onsdag 23 september 2009

Kanada som förebild - igen

Igår var jag på FORES seminarium Därför lyckas Kanada med integrationen. Howard Duncan, chef för The Metropolis Project, berättade om Kanadas framgångsrecept.

Martin Ådahl, chef FORES, försökte pressa Howard Duncan att lyfta fram saker i Kanadas modell som Sverige borde lära sig av, men den rutinerade kanadensaren var försiktig med att plocka ett eller flera framgångsrecept.

Framgångarna i Kanada handlar framförallt om att de väljer sina invandrare, vilket också Hanne Kjöller skriver om i DN.

Under decennier har den svenska invandringen uteslutande bestått av asylsökande och deras familjer. I Kanada utgör den gruppen bara tio procent. Resten har kvalificerat sig genom att ansöka och genom att exempelvis ha en bra utbildning och goda språkkunskaper. Integration för den som frivilligt sökt sig till ett land är förstås något helt annat än den som hals över huvud flytt ifrån någonting. Precis som det är skillnad på om man är professor i franska eller arabisktalande analfabet.

En färsk studie av arbetsmarknadsintegrationen i Kanada och Norge visar också att det är selektionen av invandrare som avgör framgångarna på arbetsmarknaden. Med tanke på förutsättningarna är inte Kanada bättre än Norge på integration, är en av rapportens slutsatser.

3 kommentarer:

Mikael Hellström sa...

Jag måste erkänna att jag inte riktigt är övertygad av den beskrivningen. Om jag minns rätt finns det ingen stor skillnad i utbildningsnivå hos invandrare i Sverige och Kanada.

Emil sa...

Ta en till på den rapport om Norge och Kanada som jag länkar till och se efter...

Mikael Hellström sa...

Har inte hunnit titta ingående än, tyvärr (lagt på min att-göra lista), men generellt kan man säga att jag har en del reservationer mot modeller som vill använda "invandrarkvalitén" som starkt förklarande för skillnader i ekonomisk integrationstakt. Om den vore det borde vi se att invandrarakademiker (och andra högt kvalificerade invandrare) klarar sig ungefär lika bra på arbetsmarknaden som infödda. Jag känner inte till den norska situationen, men i Sverige har invandrarakademiker haft problem att komma in på arbetsmarknaden sedan mitten av 80-talet. Invandrarakademiker har problem i Kanada med, om än inte i samma usträckning som i Sverige (där är problemet att få arbete i rätt kompetensnivå, snarare än att få arbete alls). Dessutom ser vi att personer från samma avsändarland har olika chans i olika mottagarländer. Somalier är ju det klassiska exemplet. Om vi antar att dessa personer har ungefär samma fördelning på utbildningsnivån oavsett vilka länder de reser till så borde sådana skillnader inte föreligga, men det gör de.

Alltså, visst tror jag att utbildningsnivå och språk-kompetens har viss betydelse som faktorer när det gäller den ekonomiska integrationen för invandrare, men jag tror att man gör det för enkelt för sig om man tror att just den faktorn är utslagsgivande.

Antagandet riskerar t.o.m. göra mera skada än nytta om antagandet sedan blir grund för politiska satsningar i den meningen att man fokuserar på vad det är för fel på invandrarna (de måste få åtgärdas, etc.) istället för vad det är för fel på mottagningssystemet.

Mer om detta när jag hinner studera rapporten mer ingående. Och tack för länken! Mycket intressant!