tisdag 28 juli 2009

Behovet av en ny politisk identitet

Stefan Olsson, Smålandsposten, skrev härom dagen en ledare om Andreas Johansson Heinös nya doktorsavhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? Jag har själv bara hunnit läsa första tredjedelen, men intrycket är att det är en ovanligt lättläst, välskriven och tankeväckande avhandling. Smålandsposten tar fasta på Heinös lösning på det potentiella dilemmat demokrati och mångfald.

Lösningen på problemet enligt Johansson Heinö skulle vara att vi tillsammans bygger en ny politisk identitet som rymmer olika nationella identiteter. Något måste vi samsas om, känna gemensam delaktighet i, men att omskola invandrare till att bli svenskar går inte. Varför ska en kurd som flytt Turkiet på grund av att han inte vill omskola sig till turk plötsligt istället bli svensk? frågar sig författaren träffande. Låt istället samhörighetskänslan ligga på det politiska planet. Låt folk kalla sig för svensk-irakier eller svensk-libaneser, för att visa samhörighet men ändå samtidigt en bevarad urspunglig identitet.

Onekligen är Johansson Heinö något väsentligt på spåret. Mångfaldspolitiken har varit naiv, och skapat splittring och misstänksamhet istället för det mångkulturella smörgåsbord som utlovats. Frågan är dock varför vi inte skulle kunna ta ytterligare ett steg mot en ny samlande nationell identitet för Sverige. Johansson Heinö nöjer sig med att tala om samhörighetskänsla när det gäller den politiska sfären, men frågan är om den inte också bör utsträckas till den kulturella. Det är känslan av gemenskap och förmågan att förstå varandra genom en delad social kultur som gör att vi håller ihop och litar på varandra.


Johansson Heinös alternativ verkar onekligen likt Habermas "konstitutionella patriotism". Men Olsson menar att det kanske inte räcker med en politisk gemenskap, utan att det därutöver behövs en kulturell gemenskap. Här går skiljelinjen också i den internationella debatten om vad som behövs för att hålla samman ett land.

6 kommentarer:

Mikael Hellström sa...

"Märkligt nog säger dock en nästan samstämmig statsvetarkår det rakt motsatta [att mångfald inte är bra]. Det konstaterar Andreas Johansson Heinö i en ny doktorsavhandling från Göteborgs universitet, med titeln Hur mycket mångfald tål demokratin?"

Du som har tillgång till avhandlingenÖ säger Johansson Heinö verkligen detta? Eller har Olsson tolkat honom fel (inte helt ovanligt för journalister som skriver på detta ämne)? För mitt intryck är knappast att statsvetarkåren skulle vara enig i detta. Om det inte bara är den lokala, svenska statsvetarkåren som åsyftas, men den är (i) ganska liten, och (ii) knappast internationellt känd för sina framstående bidrag till mångfaldspolitik. I den meningen är alltså den svenska statsvetarkåren en dålig representant för disciplinen i sin helhet...

Emil sa...

Mikael.

Jag har inte avhandlingen tillgänglig just nu. Den står på kontoret och jag har semester.

Den statsvetenskapliga demokratiforskningen framhåller ofta att det historiskt och även idag är svårare att demokratisera eller bibehålla demokrati i ett land som innehåller flera olika nationalitetsgrupper. Det finns dock framgångsrika exempel på motsatsen, t.ex. Schweiz. Men det är nog onekligen så att en stat som innefattar en starkt dominerande befolkningsgrupp har ett positivt samband med demokrati. Sådan forskning handlar alltså om historiskt förankrade nationella minoritetsgrupper.

Sådana resonemang har inte så mycket att göra med hur demokratin fungerar i etablerade demokratier som har stor invandring. Det är en helt annan frågeställning som statsvetenskapen hittills inte varit lika intresserade av att undersöka. Karin Borevis utmärkta avhandling är en undantag och Johansson Heinös aktuella likaså. Om jag minns rätt så har båda kopplingar till Bo Rothstein. Rothstein har ju varit aktiv i den akademiska debatt som följt på Putnams inflytelserika arbeten om socialt kapital. Putman menar att etnisk mångfald försvagar tilliten och det sociala kapitalet i ett samhälle, vilket får negativa konsekvenser för demokratin och den ekonomiska utvecklingen.

Jag har som sagt inte tillgång till mitt bibliotek, men jag tror bestämt att Rothstein skrivit en hel del om detta i en svensk kontext och inte kunnat konstatera att mångfald har en negativ inverkan på tillit och demokratiskt deltagande.

Det är ett brokigt ämne att redogöra för i en bloggpost. Jag ska läsa klart Heinö i nästa vecka och får återkomma till frågan senare.

Mikael Hellström sa...

Jag vet inte riktigt om jag håller med om den beskrivningen. Viss litteratur gör diskuterar problem med demokrati i multinationella sammanhang, men jag vet inte om jag skulle vilja framhålla de forskarna som experter på mångfalds- eller etnicitetsfrågor. Putnam är till exempel inte det. Han studerar civilsamhälle och ackumulation av socialt kapital. Han har till exempel formulerat distinktionen mellan bridging och bonding capital, men båda formerna kan finnas i olika delar av populationen oavsett etnicitet. Vit makt-grupper, t.ex. är ett ypperligt exempel på bonding capital. Om man dessutom tar in den klassiska literaturen om nationsbegreppet blir det i det närmaste ohållbart att argumentera för nationalstatstanken, eftersom själva nationen i verkligheten inte går att avgränsa så tydligt som man skulle behöva. Bättre precision som forskningsintrument betraktat har därför Brubakers perspektiv på etnicitet, vilket kopplar bort begreppet från grupper helt och hållet. Tar man hänsyn till dessa argument så blir det 1) ohållbart att argumentera för att det skulle råda någon form av enighet inom statsvetenskapen som helhet (alltså utanför Sverige) om att etnisk mångfald underminerar demokratin, och att 2) någon form av etnisk-nationell enhetlighet någonsin kan gå att uppnå utan mycket auktoritära åtgärder som knappast kan ses som acceptabla i en modern demokrati.

Men det skulle inte förvåna mig om svenska statsvetare inte har tagit till sig dessa delar av literaturen helt och hållet. De tenderar att vara fokuserade på välfärdsstatsdiskussioner och systemteori.

Jag skulle gärna få tag i Johannson Heinö någon gång, den verkar intressant, men jag lär få vänta tills nästa gång jag kommer till Sverige...Ha en skön semester så länge!

bjornostbring sa...

Jag har inte heller läst klart avhandlingen ännu, men har den dock tillgänglig:

"Tidigare forskning på området ger, något förenklat, två diametralt motsatta besked" (på frågan "hur mycket mångfald tål demokratin?")

Därpå tar han upp alla de kritiska aspekter som lyfts fram i forskningen om nationalism. Denna forskning kontrasterar han mot "litteraturen om välfärdsstaten och demokratin", vilken ger "en delvis annorlunda bild". (s.11)

"[Det bör] med emfas understrykas att min ambition med denna bok varken är att försöka bevisa att kulturell mångfald är skadlig för demokratin eller att den är positiv. Min drivkraft är att förstå relationen mellan de två begreppsliga storheterna "demokrati" och "kulturell mångfald". Går de att förena? På vilka nivåer? Till vilket pris?" (s.15)

Efter en snabbgenomgång av forskningen (Lijphart/Putnam/Horowitz/Miller) konstaterar Heinö:

"Tveklöst finns ett stort utbud för den som med demokratiska argument vill motarbeta mångkulturalismen och letar efter auktoritativt stöd för detta, att hävda något annat vore akademiskt ohederligt." (s.19)

Emil sa...

Mikael och Björn, tack för era kommentarer.

Det som gör Heinös avhandling så spännande är, menar jag, att han tar den statsvetenskapliga forskningen om demokrati och mångfald och använder den tillsammans med etnicitetsforskningen.

När jag läste demokratiteori på statsvetenskapliga institutionen i Lund diskuterade vi bara utifrån ett statsvetenskapligt perspektiv. Då handlade det mest om sk. mångnationella stater och hur de ska kunna fungera som demokratier. Efter det har det för mig mest blivit precis tvärtom - att jag befunnit mig inom etnicitetsforskningen/integrationsbyråkratin.

Därför ser jag verkligen fram emot att fördjupa mig i avhandlingen.

Mikael Hellström sa...

Björn: Mycket spännande, tack för citaten. Nu förstår jag Johansson Heinö bättre, tror jag. Jag tror också att problemet med det sista stycket du citerar är att just välfärdsforskare och behaviouralister tenderar att använda sig av etnicitet på ett mycket trubbigt sätt (se bl.a. Brubakers kritik av dessa, men det finns också andra). Så visst har sådana forskare understundom kommit med kommentarer som problematiserar mångfaldsdiskursen, men att därifrån påstå att statsvetenskapen står enig i sin kritik av den vore en feltolkning av forskningsläget. Kanske Olsson tolkade Johansson Heinö på fel sätt?

Emil: Min bana liknar din. Jag såg tidigare på din blogg att du har arbetat med Råbergh. Hälsa honom gärna gott från mig om du ser honom. Vem vet, jag kanske får tid att se honom när jag kommer till Stockholm på fältarbete, kan man hoppas...