I fredags presenterade Socialdemokraterna sin nya politik för en snabbare etablering på arbetsmarknaden för nyanlända invandrare. Samma dag skrev Luciano Astudillo, integrationspolitisk talesman (S), och Anders Lago,
kommunstyrelsens ordförande (S) i Södertälje, en DN debattartikel om förslagen. Några av förslagen är:
* Ankomstboende för asylsökande de fyra första veckorna och därefter ordnat boende i kommuner med bra förutsättningar ska ersätta dagens system med ABO (anläggningsboenden) och EBO (eget boende).
* Lex Vellinge. Ändra i socialtjänstlagen och bostadsförsörjningslagen så att alla kommuner åläggs att förbereda för såväl asylsökande som nyanlända flyktingar.
* Införa ett kommunalekonomiskt utjämningssystem med ekonomiska drivkrafter för fler rika kommuner att ta emot fler asylsökande och flyktingar.
* Arbetsförmedlingen ska få huvudansvar för att utforma individuella handlingsplaner för etablering på arbetsmarknaden för den som får uppehållstillstånd.
* Staten ska ansvara för svenskundervisningen för invandrare (SFI).
* Varken kommunala skolor eller friskolor ska kunna neka till att ha förberedelseklasser för nyanlända elever och asylsökande barn.
Forskare sågar förslagen om att styra boendet för asylsökande och nyanlända
Dagens Nyheter följde upp debattartikeln med kommentarer av forskaren Pieter Bevelander. Han menar att integrationen kommer att försämras om kommuner tvingas ta emot flyktingar.
Bevelander menar att forskningen ger stöd för att frivillighet, både för kommunerna och flyktingarna, fungerar bättre. Då ökar chanserna att folk hamnar där arbetsmarknaden ger störst möjligheter.
Att sprida flyktingarna på fler kommuner handlar enligt Bevelander snarare om tanken att alla ska bära bördan jämlikt.
En annan punkt i Socialdemokraternas förslag är att systemet med Ebo, eget boende, ska avskaffa. Ebo innebär att asylsökande kan bosätta sig hos släkt och vänner medan deras fall prövas. Systemet har kritiserats för att de leder till trångboddhet och kortsiktighet med många flyttar.
- Forskningen visar att eget boende absolut inte är till nackdel för integrationen. De som valt att bo så har inte lägre sysselsättningsgrad än de som anvisats bostad av Migrationsverket, säger Pieter Bevelander.
Ledarsidorna är positiva till huvuddelen av förslagen
Flera ledarsidor har också kommenterat Socialdemokraternas förslag. Bland dem finns en relativt stor samstämmighet om att det är bra att tvinga kommuner att ta emot flyktingar och att Socialdemokraterna med den nya politiken närmar sig alliansens politik på området. Göteborgs-Posten gör tummen upp för att införa ankomstboende för asylsökande. De noterar att övriga förslag verkar vara kopierade från alliansregeringens samlade strategi för integration.
Oppositionen, precis som nuvarande regering, vill att Arbetsförmedlingen och inte kommunen ska ansvara för etableringen när en person har fått uppehållstillstånd.
Arbetsförmedlingen skall i samråd med den enskilde utforma en individuell handlingsplan, etableringsplan, var syfte är att ge stöd och insatser som leder till arbete och egen försörjning genom kartläggning av bakgrund, behov och förkunskaper. Det har tagit lång tid men också socialdemokraterna tycks nu inse att en flykting oftast är en stark människa som vill göra rätt för sig i sitt nya land och inte leva på bidrag.
Det är mer än välkommet att Socialdemokraterna äntligen ändrat sig och inser att det är egen försörjning och inte bidrag som leder från utanförskap till delaktighet.
Kristianstadsbladets ledarkommentarer är snarlika Göteborgspostens. Att det det finns behov av att tvinga rika kommuner att ta emot flyktingar. Men också att Socialdemokraterna, precis som på skolområdet, har valt att förnya sig genom att kopiera en hel del idéer från alliansen.
Expressens kommentarer liknar de övriga.
Förslagen innebär delvis att man närmar sig alliansen, inte minst retoriskt: alla förändringar syftar nu till att "stärka arbetslinjen och korta vägen in i jobb".
Ett nytt förslag finns dock: Lex Vellinge. S vill skriva om socialtjänstlagen så att det blir obligatoriskt för kommunerna att ta emot flyktingar. Det är ett bra förslag.
I den "nya" socialdemokratiska integrationspolitiken finns också partiets skepsis mot att låta invandrare bo där de vill, representerat.
Efter en månads "obligatoriskt ankomstboende" ska de nyanlända "få erbjudande om så kallat ordnat boende i Migrationsverkets regi".
Detta förslag doftar mycket av partiets gamla "Hela Sverige"-strategi, som var i bruk mellan 1985 och 1994. Där var också målet förbättrad integration. I praktiken hänvisades nyanlända ofta till bygder där det fanns gott om lägenheter - men inga jobb. Den modellen bör få ligga kvar på historiens skräphög.
Skånska Dagbladet tycker att förslagen är ett steg i rätt riktning, men saknar åtgärder för att minska invandringen.
Mest uppmärksamhet får förslaget om en Lex Vellinge som skall tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar. Det är ett förslag som Skånska Dagbladet drivit i tio års tid och givetvis något vi särskilt välkomnar. Mottagandet av människor som flyr är ett nationellt åtagande som Riksdagen har gjort och det skall inte kunna desavoueras av Vellinge eller andra trilskande kommuner, utan alla måste ställa upp solidariskt på detta nationella åtagande.
Men, och det finns ett stort men, inte heller Socialdemokraternas nya integrationspolitik kommer att kunna lyckas med en invandring som ligger på dagens volymer och sker när det redan råder massarbetslöshet i vårt land. Endast om vi totalt sett minskar invandringen till de lägre nivåer som de vi hade på 1980-talet och hårdare prioriterar flyktingar framför andra grupper som vill hit finns de fysiska och ekonomiska möjligheterna. Det vet förstås också Astudillo och Lago men passar i frågan.
I övrigt uppmärksammar Sydsvenskan att Lex Vellinge kan bli dyrt för skånska kommuner.
Själv tycker jag att det är lite märkligt att ingen uppmärksammar förslaget om att förstatliga svenskundervisningen för invandrare.
Visar inlägg med etikett DN. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett DN. Visa alla inlägg
söndag 21 februari 2010
onsdag 27 januari 2010
Reaktioner på integrationsrapporten från Saco och Svenskt Näringsliv
Det har kommit en hel del reaktioner på den statistikrapport om integration som Saco och Svenskt Näringsliv presenterade igår.
Svenska Dagbladet har pratat med Saco och Svenskt Näringsliv. Saco vill ha bidrag och Svenskt näringsliv vill stöpa om strukturen på svensk arbetsmarknad.
–Ren diskriminering förekommer, men förklarar absolut inte allt, säger Saco:s ordförande Anna Ekström. Vi måste aktivt ta bort alla hinder som finns för att etablera sig på arbetsmarknaden.
–Det handlar också om att hjälpa till att bilda nätverk och där kan facken spela en stor roll, säger Anna Ekström och efterlyser statliga bidrag till sådana projekt.
Svenskt Näringsliv tror mer på att stöpa om strukturen på den svenska arbetsmarknaden.
–Sverige har relativt få arbeten inom tjänste- och servicesektorn. Men det är där många nya invandrare har chansen att få ett första jobb, säger Christer Ågren.
Sedan finns en rad ledarkommentarer. Widar Andersson på Folkbladet håller med Svenskt Näringsliv i sin ledare Enkla jobb är också jobb.
Våra löner och skatter är så höga att många tjänstesektorer inte klarar sig utan skattesubventioner. Jobb som är självklara i andra länder och som är många invandrares ingång i arbetslivet, finns därför inte i Sverige, sa Ågren. Han var djupt kritisk mot den rödgröna oppositionens planer på att avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster. Då försvinner många jobbchanser för outbildade och invandrade kvinnor, sa Ågren.
Jag tror att han har rätt.
Man kan tycka vad man vill. Men faktum om främlingens villkor är att arbetslivet för många börjar i yrken utan höga ingångströsklar. SCB:s statistik är övertydlig på den punkten. Invandrare är "överrepresenterade" i vård-, omsorgs- och lokalvårdsyrken. I ett nytt land, utan nätverk och med knackiga språkkunskaper måste man få chansen att komma in i arbetslivet.
Kristianstadsbladet vill se en Kanadensisk modell.
I Kanada, som har en lång historia av framgångsrik invandring, bedrivs integrationsarbetet i stor utsträckning av frivilligorganisationer uppbackade av offentligt stöd i stället för som här av myndigheter. Många som lotsar in nyanlända i samhället är själva invandrare. Kanske vore det något för Sverige att inspireras av?
Dagens Nyheters ledarsida efterlyser mer av yrkessvenska som en lösning.
I dag är sfi:n i bästa fall nivågrupperad: akademiker för sig, funktionella analfabeter i en annan grupp och övriga tillsammans. I stället borde svenskundervisningen kopplas till ett eventuellt framtida arbete. Vårdsvenska för läkare och sjuksköterskor, fordons- och servicesvenska för dem som varit mekaniker och chaufförer, svensk pedagogik och värdering för dem som arbetat med barn, och så vidare. Och då i en form där största delen av lärandet sker på riktiga arbetsplatser genom praktik eller bredvidgång.
Helsingborgs Dagblad hittar inga lösningar i rapporten.
Svenskt Näringsliv och Saco kommer inte med några idéer om hur detta resursslöseri ska kunna minskas eller avskaffas... Inför årets val kan man därför gärna fråga sig hur mycket alliansen egentligen har åstadkommit på detta område. Har arbetsmarknaden blivit mer tillgänglig för dem som kommer utifrån, eller är den konstruerad för dem som redan har arbete? Och samma fråga kan, omformulerad till futurum, ställas till oppositionen.
Svenska Dagbladet har pratat med Saco och Svenskt Näringsliv. Saco vill ha bidrag och Svenskt näringsliv vill stöpa om strukturen på svensk arbetsmarknad.
–Ren diskriminering förekommer, men förklarar absolut inte allt, säger Saco:s ordförande Anna Ekström. Vi måste aktivt ta bort alla hinder som finns för att etablera sig på arbetsmarknaden.
–Det handlar också om att hjälpa till att bilda nätverk och där kan facken spela en stor roll, säger Anna Ekström och efterlyser statliga bidrag till sådana projekt.
Svenskt Näringsliv tror mer på att stöpa om strukturen på den svenska arbetsmarknaden.
–Sverige har relativt få arbeten inom tjänste- och servicesektorn. Men det är där många nya invandrare har chansen att få ett första jobb, säger Christer Ågren.
Sedan finns en rad ledarkommentarer. Widar Andersson på Folkbladet håller med Svenskt Näringsliv i sin ledare Enkla jobb är också jobb.
Våra löner och skatter är så höga att många tjänstesektorer inte klarar sig utan skattesubventioner. Jobb som är självklara i andra länder och som är många invandrares ingång i arbetslivet, finns därför inte i Sverige, sa Ågren. Han var djupt kritisk mot den rödgröna oppositionens planer på att avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster. Då försvinner många jobbchanser för outbildade och invandrade kvinnor, sa Ågren.
Jag tror att han har rätt.
Man kan tycka vad man vill. Men faktum om främlingens villkor är att arbetslivet för många börjar i yrken utan höga ingångströsklar. SCB:s statistik är övertydlig på den punkten. Invandrare är "överrepresenterade" i vård-, omsorgs- och lokalvårdsyrken. I ett nytt land, utan nätverk och med knackiga språkkunskaper måste man få chansen att komma in i arbetslivet.
Kristianstadsbladet vill se en Kanadensisk modell.
I Kanada, som har en lång historia av framgångsrik invandring, bedrivs integrationsarbetet i stor utsträckning av frivilligorganisationer uppbackade av offentligt stöd i stället för som här av myndigheter. Många som lotsar in nyanlända i samhället är själva invandrare. Kanske vore det något för Sverige att inspireras av?
Dagens Nyheters ledarsida efterlyser mer av yrkessvenska som en lösning.
I dag är sfi:n i bästa fall nivågrupperad: akademiker för sig, funktionella analfabeter i en annan grupp och övriga tillsammans. I stället borde svenskundervisningen kopplas till ett eventuellt framtida arbete. Vårdsvenska för läkare och sjuksköterskor, fordons- och servicesvenska för dem som varit mekaniker och chaufförer, svensk pedagogik och värdering för dem som arbetat med barn, och så vidare. Och då i en form där största delen av lärandet sker på riktiga arbetsplatser genom praktik eller bredvidgång.
Helsingborgs Dagblad hittar inga lösningar i rapporten.
Svenskt Näringsliv och Saco kommer inte med några idéer om hur detta resursslöseri ska kunna minskas eller avskaffas... Inför årets val kan man därför gärna fråga sig hur mycket alliansen egentligen har åstadkommit på detta område. Har arbetsmarknaden blivit mer tillgänglig för dem som kommer utifrån, eller är den konstruerad för dem som redan har arbete? Och samma fråga kan, omformulerad till futurum, ställas till oppositionen.
fredag 16 oktober 2009
Ledarsidor om ESO-rapporten om invandringens ekonomiska effekter
Svenska Dagbladet, DN och Sydsvenskan skriver idag på ledarsidan om ESO-rapporten om invandringens ekonomiska effekter.
Sydsvenskan kopplar samman ESO-rapporten med EU-konferensen om migrationspolitik och sätter rubriken Triumftåget i Malmö. De imponeras av migrationsminister Billströms offensiva roll under migrationskonferensen.
DN skriver att det inte är migrationen som är problemet utan integrationen.
Slutsatsen av Ekbergs studie är att integrationspolitiken – inte invandringen i sig – avgör. Att motverka diskriminering och få upp sysselsättningen bland invandrare måste därför vara politikens huvudinriktning.
Per Gudmundson i SvD föreslår några olika valmöjligheter för att minska invandringens kostnader:
Invandringen har alltsedan början av 1990-talet årligen kostat mellan 1,5 och 2 procent av BNP. Dessförinnan utgjorde invandringen en statsfinansiell vinst. Miljardbelopp blir lätt abstrakta, men som jämförelse kan sägas att det motsvarar mer än vad exempelvis försvaret eller rättsväsendet kostar. Siffrorna borde leda till eftertanke omkring några politikområden.
För det första måste arbetsmarknaden här hemma vidgas. Det kan antagligen bara ske genom att servicesektorn växer, med sådana lågkvalificerade och lågbetalda jobb som normalt saknas i Sverige.
För det andra måste arbetskraftsinvandringen få högre prioritet. Ta lärdom av Kanada, där jobbskapande invandrare i praktiken försörjer flyktinginvandringen.
För det tredje måste åtminstone den reella pensionsåldern höjas. Invandring kommer inte att lösa den demografiska utmaningen.
Det finns två andra alternativ. Man kan acceptera kostnaden. Eller så kan man låta dem som inte vill ha någon invandring alls vinna. Inget av dem låter som något för mig.
Sydsvenskan kopplar samman ESO-rapporten med EU-konferensen om migrationspolitik och sätter rubriken Triumftåget i Malmö. De imponeras av migrationsminister Billströms offensiva roll under migrationskonferensen.
DN skriver att det inte är migrationen som är problemet utan integrationen.
Slutsatsen av Ekbergs studie är att integrationspolitiken – inte invandringen i sig – avgör. Att motverka diskriminering och få upp sysselsättningen bland invandrare måste därför vara politikens huvudinriktning.
Per Gudmundson i SvD föreslår några olika valmöjligheter för att minska invandringens kostnader:
Invandringen har alltsedan början av 1990-talet årligen kostat mellan 1,5 och 2 procent av BNP. Dessförinnan utgjorde invandringen en statsfinansiell vinst. Miljardbelopp blir lätt abstrakta, men som jämförelse kan sägas att det motsvarar mer än vad exempelvis försvaret eller rättsväsendet kostar. Siffrorna borde leda till eftertanke omkring några politikområden.
För det första måste arbetsmarknaden här hemma vidgas. Det kan antagligen bara ske genom att servicesektorn växer, med sådana lågkvalificerade och lågbetalda jobb som normalt saknas i Sverige.
För det andra måste arbetskraftsinvandringen få högre prioritet. Ta lärdom av Kanada, där jobbskapande invandrare i praktiken försörjer flyktinginvandringen.
För det tredje måste åtminstone den reella pensionsåldern höjas. Invandring kommer inte att lösa den demografiska utmaningen.
Det finns två andra alternativ. Man kan acceptera kostnaden. Eller så kan man låta dem som inte vill ha någon invandring alls vinna. Inget av dem låter som något för mig.
måndag 11 maj 2009
Om integrationens utmaningar i Nederländerna
Marianne Björklund skriver idag en längre artikel i DN om migrations- och integrationspolitiken i Nederländerna.
Bilden av det öppna och toleranta Nederländerna krackelerar. Massinvandringen har skapat missnöje och främlingskritiska Frihetspartiet med den kontroversiella blonda Geert Wilders i ledningen vinner mark.
Björklund skönjer både negativa och positiva tendenser.
Invandringsfrågan har varit het i Nederländerna ända sedan politikern Pim Fortuyn gick fram kraftigt i valrörelsen 2002. Fortuyn gjorde något som nederländska politiker fram till dess inte hade vågat: han talade om invandringen och pekade på flera problem som den fört med sig.
Fortuyn mördades av en djuraktivist i valrörelsen och två år därefter sköts filmaren Theo van Gogh till döds av en marockan efter att tillsammans med politikern Ayan Hirsi Aali ha gjort en film som kritiserar våld mot muslimska kvinnor.
Sedan dess förespråkar de flesta nederländska partier en strikt invandringspolitik, kraven för att släppas in i landet hör nu till de hårdaste inom EU och inbegriper både språktest och prov på kunskaper om landets kultur.
Samtidigt syns allt fler invandrare på höga poster i samhället. I Rotterdam, där Fortuyns parti hade sin bas, fick landet för drygt tre månader sedan sin förste muslimske borgmästare, Ahmed Aboutaleg.
Bilden av det öppna och toleranta Nederländerna krackelerar. Massinvandringen har skapat missnöje och främlingskritiska Frihetspartiet med den kontroversiella blonda Geert Wilders i ledningen vinner mark.
Björklund skönjer både negativa och positiva tendenser.
Invandringsfrågan har varit het i Nederländerna ända sedan politikern Pim Fortuyn gick fram kraftigt i valrörelsen 2002. Fortuyn gjorde något som nederländska politiker fram till dess inte hade vågat: han talade om invandringen och pekade på flera problem som den fört med sig.
Fortuyn mördades av en djuraktivist i valrörelsen och två år därefter sköts filmaren Theo van Gogh till döds av en marockan efter att tillsammans med politikern Ayan Hirsi Aali ha gjort en film som kritiserar våld mot muslimska kvinnor.
Sedan dess förespråkar de flesta nederländska partier en strikt invandringspolitik, kraven för att släppas in i landet hör nu till de hårdaste inom EU och inbegriper både språktest och prov på kunskaper om landets kultur.
Samtidigt syns allt fler invandrare på höga poster i samhället. I Rotterdam, där Fortuyns parti hade sin bas, fick landet för drygt tre månader sedan sin förste muslimske borgmästare, Ahmed Aboutaleg.
söndag 3 augusti 2008
Sverigedemokratisk analys i DN
Idag gör DN:s Niklas Ekdal en närmast sverigedemokratisk analys av det undflyende folkhemmet. Han skriver att den svenska modellen är utrotningshotad. Det beror, enligt Ekdal, inte på moderat illvilja eller en nyliberal konspiration som andra debattörer har påstått. Istället förs förlusten av det homogena samhället fram som förklaring.
Sverige var till helt nyligen ett av världens mest homogena länder. Samma hudfärg, kultur, religion, livsstil och inkomst. Därmed en hög nivå av tillit, inte minst till överheten, lika med benägenhet att betala skatt till allmänna ändamål.
Processen har rätt lite med ideologi att göra. Det är ny teknik som avskaffar rutinjobben och krymper avstånd så vi får en global arbetsfördelning. Detta leder till ökat välstånd, ökad migration och växande sociala klyftor, som i sin tur bryter upp homogeniteten och ger spelrum för ännu mer individualism.
Alla får det bättre, även de sämst ställda, men de politiska förutsättningarna för kollektiva lösningar blir sämre, av flera skäl. Dels ökar skillnaderna i livsstil, dels ökar kraven på skräddarsydd välfärd, dels minskar tilliten till staten och till grannens benägenhet att lydigt betala sin höga skatt.
Vi har alltså i och med globalisering och migration fått ett mer differentierat samhälle som skulle minska tilliten till staten och minska benägenheten att betala hög skatt för att försörja ett gammaldags välfärdssamhälle. Det är precis denna analys Sverigedemokraterna gör. Att det behövs tillit och homogen befolkning för att kunna bibehålla den svenska välfärdsmodellen.
Men analysen behöver inte vara riktig. Den studie jag refererade till härom dagen visar att de danska väljarnas stöd för välfärdsstaten inte minskade vid ökad invandring, men däremot deras önskemål att minska invandringen. De danska politikerna har gått väljarna till mötes och avsevärt minskat den icke-europeiska invandringen samtidigt som de bibehållit en omfattande välfärdsstat. Jag påstår inte att Ekdal förespråkar en dansk lösning, men enligt hans analys finns det bara två vägar att gå: att bekämpa differentieringen i samhället eller på allvar reformera välfärdsstaten. Problemet i Sverige är att stödet för att begränsa invandringen och därmed differentieringen är liten hos ledande politiker och att stödet att reformera välfärdsstaten från befolkningens sida är lika svagt. För Ekdals och Sveriges del är det bara att hoppas att det inte nödvändigtvis är ett samband mellan homogenitet och tillit.
Sverige var till helt nyligen ett av världens mest homogena länder. Samma hudfärg, kultur, religion, livsstil och inkomst. Därmed en hög nivå av tillit, inte minst till överheten, lika med benägenhet att betala skatt till allmänna ändamål.
Processen har rätt lite med ideologi att göra. Det är ny teknik som avskaffar rutinjobben och krymper avstånd så vi får en global arbetsfördelning. Detta leder till ökat välstånd, ökad migration och växande sociala klyftor, som i sin tur bryter upp homogeniteten och ger spelrum för ännu mer individualism.
Alla får det bättre, även de sämst ställda, men de politiska förutsättningarna för kollektiva lösningar blir sämre, av flera skäl. Dels ökar skillnaderna i livsstil, dels ökar kraven på skräddarsydd välfärd, dels minskar tilliten till staten och till grannens benägenhet att lydigt betala sin höga skatt.
Vi har alltså i och med globalisering och migration fått ett mer differentierat samhälle som skulle minska tilliten till staten och minska benägenheten att betala hög skatt för att försörja ett gammaldags välfärdssamhälle. Det är precis denna analys Sverigedemokraterna gör. Att det behövs tillit och homogen befolkning för att kunna bibehålla den svenska välfärdsmodellen.
Men analysen behöver inte vara riktig. Den studie jag refererade till härom dagen visar att de danska väljarnas stöd för välfärdsstaten inte minskade vid ökad invandring, men däremot deras önskemål att minska invandringen. De danska politikerna har gått väljarna till mötes och avsevärt minskat den icke-europeiska invandringen samtidigt som de bibehållit en omfattande välfärdsstat. Jag påstår inte att Ekdal förespråkar en dansk lösning, men enligt hans analys finns det bara två vägar att gå: att bekämpa differentieringen i samhället eller på allvar reformera välfärdsstaten. Problemet i Sverige är att stödet för att begränsa invandringen och därmed differentieringen är liten hos ledande politiker och att stödet att reformera välfärdsstaten från befolkningens sida är lika svagt. För Ekdals och Sveriges del är det bara att hoppas att det inte nödvändigtvis är ett samband mellan homogenitet och tillit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)