Idag gör DN:s Niklas Ekdal en närmast sverigedemokratisk analys av det undflyende folkhemmet. Han skriver att den svenska modellen är utrotningshotad. Det beror, enligt Ekdal, inte på moderat illvilja eller en nyliberal konspiration som andra debattörer har påstått. Istället förs förlusten av det homogena samhället fram som förklaring.
Sverige var till helt nyligen ett av världens mest homogena länder. Samma hudfärg, kultur, religion, livsstil och inkomst. Därmed en hög nivå av tillit, inte minst till överheten, lika med benägenhet att betala skatt till allmänna ändamål.
Processen har rätt lite med ideologi att göra. Det är ny teknik som avskaffar rutinjobben och krymper avstånd så vi får en global arbetsfördelning. Detta leder till ökat välstånd, ökad migration och växande sociala klyftor, som i sin tur bryter upp homogeniteten och ger spelrum för ännu mer individualism.
Alla får det bättre, även de sämst ställda, men de politiska förutsättningarna för kollektiva lösningar blir sämre, av flera skäl. Dels ökar skillnaderna i livsstil, dels ökar kraven på skräddarsydd välfärd, dels minskar tilliten till staten och till grannens benägenhet att lydigt betala sin höga skatt.
Vi har alltså i och med globalisering och migration fått ett mer differentierat samhälle som skulle minska tilliten till staten och minska benägenheten att betala hög skatt för att försörja ett gammaldags välfärdssamhälle. Det är precis denna analys Sverigedemokraterna gör. Att det behövs tillit och homogen befolkning för att kunna bibehålla den svenska välfärdsmodellen.
Men analysen behöver inte vara riktig. Den studie jag refererade till härom dagen visar att de danska väljarnas stöd för välfärdsstaten inte minskade vid ökad invandring, men däremot deras önskemål att minska invandringen. De danska politikerna har gått väljarna till mötes och avsevärt minskat den icke-europeiska invandringen samtidigt som de bibehållit en omfattande välfärdsstat. Jag påstår inte att Ekdal förespråkar en dansk lösning, men enligt hans analys finns det bara två vägar att gå: att bekämpa differentieringen i samhället eller på allvar reformera välfärdsstaten. Problemet i Sverige är att stödet för att begränsa invandringen och därmed differentieringen är liten hos ledande politiker och att stödet att reformera välfärdsstaten från befolkningens sida är lika svagt. För Ekdals och Sveriges del är det bara att hoppas att det inte nödvändigtvis är ett samband mellan homogenitet och tillit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
För Sveriges del får man hoppas att vänstern vinner nästa val och kör hela landet i botten så att folk nån gång lär sig att socialismen är det dummaste som människan uppfunnit tillsammans med religionen.
Men Danmark är ju inte mångkulturellt samhälle. Du drar fel slutsatser. Danmark försöker att skapa en kulturell homogen stat och kan därför upprätthålla en välfärdsstat. Så länge Sverigedemokraterna inte har något inflytande över svensk politik kommer Sveriges national- och välfärdsstat att gå åt pipan som den gör just nu.
Inlägget är intressant och framför allt kopplingen mellan homogenitet och lojalitet mot staten.
Med axiomet: ju mer homogen gruppen är desto starkare band till det sociala ansvaret. Det jag däremot inte riktigt förstår är just begreppet homogenitet.
Alla vill vi känna en delaktighet i en tillvaro. När en familj ifrån ett muslimskt land kommer till Sverige är dom muslimer och känner en stark delaktighet med dess tro och medföljande traditioner. Väl i Sverige kommer dom fortfarande att vara muslimer och har så rätten att förbli, men deras ritualer och handlingsmönster kommer sannolikt att förändras eftersom Sverige inte är ett muslimskt land.
Vad är det som kommer att vara avgörande till huruvida handlingsmönster som inte fungerar i Sverige kommer att ändras? Så länge den nyanlända familjen inte vet vilka traditioner som finns i Sverige och aldrig får chansen att sätta sig in i samhället, kommer självklart att de medföljande handlingsmönstren att vara gällande och härskande.
Större delaktighet i samhället framtvingar medborgaransvar.
Biologiska behov står i kontrast till sociala skyldigheter, där skammen styr vårt socialt accepterade beteende. Om jag är ute och promenerar en kväll på Drottninggatan mitt i Stockholm och får lust att skita. Vad är det som hindrar mig från att dra ner byxorna mitt på gatan? Jo – skammen om att bli uttittad, utpekad och utskrattad. Samma beteende gäller vid mer komplexa sociala situationer.
Arbetstid, arbetskompisar, arbetslön, arbetslunch osv. är begrepp som vi associerar starkt till samhället. Inte bara för att vi känner att vi bidrar till samhället utan även för att stor del av vår personliga identitet är kopplad till vårt yrke. Alltså jobben är en nyckel till delaktigheten.
”mi casa, su casa” (mitt hem, ditt hem) hemmet och framför allt orten (platsen) där vi bor är också viktig. Att hamna i ett miljonprojektsområde med urinlukt utanför porten, grafitti på väggarna gör det svårt att känna sig delaktig i ett samhälle.
/Immigrationssamtal
Skicka en kommentar