100 dagar senare

Det är hundra dagar sedan etableringsreformen trädde i kraft. Den största förändringen av integrationspolitiken på flera decennier. Det firar FORES med att granska reformens genomförande i en rapport och på DN-debatt.

Jag jobbade med reformen i stort sett varje dag i två år (och slutade samma dag som reformen trädde i kraft). Ett minst sagt tålamodskrävande arbete. Ni anar inte hur många hinder som ska passeras innan Riksdagen går till beslut. Förslagen ska följa politikernas viljeinriktning och samtidigt vara praktiskt genomförbara. Regeringskansliets beredningsprocess och regeringens kollektiva beslutsfattande innebär att alla departement, ministrar och partier ska gå med på samtliga delar av reformen. Eftersom alla bevakar sina intressen blir det mycket förhandlingar, kompromisser och förändringar under processens gång. Därutöver sker det en dialog med myndigheter, kommuner och andra intressenter för att förbereda reformen och försäkra sig om att den går att genomföra i praktiken. Sedan har vi juridiken. Lagar och förordningar ska förändras och nya skrivas för att synkronisera delarna i reformen med annan lagstiftning, inklusive EG-rätten. Många är de jurister som skakat av nervositet när de ska föredra och försvara sig inför lagrådet.

Det är glädjande att FORES genomför en granskning som denna. Rapporten ger en relativt positiv och nyanserad bild av läget, medan de kritiska aspekterna lyfts fram tydligare i DN-debatt artikeln. Etableringsreformen är social ingenjörskonst i sin mest klassiska mening. En så stor reform sätter sig inte på 100 dagar och kan sannerligen inte bedömas redan nu. En del av FORES kritik och förslag till förbättringar missar sitt mål.

Låt mig ta upp några punkter

FORES kritiserar reformen för att färre får arbetspraktik. Det går inte att avgöra efter 100 dagar. Även i det förra systemet var arbetspraktik något som förekom alldeles för sällan. Och förekom det var det i stort sett aldrig inom 100 dagar. Vanligtvis skedde de arbetsförberedande insatserna under den nyanländas andra år, när personen lärt sig lite språk och orienterat sig hjälpligt i landet. Det är alltså åtminstone ett år för tidigt att kritisera Arbetsförmedlingen.

FORES kritiserar också ersättningen till etableringslotsarna och menar att den är för låg. Lotsarna ska med hjälp av starka ekonomiska incitament hjälpa de nyanlända ut på arbetsmarknaden. Tanken är att de inte ska gå med vinst om de inte lyckas med sitt uppdrag. Att garantera mer pengar som inte är kopplade till resultat skulle vara kontraproduktivt. Dessutom förhindrar EU-lagstiftning en högre garanterad ersättning. Staten får inte betala ut ekonomiska medel till privata företag utan att företagen står för en risk.

Mycket av kritiken i rapporten grundar sig i missnöjda kommuner som tvingas att lägga ner delar av sin verksamhet. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Det verkar som att kommunerna förväntar sig att göra lika mycket som tidigare, samtidigt som Arbetsförmedlingen tagit över en del av ansvaret och etableringslotsarna tillkommit. Alla kan inte göra allting. Sammantaget innebär reformen cirka 1 miljard i ökade statliga utgifter, 25 procent mer än tidigare. Det finns mer resurser än någonsin tidigare bland de aktörer som arbetar med nyanlända så kommunerna gör bäst i att sluta gnälla och fortsätta arbetet i konstruktiv anda. Vilket, enligt rapporten, de flesta kommuner faktiskt verkar göra.

Att kritisera etableringsreformen för att svenskundervisningen inte har förbättras är att skjuta över målet. Svenskundervisningen är inte en del av reformen. Det hade varit för stora förändringar att göra på en och samma gång. Men FORES förslag är inte så dumma. Förhoppningsvis tar Nyamko Sabuni tag i frågan om sfi nu när hon flyttat över till Utbildningsdepartementet som ansvarar för frågan.

Se också Länsstyrelsernas lägesbild av reformen.