Inte välkomna

Missa inte detta underbara inslag från Tv4. Extremistvandalerna är inte välkomna i Rosengård och blir ledsna i ögat. Och våldsamma.

På reportageresa i förorten

Härom dagen skrev Sakine Madon i Expressen om journalister, en yrkesgrupp som trivs tillsammans i storstädernas centrumområden:

1 259 journalister trängs på Södermalm, medan det i Rosengård bor sju och i Angered tio. Så mycket som det skrivs, debatteras och görs reportage om ställen som Rosengård, och ändå så få journalister som bor och lever där.

Ole Rothenborg, DN:s korre i Malmö, har nu gjort en av dessa resor, från innerstaden till förorten, för att samtala med polisen och ungdomar om det spända läget i Rosengård. Reportaget avslutas med en intervju med Aje Carlbom, forskaren som bodde i Rosengård i tre år medan han skrev sin avhandling. Han är pessimistisk och tror det blir värre framöver.

De flesta anser att oroligheterna beror på utanförskap, arbetslöshet och fattigdom?

– Jag har svårt att se sambandet. Det finns många som är arbetslösa men ytterst få som går ut och kastar sten. Jag vet inte hur mycket intifadan och upproret i Gaza har spelat in för att inspirera stenkastarna. Tyvärr har ingen studerat den saken.

Varför?

– Många uppfattar ämnet som alltför känsligt att forska i. I Sverige kan många vara väldigt toleranta mot invandrares intolerans, men inte ett dugg toleranta mot svenskars intolerans. Det ena kan tolereras men inte det andra. Det är konstigt.

Hur ska man lösa problemen?

– Ju fler invandrare som flyttar till Malmö, desto större blir marknaden för olika etniska produkter och för extrema tolkningar av islam. Det blir enklare och enklare att leva som i hemlandet även om man bor i Sverige.

– Man måste bryta segregationen. Enda sättet att göra det är att stoppa inflyttningen av fler invandrare till Malmö. Men det ställer ingen upp på i det politiska systemet. Därför är det som vi ser nu bara början. Det kommer att bli värre.

Det är fint i Rosengård

Dilsa Demirbag-Sten fortsätter granskningen av miljonprogrammets förflutna och framtid i Expressen. Hon menar att arkitekturen ofta felaktigt får bära skulden för den misslyckade integrationspolitiken.

Tråkig arkitektur är inte nödvändigtvis kvalitetsmässigt dålig. Miljonprogrammet är till största del byggt på gedigen kunskap och detsamma gäller materialvalen. Om det länge rått en konsensus om arkitekturen som den grundläggande orsaken till den misslyckade integrationen så är enigheten kring och övertron till förmåga att lösa integrationsproblemen med en upprustning av de nedgångna husen missvisande och orealistiska.

Därmed inte sagt att ett lyft av delar av miljonprogrammet inte skulle påverka livsvillkoren och framför allt hälsan bland de boende. Men ytterligare två rum och en köksrenovering ger inga jobb, utbildning eller en stark gemenskap med resten av samhället.

Det finns andra luckor att fylla och möjligheter till lösningar.

Jag skulle till och med vilja påstå att arkitekturen och miljön i Rosengård snarare är fin än tråkig. Det finns få ställen med så mycket parker och grönområden, fotbollsplaner (gräs, konstgräs, plast) och utomhusbad. Däremot finns det brist på kommersiella lokaler även om det finns ett stort köpcentrum.

Debatten om Rosengård går vidare

Min fd. lärare på Malmö Högskola Diana Mulinari reagerar på Aje Carlboms bild av situationen i Rosengård.

Carlboms diagnostisering av händelserna i Rosengård är som hämtade från en främlingsfientlig hemsida. Vetenskapens roll, menar jag, är en annan.

Istället vill Mulinari resonera.

Så låt oss istället prata om makt och konflikter. Låt oss prata om exkludering och motstånd. Låt oss prata om maskulinitet och våld. Men det förutsätter en vilja att diskutera, nyansera och reflektera. Att, som Aje Carlbom gör, förenkla, renodla och förvanska så att allt svenskt blir gott och allt utländsk blir ont, så att människor som är födda i Sverige och med svenskt medborgarskap förvägras rätten att bli kallade svenskar, det är inte bara dålig vetenskap utan bidrar också till att upprätthålla konflikten och problemen.

Laid Bouakaz, forskare i pedagogik vid Malmö högskola, är en annan som fortsätter debatten i Sydsvenskan. Han menar att en stor del av problemen finns hos de som arbetar i området.

Vi som forskar och jobbar i liknande områden har länge varnat för det som händer i Rosengård och har försett makthavarna med förslag på åtgärder för att undvika dessa konflikter. Men eftersom det serveras av fel sorts experter tas de inte på allvar.

Kriminaliteten och gängbildningarna ökar och eleverna misslyckas, och så kommer det att fortsätta även om stadsdelarna får extra resurser.

Hur man än gör så kommer mångfalden i Malmö att misslyckas så länge man inte skakar om organisationer och skolor och omplacerar eller byter ut chefer och personal.

Manlig fåfänga bakom problemen i Rosengård

Aje Carlbom kommer idag med en alternativ förklaring i Sydsvenskan till det ständiga stöket, bränderna och angreppen på offentliga sektorns företrädare i Rosengård.

En av de hittills dolda eller bortglömda sidorna av förstörelsen rör den tilltrasslade kombinationen av kultur och manlighet.

Att utsätta sig för de risker som följer av att provocera polis eller andra myndigheter är alltså ett sätt att manifestera att man är tillräckligt mycket man för att få vara med i gemenskapen av andra män. Men det är också ett karaktärstest av det dominerande samhället. Klarar de av oss eller viker de ner sig? Här gäller det att samhället bestämt visar vad som gäller, ty en undfallande attityd riskerar att spä på det förakt många unga män känner inför (manlig) svaghet.

Killarna har socialiserats i miljöer där manlighet innebär något annat än i svenska medelklassmiljöer. Visst, flera av dem har växt upp i Rosengård som ligger i Sverige, men det är bara ett geografiskt konstaterande. Kulturellt är inte Rosengård en helt svensk stadsdel.

Slutklämmen är pessimistisk:

Ett område som Rosengård är en förträfflig plats för unga män som vill strida med varandra om vem som är manligast. Risken är dock att vi bara är i inledningsskedet av många års regelbundet återkommande kravaller. Här finns det idag gott om unga pojkar. Vi bör dock ha i åtanke att stadsdelen är ett mycket barnrikt område där de som idag är småpojkar kommer att växa upp till stökiga tonåringar som även de vill sätta sig upp mot auktoriteter. Vilken typ av manlighet har det svenska samhället att erbjuda dessa? Det är frågan jag tror alla måste fundera över om man vill släcka bränderna i stadsdelen en gång för alla.