Det är fint i Rosengård

Dilsa Demirbag-Sten fortsätter granskningen av miljonprogrammets förflutna och framtid i Expressen. Hon menar att arkitekturen ofta felaktigt får bära skulden för den misslyckade integrationspolitiken.

Tråkig arkitektur är inte nödvändigtvis kvalitetsmässigt dålig. Miljonprogrammet är till största del byggt på gedigen kunskap och detsamma gäller materialvalen. Om det länge rått en konsensus om arkitekturen som den grundläggande orsaken till den misslyckade integrationen så är enigheten kring och övertron till förmåga att lösa integrationsproblemen med en upprustning av de nedgångna husen missvisande och orealistiska.

Därmed inte sagt att ett lyft av delar av miljonprogrammet inte skulle påverka livsvillkoren och framför allt hälsan bland de boende. Men ytterligare två rum och en köksrenovering ger inga jobb, utbildning eller en stark gemenskap med resten av samhället.

Det finns andra luckor att fylla och möjligheter till lösningar.

Jag skulle till och med vilja påstå att arkitekturen och miljön i Rosengård snarare är fin än tråkig. Det finns få ställen med så mycket parker och grönområden, fotbollsplaner (gräs, konstgräs, plast) och utomhusbad. Däremot finns det brist på kommersiella lokaler även om det finns ett stort köpcentrum.