tisdag 20 december 2016

Bokanmälan: The Rise and Fall of the Miraculous Welfare Machine



Jag läste en bok som jag tyckte var tillräckligt intressant för att skriva en text. Först tänkte jag skicka den någonstans, men den är nog inte tillräckligt intressant för allmänheten. Den hamnade här istället.

Från folkhem till invandringsland – socialdemokrati, välfärdsstat och mångfald.


Det är en vanlig föreställning att politik följer upptrampade mönster som är svåra att förändra, så kallad spårbundenhet. Integrationsforskare talar gärna om nationella integrationsmodeller. Dessa modeller är tätt sammanlänkade med historiska skeenden av nationsbyggande, och de antas bestämma hur länder hanterar frågor om integration och medborgarskap. Den mest kända forskaren inom detta fält är Roger Brubaker, som 1992 beskrev den franska och tyska inställningen till invandrare som sprungen ur det franska och tyska nationsbyggandet, vilket gett Frankrike en republikansk och Tyskland en etnisk föreställning om vem som tillhör nationen. Dessa föreställningar påverkar i sin tur invandrarpolitikens utformning där Frankrike har inkluderat och Tyskland exkluderat invandrare.


Även om dessa historiska förklaringsmodeller har ifrågasatts, så menar jag att de kan bidra till insikter om varför länder hanterar frågor kring invandring och integration på olika sätt. Och nu har den amerikanska forskaren Carly Elizabeth Schall kommit med ett bidrag om Sverige. I boken The Rise and Fall of the Miraculous Welfare Machine: Immigration and Social Democracy in Twentieth-centrury Sweden, berättar Schall historien om välfärdsstatens uppgång och eventuella fall, och välfärdsstatens relation till invandring och en ökad heterogenitet bland befolkningen.


Schall börjar sin exposé med Folkhemmet, som hon klassar som ett nationalistiskt projekt. Det avgörande var att Socialdemokraterna inte nöjde sig med att representera arbetarklassen och inkludera dessa i folket, utan ambitionen var att bygga ett hem som inkluderade alla samhällsklasser, med staten som huvudrollsinnehavare och dirigent. Socialdemokraternas strategi var att inkludera arbetarklassen genom utökade sociala rättigheter, men också att exkludera vissa marginaliserade grupper (finskspråkiga, samer, tattare och romer) som varande utanför folket. Idag känner vi väl till folkhemmets baksidor, med rashygieniska institut och steriliseringar. Även om det finns en debatt om vad Socialdemokraterna menade med folk vid denna tidpunkt, är det få som ifrågasätter att nationalstatens etniska homogenitet ansågs vara en av de viktigaste förutsättningarna för en bred uppslutning bakom projektet. Genom folkhemmet byggde SAP upp en hegemonisk ställning som inte bara byggde på ekonomiska intressen, utan hegemonin var också social, politisk och kulturell.


Homogeniteten var också en avgörande ingrediens för att bygga upp och utveckla den socialdemokratiska välfärdsstat som följde på folkhemmet. Shall beskriver Sverige under 50- och 60-talet som ”en svensk välfärdsstat, en välfärdsstat för svenskar”. Socialdemokraterna använde nationalism för att bygga upp sin dominerande ställning, och använde sedan sin dominerande ställning för att göra socialdemokratiska värderingar till svensk kultur. Enligt Schall omformade Socialdemokraterna självbilden av Sverige som nation, och denna uppfattning spred sig lång utöver det socialdemokratiska partiet, ända in i borgerligheten. Socialdemokraternas ideal blev därmed också samhällets ideal i en bredare bemärkelse. Schall argumenterar här för att grunden för den nationella gemenskapen förflyttat sig från en etnisk förståelse av folket till de värderingar som välfärdsstaten byggde på. Hon lyfter särskilt fram tre grundläggande värderingar: jämlikhet, trygghet och valfrihet. Välfärdsstaten hade förvandlats från något som skulle byggas upp och försvaras, till ett självklart faktum.


Vid tidpunkten för den omfattande arbetskraftsinvandringen under 60-talet hade alltså den Socialdemokratiska samhällsmodellen skaffat sig en hegemonisk ställning som få ifrågasatte. Därmed skulle invandrarna inte assimileras till eller exkluderas från folket i enlighet med fransk eller tysk modell, utan inkluderas i välfärdsstaten. Någon gästarbetarpolitik skulle vi inte ha. Socialdemokraterna hade lyckats med att institutionalisera välfärdsstaten så genomgripande att den aldrig kom att ifrågasättas i och med invandringen.


När oljekrisen slog till under början av 70-talet stängdes dock gränserna, inte för att skydda folket utan, enligt Schall, för att skydda den svenska samhällsmodellen. På så sätt skulle löner och arbetsförhållande upprätthållas för alla, och sociala klyftor undvikas. Jämlikheten skulle garanteras, även med invandring. Gränsdragningen drogs alltså inte utifrån etnicitet eller mellan svenskar och invandrare, utan mellan de som var innanför gränsen och utanför gränsen.


Nästa period som Schall fokuserar på är början av 90-talet där en ekonomisk kris sammanföll med ökad asylinvandring. Den stora flyktinginvandringen i början av 90-talet skulle kunnat förändra välfärdsstaten i grunden, eller i varje fall inriktningen på migrationspolitiken. Den kartläggning av partiernas migrations- och integrationspolitik som författaren gör mellan mitten av 80-talet och mitten av 90-talet visar dock att mycket lite förändrades, vilket hon kallar häpnadsväckande. Utöver ett tillfälligt flyktingstopp så påverkades inte invandringspolitiken nämnvärt och det beslutades inte heller om några begränsning av invandrares rättigheter. Däremot började välfärdsstatens kapacitet att integrera invandrare ifrågasättas. Det var inte så att välfärdsstatens institutioner monterades ner, utan det handlade om att alternativa uppfattningar kom att tolereras och synas i den offentliga debatten. Den socialdemokratiska hegemonin började krackelera.


Författaren argumenterar väl för att den svenska integrationspolitiken vilar på socialdemokratiska värderingar, särskilt principen om jämlikhet. Och spåren av detta kan vi se än i dag. I inget annat land får den som invandrar i stort sett samma rättigheter som medborgare. Det är också en naturlig följd att lika rättigheter är, och sedan 60-talet varit, det övergripande målet för integrationspolitiken. Det enda allvarliga försöket att bryta med hegemonin inom integrationspolitiken var Moderaternas program Land för hoppfulla som presenterades 1997, men snart drogs tillbaka. Där fanns förslag om att invandrares rättigheter skulle begränsas, och vinnas över tid. Ungefär som den politik som idag är dominerande i Europa. Programmet bröt dock så pass mycket mot tidigare uppfattningar att den mötte ett stort motstånd inom den styrande eliten. Den svenska integrationsmodellen ligger således fast, och är minst lika institutionaliserad som tanken om välfärdsstaten.


När vi når 2006 har den socialdemokratiska hegemonin fallit, men inställningen till invandrare bibehållits. Schall målar upp 2000-talet som individualismens epok, där Socialdemokraternas vision om lika utfall har ersatts med individualism som central värdering för svensk kultur och politik. Få tror längre på välfärdsstatens integrativa mekanismer. Medan högern vill se mindre välfärdsstat har vänstern huvudsakligen fokuserat på individualistisk anti-rasism framför strukturella lösningar. Samtidigt har det blivit allt mer oklart till vad invandrare ska anpassa sig till, nu när de socialdemokratiska idealen har försvagats.


Vi får inget entydigt svar på om heterogeniteten hotar välfärdsstaten eller inte. Men Schall menar att invandringens uppfattade negativa ekonomiska och kulturella konsekvenser har bidragit till att bryta den socialdemokratiska hegemonin och ifrågasätta välfärdsstatens effektivitet. Samtidigt har välfärdsstaten som symbol inte tappat i attraktionskraft. Mycket av alliansens framgångar från 2006 och framåt förklaras med att de antagit välfärdsstaten som grund för politiken.


Boken hjälper oss inte heller att förstå varför Sverige valde att bli ett öppnare land än våra grannländer. Socialdemokraterna har historiskt prioriterat lika rättigheter framför öppenhet. Men i och med att socialdemokraternas hegemoni har brutits, och socialdemokraterna förflyttat sig högerut, har allt fler partier stött en öppenhet mot omvärlden. Alliansens starka stöd för invandring och flyktingar, även i tider av ekonomisk kris, fortsätter att vara exceptionell, enligt Schall. Perioden 2006-2010 innebar till exempel en mer öppen migrationspolitik, samtidigt som principerna om lika rättigheter och jämlikhet bibehållits, också för invandrare.


Beslut att begränsa invandringen har i stort sett bara skett under två perioder där socialdemokraterna har haft makten, först när arbetskraftsinvandringen begränsades i början av 70-talet och sedan den tillfälliga begränsningen av asylrätten 1989-1991. Boken berör inte dagens så kallade flyktingkris, men det är talande att det åter igen är socialdemokraterna som är huvudarkitekt bakom begränsningar av invandringen. Däremot har principen om att invandrare bör ha lika rättigheter och samma tillgång till välfärd aldrig på allvar ifrågasatts.


Läs mer om boken här.

fredag 28 oktober 2016

Vi måste lära av våra misstag


Idag svarar Fredrik Voltaire, näringspolitisk expert, Almega, på min artikel om arbetskraftsinvandring i Dagens Samhälle. Deras inlägg finns här. Jag skrev ett spontant svar på hans invändningar.

För det första så var tanken med mitt inlägg inte att försvara en mer restriktiv arbetskraftsinvandring, eller att försvara den tidigare lagstiftningen. Jämförelser med den tidigare lagstiftningen gjordes för att peka på svagheter i dagens lagstiftning. Och mina värderingar om hur väl arbetskraftsinvandringen fungerar utgår ifrån den dåvarande regeringens målsättning: att arbetskraftsinvandring skulle ske främst till bristyrken.

Almega har rätt i att den tidigare lagen för arbetskraftsinvandring var restriktiv. Men den hade inte behövt varit så restriktiv. Lagen byggde på att praxis för arbetstillstånd utformades av Arbetsförmedlingen och Migrationsverket. Det fanns således en flexibilitet i utformningen och möjligheter för att öppna upp för mer arbetskraftsinvandring. Och jag förespråkade inte en återgång till en tidigare lag, utan att dagens regelverk bör ses över, bland annat för att högkvalificerade bör få tillgång till längre och säkrare arbetstillstånd.

Den nya reformen har inte, som Almega påstår, lett till minskad byråkrati. Den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen var betydligt mindre byråkratisk än de kontrollsystem som har byggts upp i och med den nya lagstiftningen. Det är bara att se på antalet byråkrater som idag jobbar med arbetstillstånd…

Almega dribblar med siffrorna utifrån sina egna syften. Ja, arbetstillstånden inom högkvalificerade yrken har ökat. Men den stora majoriteten är cirkulära migranter som kommer hit för tidsbegränsade projekt, ungefär som utstationerade arbetare. Ser vi på dem som stannar i Sverige så skedde ökningen framförallt inom lågkvalificerade yrken. Dessa arbetstillstånd har minskat de senaste åren p.g.a. utökade kontroller. Och i min forskning räknar jag inte säsongsarbetarna till gruppen av lågkvalificerad arbetskraftsinvandring.

Jag har aldrig sagt att jag vill koppla några villkor till kollektivavtal. Detta har Almega hittat på. Jag nämnde att det hade varit en god idé att strama upp villkoren för arbetskraftsinvandring till yrken där det finns ett överskott av arbetskraft, till exempel genom att införa medianinkomst som minimikrav.

Jag är en oberoende forskare och jag har inga relationer till LO, eller något annat fackförbund. Jag är inte ens medlem i facket. Jag är heller inte för protektionism. Mina förslag utgår från erfarenheter från internationell forskning och andra länders lagstiftning, vad lagstiftarna önskade när de genomförde 2008 års lag, samt mina egna forskningsresultat.

Jag kan inte se att mina utgångspunkter är så annorlunda än de som Fredrik Voltaire från Almega har. Därför är det svårt för mig att förstå varför Almega, och andra näringslivsföreträdare, har så svårt att hantera kritik mot dagens system för arbetskraftsinvandring. När jag träffar företrädare för arbetsgivare från andra länder kan de tydligt se bristerna i vår lagstiftning. Men i Sverige verkar positionerna låsta där man antingen helhjärtat försvarar näringslivet och 2008 års lag, eller så försvarar man fackföreningar och protektionism. Sveriges lag för arbetskraftsinvandring är helt unik i sin utformning, och den har uppvisat brister. Varför inte vara öppen för att vi kan lära oss av forskningsresultat och andra länders erfarenheter?

fredag 21 oktober 2016

Sverige måste tänka om när det gäller arbetskraftsinvandring


I onsdags lyssnade jag på Martin Ruhs när han talade på konferensen Migration and The EuropeanWelfare State. Idag refererar jag bland annat till honom i texten Sverige måste tänka om när det gäller arbetskraftsinvandring, som finns att läsa på Dagens Samhälle (Perspektiv).

I texten påpekar jag att Sveriges lag om arbetskraftsinvandring på de flesta punkter skiljer sig från andra länder, att det har negativa konsekvenser för framförallt högkvalificerade arbetskraftsinvandrare, samt leder till fusk och missbruk inom den mer lågkvalificerade privata servicesektorn.

Läs hela texten här.

Uppdatering (2016-10-24). En kommentar från Smålandspostens ledarsida.

torsdag 29 september 2016

Ny rapport om asylsökande och nyanlända invandrares arbetsmarknadsintegration


Jag har, tillsammans med Pieter Bevelander, skrivit kapitlet om Sverige i rapporten From Refugees to Workers: Mapping Labour Market Integration Support Measures for Asylum-Seekers and Refugees in EU Member States.

Så här beskrivs rapporten på Bertelsmann Stiftungs hemsida:

The report sets out to provide a better understanding of the emerging challenges in policy targeting the labour-market integration of refugees. What are the strategies and practices implemented in different EU Member States to facilitate access into employment? What do we know about their effectiveness? What are good practices and lessons learned in different countries?

The study is based on nine detailed country case studies of the following EU Member States: Austria, Denmark, France, Germany, Italy, Netherlands, Spain, Sweden and the United Kingdom. It has been produced by the Migration Policy Centre (MPC) at the European University Institute in Florence.

Rapporten kan laddas ner här.

torsdag 15 september 2016

Min avhandling är klar och ska försvaras den 7 oktober


Idag spikade jag avhandlingen, och imorgon är det tre veckor till själva disputationen. Avhandlingen heter Paper planes: labour migration, integration policy and the state och samlar fyra publicerade artiklar med en nyskriven introduktion.

Det går att ladda ner avhandlingen här.

Information om disputationen, som är offentlig och öppen för alla intresserade, finns här.

Baksidetexten:

This dissertation collects four peer-reviewed articles that are published in academic journals. Two of the articles are about the multi-level governance of integration polices, and two study the effects of labour migration policies. The two topics are tied together by an introduction where a common theme of the articles is discussed – the role of the state. Based on the results of my four articles, I argue that the relevance of the state as a unit of analysis is still strong and impossible to ignore if one wants to understand the patterns of migration and the conditions which migrant newcomers face in their countries of residence. When the Swedish labour migration policy was changed, and the veto of the unions and the state (the Employment Service) was abolished, it enabled social networks and market forces to play out more freely, which led to an increase in labour migration. The Swedish 2008 labour migration policy was designed to solve labour shortages. However, the effect of the new law was mainly the creation of new opportunities for migrants to get work permits and visas to Sweden in order to apply for asylum or work in low-skilled jobs in sectors without labour shortages. Thus, state policies do matter, even if not always in the way in which policymakers intend them to. The state has also tightened its grip on local integration policies in both Denmark and Sweden, despite very different overall policies. Where Denmark´s civic integration policies have formed a tighter relationship between the state and the individual, the Swedish way has been to centralise and standardise integration services and reduce local policy autonomy.

tisdag 23 augusti 2016

Analys av svensk flyktingpolitik från 80-talet till den så kallade flyktingkrisen.

Under hösten 2015, när den så kallade flyktingkrisen var som mest aktuell, bad nät-tidningen Kvartal mig att skicka in ett bidrag. Eftersom jag just då forskade om Sveriges flyktingpolitik valde jag att reflektera över varför just Sverige lockade så många asylsökande. Jag skickade in en text, men fick ingen återkoppling. För någon månad sedan frågade jag om status för artikeln, men fick inte heller denna gång något svar. Därför lägger jag nu ut den på Integrationsbloggen. Tänk på att texten skrevs före den omsvängning av politiken som skett sedan dess. Tänk också på att det är en analys av utvecklingen och inget politiskt ställningstagande. Rubriken, och underrubrik-texten, sattes av redaktören innan det tystnade från deras sida.

Från pragmatism till moralism 

Svensk flyktingpolitik har under de senaste trettio åren gått från pragmatism till moralism, från restriktivitet till generositet och drömmen om att vara ett föredöme för andra länder. Henrik Emilsson skriver om svensk flyktingpolitik från 1980-talet till i dag.

Just nu ställer sig nog många frågan: Varför Sverige? Hur kommer det sig att människor från Asien, Afrika och Mellanöstern tar sig genom hela Europa till just Sverige? I denna essä ska jag ge några svar på denna fråga.

Först är det lämpligt att ge en översiktlig bild av antalet asylsökande. Sverige, med knappt två procent av EUs befolkning, har sedan 2010 tagit emot drygt 12 procent av alla asylansökningar inom EU. Sverige har visserligen ända sedan 80-talet varit ett populärt land att söka skydd hos, men över tid har det blivit allt vanligare att söka sig just hit. Under 90-talet kom t.ex. knappt fem procent av de asylsökande till Sverige. När det gäller de ensamkommande barnen är utvecklingen ännu mer dramatisk. Under mitten av 00-talet sökte sig omkring fem procent av de ensamkommande till Sverige. Sedan 2012 är det ungefär var tredje. Det första konstaterandet är därför att Sverige skiljer ut sig i en Europeisk jämförelse, och att de stora skillnaderna mellan Sverige och andra länder har skett ganska nyligen. 

Den naturliga följdfrågan är varför de asylsökande väljer att komma till Sverige? Den forskning som finns visar att asylsökande har en hyfsad stor möjlighet att själva välja vilket land de vill söka asyl (Barthel och Neumayer, 2015; Hatton, 2004; Neumayer, 2004; Yoo, E. och Koo, 2014). Det är några faktorer som särskilt attraherar. För det första den generella levnadsnivån och situationen på arbetsmarknaden. Rikare länder med låg arbetslöshet attraherar fler asylsökande. Andra viktiga faktorer är asylpolitiken och integrationspolitiken. Asylmottagningssystem som ger möjlighet att jobba och röra sig fritt kan locka, likaså hur generös själva asylbedömningen är. Men villkoren efter asyl har också visat sig vara viktiga, dvs. de rättigheter till välfärd och familjeåterförening som erbjuds. Ser man på villkoren för asylsökande, möjligheten till asyl och rättigheterna efter asyl är det mycket som lockar i Sverige jämfört med andra europeiska länder. I Sverige lever man betydligt friare som asylsökande. Man behöver inte bo på flyktingförläggning och man har tillåtelse att arbeta. Visserligen är det mycket få asylsökande som har ett reguljärt arbete, men eftersom det är tillåtet att bo var man vill kan några åtminstone arbeta i den svarta ekonomin. Sveriges asylregler är inte så mycket mer generösa, men för barn och minderåriga är möjligheten att få stanna betydligt större än i andra jämförbara länder. Det som dock skiljer mest mellan Sverige och andra länder är de rättigheter som ges efter att asyl beviljats (se till exempel Goodman, 2012 och http://www.mipex.eu). Permanent uppehållstillstånd och medborgarskap beviljas utan krav på språkkunskaper eller ekonomisk självförsörjning. Familjebildning och familjeåterförening kan, med några få undantag som gäller för ungefär en procent av alla ansökningar, ske utan några villkor. En sista, men inte minst viktig, faktor som förklarar antalet asylsökande, är de transnationella nätverken. En lång rad forskningsartiklar visar att asylsökande tenderar att söka sig till de länder där det finns landsmän, så kallad kedjemigration. Det beror inte bara på att potentiella asylsökare har vänner och släktingar i landet, utan också på att det genom smugglare och andra entreprenörer bildas en sorts infrastruktur kring vissa resvägar, ett så kallat migrationssystem. Senare forskning visar dessutom att denna infrastruktur också tenderar att expandera till andra flyktingproducerande grannländer om flyktingvägarna sammanfaller. Idag när flyktingar från många länder använder samma resvägar och flyktingsmugglarligor, via Turkiet in i EU, blir allt fler asylsökande del i det migrationssystem som har Sverige som mål. 

Skillnaden i attraktivitet mellan Sverige och övriga Europeiska länder har framförallt utvecklats under sent 90-tal och tidigt 2000-tal (se till exempel Hatton 2009, sid. 200 och 208). Medan de flesta andra länder infört en lång rad krav för permanenta uppehållstillstånd, medborgarskap och familjeinvandring så har Sverige tagit små steg i mer generös riktning, till exempel när det gäller villkoren för ensamkommande asylsökande, möjligheten till asyl för barn och rätt till skola och vård för asylsökande och papperslösa. Sammantaget kan det konstateras att det är en mycket rationell handling för asylsökande att komma till just Sverige. Och efter hand allt fler förstår det smarta med att söka asyl i Sverige leder det sedan till ytterligare ökning genom den kumulativa effekt som tidigare invandring bidrar till.

Så här långt har jag beskrivit att Sverige tar emot en allt större andel av de asylsökande till EU och Europa. Jag har förklarat att det till stor del är en naturlig effekt av den förda politiken. Medan politiken på 90-talet var ungefär densamma i Sverige som hos grannländerna, är den idag väldigt annorlunda. Särskilt ensamkommande minderåriga och personer med familj kvar i sina hemländer bör, om de kan och är smarta, välja att söka asyl i Sverige. Nu återstår det att förklara varför Sverige under 2000-talet valt en annan väg inom migrations- och integrationspolitiken jämfört med våra grannländer. Jag ska ta upp några punkter som jag har identifierat när jag studerat debatter om migration och integration i Riksdagen mellan 1984 och 2014. 

Alla partier har utvecklat sin asylpolitik i mer generös riktning, och det gäller framförallt de statsbärande partierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Under 80-talet ville Moderaterna begränsa möjligheten till asyl till dem som uppfyller kraven enligt Genevekonventionen. Tjugo år senare, under 2000-talet, är samma parti med och utvidgar asylskälen. Men Socialdemokraterna har svängt i minst lika stor utsträckning. Under Bildt-regeringen 1991-94 kritiserade Socialdemokraterna ofta regeringen för att bedriva en oansvarig flyktingpolitik, t.ex. att inte snabbt nog införa visumtvång.

Den nuvarande flyktingpolitiken är svårbegriplig. Den kostar samhället mycket pengar, ibland alldeles i onödan. Ett exempel på regeringens oförmåga och ovilja att fatta beslut i rätt tid gäller visumtvånget för vissa delar av det forna Jugoslavien. Invandrarverket ville redan i början av juni förra året att regeringen skulle införa visumtvång, men det dröjde ända till oktober innan regeringen förmådde fatta beslut. Under den tiden hade det hunnit komma ca 30 000 kosovoalbaner. Med den tid det tar innan ärendena är slutbehandlade kommer kostnaden för det svenska samhället att bli ca 4,5 miljarder kronor.” (Maud Björnemalm (s). Riksdagens protokoll 1992/93:91, Anf. 44)

Drygt 15 år senare har Socialdemokraternas position förändrats radikalt och dåvarande migrationspolitiska talesperson Magdalena Streijffert (s) meddelade inför valet 2010 att Moderaterna med sin restriktiva asylpolitik var det sista partiet de skulle samarbeta med om de fick makten utan ”om vi vinner valet den 19 september är det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som vi kommer att samarbeta med när det gäller asyl- och flyktingpolitiken.” (Riksdagens protokoll 2009/10:107, Anf. 43).

Från politisk styrning till domstolsväsende. Under 80- och 90-talet hade regeringen stor makt att styra asylpolitiken och vem som skulle få stanna. Det kanske mest kända exemplet är Luciabeslutet 1989, när den Socialdemokratiska regeringen beslutade att inskränka möjligheterna till asyl. Men det var inte en engångsföreteelse. Regeringar beslutade regelbundet om att vissa grupper av asylsökande skulle direktavvisas utan individuell asylprövning, till exempel från Pakistan och Libanon. Så här sade Migrationsminister Anita Gradin (S) den 5 november 1985.

Man frågar sig om direktavvisningarna är förenliga med vår utlänningslag. Ja, det har denna riksdag bestämt, Direktavvisningar skall förekomma enligt vår utlänningslag. Jag förutsätter självfallet att såväl polis som invandrarverk följer gällande lagstiftning. Regeringen styr som bekant tillämpningen genom beslut i besvärsärenden.” (Statsråd Anita Gradin (S), Riksdagens protokoll 1985/86:20)

Bildandet av utlänningsnämnden 1992 innebar en minskad makt för regeringen att styra asylpolitiken, då praxis istället kom att bestämmas av partipolitiska företrädare. Detta var något som den socialdemokratiska migrationsministern Leif Blomberg var mycket missnöjd med. I en artikel i DN (1996-01-19) förklarade ministern att regeringen ville ta tillbaka kontrollen och själva kunna styra inriktningen på Migrationsverkets beslut. Istället blev det tvärtom, och 2006 lades utlänningsnämnden ner och praxis i asylfrågor överfördes till domstolsväsendet. Att politiker inte längre direkt kan påverka asylpolitiken är något som inte minst alliansregeringens migrationsminister Tobias Billström var mycket nöjd med.

Den här mandatperioden har vi inte lekt gudar på Olympen. Borta är tiden då migrationsministern var granne med Gud och höll människors öden i sina händer. Den nya instans- och processordningen har landat, och det är sakskälen som avgör i en rättssäker myndighets- och domstolsprövning. Det är lika för alla, oavsett politikernas inblandning, oavsett mediernas uppmärksamhet och oavsett vilken politisk majoritet som styr Sverige.” (Tobias Billström (m), Riksdagens protokoll 2009/10:107, Anf. 34).

Oppositionspartierna trycker alltid på för en mer generös asylpolitik. Under 2000-talet har partierna i opposition i mycket hårda ordalag kritiserat sittande regeringen för att bedriva en för restriktiv asylpolitik. Under Göran Perssons regeringar 1996–2006 var kritiken skoningslös. Under våren 2003 samlades i stort sett hela oppositionen i manifestationer mot Socialdemokraternas asylpolitik, vilket Vänsterpartiets Kalle Larsson också berättade i riksdagen.

I går kväll talade representanter från sex av riksdagens partier vid en manifestation på Mynttorget utanför riksdagen för en mer generös och human flyktingpolitik. Vi lovar att återkomma inför varje migrationspolitisk debatt här i kammaren. (Riksdagens protokoll 2002/03:88, Anf. 5)

Ett uttalande av Erik Ullenhag (Fp) i december 2003 speglar väl tonläget. ”Sammanfattningsvis kan man säga att vi ser en flyktingpolitik och en regering som visar handlingskraft vad gäller hårda tag och restriktivitet men som är i det närmaste handlingsförlamad när det gäller humanitet och liberalisering av vår migrationspolitik.” Där uttalade han sig också om värdegemenskapen med Vänsterpartiet. ”Det är inte så ofta Kalle Larsson och jag är överens, eftersom han är kommunist och jag liberal. Men just på flyktingpolitikens område har vi hittat möjligheter att ha en samsyn då vi utgår från samma humana världsbild.” (Riksdagens protokoll 2003/04:42, anf. 133 och 140)

Efter att Alliansen vunnit regeringsmakten 2010 var det omvända roller där Socialdemokraterna tryckte på för att fler skulle få rätt till asyl, inte minst barn, personer med humanitära skäl och vid väpnade konflikter. 

Vi anser att barnperspektivet i asyl- och flyktingpolitiken måste stärkas, och praxis i ärenden som rör barn måste mildras.” ”Vi har vid flera tillfällen påpekat att vi anser att begreppet ’synnerligen ömmande omständigheter’ i utlänningslagen har tolkats alltför restriktivt och har därför föreslagit att det ska ändras till ’särskilt ömmande skäl’.” (Eva-Lena Jansson (s), Riksdagens protokoll 2013/14:39, Anf. 54) 

Begreppet väpnad konflikt tolkas i dag mer restriktivt än den praxis som tidigare varit, och det blir svårare för människor som flyr undan krig och konflikter i hemlandet att få stanna. Begreppet om yttre eller inre väpnad konflikt behöver tydliggöras, och skyddet behöver bli mer heltäckande och i överrensstämmelse med gällande internationell rätt.” (Fredrik Lundh Sammeli (s), Riksdagens protokoll 2013/14:102, Anf. 1)

Asyldebatten har skiftat från pragmatism till moralism, från migrationens konsekvenser till asylsökandes rättigheter. Under 80- och 90-talet var ord som kapacitet och volymer inte tabubelagda. Luciabeslutet 1989 motiverades till exempel med att ”Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Skall vi framöver på ett bra sätt bereda en fristad åt dem som behöver den allra mest, måste vi i dag in­skränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige. (Maj-Lis Lööv (s) Riksdagens protokoll 1989/90:46). Moderaterna höll med. ”Det är bara att konstatera att verkligheten nu har nått rege­ring och riksdag även när det gäller flykting- och invandrarpolitik. Vi mode­rater ställer oss bakom regeringens beslut, inte minst eftersom det är ett gammalt moderat krav som regeringen nu gör till sin politik - nämligen att man skall ta emot flyktingar enligt FN-konventionens bestämmelser med en generös tillämpning.” (Gullan Lindblad (m). Riksdagens protokoll 1989/90:46). Detsamma gjorde Centerpartiet. ”Vi kan … inte i fortsättningen ha en situation av obalans mellan å ena sidan det system enligt vilket staten accepterar asylsökande och flyk­tingar i landet, och å andra sidan den förmåga som kommunerna har att ta emot och slussa ut flyktingar.” (Rune Backlund (c). Riksdagens protokoll 1989/90:133)

Nu är det andra värderingar som är utgångspunkten för debatten, och begrepp som öppenhet, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och barnperspektiv som är vinnande ord i parlamentarikernas inlägg. Dagens debatt har helt enkelt ett helt annat tonläge, där ett högt asylmottagande är något att vara stolt över. ”Det är väl sällan så enkelt att se värdet av asylrätten som när det gäller dem som flyr från Syrien i dag. Fram till i dag har ungefär 9 000 personer från Syrien fått asyl i vårt land, och det ska vi vara stolta och glada över. De allra flesta från Syrien får alltså uppehållstillstånd. För oss är det självklart att de ska ha sin sak prövad. Varje person som kommer till Sverige och knackar på dörren och säger att de behöver skydd och söker asyl här ska få sin sak prövad. Det är en mänsklig rättighet.” (Eva Lohman (m), Riksdagens protokoll 2012/13:97, Anf. 129) 

Vi värderar solidariteten högt. År efter år strävar vi efter att nå topplaceringar i världen vad gäller att öppna våra dörrar för människor som kommer hit och att fortsätta kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter över hela jordklotet.” (Emma Henriksson (Kd), Riksdagens protokoll 2013/14:39, Anf. 94)

Asylrätten får aldrig avhumaniseras till flöden och volymer utan är en mänsklig rättighet och, för mig som socialdemokrat, en grundpelare. Det är helt oacceptabelt att göra inskränkningar i asylrätten och börja begränsa människors mänskliga rättigheter. Här får det aldrig råda något tvivel om var vi som land står.” (Fredrik Lundh Sammeli (s), Riksdagens protokoll 2012/13:97, Anf. 118) 

Från anpassning till den europeiska asylpolitiken till att vara ett föredöme för andra länder. Den europeiska dimensionen har funnits med i riksdagsdebatten ända sedan början av 80-talet. Det som bekymrade politikerna i slutet av 80-talet och början av 90-talet var att Sverige asylpolitik var mer generös än i andra länder och att det kunde ge fel signaler. 

”Vi kan inte längre ha en i många hänseenden avvikande nationell invandringspolitik. Vår profil ger omvittnat signaler till omvärlden som medför att fler asylsökande kommer hit än till de allra flesta jämförbara länder.” (Gustav Von Essen (m). Riksdagens protokoll 1992/93:91, Anf. 53) 

I dagens debatt är fokus snarare på att den svenska modellen ska exporteras till övriga Europa. ”Det är ingen hemlighet att Sverige är ett land vars värderingar bygger på öppenhet och ett generöst flyktingmottagande och där alla partier i riksdagens kammare – oavsett vad som framförts i talarstolen – värnar den hållningen. Det är också därför som vi är tacksamma för att vi kan föra med de svenska värderingarna in i den europeiska debatten. Vi vet ju att många av våra vänner ute i Europa har en helt annan syn på öppenheten och generositeten i mottagandet.” (Fredrik Federley (c), Riksdagens protokoll 2007/08:6, Anf. 22)  

Folkpartiet och Miljöpartiet har haft mycket stort inflytande på den förda asylpolitiken. Sedan 1984 är det endast Socialdemokratiska regeringar som drivit igenom lagar eller tagit beslut som drabbat asylsökande negativt. Det sammanfaller också med de år när varken Folkpartiet eller Miljöpartiet har suttit i regering eller varit aktivt stödparti. Som jag tidigare skrev så företrädde Moderaterna en mycket restriktiv asylpolitik vid slutet av 80-talet. Av detta märktes inget under Bildt-regeringen 1991-1994. När Luciabeslutet återkallades vintern 1991 ansågs det av en del moderata ledamöter vara en kapitulation av regeringen för den folkpartistiska asylpolitiken (Riksdagens protokoll 1992/93:91). Senare under mandatperioden beslutades också att 40 000 Bosnier skulle få permanenta uppehållstillstånd. Likaså har Miljöpartiet utnyttjat sin vågmästarställning vid flera tillfällen. Regeringen Persson tvingades att acceptera en flyktingamnesti för att få igenom 2005 års statsbudget. Och ingen är väl obekant med 2010 års migrationspolitiska överenskommelse mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet, som bidrog till att säkerställa och även utöka asylrätten. 

Jag menar att ovanstående punkter kan hjälpa oss att förstå varför Sveriges asylpolitik utvecklats i en annan riktning än våra grannländer. Alla de traditionella partierna har förändrats i mer liberal och kosmopolitisk riktning där principer om rättssäkerhet, öppenhet och mänskliga rättigheter har blivit viktigare än politikens konsekvenser. Det har också förstärkts genom den i Sverige skarpa åtskillnaden mellan migrationspolitik och integrationspolitik. Jag har inte utrymme att utveckla resonemanget här, men det är slående att migrationspolitiken i stort sett aldrig nämns i de integrationspolitiska debatterna. Att alla partier är överens om att integrationspolitiken har misslyckats har hittills inte fått några återverkningar på migrationspolitikens område. I andra länder är dessa politikområden intimt sammanblandade, där olika integrationskrav ställs för att få invandra, stanna i landet och till slut bli medborgare. Av vikt är också att Riksdagen stegvis tagit bort möjligheterna för sittande regering att direkt påverka asylpolitiken och asylflödena. Utöver att det faktiskt har minskat politikens inflytande har det också skapat en vida spridd uppfattning att det inte går att påverka asylpolitiken och asylflödena, att dagens politik följer internationella konventioner som sedan tillämpas av domstolar. Men det kan knappast förklara varför Sveriges politik skiljer sig från våra grannländer. Till sist går det inte att underskatta det inflytande Folkpartiet och Miljöpartiet haft på svensk asylpolitik. I slutet av 80-talet och början av 90-talet fanns det en stor majoritet i riksdagen för en mer restriktiv asylpolitik. Hade den majoriteten fått genomslag hade vi idag troligtvis bott i ett annat slags samhälle, typ Danmark.

Referenser:
Barthel, F. & Neumayer, E. (2015) Spatial Dependence in Asylum Migration, Journal of Ethnic and Migration Studies, 41:7, 1131-1151.
Goodman, S. W. (2012). Fortifying citizenship: policy strategies for civic integration in Western Europe, World Politics, 64(04), 659-698.
Hatton, T. J. (2004) Seeking asylum in Europe. Economic Policy, 19(38), 6-62.
Hatton, T. J. (2009) The Rise and Fall of Asylum: What Happened and Why?*. The Economic Journal, 119(535), F183-F213.
Neumayer, E. (2004) Asylum Destination Choice What Makes Some West European Countries More Attractive Than Others?, European Union Politics, 5(2), 155-180.
Yoo, E. & Koo, J. W. (2014) Love thy neighbor: Explaining asylum seeking and hosting, 1982–2008. International Journal of Comparative Sociology, 55(1), 45-72.

måndag 30 maj 2016

Nytt working paper om svensk arbetsmarknadsintegration


Nu har äntligen vår artikel om Svensk arbetsmarknadsintegration kommit ut som IZA discussion paper. Jag har skrivit artikeln med Marc-André Luik, tysk doktorand i nationalekonomi och Pieter Bevelander, professor och min handledare. Artikeln heter: Explaining the Male Native-Immigrant Employment Gap in Sweden: The Role of Human Capital and Migrant Categories.

Marc var gästforskare på MIM, Malmö Högskola, och vi ville gärna skriva en artikel tillsammans. Vi bestämde oss för att undersöka en fråga som jag länge funderat på; hur invandringens sammansättning påverkar arbetsmarknadsintegrationen. Vi kontrollerar och tar hänsyn till humankapital/utbildning, var personerna bor samt demografiska faktorer. Resultatet visar att individens humankapital (utbildningsnivå och utbildningens inriktning) bara förklarar en liten del av sysselsättningsgapet på arbetsmarknaden, och skillnaden i sysselsättning mellan flyktingar, familjeinvandrare och arbetskraftsinvandrare. Grund för bosättning spelar mycket stor roll för utfallet, trots att vi kontrollerat för en lång rad faktorer.

Artikeln kan hämtas gratis från IZA
http://www.iza.org/en/webcontent/publications/papers/viewAbstract?dp_id=9943

Abstract:
Despite having one of the most celebrated labor market integration policies, the native-immigrant employment gap in Sweden is one of the largest among the OECD countries. In this study, we use unique Swedish register data to try to explain the employment gap between male immigrants and natives. The results show that the traditional human capital theory only explains a small share of the immigrant-native gap. After controlling for human capital, demographic and contextual factors, large unexplained employment gaps still persists between immigrants and natives and between migrant categories. Our analysis indicates that admission category is an important determinant of employment integration, and that humanitarian and family migrants suffer from low transferability of their country specific human capital. The article highlights the need to consider migrant categories in integration research, and take into account international human capital transferability when explaining employment outcomes for immigrants.