Samma gamla integrationspolitik

Per Schlingmann, partisekreterare för Moderata samlingspartiet, skriver idag i Sydsvenskan om regeringens integrations- och migrationspolitik. Några kommentarer är på sin plats.

Konflikten mellan de politiska alternativen blir allt tydligare i synen på migration och integration, skriver moderaternas partisekreterare Per Schlingmann.

Det är knappast sant. Alliansen har inte ändrat principerna bakom migrations- eller integrationspolitiken. Alliansen och Socialdemokraterna står varandra närmare i dessa frågor än vad t.ex. Moderaterna gör med något av sina systerpartier i Europa. Schlingmann ger egna exempel på det i sitt inlägg:

Sverige har kommit att ta ett mycket stort flyktingansvar i jämförelse med andra länder, inte minst när det gäller flyktingmottagandet från Irak. Det skall vi fortsätta att göra.

Här ser vi alltså en fortsättning på Socialdemokraternas politik att vara det enda landet i Europa som ger irakier asyl och permanent uppehållstilltånd. En politik som leder till att Sverige kommer att fortsätta att ha OECD-världens största invandring av irakier. Man kan applådera humaniteten i en sådan politik, men samtidigt konstatera att det leder till mycket stora integrationsproblem. Senaste uppgifterna visar att mindre än 40 procent av irakierna har haft ett första arbete i Sverige efter sex år i landet. (IFAU, 2007, sid 71ff)

"Det är samhällets fel"

Schlingmann skriver att han vill ändra "ett system som passiviserar och som utgår från att människor som kommer hit skall leva på ersättningar. Att vårt land inte har kunnat ta tillvara kompetensen hos människor med invandrarbakgrund är ett av Sveriges allra största misslyckanden." Samtidigt faller han i den vanliga "tycka synd om" fällan genom sitt språkbruk. Han skriver att Sverige inte låtit nyanlända "snabbt få lära sig språket och komma i arbete." och att "människor som har kommit till Sverige inte har getts möjlighet att arbeta."

Låt mig påminna Schlingmann om att Sverige, enligt externa bedömare, har världens mest generösa integrationspolitik, bland annat eftersom landet ger full tillgång till arbetsmarknaden från dag ett och erbjuder betald svenskundervisning. Vad är det mer som ska ges eller tillåtas och av vem?

Arbetslinjen är bra för integrationen

Men sedan kommer han till ett område som regeringen faktiskt har gjort bra, och som skiljer alliansens politik från Socialdemokraternas. Det är att arbetslinjen inom den generella politiken gått från ord till handling. Att göra det mer lönsamt för vanligt folk att arbeta och sänka trösklarna in på arbetsmarknaden har länge efterlysts av institutioner som OECD och EU för att förbättra integrationen i Sverige. (Tema Asyl 2008, sid.43f) Här ligger den enda stora skillnaden mellan alliansens och Socialdemokraternas när det gäller synen på integration.

Försiktiga reformer räcker inte

Sedan flaggas det för två reformer som inte genomförts än:
Mer arbetskraftsinvandring och försörjningskrav för anhöriginvandring. Det återstår och se effekterna av dessa två reformer, men båda kunde ha utformats på ett bättre sätt. Att kristdemokraterna tvingar fram en fyraårsgräns för försörjningskravet för anhöriginvandring kommer till exempel att få absurda konsekvenser.

Med en så pass misslyckad och kostsam migrations- och integrationspolitik som Sverige har behövs det reformer som innebär mer än förändringar i marginalen. Politikerna behöver se över principerna bakom integrationspolitiken, som inte är anpassade till en mer globaliserad värld. Ett reellt alternativet till dagens politik måste presenteras för väljarna innan valet 2010, annars har alliansen små chanser att bli omvalda.