Frankrike och Spanien skissar på en ny EU-gemensam migrationspolitik.
"French President Nicolas Sarkozy pressed his agenda for France's upcoming presidency of the European Union, including an immigration and a climate package, during a brief visit to Austria Friday.
"We need immigration but we don't want illegal immigration," he told journalists during a joint press conference with Austrian Chancellor Alfred Gusenbauer in Vienna.
Europe needs a common policy to ensure that all member states follow the same rules in accepting or rejecting asylum seekers, he said."
"El País reports this morning that Spain and France are drawing up an immigration plan for the E.U. The paper says it has seen the draft of the proposals which are for a strict control on frontiers and the future ‘selection’ of immigrants.
Controversially the idea also includes making sure that immigrants learn the language and sign a contract of integration, similar to that proposed by the Partido Popular at the last Spanish general election, which was then rejected by the Socialists, who say they still oppose it. "
Japan undviker invandring
"There are people who say that if we accept more immigrants, crime will increase," Fukuda said. "Any sudden increase in immigrants causing social chaos [and] social unrest is a result that we must avoid by all means."
In his speeches and public appearances, Fukuda rarely mentions immigration. In that respect, he is like most politicians in Japan, which has little historical experience of substantial immigration.
"We really need to let the people know that the economy simply cannot be managed without the help of foreigners," said Seiji Maehara, a member of parliament and a vice president in the opposition Democratic Party of Japan.
But Maehara said no leading politician here has the courage to say as much to voters. The silence is enforced, in part, by political ambition.
I Tyskland rasar debatten om hedersmorden vidare.
At age 16, all Morsal Obeidi wanted was to live the way other girls in Germany do. She paid dearly: Obeidi's brother stabbed her 20 times. Her murder has sparked a renewed debate in Germany about the failure of many immigrant families to integrate into Western society.
lördag 31 maj 2008
Till försvar av den svenska välfärdsstaten
PM Nilsson försvarar i Expressen den svenska välfärdsstaten och menar att den bidragit positivt till integrationen av utrikes födda.
Jag tror att Sverige fungerar överraskande bra som invandrarland och att det finns starka skäl för att ha en generell socialpolitik och inte den positiva särbehandling som är vanlig i USA och som är den enda möjliga slutsatsen av Kamali.
Det är en ovanlig synpunkt, särskilt för att komma från den borgerliga sidan. Vanligtvis anser borgerliga skribenter, likt till exempel Nima Sanandaji eller Philippe Legrain, att den svenska typen av välfärdssystem försvårar arbetsmarknadsintegrationen. Det har också visat sig att länder med mest utvecklad välfärdsstat uppvisar den svagaste arbetsmarknadsintegrationen i undersökningar som OECD genomfört.
Vilka exempel har då PM Nilsson för sin tes om att välfärdsstaten (som han benämner socialstaten) gynnar integrationen.
...samtidigt som många problem fortfarande väntar på en lösning kan man konstatera att Sverige inte har någon omfattande extrem islamism, att svenska förorter inte brinner på somrarna, att förvärvsfrekvensen hos utomeuropeiska invandrare är starkt uppåtgående och att studenterna på de naturvetenskapliga fakulteterna oftare har balkanklingande efternamn än spelarna i det svenska fotbollslandslaget.
Utan en stark socialstat hade invandringen varit detsamma som invandrande fattigdom och knappast accepterats.
Jag tror att Sverige fungerar överraskande bra som invandrarland och att det finns starka skäl för att ha en generell socialpolitik och inte den positiva särbehandling som är vanlig i USA och som är den enda möjliga slutsatsen av Kamali.
Det är en ovanlig synpunkt, särskilt för att komma från den borgerliga sidan. Vanligtvis anser borgerliga skribenter, likt till exempel Nima Sanandaji eller Philippe Legrain, att den svenska typen av välfärdssystem försvårar arbetsmarknadsintegrationen. Det har också visat sig att länder med mest utvecklad välfärdsstat uppvisar den svagaste arbetsmarknadsintegrationen i undersökningar som OECD genomfört.
Vilka exempel har då PM Nilsson för sin tes om att välfärdsstaten (som han benämner socialstaten) gynnar integrationen.
...samtidigt som många problem fortfarande väntar på en lösning kan man konstatera att Sverige inte har någon omfattande extrem islamism, att svenska förorter inte brinner på somrarna, att förvärvsfrekvensen hos utomeuropeiska invandrare är starkt uppåtgående och att studenterna på de naturvetenskapliga fakulteterna oftare har balkanklingande efternamn än spelarna i det svenska fotbollslandslaget.
Utan en stark socialstat hade invandringen varit detsamma som invandrande fattigdom och knappast accepterats.
fredag 30 maj 2008
För mycket tyckande
Ambitionen är att integrationsbloggen ska bidra med mer kunskap än tyckande. Så idag konstaterar jag torrt att:
- Allt fler vill vara diskriminerade offer.
- I vissa länder gör de undersökningar om invandrares brottslighet.
- Lars Vilks kan snart visa upp en fullskalig rondell i Dalby.
- Khat-tuggande förebygger terrorism.
- Det finns en ny studie av Roger Andersson och Åsa Bråmå om boendesegregationen i Malmö.
- I vårt kära grannland Norge har de undersökt politiken för att bosätta flyktingar.
- Allt fler vill vara diskriminerade offer.
- I vissa länder gör de undersökningar om invandrares brottslighet.
- Lars Vilks kan snart visa upp en fullskalig rondell i Dalby.
- Khat-tuggande förebygger terrorism.
- Det finns en ny studie av Roger Andersson och Åsa Bråmå om boendesegregationen i Malmö.
- I vårt kära grannland Norge har de undersökt politiken för att bosätta flyktingar.
torsdag 29 maj 2008
Vem diskriminerar vem?
Debatten om diskriminering och kvinnoförtryck tog idag en oväntad vändning. I gårdagens Expressen kunde vi läsa om hur Maria Hagberg, Ordförare Nätverket mot hedersrelaterat våld, kritiserade DO för att springa patriarkatets ärenden.
Frågan handlar om vem som diskriminerat vem. DO påstår att en muslim som inte vill ta i hand har blivit diskriminerad medan andra tycker det är diskriminering att mannen inte ville hälsa genom att ta en kvinna i hand. Maria Hagberg menar att DO konstant sätter de religiösas känslor av att vara kränkta över kvinnornas rättigheter.
Man kan fråga sig om DO Katri Linna är religiös eller vad som gör att hon upprepade gånger ifrågasätter den sekulära staten och ger religionsfriheten företräde framför lagstiftning och kvinnors rättigheter.
I stället för att främja jämställdhet och jämlikhet bidrar DO till att ge religiösa fundamentalister tolkningsföreträde i debatten.
Vilka kränkningar ska nästa gång leda till stämning? Ska en del sharialagar får tillämpas i Sverige, ska religiös övertygelse vägas in i fall av kvinnomisshandel? Det kan låta dramatiskt, men ger man efter för religiösa krav kommer det snart nya krav.
Vändningen...
Frågan fick idag en märklig vändning när Leif Abd al Haqq, ordförande för Svenska islamiska församlingarna, svarar och anser att Do gör rätt som försvarar en muslimsk man som vägrat ta en kvinna i hand.
Om en muslimsk man tycker att hans respekt för kvinnan innebär att han inte skakar hand med kvinnor som han inte känner så är detta - naturligtvis - inte ett tecken på att muslimerna vill ta över världen och införa sharia-lagar. Det är normal artighet i många delar av vår gemensamma värld att göra som denne muslimske man.
Det är en rimlig ståndpunkt, men fortsättningen gör att jag betvivlar om Abd al Haqq har kvar sitt fulla förstånd. Allt är ju västerlandets fel, nu även andra länders kvinnoförtryck.
Speciellt har kvinnoförtrycket i världen i dag, även i länder med många muslimer, sina rötter i kolonialismen där det västerländska kvinnoföraktet började genomsyra Europas kolonier. Det finns möjligheter att studera detta faktum som av förståeliga skäl förträngs av oss självgoda européer.
Debatten går vidare. Låt oss hoppas på att sammanslagningen av Diskrimineringsombudsmännen leder till en mer sansad hållning från myndigheternas sida.
Frågan handlar om vem som diskriminerat vem. DO påstår att en muslim som inte vill ta i hand har blivit diskriminerad medan andra tycker det är diskriminering att mannen inte ville hälsa genom att ta en kvinna i hand. Maria Hagberg menar att DO konstant sätter de religiösas känslor av att vara kränkta över kvinnornas rättigheter.
Man kan fråga sig om DO Katri Linna är religiös eller vad som gör att hon upprepade gånger ifrågasätter den sekulära staten och ger religionsfriheten företräde framför lagstiftning och kvinnors rättigheter.
I stället för att främja jämställdhet och jämlikhet bidrar DO till att ge religiösa fundamentalister tolkningsföreträde i debatten.
Vilka kränkningar ska nästa gång leda till stämning? Ska en del sharialagar får tillämpas i Sverige, ska religiös övertygelse vägas in i fall av kvinnomisshandel? Det kan låta dramatiskt, men ger man efter för religiösa krav kommer det snart nya krav.
Vändningen...
Frågan fick idag en märklig vändning när Leif Abd al Haqq, ordförande för Svenska islamiska församlingarna, svarar och anser att Do gör rätt som försvarar en muslimsk man som vägrat ta en kvinna i hand.
Om en muslimsk man tycker att hans respekt för kvinnan innebär att han inte skakar hand med kvinnor som han inte känner så är detta - naturligtvis - inte ett tecken på att muslimerna vill ta över världen och införa sharia-lagar. Det är normal artighet i många delar av vår gemensamma värld att göra som denne muslimske man.
Det är en rimlig ståndpunkt, men fortsättningen gör att jag betvivlar om Abd al Haqq har kvar sitt fulla förstånd. Allt är ju västerlandets fel, nu även andra länders kvinnoförtryck.
Speciellt har kvinnoförtrycket i världen i dag, även i länder med många muslimer, sina rötter i kolonialismen där det västerländska kvinnoföraktet började genomsyra Europas kolonier. Det finns möjligheter att studera detta faktum som av förståeliga skäl förträngs av oss självgoda européer.
Debatten går vidare. Låt oss hoppas på att sammanslagningen av Diskrimineringsombudsmännen leder till en mer sansad hållning från myndigheternas sida.
Om att lära sig av USA
Nima Sanandaji, Vd för tankesmedjan Captus, skriver idag i Expressen att Sverige bör lära sig av hur integrationen hanteras i USA. Bakgrunden är irakkonferensen i Stockholm och att invandrarna från Mellanöstern, till skillnad från i Sverige, klarar sig bra på arbetsmarknaden i USA.
Kombinationen av höga skatter, generösa bidragssystem och en rigid arbetsmarknad i Sverige gör att många invandrare fastnar i bidragsberoende. I dag är invandringen från Irak betydligt större än den varit tidigare i Sveriges historia, liksom utmaningen att verka för en väl fungerande integration. Det är viktigt att granska hur de svenska systemen kring bidrag, skatter och arbetsmarknaden leder till att samma grupp av människor som blir framgångsrika på andra sidan Atlanten hamnar i social fattigdom och beroende i Sverige.
Kombinationen av höga skatter, generösa bidragssystem och en rigid arbetsmarknad i Sverige gör att många invandrare fastnar i bidragsberoende. I dag är invandringen från Irak betydligt större än den varit tidigare i Sveriges historia, liksom utmaningen att verka för en väl fungerande integration. Det är viktigt att granska hur de svenska systemen kring bidrag, skatter och arbetsmarknaden leder till att samma grupp av människor som blir framgångsrika på andra sidan Atlanten hamnar i social fattigdom och beroende i Sverige.
Inte välkomna
Åter igen är det lätt att konstatera ambivalensen i svensk migrationspolitik. Alla talar sig varma för invandring och mångfald, men ingen vill ha invandrare till just sin kommun. Not in my back yard...
onsdag 28 maj 2008
Danmark versus Sverige
Lunds universitets magasin (LUM) intervjuar i nummer 5, 2008 etnologen Gunnar Alsmark om integrationsdebatten i Danmark och Sverige.
Om skillnaden mellan länderna:
Flyktingdebatten i båda länderna är tendentiös. Termer som ”ondska” när det gäller Danmark och ”skenhelighet” när det gäller Sverige har föresvävat Alsmark när han analyserat materialet. Debatten speglar också danskars och svenskars syn på varandras politik och kultur. Danskarna anser att svenskarna hycklar. ”Egentligen tycker ni som vi, men ni vågar inte säga det, för ni är så auktoritetsbundna och lydiga mot staten” som Pia Kjærsgaard i populistiska Dansk folkeparti brukar säga. Danskarna anser sig säga som ”som det är”. Raka är de förvisso, men ibland blir argumenten så vulgära att de förstärker motsättningarna. Att gräva ner sig i skyttegravar och kasta glåpord löser inga konflikter, menar Gunnar Alsmark. Därmed inte sagt att det bästa förhållningssättet är att som i Sverige lägga locket på. Alsmark ger dansken rätt i att det förhåller sig så åtminstone i den offentliga svenska mediedebatten, men påpekar att den vetenskapliga diskussionen är mer frispråkig i Sverige. Fördelar med den mer hovsamma ton som vi haft i medierna är att den inte underblåst en öppen stark främlingsfientlighet som i Danmark och detta trots att vi tagit emot betydligt fler flyktingar.
Alsmark om välviljans tyranni i Sverige
Svenskt 1900-tal har präglats av den sociala ingenjörskonsten, dvs. en utbredd förtröstan att politikerna kan ”lägga livet tillrätta” för medborgarna.
Den svenska befolkningen likriktades och ”homogeniseras” med hjälp av denna patriarkala ”omhändertagandeideologi” och med folkhemstanken, fortsätter Gunnar Alsmark.
Samtidigt ställer ett välviljans tyranni till det i Sverige:
– Här är det underförstått att det är synd om invandrarna/flyktingarna. Men ingen är hjälpt av att bara få bidrag. Att göra flyktingarna till offer försvårar en seriös debatt, menar Gunnar Alsmark.
Om skillnaden mellan länderna:
Flyktingdebatten i båda länderna är tendentiös. Termer som ”ondska” när det gäller Danmark och ”skenhelighet” när det gäller Sverige har föresvävat Alsmark när han analyserat materialet. Debatten speglar också danskars och svenskars syn på varandras politik och kultur. Danskarna anser att svenskarna hycklar. ”Egentligen tycker ni som vi, men ni vågar inte säga det, för ni är så auktoritetsbundna och lydiga mot staten” som Pia Kjærsgaard i populistiska Dansk folkeparti brukar säga. Danskarna anser sig säga som ”som det är”. Raka är de förvisso, men ibland blir argumenten så vulgära att de förstärker motsättningarna. Att gräva ner sig i skyttegravar och kasta glåpord löser inga konflikter, menar Gunnar Alsmark. Därmed inte sagt att det bästa förhållningssättet är att som i Sverige lägga locket på. Alsmark ger dansken rätt i att det förhåller sig så åtminstone i den offentliga svenska mediedebatten, men påpekar att den vetenskapliga diskussionen är mer frispråkig i Sverige. Fördelar med den mer hovsamma ton som vi haft i medierna är att den inte underblåst en öppen stark främlingsfientlighet som i Danmark och detta trots att vi tagit emot betydligt fler flyktingar.
Alsmark om välviljans tyranni i Sverige
Svenskt 1900-tal har präglats av den sociala ingenjörskonsten, dvs. en utbredd förtröstan att politikerna kan ”lägga livet tillrätta” för medborgarna.
Den svenska befolkningen likriktades och ”homogeniseras” med hjälp av denna patriarkala ”omhändertagandeideologi” och med folkhemstanken, fortsätter Gunnar Alsmark.
Samtidigt ställer ett välviljans tyranni till det i Sverige:
– Här är det underförstått att det är synd om invandrarna/flyktingarna. Men ingen är hjälpt av att bara få bidrag. Att göra flyktingarna till offer försvårar en seriös debatt, menar Gunnar Alsmark.
Dagens dumstrut
Folkpartister från Kristianstad med Radovan Javurek (fp), ordförande integrations- och arbetsmarknadsnämnden, i spetsen är dagens dumstrutar i integrationsdebatten. Läs deras oförsvarbara text i dagens Kristianstadsbladet. Jag förstår helt enkelt inte hur man kan jämföra att räkna ekonomiskt på hur integrationspolitiken fungerar med nazisternas judeutrotelse under andra världskriget. Det övergår mitt förstånd hur personer kan vara så korkade och missbruka förintelsen på det sättet.
Gång på gång hamnar debatten kring flyktingmottagandet i arbets- och bostadsbristargumenten, i kriminalitetsfarhågor och i den kanske farligaste av de alla; polarisering i fördelningen av de gemensamma resurserna. Sverigedemokraternas, med fleras, krav på flyktingsbokslut klingar oroväckande lika den ideologi som slutade i genomförandet av "den slutliga lösningen" från tiden under andra världskriget.
Att hävda att man först och främst skall se till de "ariska?" svenskarnas behov, för att sedan skänka något till invandrarna är inte alls långt ifrån att börja göra sig av med alla invandrare i syfte att rena nationen.
Voine voine! Med sådana vänner behövs inga fiender.
Gång på gång hamnar debatten kring flyktingmottagandet i arbets- och bostadsbristargumenten, i kriminalitetsfarhågor och i den kanske farligaste av de alla; polarisering i fördelningen av de gemensamma resurserna. Sverigedemokraternas, med fleras, krav på flyktingsbokslut klingar oroväckande lika den ideologi som slutade i genomförandet av "den slutliga lösningen" från tiden under andra världskriget.
Att hävda att man först och främst skall se till de "ariska?" svenskarnas behov, för att sedan skänka något till invandrarna är inte alls långt ifrån att börja göra sig av med alla invandrare i syfte att rena nationen.
Voine voine! Med sådana vänner behövs inga fiender.
Vi vill inte ha galenskapen tillbaka
Idag fortsätter Stefan Jonsson sitt försök i DN att återupprätta utredningarna om strukturell diskriminering.
Forskningen
Han skriver bland annat:
Att integrationen av invandrare går dåligt beror i hög grad på att majoritetssamhällets institutioner systematiskt sorterar bort personer som inte smälter in. Bästa sättet att främja integrationen är att flytta fokus från invandrarnas situation till den systematiska diskriminering som det svenska samhället utsätter dem för. Därom har statens utredare varit ense.
På ett annat ställe skriver Jonsson:
Det svenska huset blir generösare mot produktiva främlingar, snålare mot dem som behöver hjälp. Det är begripligt, men det är beklagligt. Hur ser samhället ut, när dessa åtgärder satts i verket? En sak står klar: den nya politiken går stick i stäv mot vad som rekommenderas av alla forskare och experter som fick statens uppdrag att utreda saken.
Jonsson försöker framställa att forskningen är ense, men det är den sannerligen inte. I varje fall inte i linje med de statliga utredningarnas förslag. För det första är det inte konstigt att utredarna har varit ense eftersom de utsetts av politiska skäl, inte forskningsmässiga, av politiker som bekänner sig till en marginell, närmast fjantig och orimlig teori. Utredningarna har helt bortsett från andra forskningsperspektiv, inte minst empirisk forskning, och hur andra länder jobbar.
Sedan kritiserar Jonsson alliansens jobblinje. I själva verket är det just jobblinjen som varit den stora succén när det gäller integrationen. Aldrig förr har så många utrikes födda fått arbete.
Vems perspektiv är invandrarnas perspektiv?
Jonsson menar till sist att det är "invandrarnas perspektiv" som skymtade fram i utredningarna och att det därför underkändes av majoriteten. Men glöm inte alla de invandrare som arbetar för att förbättra integrationen med andra metoder än att leverera storstilade konspirationer. De kallas "onkel toms" eller "rasförrädare" av dessa "forskare" med "invandrarperspektiv". De samhällsforskare som stod bakom de statliga utredningarna har ingen som helst rätt att ta monopol på "invandrarperspektivet". Jag känner flera av dem som skrev för utredningarna om strukturell diskriminering. De är trevliga människor och de menar säkert väl, men det gjorde också de bokstavskombinationskommunister som härjade som värst på 60- och 70-talet. Lappalainens utredning har en hel del poänger. Men i det stora hela ska vi vara mycket glada att denna galna period i svensk integrationsdebatt har passerat, liksom de som försvarade kommunistiska diktaturer har gjort avbön eller förpassats till marginalen i samhällsdebatten.
Forskningen
Han skriver bland annat:
Att integrationen av invandrare går dåligt beror i hög grad på att majoritetssamhällets institutioner systematiskt sorterar bort personer som inte smälter in. Bästa sättet att främja integrationen är att flytta fokus från invandrarnas situation till den systematiska diskriminering som det svenska samhället utsätter dem för. Därom har statens utredare varit ense.
På ett annat ställe skriver Jonsson:
Det svenska huset blir generösare mot produktiva främlingar, snålare mot dem som behöver hjälp. Det är begripligt, men det är beklagligt. Hur ser samhället ut, när dessa åtgärder satts i verket? En sak står klar: den nya politiken går stick i stäv mot vad som rekommenderas av alla forskare och experter som fick statens uppdrag att utreda saken.
Jonsson försöker framställa att forskningen är ense, men det är den sannerligen inte. I varje fall inte i linje med de statliga utredningarnas förslag. För det första är det inte konstigt att utredarna har varit ense eftersom de utsetts av politiska skäl, inte forskningsmässiga, av politiker som bekänner sig till en marginell, närmast fjantig och orimlig teori. Utredningarna har helt bortsett från andra forskningsperspektiv, inte minst empirisk forskning, och hur andra länder jobbar.
Sedan kritiserar Jonsson alliansens jobblinje. I själva verket är det just jobblinjen som varit den stora succén när det gäller integrationen. Aldrig förr har så många utrikes födda fått arbete.
Vems perspektiv är invandrarnas perspektiv?
Jonsson menar till sist att det är "invandrarnas perspektiv" som skymtade fram i utredningarna och att det därför underkändes av majoriteten. Men glöm inte alla de invandrare som arbetar för att förbättra integrationen med andra metoder än att leverera storstilade konspirationer. De kallas "onkel toms" eller "rasförrädare" av dessa "forskare" med "invandrarperspektiv". De samhällsforskare som stod bakom de statliga utredningarna har ingen som helst rätt att ta monopol på "invandrarperspektivet". Jag känner flera av dem som skrev för utredningarna om strukturell diskriminering. De är trevliga människor och de menar säkert väl, men det gjorde också de bokstavskombinationskommunister som härjade som värst på 60- och 70-talet. Lappalainens utredning har en hel del poänger. Men i det stora hela ska vi vara mycket glada att denna galna period i svensk integrationsdebatt har passerat, liksom de som försvarade kommunistiska diktaturer har gjort avbön eller förpassats till marginalen i samhällsdebatten.
tisdag 27 maj 2008
Intervju med Ian Buruma
Svenska Dagbladet intervjuar idag läraren och skribenten Ian Buruma. Buruma har gjort sig mest känd för boken om mordet på den holländska politikern Theo van Gogh. I intervjun jämför han USA med Sverige och Holland:
Buruma "tycker att amerikanerna på det hela taget har lyckats bättre än européerna med att integrera sina invandrare.
– Det har förstås flera orsaker. I många fall har invandrarna velat komma till just Amerika. Sådant spelar roll. Vidare är USA inte en välfärdsstat, och de nyanlända tvingas snabbt in i arbetslivet, till skillnad från hur det är i Europa. Vi ska naturligtvis vara stolta över vår välfärd, men den går inte alltid ihop med massiv invandring. Slutligen har Amerika inte en tydlig, homogen majoritetskultur som folk uppmanas att anpassa sig till, som i Holland och Sverige.
Han ser flera likheter mellan Sverige och Holland, som att man på ett plan är generös mot invandrarna och gärna ger dem bidrag – samtidigt som man för det mesta inte vill ha någon närkontakt."
Han lyfter fram två viktiga skillnader som vi borde fundera på mer i den svenska debatten: välfärdsstatens negativa inverkan på integrationen och den homogena majoritetskulturen.
Buruma "tycker att amerikanerna på det hela taget har lyckats bättre än européerna med att integrera sina invandrare.
– Det har förstås flera orsaker. I många fall har invandrarna velat komma till just Amerika. Sådant spelar roll. Vidare är USA inte en välfärdsstat, och de nyanlända tvingas snabbt in i arbetslivet, till skillnad från hur det är i Europa. Vi ska naturligtvis vara stolta över vår välfärd, men den går inte alltid ihop med massiv invandring. Slutligen har Amerika inte en tydlig, homogen majoritetskultur som folk uppmanas att anpassa sig till, som i Holland och Sverige.
Han ser flera likheter mellan Sverige och Holland, som att man på ett plan är generös mot invandrarna och gärna ger dem bidrag – samtidigt som man för det mesta inte vill ha någon närkontakt."
Han lyfter fram två viktiga skillnader som vi borde fundera på mer i den svenska debatten: välfärdsstatens negativa inverkan på integrationen och den homogena majoritetskulturen.
Stefan Jonsson återlanserar strukturell diskriminering
I dagens DN försöker Stefan Jonsson återlansera teorin om strukturell diskriminering. Jag arbetade på Integrationsverket under den tid när frågan om strukturell diskriminering var som hetast. Jag var också kollega med Paul Lappalainen som var en av de två utredarna om strukturell diskriminering och med flera som arbetade med båda utredningarna.
Den norska forskaren Jan Paul Brekke har beskrivit denna tiden väl i studien Talking About Integration. Där visar Brekke hur teorin om strukturell diskriminering fått orimligt stort utrymme för att förklara den bristande integrationen i Sverige. Till skillnad från Jonsson anser jag att låsningen vid strukturell diskriminering som förklaring till den bristande integrationen haft negativa konsekvenser.
Den norska forskaren Jan Paul Brekke har beskrivit denna tiden väl i studien Talking About Integration. Där visar Brekke hur teorin om strukturell diskriminering fått orimligt stort utrymme för att förklara den bristande integrationen i Sverige. Till skillnad från Jonsson anser jag att låsningen vid strukturell diskriminering som förklaring till den bristande integrationen haft negativa konsekvenser.
måndag 26 maj 2008
Ex-muslimer om islam
Jag vill tipsa Upsala Nya Tidning om exmuslimernas skrift Islam For Dhimmis. Jag misstänker att exmuslimerna "blandar ihop kritik av extrem islamism med islam", något som UNT menar är islamofobi.
För mig har ordet islamofobi helt tappat sin mening. Religion är en tro, ingen etnicitet eller ras.
För mig har ordet islamofobi helt tappat sin mening. Religion är en tro, ingen etnicitet eller ras.
Invandring gynnar partier på vänstersidan
Tre av fyra invandrare från "icke-västliga" länder röstade på vänsterpartier i det norska kommunalvalet 2007. Hälften röstade på arbetarpartiet, motsvarigheten till svenska Socialdemokraterna. Det visar en undersökning från Statistisk sentralbyrå.
Variationer mellan ländergrupper
Undersökningen visar att Österuropeer har liknande röstningsmönster som andra norrmän. Framskrittspartiet får t.ex. en hel del röster från dem. Starkast vänsterorienterade är invandrare från Afrika, där 86 procent röstar på de tre partierna på vänstersidan.
Religion avgörande
Det avgörande för hur invandrare röstar verkar vara religion. Icke-västliga invandrare som är kristna har en partifördelning som mer liknar majoritetens. Däremot röstar väljare som är muslimer överväldigande till vänster: 86 procent
Ekonomi, utbildning, kön och andra vanliga förklaringar till hur personer röstar stämmer inte för den invandrade befolkningen. Att vara muslim och/eller har flyktingbakgrund är mer avgörande.
Variationer mellan ländergrupper
Undersökningen visar att Österuropeer har liknande röstningsmönster som andra norrmän. Framskrittspartiet får t.ex. en hel del röster från dem. Starkast vänsterorienterade är invandrare från Afrika, där 86 procent röstar på de tre partierna på vänstersidan.
Religion avgörande
Det avgörande för hur invandrare röstar verkar vara religion. Icke-västliga invandrare som är kristna har en partifördelning som mer liknar majoritetens. Däremot röstar väljare som är muslimer överväldigande till vänster: 86 procent
Ekonomi, utbildning, kön och andra vanliga förklaringar till hur personer röstar stämmer inte för den invandrade befolkningen. Att vara muslim och/eller har flyktingbakgrund är mer avgörande.
fredag 23 maj 2008
Missa inte Lasse Granestrands artikel i DN
Lasse Granestrand skriver en bra artikel i DN om den märkliga svenska debatten om migration och integration. I debatten gäller det att vara den snällaste:
Vi vill alla vara goda, på den goda sidan. Sådana känslor styr i hög grad debatten och medierapporteringen om flyktingar och invandrare.
Debatten om invandrare och flyktingar kränger våldsamt mellan ytterligheter och återspeglar sällan den komplexa verkligheten: Det Invandrar-Sverige som rymmer BÅDE möjligheter och problem.
Granestrand påpekar några viktiga fakta som ofta glöms bort: Att Sverige är ett stort invandrarland, att Sverige har varit generösare än de flesta andra europeiska länder, Sveriges asylapparat har skapat mycket lidande, Sverige snålar med att använda Geneve-konventionen.
Om invandring och ekonomiska effekter
Granestrand skriver också om det naturliga i att räkna på invandringens ekonomiska effekter när politiker ständigt talar om den ekonomiska nödvändigheten av invandring. Jag håller till fullo med. Ska vi ha en invandring som är så kostsam som idag måste politiker stå upp för det och vädja till invånarnas humanitet, inte ljuga om att landet tjänar på invandringen.
Numera talar politiker ofta om vårt behov av invandring för att korrigera en ogynnsam åldersstruktur där alltför få unga ska försörja många gamla. Det är ett egennyttans argument och då måste politikerna göra sig beredda på motfrågan: vad händer om de som invandrar inte kommer i arbete?
Denna egennyttans strategi kan bli en fälla om den inte kompletteras med tal om solidaritet och humanitet.
Sverigedemokraterna
Och precis som jag skrev härom dagen menar Granestrand att våra politiska partier måste formulera en trovärdig migrations- och integrationspolitik före nästa val för att förhindra sverigedemokraternas intåg i riksdagen.
Inför 2010 års val måste politikerna vässa sina argument och inte vara så defensiva och otydliga om problemen som Mona Sahlin i tevedebatten med sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson hösten 2006. I stället för att erkänna att sociala problem ibland är kopplade till invandrarskapet så nekade hon och sverigedemokraterna vann tiotusen nya väljare.
Vi vill alla vara goda, på den goda sidan. Sådana känslor styr i hög grad debatten och medierapporteringen om flyktingar och invandrare.
Debatten om invandrare och flyktingar kränger våldsamt mellan ytterligheter och återspeglar sällan den komplexa verkligheten: Det Invandrar-Sverige som rymmer BÅDE möjligheter och problem.
Granestrand påpekar några viktiga fakta som ofta glöms bort: Att Sverige är ett stort invandrarland, att Sverige har varit generösare än de flesta andra europeiska länder, Sveriges asylapparat har skapat mycket lidande, Sverige snålar med att använda Geneve-konventionen.
Om invandring och ekonomiska effekter
Granestrand skriver också om det naturliga i att räkna på invandringens ekonomiska effekter när politiker ständigt talar om den ekonomiska nödvändigheten av invandring. Jag håller till fullo med. Ska vi ha en invandring som är så kostsam som idag måste politiker stå upp för det och vädja till invånarnas humanitet, inte ljuga om att landet tjänar på invandringen.
Numera talar politiker ofta om vårt behov av invandring för att korrigera en ogynnsam åldersstruktur där alltför få unga ska försörja många gamla. Det är ett egennyttans argument och då måste politikerna göra sig beredda på motfrågan: vad händer om de som invandrar inte kommer i arbete?
Denna egennyttans strategi kan bli en fälla om den inte kompletteras med tal om solidaritet och humanitet.
Sverigedemokraterna
Och precis som jag skrev härom dagen menar Granestrand att våra politiska partier måste formulera en trovärdig migrations- och integrationspolitik före nästa val för att förhindra sverigedemokraternas intåg i riksdagen.
Inför 2010 års val måste politikerna vässa sina argument och inte vara så defensiva och otydliga om problemen som Mona Sahlin i tevedebatten med sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson hösten 2006. I stället för att erkänna att sociala problem ibland är kopplade till invandrarskapet så nekade hon och sverigedemokraterna vann tiotusen nya väljare.
Möte om kvotflyktingar i Hallsberg
Igår var jag i Hallsberg och deltog i möte med nätverket för vidarebosättningsfrågor som Migrationsverket håller i. Tanken är att utvecka arbetet med Sveriges vidarebosättning av flyktingar. Vidarebosättning sker i nära samarbete med FN:s flyktingorgan UNHCR och gäller personer som tvingats lämna sina länder och saknar förutsättningar att återvända till ursprungslandet eller att stanna i landet till vilket de flytt. År 2007 vidarebosattes 1900 flyktingar i Sverige, flest var från Irak men också många från Burma, Uzbekistan, Afghanistan, Colombia och Etiopien.
Jag presenterade det projekt jag utvecklat tillsammans med MIM/IMER på Malmö Högskola om vidarebosatta flyktingars arbetsmarknadsintegration i Sverige. Förhoppningsvis får vi delfinansiering av flyktingfonden och kan dra igång arbetet i augusti/september.
Huvudmålen är att öka kunskapen om vidarebosatta flyktingars arbetsmarknadsintegration. Frågor som ska besvaras i projektet är:
Hur ser etableringen på arbetsmarknaden ut för olika grupper av vidarebosatta flyktingar?
Skiljer sig vidarebosattas arbetsmarknadsintegration från andra nyanlända invandrare med skyddsbehov och isåfall hur?
Hur påverkar bosättningen arbetsmarknadsintegrationen?
Karenfolket
Hallsberg har de senaste tre åren tagit emot 170 vidarebosatta burmeser från Thailändska flyktingläger dit minoritetsgruppen Karenfolket tvingats fly undan den burmesiska militärdiktaturens utrensningar. Arbetsmarknadsintegrationen har fungerat smidigt och idag är bara ett hushåll helt beroende av socialbidrag för sin försörjning.
Jag presenterade det projekt jag utvecklat tillsammans med MIM/IMER på Malmö Högskola om vidarebosatta flyktingars arbetsmarknadsintegration i Sverige. Förhoppningsvis får vi delfinansiering av flyktingfonden och kan dra igång arbetet i augusti/september.
Huvudmålen är att öka kunskapen om vidarebosatta flyktingars arbetsmarknadsintegration. Frågor som ska besvaras i projektet är:
Hur ser etableringen på arbetsmarknaden ut för olika grupper av vidarebosatta flyktingar?
Skiljer sig vidarebosattas arbetsmarknadsintegration från andra nyanlända invandrare med skyddsbehov och isåfall hur?
Hur påverkar bosättningen arbetsmarknadsintegrationen?
Karenfolket
Hallsberg har de senaste tre åren tagit emot 170 vidarebosatta burmeser från Thailändska flyktingläger dit minoritetsgruppen Karenfolket tvingats fly undan den burmesiska militärdiktaturens utrensningar. Arbetsmarknadsintegrationen har fungerat smidigt och idag är bara ett hushåll helt beroende av socialbidrag för sin försörjning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)