Visar inlägg med etikett Integrationsdebatt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Integrationsdebatt. Visa alla inlägg
onsdag 3 mars 2010
Storforum om integrationspolitik
Missa inte storforum om integrationspolitik på SVT Play. Här kommer alla partier till tals, utom Vänsterpartiet som inte ville vara med eftersom Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson deltog. Det är, som alltid, kul att lyssna på duktiga politiker som Luciano Astudillo (S) och Elisabeth Svantesson (M). Och debatten blir onekligen intressantare av att Sverigedemokraterna är med. Dessutom kommer andra debattörer till tals, t.ex Sakine Madon. Bland det roligaste var när Muharrem Demirok (C), kommunalråd i Linköping, var snabb att hålla med Sakine Madon om att skrota särskilda satsningar i "segregerade bostadsområden" för att strax därefter föreslå skattefria zoner i samma områden.
onsdag 11 juni 2008
Aktuell integrationsdebatt
Om systemfel
Nima Sanandaji, vd för tankesmedjan Captus, skriver idag i Corren att integrationsproblem inte bara beror på rasism och diskriminering, utan också på de sociala systemen i Sverige.
Svårigheten att integrera denna välutbildade grupp (Irakier, mitt förtydligande) beror på brister i de svenska systemen. Det är svårt för personer som ännu inte behärskar språket att få in en fot på arbetsmarknaden eftersom de initialt inte tillåts konkurrera med lite lägre löner givet de platta lönestrukturerna i Sverige. Nyföretagande är krångligt även för dem som är väl förtrogna med det svenska systemet, vilket sätter hinder för personer som kommer från en entreprenöriell bazaar-kultur. Det är samtidigt lockande att kombinera svartarbete med bidrag, medan höga skatter minskar incitamenten till arbete.
Om språkkrav
Siewert Öholm skriver i Världen Idag om den inskränkta svenska integrationsdebatten och att den socialdemokratiska integrationsmodellen fortfarande dominerar politik och debatt.
I nästan alla andra västländer, jämförbara med Sverige, finns ett språkkrav med när man söker medborgarskap. Inte i något av de länderna för man samma infekterade debatt som i Sverige om huruvida invandrare som vill bli medborgare i ett land också skall kunna kommunicera på det nya landets språk. Den svenska debatten är egentligen obegriplig. Folkpartiet har fått utstå hån och spe för att man för några år sedan talade om ett språktest för invandrare i samband med medborgarskap. Rasistiskt skrek v, mp och s med smygopportunistiskt accompanjemang av de andra borgerliga partierna, och så hade man stämplat bort allt hederligt samtal i frågan.
Svensk invandrarpolitik är i alla avseenden socialdemokratisk invandrarpolitik och en gruvligt misslyckad politik. Misslyckandet handlar om att invandrare i Sverige de senaste decennierna inte tillåtits att bli integrerade i det svenska samhället. Arbetskraftsinvandringen på 60- och 70-talet såg annorlunda ut och där skedde integrationen genom att invandrande sydeuropeer fick arbete och snabbt också lärde sig språket. Den nya invandringen har inte haft samma arbetskraftsmotiv, utan i stället ofta präglats av skyddsbehov. Anledningen till den infekterade debatten kanske skall sökas just i detta.
En stor majoritet av svenskarna vill välkomna människor som söker skydd från våld och förtryck i deras hemländer. I debatten blandas empati för lidande med en oförmåga att vilja se den verklighet som kommer efter skyddet, och hur de flyktingar som kommit hit skall kunna stanna i det nya landet och bli ”svenskar” om de vill det. Vi har helt enkelt blandat ihop empatin i flyktingpolitiken med praktiska och psykologiska överväganden i invandrarpolitiken.
Integration eller separation?
I Sundsvall pågår en principiellt viktig debatt om integration kontra separation. Frågan är om kommunen ska ta hänsyn till stolliga patriarkala religiösa påbud om könssegregering, i detta fallet för att få kvinnor att lära sig simma.
Nu diskuteras frågan i kulturnämnden som ställer sig positiv till Maha Alhaddads förslag om att låta Alnöbadet vara öppet enbart för kvinnor tre timmar i veckan.
Detta ifrågasätts nu av GAPF, som undrar om detta är positiv eller negativ särbehandling. ”Kan det förväntas att religiösa och kulturtraditionella grupper i framtiden kommer med ytterligare krav på segregering mellan kvinnor och män?”, skriver man.
Nima Sanandaji, vd för tankesmedjan Captus, skriver idag i Corren att integrationsproblem inte bara beror på rasism och diskriminering, utan också på de sociala systemen i Sverige.
Svårigheten att integrera denna välutbildade grupp (Irakier, mitt förtydligande) beror på brister i de svenska systemen. Det är svårt för personer som ännu inte behärskar språket att få in en fot på arbetsmarknaden eftersom de initialt inte tillåts konkurrera med lite lägre löner givet de platta lönestrukturerna i Sverige. Nyföretagande är krångligt även för dem som är väl förtrogna med det svenska systemet, vilket sätter hinder för personer som kommer från en entreprenöriell bazaar-kultur. Det är samtidigt lockande att kombinera svartarbete med bidrag, medan höga skatter minskar incitamenten till arbete.
Om språkkrav
Siewert Öholm skriver i Världen Idag om den inskränkta svenska integrationsdebatten och att den socialdemokratiska integrationsmodellen fortfarande dominerar politik och debatt.
I nästan alla andra västländer, jämförbara med Sverige, finns ett språkkrav med när man söker medborgarskap. Inte i något av de länderna för man samma infekterade debatt som i Sverige om huruvida invandrare som vill bli medborgare i ett land också skall kunna kommunicera på det nya landets språk. Den svenska debatten är egentligen obegriplig. Folkpartiet har fått utstå hån och spe för att man för några år sedan talade om ett språktest för invandrare i samband med medborgarskap. Rasistiskt skrek v, mp och s med smygopportunistiskt accompanjemang av de andra borgerliga partierna, och så hade man stämplat bort allt hederligt samtal i frågan.
Svensk invandrarpolitik är i alla avseenden socialdemokratisk invandrarpolitik och en gruvligt misslyckad politik. Misslyckandet handlar om att invandrare i Sverige de senaste decennierna inte tillåtits att bli integrerade i det svenska samhället. Arbetskraftsinvandringen på 60- och 70-talet såg annorlunda ut och där skedde integrationen genom att invandrande sydeuropeer fick arbete och snabbt också lärde sig språket. Den nya invandringen har inte haft samma arbetskraftsmotiv, utan i stället ofta präglats av skyddsbehov. Anledningen till den infekterade debatten kanske skall sökas just i detta.
En stor majoritet av svenskarna vill välkomna människor som söker skydd från våld och förtryck i deras hemländer. I debatten blandas empati för lidande med en oförmåga att vilja se den verklighet som kommer efter skyddet, och hur de flyktingar som kommit hit skall kunna stanna i det nya landet och bli ”svenskar” om de vill det. Vi har helt enkelt blandat ihop empatin i flyktingpolitiken med praktiska och psykologiska överväganden i invandrarpolitiken.
Integration eller separation?
I Sundsvall pågår en principiellt viktig debatt om integration kontra separation. Frågan är om kommunen ska ta hänsyn till stolliga patriarkala religiösa påbud om könssegregering, i detta fallet för att få kvinnor att lära sig simma.
Nu diskuteras frågan i kulturnämnden som ställer sig positiv till Maha Alhaddads förslag om att låta Alnöbadet vara öppet enbart för kvinnor tre timmar i veckan.
Detta ifrågasätts nu av GAPF, som undrar om detta är positiv eller negativ särbehandling. ”Kan det förväntas att religiösa och kulturtraditionella grupper i framtiden kommer med ytterligare krav på segregering mellan kvinnor och män?”, skriver man.
onsdag 28 maj 2008
Danmark versus Sverige
Lunds universitets magasin (LUM) intervjuar i nummer 5, 2008 etnologen Gunnar Alsmark om integrationsdebatten i Danmark och Sverige.
Om skillnaden mellan länderna:
Flyktingdebatten i båda länderna är tendentiös. Termer som ”ondska” när det gäller Danmark och ”skenhelighet” när det gäller Sverige har föresvävat Alsmark när han analyserat materialet. Debatten speglar också danskars och svenskars syn på varandras politik och kultur. Danskarna anser att svenskarna hycklar. ”Egentligen tycker ni som vi, men ni vågar inte säga det, för ni är så auktoritetsbundna och lydiga mot staten” som Pia Kjærsgaard i populistiska Dansk folkeparti brukar säga. Danskarna anser sig säga som ”som det är”. Raka är de förvisso, men ibland blir argumenten så vulgära att de förstärker motsättningarna. Att gräva ner sig i skyttegravar och kasta glåpord löser inga konflikter, menar Gunnar Alsmark. Därmed inte sagt att det bästa förhållningssättet är att som i Sverige lägga locket på. Alsmark ger dansken rätt i att det förhåller sig så åtminstone i den offentliga svenska mediedebatten, men påpekar att den vetenskapliga diskussionen är mer frispråkig i Sverige. Fördelar med den mer hovsamma ton som vi haft i medierna är att den inte underblåst en öppen stark främlingsfientlighet som i Danmark och detta trots att vi tagit emot betydligt fler flyktingar.
Alsmark om välviljans tyranni i Sverige
Svenskt 1900-tal har präglats av den sociala ingenjörskonsten, dvs. en utbredd förtröstan att politikerna kan ”lägga livet tillrätta” för medborgarna.
Den svenska befolkningen likriktades och ”homogeniseras” med hjälp av denna patriarkala ”omhändertagandeideologi” och med folkhemstanken, fortsätter Gunnar Alsmark.
Samtidigt ställer ett välviljans tyranni till det i Sverige:
– Här är det underförstått att det är synd om invandrarna/flyktingarna. Men ingen är hjälpt av att bara få bidrag. Att göra flyktingarna till offer försvårar en seriös debatt, menar Gunnar Alsmark.
Om skillnaden mellan länderna:
Flyktingdebatten i båda länderna är tendentiös. Termer som ”ondska” när det gäller Danmark och ”skenhelighet” när det gäller Sverige har föresvävat Alsmark när han analyserat materialet. Debatten speglar också danskars och svenskars syn på varandras politik och kultur. Danskarna anser att svenskarna hycklar. ”Egentligen tycker ni som vi, men ni vågar inte säga det, för ni är så auktoritetsbundna och lydiga mot staten” som Pia Kjærsgaard i populistiska Dansk folkeparti brukar säga. Danskarna anser sig säga som ”som det är”. Raka är de förvisso, men ibland blir argumenten så vulgära att de förstärker motsättningarna. Att gräva ner sig i skyttegravar och kasta glåpord löser inga konflikter, menar Gunnar Alsmark. Därmed inte sagt att det bästa förhållningssättet är att som i Sverige lägga locket på. Alsmark ger dansken rätt i att det förhåller sig så åtminstone i den offentliga svenska mediedebatten, men påpekar att den vetenskapliga diskussionen är mer frispråkig i Sverige. Fördelar med den mer hovsamma ton som vi haft i medierna är att den inte underblåst en öppen stark främlingsfientlighet som i Danmark och detta trots att vi tagit emot betydligt fler flyktingar.
Alsmark om välviljans tyranni i Sverige
Svenskt 1900-tal har präglats av den sociala ingenjörskonsten, dvs. en utbredd förtröstan att politikerna kan ”lägga livet tillrätta” för medborgarna.
Den svenska befolkningen likriktades och ”homogeniseras” med hjälp av denna patriarkala ”omhändertagandeideologi” och med folkhemstanken, fortsätter Gunnar Alsmark.
Samtidigt ställer ett välviljans tyranni till det i Sverige:
– Här är det underförstått att det är synd om invandrarna/flyktingarna. Men ingen är hjälpt av att bara få bidrag. Att göra flyktingarna till offer försvårar en seriös debatt, menar Gunnar Alsmark.
Dagens dumstrut
Folkpartister från Kristianstad med Radovan Javurek (fp), ordförande integrations- och arbetsmarknadsnämnden, i spetsen är dagens dumstrutar i integrationsdebatten. Läs deras oförsvarbara text i dagens Kristianstadsbladet. Jag förstår helt enkelt inte hur man kan jämföra att räkna ekonomiskt på hur integrationspolitiken fungerar med nazisternas judeutrotelse under andra världskriget. Det övergår mitt förstånd hur personer kan vara så korkade och missbruka förintelsen på det sättet.
Gång på gång hamnar debatten kring flyktingmottagandet i arbets- och bostadsbristargumenten, i kriminalitetsfarhågor och i den kanske farligaste av de alla; polarisering i fördelningen av de gemensamma resurserna. Sverigedemokraternas, med fleras, krav på flyktingsbokslut klingar oroväckande lika den ideologi som slutade i genomförandet av "den slutliga lösningen" från tiden under andra världskriget.
Att hävda att man först och främst skall se till de "ariska?" svenskarnas behov, för att sedan skänka något till invandrarna är inte alls långt ifrån att börja göra sig av med alla invandrare i syfte att rena nationen.
Voine voine! Med sådana vänner behövs inga fiender.
Gång på gång hamnar debatten kring flyktingmottagandet i arbets- och bostadsbristargumenten, i kriminalitetsfarhågor och i den kanske farligaste av de alla; polarisering i fördelningen av de gemensamma resurserna. Sverigedemokraternas, med fleras, krav på flyktingsbokslut klingar oroväckande lika den ideologi som slutade i genomförandet av "den slutliga lösningen" från tiden under andra världskriget.
Att hävda att man först och främst skall se till de "ariska?" svenskarnas behov, för att sedan skänka något till invandrarna är inte alls långt ifrån att börja göra sig av med alla invandrare i syfte att rena nationen.
Voine voine! Med sådana vänner behövs inga fiender.
Vi vill inte ha galenskapen tillbaka
Idag fortsätter Stefan Jonsson sitt försök i DN att återupprätta utredningarna om strukturell diskriminering.
Forskningen
Han skriver bland annat:
Att integrationen av invandrare går dåligt beror i hög grad på att majoritetssamhällets institutioner systematiskt sorterar bort personer som inte smälter in. Bästa sättet att främja integrationen är att flytta fokus från invandrarnas situation till den systematiska diskriminering som det svenska samhället utsätter dem för. Därom har statens utredare varit ense.
På ett annat ställe skriver Jonsson:
Det svenska huset blir generösare mot produktiva främlingar, snålare mot dem som behöver hjälp. Det är begripligt, men det är beklagligt. Hur ser samhället ut, när dessa åtgärder satts i verket? En sak står klar: den nya politiken går stick i stäv mot vad som rekommenderas av alla forskare och experter som fick statens uppdrag att utreda saken.
Jonsson försöker framställa att forskningen är ense, men det är den sannerligen inte. I varje fall inte i linje med de statliga utredningarnas förslag. För det första är det inte konstigt att utredarna har varit ense eftersom de utsetts av politiska skäl, inte forskningsmässiga, av politiker som bekänner sig till en marginell, närmast fjantig och orimlig teori. Utredningarna har helt bortsett från andra forskningsperspektiv, inte minst empirisk forskning, och hur andra länder jobbar.
Sedan kritiserar Jonsson alliansens jobblinje. I själva verket är det just jobblinjen som varit den stora succén när det gäller integrationen. Aldrig förr har så många utrikes födda fått arbete.
Vems perspektiv är invandrarnas perspektiv?
Jonsson menar till sist att det är "invandrarnas perspektiv" som skymtade fram i utredningarna och att det därför underkändes av majoriteten. Men glöm inte alla de invandrare som arbetar för att förbättra integrationen med andra metoder än att leverera storstilade konspirationer. De kallas "onkel toms" eller "rasförrädare" av dessa "forskare" med "invandrarperspektiv". De samhällsforskare som stod bakom de statliga utredningarna har ingen som helst rätt att ta monopol på "invandrarperspektivet". Jag känner flera av dem som skrev för utredningarna om strukturell diskriminering. De är trevliga människor och de menar säkert väl, men det gjorde också de bokstavskombinationskommunister som härjade som värst på 60- och 70-talet. Lappalainens utredning har en hel del poänger. Men i det stora hela ska vi vara mycket glada att denna galna period i svensk integrationsdebatt har passerat, liksom de som försvarade kommunistiska diktaturer har gjort avbön eller förpassats till marginalen i samhällsdebatten.
Forskningen
Han skriver bland annat:
Att integrationen av invandrare går dåligt beror i hög grad på att majoritetssamhällets institutioner systematiskt sorterar bort personer som inte smälter in. Bästa sättet att främja integrationen är att flytta fokus från invandrarnas situation till den systematiska diskriminering som det svenska samhället utsätter dem för. Därom har statens utredare varit ense.
På ett annat ställe skriver Jonsson:
Det svenska huset blir generösare mot produktiva främlingar, snålare mot dem som behöver hjälp. Det är begripligt, men det är beklagligt. Hur ser samhället ut, när dessa åtgärder satts i verket? En sak står klar: den nya politiken går stick i stäv mot vad som rekommenderas av alla forskare och experter som fick statens uppdrag att utreda saken.
Jonsson försöker framställa att forskningen är ense, men det är den sannerligen inte. I varje fall inte i linje med de statliga utredningarnas förslag. För det första är det inte konstigt att utredarna har varit ense eftersom de utsetts av politiska skäl, inte forskningsmässiga, av politiker som bekänner sig till en marginell, närmast fjantig och orimlig teori. Utredningarna har helt bortsett från andra forskningsperspektiv, inte minst empirisk forskning, och hur andra länder jobbar.
Sedan kritiserar Jonsson alliansens jobblinje. I själva verket är det just jobblinjen som varit den stora succén när det gäller integrationen. Aldrig förr har så många utrikes födda fått arbete.
Vems perspektiv är invandrarnas perspektiv?
Jonsson menar till sist att det är "invandrarnas perspektiv" som skymtade fram i utredningarna och att det därför underkändes av majoriteten. Men glöm inte alla de invandrare som arbetar för att förbättra integrationen med andra metoder än att leverera storstilade konspirationer. De kallas "onkel toms" eller "rasförrädare" av dessa "forskare" med "invandrarperspektiv". De samhällsforskare som stod bakom de statliga utredningarna har ingen som helst rätt att ta monopol på "invandrarperspektivet". Jag känner flera av dem som skrev för utredningarna om strukturell diskriminering. De är trevliga människor och de menar säkert väl, men det gjorde också de bokstavskombinationskommunister som härjade som värst på 60- och 70-talet. Lappalainens utredning har en hel del poänger. Men i det stora hela ska vi vara mycket glada att denna galna period i svensk integrationsdebatt har passerat, liksom de som försvarade kommunistiska diktaturer har gjort avbön eller förpassats till marginalen i samhällsdebatten.
fredag 23 maj 2008
Missa inte Lasse Granestrands artikel i DN
Lasse Granestrand skriver en bra artikel i DN om den märkliga svenska debatten om migration och integration. I debatten gäller det att vara den snällaste:
Vi vill alla vara goda, på den goda sidan. Sådana känslor styr i hög grad debatten och medierapporteringen om flyktingar och invandrare.
Debatten om invandrare och flyktingar kränger våldsamt mellan ytterligheter och återspeglar sällan den komplexa verkligheten: Det Invandrar-Sverige som rymmer BÅDE möjligheter och problem.
Granestrand påpekar några viktiga fakta som ofta glöms bort: Att Sverige är ett stort invandrarland, att Sverige har varit generösare än de flesta andra europeiska länder, Sveriges asylapparat har skapat mycket lidande, Sverige snålar med att använda Geneve-konventionen.
Om invandring och ekonomiska effekter
Granestrand skriver också om det naturliga i att räkna på invandringens ekonomiska effekter när politiker ständigt talar om den ekonomiska nödvändigheten av invandring. Jag håller till fullo med. Ska vi ha en invandring som är så kostsam som idag måste politiker stå upp för det och vädja till invånarnas humanitet, inte ljuga om att landet tjänar på invandringen.
Numera talar politiker ofta om vårt behov av invandring för att korrigera en ogynnsam åldersstruktur där alltför få unga ska försörja många gamla. Det är ett egennyttans argument och då måste politikerna göra sig beredda på motfrågan: vad händer om de som invandrar inte kommer i arbete?
Denna egennyttans strategi kan bli en fälla om den inte kompletteras med tal om solidaritet och humanitet.
Sverigedemokraterna
Och precis som jag skrev härom dagen menar Granestrand att våra politiska partier måste formulera en trovärdig migrations- och integrationspolitik före nästa val för att förhindra sverigedemokraternas intåg i riksdagen.
Inför 2010 års val måste politikerna vässa sina argument och inte vara så defensiva och otydliga om problemen som Mona Sahlin i tevedebatten med sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson hösten 2006. I stället för att erkänna att sociala problem ibland är kopplade till invandrarskapet så nekade hon och sverigedemokraterna vann tiotusen nya väljare.
Vi vill alla vara goda, på den goda sidan. Sådana känslor styr i hög grad debatten och medierapporteringen om flyktingar och invandrare.
Debatten om invandrare och flyktingar kränger våldsamt mellan ytterligheter och återspeglar sällan den komplexa verkligheten: Det Invandrar-Sverige som rymmer BÅDE möjligheter och problem.
Granestrand påpekar några viktiga fakta som ofta glöms bort: Att Sverige är ett stort invandrarland, att Sverige har varit generösare än de flesta andra europeiska länder, Sveriges asylapparat har skapat mycket lidande, Sverige snålar med att använda Geneve-konventionen.
Om invandring och ekonomiska effekter
Granestrand skriver också om det naturliga i att räkna på invandringens ekonomiska effekter när politiker ständigt talar om den ekonomiska nödvändigheten av invandring. Jag håller till fullo med. Ska vi ha en invandring som är så kostsam som idag måste politiker stå upp för det och vädja till invånarnas humanitet, inte ljuga om att landet tjänar på invandringen.
Numera talar politiker ofta om vårt behov av invandring för att korrigera en ogynnsam åldersstruktur där alltför få unga ska försörja många gamla. Det är ett egennyttans argument och då måste politikerna göra sig beredda på motfrågan: vad händer om de som invandrar inte kommer i arbete?
Denna egennyttans strategi kan bli en fälla om den inte kompletteras med tal om solidaritet och humanitet.
Sverigedemokraterna
Och precis som jag skrev härom dagen menar Granestrand att våra politiska partier måste formulera en trovärdig migrations- och integrationspolitik före nästa val för att förhindra sverigedemokraternas intåg i riksdagen.
Inför 2010 års val måste politikerna vässa sina argument och inte vara så defensiva och otydliga om problemen som Mona Sahlin i tevedebatten med sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson hösten 2006. I stället för att erkänna att sociala problem ibland är kopplade till invandrarskapet så nekade hon och sverigedemokraterna vann tiotusen nya väljare.
tisdag 22 april 2008
Klargörande i Expressen om integrationsdebatten
Idag skriver Joakim Nilsson i Expressen om den hätska debatten om integration i Sverige. Det är ett ämne jag själv ofta uppmärksammar på Integrationsbloggen. Trots att det finns en övergripande värdegemenskap mellan partierna om principerna bakom integrationspolitiken (som jag inte nödvändigtvis håller med om) är debattklimatet elakt och hätskt. Och trots att svensk integrationspolitik enligt internationella undersökningar är väldens mest generösa sett från de invandrades perspektiv och att Sverige är det land i världen (bland OECD-länderna) som tar det största ansvaret för världens flyktingsituation så är anklagelserna om svensk rasism och främlingsfientlighet ständigt återkommande.
Nilsson berättar i Expressen om den grupp som kallar sig Antirasistiska akademin (ARA)
"Två månader efter att Kamalis utredning hade lämnat sin slutrapport grundades ett löst sammansatt forskarnätverk av svenska samhällsvetare som ville fortsätta driva en aktiv vänsteragenda i integrationsfrågor. Nätverket utvecklades senare till föreningen Antirasistiska akademin (ARA)." "På den interna e-postlistan finner man många av de forskare som ingick i Kamalis krets av förtrogna."
"Den akademiska friheten ska naturligtvis garantera att likasinnade forskare kan sluta sig samman i intressegrupper. Men för många samhällsforskare finns naturligtvis även möjligheten att påverka dagspolitiken – och då föds en fusion av politiska och akademiska intressen i ett slags ohelig allians; forskarna ger vetenskaplig legitimitet åt politikerna, politiker ger samhällsinflytande åt forskarna."
Många av dem som är med i Antirasistiska akademin (ARA) är gamla kollegor med mig
Jag och Adrian Groglopo, "folkpartiet bedriver ”svensk raspolitik i sin fascistiska form”, var under flera år kollegor på Integrationsverket. Där bidrog Groglopo till att sprida teorin om strukturell diskriminering och hyrde in många av de experter som numera också är med i nätverket: Irene Molina, Paulina de los Reyes och Masoud Kamali. En annan central person var Paul Lappalainen som sedan fick en egen statlig utredning: Det blågula glashuset. Dom kom under en kort period att få stort inflytande inom Integrationsverket och i det sammanhanget är det inte så svårt att förstå att många borgerliga politiker ville lägga ner myndigheten.
De vänsterradikala har haft för stort inflytande
Jag känner som sagt flera av de som är aktiva inom det vänsterradikala nätverket. Många av dem uppskattar jag privat, men jag anser att de haft en negativ påverkan på utvecklingen av en bra och effektiv integrationspolitik. De försöker och har delvis lyckats att vrida diskussionen om integration till att allt är "samhällets fel". Vad vi behöver är snarare att individerna som bor i Sverige får ta större ansvar för sina egna liv. Det gäller även de som invandrar.
Nilsson konstaterar i slutet av sin artikel: "Att den offentliga debatten har hårdnat är lätt att konstatera. De som inte ställer upp på de vänsterradikala teoretiska modellerna för strukturell diskriminering utmålas som fascister, islamofober och ”husnegrer”. ARA:s interna e-postlista erbjuder en liten inblick i den värld där forskarna formulerar sina teser."
Nilsson berättar i Expressen om den grupp som kallar sig Antirasistiska akademin (ARA)
"Två månader efter att Kamalis utredning hade lämnat sin slutrapport grundades ett löst sammansatt forskarnätverk av svenska samhällsvetare som ville fortsätta driva en aktiv vänsteragenda i integrationsfrågor. Nätverket utvecklades senare till föreningen Antirasistiska akademin (ARA)." "På den interna e-postlistan finner man många av de forskare som ingick i Kamalis krets av förtrogna."
"Den akademiska friheten ska naturligtvis garantera att likasinnade forskare kan sluta sig samman i intressegrupper. Men för många samhällsforskare finns naturligtvis även möjligheten att påverka dagspolitiken – och då föds en fusion av politiska och akademiska intressen i ett slags ohelig allians; forskarna ger vetenskaplig legitimitet åt politikerna, politiker ger samhällsinflytande åt forskarna."
Många av dem som är med i Antirasistiska akademin (ARA) är gamla kollegor med mig
Jag och Adrian Groglopo, "folkpartiet bedriver ”svensk raspolitik i sin fascistiska form”, var under flera år kollegor på Integrationsverket. Där bidrog Groglopo till att sprida teorin om strukturell diskriminering och hyrde in många av de experter som numera också är med i nätverket: Irene Molina, Paulina de los Reyes och Masoud Kamali. En annan central person var Paul Lappalainen som sedan fick en egen statlig utredning: Det blågula glashuset. Dom kom under en kort period att få stort inflytande inom Integrationsverket och i det sammanhanget är det inte så svårt att förstå att många borgerliga politiker ville lägga ner myndigheten.
De vänsterradikala har haft för stort inflytande
Jag känner som sagt flera av de som är aktiva inom det vänsterradikala nätverket. Många av dem uppskattar jag privat, men jag anser att de haft en negativ påverkan på utvecklingen av en bra och effektiv integrationspolitik. De försöker och har delvis lyckats att vrida diskussionen om integration till att allt är "samhällets fel". Vad vi behöver är snarare att individerna som bor i Sverige får ta större ansvar för sina egna liv. Det gäller även de som invandrar.
Nilsson konstaterar i slutet av sin artikel: "Att den offentliga debatten har hårdnat är lätt att konstatera. De som inte ställer upp på de vänsterradikala teoretiska modellerna för strukturell diskriminering utmålas som fascister, islamofober och ”husnegrer”. ARA:s interna e-postlista erbjuder en liten inblick i den värld där forskarna formulerar sina teser."
onsdag 12 mars 2008
Reaktioner på Fp och S förslag och mina kommentarer
Socialdemokraterna vill tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar, men också styra var flyktingarna bosätter sig genom att minska bidragen för dem som inte bosätter sig i anvisad kommun. Tanken är att hjälpa de kommuner som i dag får ta emot väldigt många flyktingar och få en bättre överensstämmelse med var jobben finns.
Folkpartiets samrådsprogram för integration föreslår, utöver tidigare språkkrav för medborgarskap, att blivande medborgare ska gå en kurs i medborgarkunskap. I debatten förekommer också mycket resonemang kring tidigare förslag från Alliansen om försörjningskrav för viss anhöriginvandring.
Olyckligt debattklimat
Debatten om Folkpartiets och Socialdemokraternas förslag är omogen och präglas av anklagelser från alla håll - antingen mot Fp eller S eller båda två. Det är olyckligt att debattörer tar till så pass grova anklagelser. Mona Sahlin säger att de borgliga fiskar i grumligt vatten medan borgliga politiker och ledarskribenter anklagar Mona Sahlin för samma sak.
En typ av reaktioner är att det behövs insatser för att förbättra integrationen men att förslagen från båda håll går för långt.
En annan typ av reaktion är att Socialdemokraternas förslag innebär en förkastlig kommunarrest med inslag av social ingenjörskonst medan kravet på försörjning för anhöriginvandring ses som mer morot än piska. Denna typ av tyckande kombineras också vanligtvis med ett gillande av förslaget om en utbildning för att bli svensk medborgare. Vissa typer av angrepp på Socialdemokraternas förslag är dock förkastliga med vulgär retorik. Så här skriver Norrbottens-Kuriren:
"Sossarna visar sitt rätta ansikte när Mona Sahlin vill sätta adresslappar kring halsarna på flyktingar och skicka iväg dem på två års kommunarrest. Det här gränsar till ren deportering av dem som tagit sig till Sverige från krig och andra mycket svåra förhållanden i hopp om drägligare liv. Om det ska ske kollektiva transporter till Säffle, Dorotea, Sollefteå och Åseda i Småland återstår att se.
Morötter är alltid bättre än piskor. Därför är också Mona Sahlins förslag om rena kommunarrester förkastligt. Det kommer från ett parti som alltid varit vant att styra över folks vardag och bestämma så mycket som möjligt över deras liv.
Därför tycker man väl inte heller att deportationer av flyktingar till kommuner som inte vill ha dem eller inte har muskler nog att ta emot dem ändå inte är så märkvärdiga."
Sedan finns de kommunpolitiker som gillar Socialdemokraternas förslag eftersom de förväntar sig färre flyktingar just i deras egna kommuner.
En fjärde linje är att hänvisa till Sverigedemokraterna. Att de etablerade politiska partierna nu gör vad de kan för att få bort invandrings- och flyktingpolitiska frågor från valrörelsen 2010. Lotta Gröning skriver i Aftonbladet:
"Sverigedemokrater! Nu kan ni slänga er i väggen. Flyktingmotståndet har fått nya ansikten."
Till Lotta vill jag säga: Kolla in statistiken. Visar den på flyktingmotstånd?
Djup okunskap om integrationspolitik
Många av kommentarerna präglas av djup okunskap i själva sakfrågan och ett bristfälligt omvärldsperspektiv. Några exempel:
* Flera av de saker som parterna anklagar varandra för att vara främlingsfientliga och "sverigedemokratiska" finns redan i en mycket stor majoritet av världens demokratiska stater.
* De länder som av skribenter målas upp som alternativ använder sig ofta av just de metoder som debattörerna kritiserar de svenska partierna för att föreslå. Det bästa exemplet på det är ledarartikeln som publicerades i flera liberala dagstidningar, bland annat Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet som är full av faktafel.
"Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin vill att staten ska kunna bestämma vart flyktingar som kommer till Sverige ska bo. Folkpartiet vill, via integrationsminister Nyamko Sabuni, att de ska gå en kurs i medborgarskap."
"Staten har i åratal levererat lagstiftning för att integrera nytillkomna medborgare. Samhället har lika envist reagerat med att inte släppa in dem. Med tanke på att utpräglade invandrarländer som USA, Kanada och Australien klarar av att absorbera nya medborgare, trots avsaknad av tydligt formulerad och tillämpad integrationspolitik, framstår det svenska fiaskot än tydligare."
Här är det bara att konstatera att de har fel, fel och åter fel i sina slutsatser. Sverige är idag ett av mycket få länder som inte har en lagstiftning som reglerar integrationsfrågor. USA, och särskilt Kanada och Australien har en mycket uttalad och genomtänkt integrationspolitik och lagstiftning där just medborgarskapet står i centrum. USA, Kanada, och numera också Australien, har länge haft såväl krav på medborgarskaputbildning och språktest för att bli medborgare. Och något tal om lika rättigheter är det inte för invandrare i USA som inte är berättigade till federala bidrag om de inte är medborgare. Allt det som ledaren kritiserar finns alltså i de länder som framställs som alternativ. Nästa gång rekommenderar jag att någon som kan sakfrågorna håller i pennan.
Jag efterlyser därför två saker:
1. Ett mer sansat debattklimat, vilket antagligen kräver
2. bättre kunskap om andra länders integrationspolitik.
//
Rättelse: tidigare påstod jag i inlägget att det var Liberala Nyhetsbyrån som skrivit den ledare jag påpekar har allvarliga faktafel och kunskapsbrister. Jag hade fel och ber så mycket om ursäkt till Liberala Nyhetsbyrån. Jag antog slarvigt att en liberal ledarartikel som publicerades på flera liberala ledarsidor hade sitt ursprung där. Där hade jag fel, fel och åter fel.
Folkpartiets samrådsprogram för integration föreslår, utöver tidigare språkkrav för medborgarskap, att blivande medborgare ska gå en kurs i medborgarkunskap. I debatten förekommer också mycket resonemang kring tidigare förslag från Alliansen om försörjningskrav för viss anhöriginvandring.
Olyckligt debattklimat
Debatten om Folkpartiets och Socialdemokraternas förslag är omogen och präglas av anklagelser från alla håll - antingen mot Fp eller S eller båda två. Det är olyckligt att debattörer tar till så pass grova anklagelser. Mona Sahlin säger att de borgliga fiskar i grumligt vatten medan borgliga politiker och ledarskribenter anklagar Mona Sahlin för samma sak.
En typ av reaktioner är att det behövs insatser för att förbättra integrationen men att förslagen från båda håll går för långt.
En annan typ av reaktion är att Socialdemokraternas förslag innebär en förkastlig kommunarrest med inslag av social ingenjörskonst medan kravet på försörjning för anhöriginvandring ses som mer morot än piska. Denna typ av tyckande kombineras också vanligtvis med ett gillande av förslaget om en utbildning för att bli svensk medborgare. Vissa typer av angrepp på Socialdemokraternas förslag är dock förkastliga med vulgär retorik. Så här skriver Norrbottens-Kuriren:
"Sossarna visar sitt rätta ansikte när Mona Sahlin vill sätta adresslappar kring halsarna på flyktingar och skicka iväg dem på två års kommunarrest. Det här gränsar till ren deportering av dem som tagit sig till Sverige från krig och andra mycket svåra förhållanden i hopp om drägligare liv. Om det ska ske kollektiva transporter till Säffle, Dorotea, Sollefteå och Åseda i Småland återstår att se.
Morötter är alltid bättre än piskor. Därför är också Mona Sahlins förslag om rena kommunarrester förkastligt. Det kommer från ett parti som alltid varit vant att styra över folks vardag och bestämma så mycket som möjligt över deras liv.
Därför tycker man väl inte heller att deportationer av flyktingar till kommuner som inte vill ha dem eller inte har muskler nog att ta emot dem ändå inte är så märkvärdiga."
Sedan finns de kommunpolitiker som gillar Socialdemokraternas förslag eftersom de förväntar sig färre flyktingar just i deras egna kommuner.
En fjärde linje är att hänvisa till Sverigedemokraterna. Att de etablerade politiska partierna nu gör vad de kan för att få bort invandrings- och flyktingpolitiska frågor från valrörelsen 2010. Lotta Gröning skriver i Aftonbladet:
"Sverigedemokrater! Nu kan ni slänga er i väggen. Flyktingmotståndet har fått nya ansikten."
Till Lotta vill jag säga: Kolla in statistiken. Visar den på flyktingmotstånd?
Djup okunskap om integrationspolitik
Många av kommentarerna präglas av djup okunskap i själva sakfrågan och ett bristfälligt omvärldsperspektiv. Några exempel:
* Flera av de saker som parterna anklagar varandra för att vara främlingsfientliga och "sverigedemokratiska" finns redan i en mycket stor majoritet av världens demokratiska stater.
* De länder som av skribenter målas upp som alternativ använder sig ofta av just de metoder som debattörerna kritiserar de svenska partierna för att föreslå. Det bästa exemplet på det är ledarartikeln som publicerades i flera liberala dagstidningar, bland annat Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet som är full av faktafel.
"Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin vill att staten ska kunna bestämma vart flyktingar som kommer till Sverige ska bo. Folkpartiet vill, via integrationsminister Nyamko Sabuni, att de ska gå en kurs i medborgarskap."
"Staten har i åratal levererat lagstiftning för att integrera nytillkomna medborgare. Samhället har lika envist reagerat med att inte släppa in dem. Med tanke på att utpräglade invandrarländer som USA, Kanada och Australien klarar av att absorbera nya medborgare, trots avsaknad av tydligt formulerad och tillämpad integrationspolitik, framstår det svenska fiaskot än tydligare."
Här är det bara att konstatera att de har fel, fel och åter fel i sina slutsatser. Sverige är idag ett av mycket få länder som inte har en lagstiftning som reglerar integrationsfrågor. USA, och särskilt Kanada och Australien har en mycket uttalad och genomtänkt integrationspolitik och lagstiftning där just medborgarskapet står i centrum. USA, Kanada, och numera också Australien, har länge haft såväl krav på medborgarskaputbildning och språktest för att bli medborgare. Och något tal om lika rättigheter är det inte för invandrare i USA som inte är berättigade till federala bidrag om de inte är medborgare. Allt det som ledaren kritiserar finns alltså i de länder som framställs som alternativ. Nästa gång rekommenderar jag att någon som kan sakfrågorna håller i pennan.
Jag efterlyser därför två saker:
1. Ett mer sansat debattklimat, vilket antagligen kräver
2. bättre kunskap om andra länders integrationspolitik.
//
Rättelse: tidigare påstod jag i inlägget att det var Liberala Nyhetsbyrån som skrivit den ledare jag påpekar har allvarliga faktafel och kunskapsbrister. Jag hade fel och ber så mycket om ursäkt till Liberala Nyhetsbyrån. Jag antog slarvigt att en liberal ledarartikel som publicerades på flera liberala ledarsidor hade sitt ursprung där. Där hade jag fel, fel och åter fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)