Manlig fåfänga bakom problemen i Rosengård

Aje Carlbom kommer idag med en alternativ förklaring i Sydsvenskan till det ständiga stöket, bränderna och angreppen på offentliga sektorns företrädare i Rosengård.

En av de hittills dolda eller bortglömda sidorna av förstörelsen rör den tilltrasslade kombinationen av kultur och manlighet.

Att utsätta sig för de risker som följer av att provocera polis eller andra myndigheter är alltså ett sätt att manifestera att man är tillräckligt mycket man för att få vara med i gemenskapen av andra män. Men det är också ett karaktärstest av det dominerande samhället. Klarar de av oss eller viker de ner sig? Här gäller det att samhället bestämt visar vad som gäller, ty en undfallande attityd riskerar att spä på det förakt många unga män känner inför (manlig) svaghet.

Killarna har socialiserats i miljöer där manlighet innebär något annat än i svenska medelklassmiljöer. Visst, flera av dem har växt upp i Rosengård som ligger i Sverige, men det är bara ett geografiskt konstaterande. Kulturellt är inte Rosengård en helt svensk stadsdel.

Slutklämmen är pessimistisk:

Ett område som Rosengård är en förträfflig plats för unga män som vill strida med varandra om vem som är manligast. Risken är dock att vi bara är i inledningsskedet av många års regelbundet återkommande kravaller. Här finns det idag gott om unga pojkar. Vi bör dock ha i åtanke att stadsdelen är ett mycket barnrikt område där de som idag är småpojkar kommer att växa upp till stökiga tonåringar som även de vill sätta sig upp mot auktoriteter. Vilken typ av manlighet har det svenska samhället att erbjuda dessa? Det är frågan jag tror alla måste fundera över om man vill släcka bränderna i stadsdelen en gång för alla.