaker, som 1992 beskrev den franska och tyska inställningen till invandrare som sprungen ur det franska och tyska nationsbyggandet, vilket gett Frankrike en republikansk och Tyskland en etnisk föreställning om vem som tillhör nationen. Dessa föreställningar påverkar i sin tur invandrarpolitikens utformning där Frankrike har inkluderat och Tyskland exkluderat invandrare.


Även om dessa historiska förklaringsmodeller har ifrågasatts, så menar jag att de kan bidra till insikter om varför länder hanterar frågor kring invandring och integration på olika sätt. Och nu har den amerikanska forskaren Carly Elizabeth Schall kommit med ett bidrag om Sverige. I boken The Rise and Fall of the Miraculous Welfare Machine: Immigration and Social Democracy in Twentieth-centrury Sweden, berättar Schall historien om välfärdsstatens uppgång och eventuella fall, och välfärdsstatens relation till invandring och en ökad heterogenitet bland befolkningen.


Schall börjar sin exposé med Folkhemmet, som hon klassar som ett nationalistiskt projekt. Det avgörande var att Socialdemokraterna inte nöjde sig med att representera arbetarklassen och inkludera dessa i folket, utan ambitionen var att bygga ett hem som inkluderade alla samhällsklasser, med staten som huvudrollsinnehavare och dirigent. Socialdemokraternas strategi var att inkludera arbetarklassen genom utökade sociala rättigheter, men också att exkludera vissa marginaliserade grupper (finskspråkiga, samer, tattare och romer) som varande utanför folket. Idag känner vi väl till folkhemmets baksidor, med rashygieniska institut och steriliseringar. Även om det finns en debatt om vad Socialdemokraterna menade med folk vid denna tidpunkt, är det få som ifrågasätter att nationalstatens etniska homogenitet ansågs vara en av de viktigaste förutsättningarna för en bred uppslutning bakom projektet. Genom folkhemmet byggde SAP upp en hegemonisk ställning som inte bara byggde på ekonomiska intressen, utan hegemonin var också social, politisk och kulturell.


Homogeniteten var också en avgörande ingrediens för att bygga upp och utveckla den socialdemokratiska välfärdsstat som följde på folkhemmet. Shall beskriver Sverige under 50- och 60-talet som ”en svensk välfärdsstat, en välfärdsstat för svenskar”. Socialdemokraterna använde nationalism för att bygga upp sin dominerande ställning, och använde sedan sin dominerande ställning för att göra socialdemokratiska värderingar till svensk kultur. Enligt Schall omformade Socialdemokraterna självbilden av Sverige som nation, och denna uppfattning spred sig lång utöver det socialdemokratiska partiet, ända in i borgerligheten. Socialdemokraternas ideal blev därmed också samhällets ideal i en bredare bemärkelse. Schall argumenterar här för att grunden för den nationella gemenskapen förflyttat sig från en etnisk förståelse av folket till de värderingar som välfärdsstaten byggde på. Hon lyfter särskilt fram tre grundläggande värderingar: jämlikhet, trygghet och valfrihet. Välfärdsstaten hade förvandlats från något som skulle byggas upp och försvaras, till ett självklart faktum.


Vid tidpunkten för den omfattande arbetskraftsinvandringen under 60-talet hade alltså den Socialdemokratiska samhällsmodellen skaffat sig en hegemonisk ställning som få ifrågasatte. Därmed skulle invandrarna inte assimileras till eller exkluderas från folket i enlighet med fransk eller tysk modell, utan inkluderas i välfärdsstaten. Någon gästarbetarpolitik skulle vi inte ha. Socialdemokraterna hade lyckats med att institutionalisera välfärdsstaten så genomgripande att den aldrig kom att ifrågasättas i och med invandringen.


När oljekrisen slog till under början av 70-talet stängdes dock gränserna, inte för att skydda folket utan, enligt Schall, för att skydda den svenska samhällsmodellen. På så sätt skulle löner och arbetsförhållande upprätthållas för alla, och sociala klyftor undvikas. Jämlikheten skulle garanteras, även med invandring. Gränsdragningen drogs alltså inte utifrån etnicitet eller mellan svenskar och invandrare, utan mellan de som var innanför gränsen och utanför gränsen.


Nästa period som Schall fokuserar på är början av 90-talet där en ekonomisk kris sammanföll med ökad asylinvandring. Den stora flyktinginvandringen i början av 90-talet skulle kunnat förändra välfärdsstaten i grunden, eller i varje fall inriktningen på migrationspolitiken. Den kartläggning av partiernas migrations- och integrationspolitik som författaren gör mellan mitten av 80-talet och mitten av 90-talet visar dock att mycket lite förändrades, vilket hon kallar häpnadsväckande. Utöver ett tillfälligt flyktingstopp så påverkades inte invandringspolitiken nämnvärt och det beslutades inte heller om några begränsning av invandrares rättigheter. Däremot började välfärdsstatens kapacitet att integrera invandrare ifrågasättas. Det var inte så att välfärdsstatens institutioner monterades ner, utan det handlade om att alternativa uppfattningar kom att tolereras och synas i den offentliga debatten. Den socialdemokratiska hegemonin började krackelera.


Författaren argumenterar väl för att den svenska integrationspolitiken vilar på socialdemokratiska värderingar, särskilt principen om jämlikhet. Och spåren av detta kan vi se än i dag. I inget annat land får den som invandrar i stort sett samma rättigheter som medborgare. Det är också en naturlig följd att lika rättigheter är, och sedan 60-talet varit, det övergripande målet för integrationspolitiken. Det enda allvarliga försöket att bryta med hegemonin inom integrationspolitiken var Moderaternas program Land för hoppfulla som presenterades 1997, men snart drogs tillbaka. Där fanns förslag om att invandrares rättigheter skulle begränsas, och vinnas över tid. Ungefär som den politik som idag är dominerande i Europa. Programmet bröt dock så pass mycket mot tidigare uppfattningar att den mötte ett stort motstånd inom den styrande eliten. Den svenska integrationsmodellen ligger således fast, och är minst lika institutionaliserad som tanken om välfärdsstaten.


När vi når 2006 har den socialdemokratiska hegemonin fallit, men inställningen till invandrare bibehållits. Schall målar upp 2000-talet som individualismens epok, där Socialdemokraternas vision om lika utfall har ersatts med individualism som central värdering för svensk kultur och politik. Få tror längre på välfärdsstatens integrativa mekanismer. Medan högern vill se mindre välfärdsstat har vänstern huvudsakligen fokuserat på individualistisk anti-rasism framför strukturella lösningar. Samtidigt har det blivit allt mer oklart till vad invandrare ska anpassa sig till, nu när de socialdemokratiska idealen har försvagats.


Vi får inget entydigt svar på om heterogeniteten hotar välfärdsstaten eller inte. Men Schall menar att invandringens uppfattade negativa ekonomiska och kulturella konsekvenser har bidragit till att bryta den socialdemokratiska hegemonin och ifrågasätta välfärdsstatens effektivitet. Samtidigt har välfärdsstaten som symbol inte tappat i attraktionskraft. Mycket av alliansens framgångar från 2006 och framåt förklaras med att de antagit välfärdsstaten som grund för politiken.


Boken hjälper oss inte heller att förstå varför Sverige valde att bli ett öppnare land än våra grannländer. Socialdemokraterna har historiskt prioriterat lika rättigheter framför öppenhet. Men i och med att socialdemokraternas hegemoni har brutits, och socialdemokraterna förflyttat sig högerut, har allt fler partier stött en öppenhet mot omvärlden. Alliansens starka stöd för invandring och flyktingar, även i tider av ekonomisk kris, fortsätter att vara exceptionell, enligt Schall. Perioden 2006-2010 innebar till exempel en mer öppen migrationspolitik, samtidigt som principerna om lika rättigheter och jämlikhet bibehållits, också för invandrare.


Beslut att begränsa invandringen har i stort sett bara skett under två perioder där socialdemokraterna har haft makten, först när arbetskraftsinvandringen begränsades i början av 70-talet och sedan den tillfälliga begränsningen av asylrätten 1989-1991. Boken berör inte dagens så kallade flyktingkris, men det är talande att det åter igen är socialdemokraterna som är huvudarkitekt bakom begränsningar av invandringen. Däremot har principen om att invandrare bör ha lika rättigheter och samma tillgång till välfärd aldrig på allvar ifrågasatts.


Läs mer om boken här.