lördag 7 november 2009

Ingerö hann före

Jag tänkte skriva några rader som kopplade samman Ann-Charlotte Marteus senaste rappakalja med Sakine Madons, som vanligt, smarta text om integration (båda i Expressen). Men Johan Ingerö hann före.

Istället nöjer jag mig med att visa en bild från World Value Survey. WVS är ett världsövergripande projekt som kartlägger värderingar i tid och rum. Och trots att det kan vara känsligt att tala om att värderingar skiljer sig åt mellan länder är det svårt att förneka att så faktiskt är fallet. Marteus påstår att det inte finns några svenska värderingar eller att dessa värderingar består i att ogenerat pissa på allmän plats. Enligt WVS utmärker sig Sverige genom att ha världens mest extrema värderingar. Det gäller för båda dimensionerna: (1) Traditional/Secular-rational and (2) Survival/Self-expression. Det är en utveckling av värderingar som skett de senaste 25 åren (se sid 6).

Inglehart-Welzel Cultural Map of the World
Jag påstår inte att Sverige och svenskarna präglas av de bästa värderingarna, men nog kan de skilja sig från genomsnittet i andra länder. Låt mig ta ett exempel. I Sverige menar 0,7 procent av de tillfrågade att det aldrig är försvarbart med skilsmässa. I Irak är motsvarande andel 74,3 procent.

3 kommentarer:

Mikael Hellström sa...

Vet inte om jag håller med om att Madons kommentarer var så insiktsfulla. Det verkar som att det finns två poler som står mot varandra i debatten, och båda har fel på sitt sätt. På den ena sidan står dem Madon uppenbarligen tittar snett på (och med visst fog) som menar att invandrare måste åtgärdas för att de är invandrare (vilket givetvis inte är helt sant), och på den andra sidan står Madon och andra som hävdar att detta är segregerande (delvis sant). Tyvärr landar de i slutsatsen att det inte behövs några särskilda insatser för dessa grupper (vilket är helt fel).

Dessa grupper är nämligen, som du känner till från literaturen, personer som konfronterar s.k. multiple barriers, och vi vet av erfarenhet att den vanliga arbetsförmedlingen inte klarar av dessa grupper. Annars hade det aldrig funnits behov av några särskilda satsningar till att börja med.

Det är dock också sant att Blommanpengarna och Ytterstadssatsningarna m.fl. inte har gett några resultat, men det beror inte, (som Madon tycks tro) på att det satsades pengar överhuvudtaget, utan på HUR pengarna satsades. De gick ju till samma hierarkiska byråkratier som vanligt. Ingen har liksom frågat invandrarna själva om vad de tycker och menar sig behöva. Kanske blir det ändring på det nu, vi får se...

Emil sa...

Jag gillar ingången i Sakine Madons texter/krönikor, att göra upp med den offermentalitet och identitetspolitik som förlamat många politiska debatter i Sverige - allt från studenters situation till olika delar av integrationspolitiken. För det behöver jag inte hålla med om alla detaljer.

Nyanlända flyktingar behöver självklart ha stöd av en statligt finansierad infrastruktur för t.ex. språkinlärning och samhällsinformation.

Samtidigt menar jag att vi medborgare i Sverige inte ska behöva stå i moralisk skuld till de som söker sig till Sverige. De är myndiga människor och behöver varken tyckas synd om utan i huvudsak klara sig själva.

Mikael Hellström sa...

Inte helt sant. Jag håller med dig i den meningen att vuxna människor är myndiga och kan fatta egna beslut om sina egna behov och vad som krävs för att adressera dem (vilket dagens svenska system knappast tillåter, se t.ex. Zarembas utmärkta artikelserie om SFI).

Men att invandrare som bott i Sverige länge inte skulle behöva någon form av stöd för att komma in på arbetsmarknaden är falskt. När jag jobbade i Sverige inriktade vi oss på invandrarakademiker oavsett ankomstdatum. Den genomsnittliga vistelsetiden i Sverige var 5-7 år. Vi hade några klienter som hade bott i Sverige i upp till 15 år och aldrig haft ett enda jobb, bara socialbidrag. Sådana personer, och jag tror inte att det är vågat att anta att de fortfarande finns, behöver stöd för att komma ut på arbetsmarknaden - klassiskt fall av multiple barriers. Det är inte detsamma som att "tycka synd om" dem, för det är fortfarande de som ska ha kontroll över processen (för annars kommer den inte att resultera i en varaktig förändring). Det handlar tvärtom om förmaktligande. Och det har med identitetspolitik att göra i den meningen att invandrarskapet har varit ett skäl till att personen aldrig kom ut på arbetsmarknaden till att börja med. Men den långvariga passiviteten innebär förstås att problemen är fler än så ("multiple"). Den här kategorin tenderar att glömmas bort i den svenska debatten, helt enkelt därför att de permanent arbetslösa sällan uppmärksammas, och insatser för nyanlända kommer aldrig att fånga upp dem...