Den kanadensiska modellen översatt till svenska förhållanden

Jag utlovade en kort rapport från FORES seminarium om kanadamodellen och ett eget bidrag i diskussionen om Kanada som förebild för svensk migrations- och integrationspolitik. Först lite från seminariet:

Howard Duncan är direktör vid Metropolisprojektet. Han tog utgångspunkt i bakslaget för mångkulturalismen i Europa. Han menar att folket i Europa har tappat förtroendet för regeringarnas förmåga att hantera migrationen. I Kanada finns förtroendet kvar. Förklaringen till det är, enligt Duncan, att landet har lyckats hantera migrationsflödena (vilket till del beror på landets geografiska läge). Migrationen är strikt planerad och volymerna beslutas i parlamentet. Regeringarna betonar vidare den ekonomiska nyttan av invandringen och väljer ut de som förväntas bidra till det kanadensiska samhället. Howard Duncan framhöll också att den mångkulturella modellen syftar till integration och att mångkulturalismen inte innebär skilda lagar för olika grupper. Det finns bara en lag i Kanada.

Integrationsminister Erik Ullenhag fick möjlighet att kommentera om det finns något för Sverige att lära sig av den kanadensiska modellen. Han lyfte fram fyra, inte så konkreta, områden:
1. En förändrad syn på dem som invandrar. Att vi måste se invandrares resurser och komma bort från ett omhändertagandeperspektiv. För att nå dit kan det krävas en större mångfald av aktörer i flyktingmottagandet.
2. Arbetskraftsinvandring. Sverige har de senaste decennierna haft en mycket liten arbetskraftsinvandring. Den är viktig för att se invandrare som resurser.
3. Medborgarskapet bör kunna användas bättre som medel för integration.
4. Attityden till invandring. Den måste förändras och bli bättre.

Diskussionen rörde sig huvudsakligen på en abstrakt nivå. Som vanligt saknade jag konkretion. Om medborgarskapet är viktigt för integrationen, varför är då det språkkrav som finns i Kanada otänkbart? Om arbetskraftsinvandringen i Kanada är ett föredöme, varför inte göra som kanadensarna och inrikta den mot högutbildade?

Jag roade mig härom veckan med att skriva ett papper om den kanadensiska migrations- och integrationspolitiken. Jag avslutar pappret med att peka på hur den svenska politiken kan förändras så att den blir mer lik den kanadensiska (utdrag nedan). Observera att jag inte tar ställning till om dessa förändringar vore bra eller dåliga. Min poäng är snarare att förtydliga vad de som framhåller Kanada som förebild har att ta ställning till.

Kanadas politik översatt till svenska förhållanden
Det går inte att bortse från att förutsättningarna för integration skiljer sig åt mellan Sverige och Kanada. Att Kanada historiskt har varit ett invandringsland har skapat en annorlunda nationell självbild. Därutöver har Kanada en större möjlighet att kontrollera invandringen genom att landet geografiskt ligger mer isolerat från världens oroshärdar än Europa. Kanada har också en fördel av att vara engelskt- och franskspråkigt. Av de som fick permanent uppehållstillstånd 2008 uppgav 72 procent att de kunskaper i engelska, franska eller båda de officiella språken. Bland skyddsbehövande hade drygt 50 procent kunskaper i något av de officiella språken (CIC, 2009, Facts and Figures 2008). Dessutom är inte Kanada ett välfärdssamhälle som det svenska. Trösklarna in på arbetsmarknaden är lägre och det sociala och ekonomiska stödet mindre omfattande. Kanada har t.ex. inget bostadsbidrag vilket gör att nyanlända invandrare ofta bor under svåra förhållanden. Men oavsett detta skulle Sverige kunna genomföra ett flertal reformer som skulle göra den svenska politiken mer lik den kanadensiska.

1. Sätt upp kvantitativa mål för migrationspolitiken. Kanadas migrationspolitik skiljer sig från Sveriges och det påverkar invandringens sammansättning och förutsättningarna för integration. I Kanada är invandringens volym och sammansättning bestämd i förväg medan den i Sverige förändras kraftigt år från år. Man kan säga att Kanadas migrationspolitik är efterfrågebaserad, medan den Svenska är utbudsbaserad.

2. Inriktning mot mer resursstarka arbetskraftsinvandrare. I Kanada väljs ett bestämt antal arbetskraftsinvandrare ut efter deras egenskaper och förmåga att bidra till samhället. I Sverige får, enkelt uttryckt, alla med ett jobberbjudande tillstånd att invandra. Personer med låg utbildning som invandrar för att arbeta i enkla serviceyrken bör inte få tillstånd. Högutbildade bör, å andra sidan, direkt få permanent uppehållstillstånd.

3. Personer som invandrar av fri vilja ska kunna försörja sig själv. I Kanada får bara de anhöriga med garanterad försörjning invandra. Sverige bör införa någon form av försörjningskrav för anhöriginvandring (flyktingar undantagna) och familjebildning.

4. Jämn flyktinginvandring. Kanada tar varje år mot ett visst antal humanitära invandrare. Antalet är bestämt i förväg. Sverige skulle kunna anpassa sin flyktingpolitik så att flyktingmottagningen blir mer jämn över tid. Detta genom att använda t.ex. mottagningen av vidarebosatta flyktingar som regulator.

5. Fokus på medborgarskapet. I Kanada representerar medborgarskapet slutet på en integrationsprocess. En kanadensisk medborgare kan prata engelska eller franska och har kännedom om landets historia och värdegrund. Språk- och medborgarkunskap för att bli svensk bör införas.

En kanadensisk politik skulle innebära att färre av de som invandrar till Sverige står utan jobb och försörjning när de kommer till landet. Med ett fokus på medborgarskapet får man en formell slutpunkt för integrationspolitiken och en tydlig signal om vad det innebär att vara svensk.

Hela pappret kan hämtas här.

Mer från seminariet (DN).