Hur mycket mångfald tål demokratin? Igen!

Lars Åberg har skrivit en text i GP om Andreas Johansson Heinös avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? Jag misstänker att han kommenterar avhandlingen efter att ha bläddrat igenom den lite för snabbt, precis som jag också gjorde för någon vecka sedan. För Heinös normativa svar på hur man bör förhålla sig till mångfalden i samhället är faktiskt riktigt innovativ. Staten bör vara opartisk och tolerant. Samtidigt hymlar inte Heinö med att det finns någonting svenskt och att det är invandrarnas ansvar att förhålla sig till detta. Det är naivt, menar Heinö, att tro att vi kan omforma den nationella identiteten för att rymma alla inom den svenska identiteten. Men det innebär inte att invandrare inte kan känna sig hemma i Sverige. De är t.ex. kurder eller somalier som bor i Sverige - sverige-kurder eller sverige-somalier. Olikheter med det traditionellt svenska måste tolereras men inte nödvändigtvis respekteras och staten bör förhålla sig opartiskt till kulturella egenheter så länge som det sker inom rimliga gränser.

Jag har säkert missat en del nyanser, men det är så jag uppfattar avhandlingen och denna o-ortodoxa modell förtjänar en riktig debatt. Själv har jag beställt boken för att kunna bläddra i ett privat exemplar. Då kanske jag åter inser att jag missuppfattat poängerna med avhandlingen.

Demokrati i Iran?

Går det att demokratisera den muslimska världen? Det är en aktuell fråga med tanke på situationen i Irak och Iran. När nu USAs militära styrkor drar sig ur Irak verkar läget bli mer instabilt. Det går inte annat än att hoppas att allt går väl, för befolkningens och världens skull. Detsamma gäller grannlandet Iran. Där handlar det kanske inte just nu om en omedelbar demokratisering utan en långsiktig kamp för allt större frihet och att tränga tillbaka mullornas makt. Det skrivs lite överallt om kampen i Iran och det finns utmärkta och engagerade bloggar som sammanfattar läget.

Med tanke på situationen är Axel Hadenius artikel i Forskning och Framsteg intressant. Där ställer han frågan varför den muslimska världen inte utvecklas mot demokrati.

Vad är det som leder till demokratisk utveckling? Vid 2000-talets början betraktades knappt hälften av världens länder som demokratiska. Det är en ökning av antalet demokratier med 50 procent de senaste trettio åren.

Det slående undantaget från den allmänna internationella trenden är Mellanöstern och Nordafrika. Där har demokratin inte utvecklats alls sedan 1970-talets början. De icke-demokratiska länderna dominerar regionen, och Turkiet är det enda land som har en positiv utveckling. Frågan är vad det beror på.

Han tar upp frågan om det är religionen islam som förhindrar demokratisering, men kommer fram till ett försiktigt nej. Istället lutar han mot att det beror på ländernas oljeekonomier och bristande civilsamhälle. Det faktum att så många människor flytt till demokratiska länder från Mellanöstern och Nordafrikas diktaturer borde kunnat spela en stor roll, men det har det uppenbarligen inte gjort.

Invandring gynnar partier på vänstersidan

Tre av fyra invandrare från "icke-västliga" länder röstade på vänsterpartier i det norska kommunalvalet 2007. Hälften röstade på arbetarpartiet, motsvarigheten till svenska Socialdemokraterna. Det visar en undersökning från Statistisk sentralbyrå.

Variationer mellan ländergrupper

Undersökningen visar att Österuropeer har liknande röstningsmönster som andra norrmän. Framskrittspartiet får t.ex. en hel del röster från dem. Starkast vänsterorienterade är invandrare från Afrika, där 86 procent röstar på de tre partierna på vänstersidan.

Religion avgörande

Det avgörande för hur invandrare röstar verkar vara religion. Icke-västliga invandrare som är kristna har en partifördelning som mer liknar majoritetens. Däremot röstar väljare som är muslimer överväldigande till vänster: 86 procent

Ekonomi, utbildning, kön och andra vanliga förklaringar till hur personer röstar stämmer inte för den invandrade befolkningen. Att vara muslim och/eller har flyktingbakgrund är mer avgörande.