Expressens ledarredaktion uppmärksammar vårdnadsbidragets kopplingar till integrationen i en ledare den 2 januari.
I Norge har ett vårdnadsbidrag, "kontantstötten", funnits i mer än tio år. I höstas kritiserades det av OECD. Det används mest av invandrarfamiljer, vilket har medfört att bara 40 procent av invandrarbarnen börjar dagis före två års ålder, jämfört med 80 procent av de helnorska. Enligt Thomas Liebig, forskare på OECD, är tvåårsgränsen kritisk för barn med invandrarbakgrund: börjar de i förskolan efter den åldern riskerar de att halka efter i skolan.
Situationen i Sverige uppvisar liknande mönster som den i Norge.
I invandrartäta Spånga-Tensta är vårdnadsbidrag nästan tre gånger så vanligt som i Älvsjö, där blott 4,3 procent bidragsvårdar sina barn i hemmet. I Rinkeby, skriver SvD, "har en stor andel av mammorna med vårdnadsbidrag somalisk bakgrund - en grupp som generellt redan tidigare har lyckats dåligt på arbetsmarknaden."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Att vårda egna barn har blivit något fult. Det måste ändras. Varför inte en lön för hemmaföräldrarna, motsvarande vad dagis kostar, ca tio tusen? Som ges för det yngsta barnet. Det skulle öka statusen på arbetet med barnen och öka barnafödandet och minska stressen för barnfamiljerna.
I princip bör kanske staten inte styra familjers konsumtion som idag genom att subventionera ett alternativ - dagis. Men att betala ut pengar till familjer för att stanna hemma och inte jobba är för mig ett sämre alternativ. Vi behöver fler som jobbar - inte färre. Och vi behöver knappast, enligt min mening, öka barnafödandet heller.
Ser man bara på frågan om integration och framgångar för barnen senare i livet så vet man genom studier att barn med annat modersmål än landets officiella språk klarar sig mycket bättre i skolan och senare på arbetsmarknaden om de tidigt går på dagis och lär sig språk. Vad som är bra för de vuxna i familjen är inte alltid det bästa för barnen.
Så länge vi har en välfärdsstat som den svenska, där alla måste bidra för att den ska gå runt, måste staten ta hänsyn till vad som faktiskt är bra på lång sikt. Då går det knappast att föra en politik som uppmuntrar en av föräldrarna att stanna hemma och dessutom för vissa familjer försämra möjligheterna för barnen att lyckas i samhället.
Skicka en kommentar