När Henrik Ekengren
Oscarsson i december 2013 lanserade termen åsiktskorridor var det många som snabbt
tog till sig ordet.
Han definierar korridoren som den buffertzon där du fortfarande har visst
svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk
diagnos av ditt mentala tillstånd, och menade att den i Sverige är mycket smal.
När SVT:s nyhetsprofil Anna Hedenmo i NEO instämde i att det finns en
åsiktskorridor bland tyckareliten som inte representerar befolkningens åsikter
tog debatten fart ytterligare.
Jan Söderqvist kom häromdagen med en intressant invändning i SvD, när han
pekade på det absurda att politiker, framförallt på den borgerliga sidan,
klagar över bristen på utrymme i åsiktskorridoren när de själva har tillgång
till både offentlighet och regeringsmakt.
Men åsiktskorridoren är
inte ett nytt begrepp, i varje fall inte i den internationella litteraturen och
forskningen. Själv stötte jag på begreppet i Rogers Brubakers artikel Comments on ”Modes of Immigration Politics
in Liberal Democratic States, utgiven 1995. Där går han i svaromål på Gary
Freemans förklaring av hur migrationspolitiken formas i liberala demokratier.
Brubaker använder begreppet ”boundaries of legitimate discourse” vilket i stort
sett är synonymt med åsiktskorridoren. Freemans argument är att liberala
demokratier producerar värderingar som begränsar både vilken migrationspolitik
som är möjlig och vad som uppfattas som legitima åsikter. Brubaker menar, å
andra sidan, att åsiktskorridoren inte har med liberala demokratier och dess
institutioner att göra. Vad som ryms i korridoren bestäms enligt honom i det
diskursiva fältet; ett resultat av kulturella och politiska skeenden som är
olika i både tid och rum. Jag ska nämna två exempel på att åsiktskorridoren kan
vara olika beroende på tid och rum. Sverige var en liberal demokrati både på
80-talet och 2010-talet, men ändå har åsiktskorridoren förändrats. På 80-talet
kunde den Socialdemokratiska regeringen, utan nämnvärda reaktioner, skriva att spontaninvandringen
av personer med flyktingliknande skäl eller andra politisk-humanitära skäl
föreslås ... i fortsättningen i stort anpassas till sysselsättningsläget,
statens och kommunernas resurser samt landets politik i övrigt. Kommittén
understryker att antalet kvotflyktingar och storleken av den individuella
invandringen av icke-flyktingar som åberopar politiska skäl i stort bör vara
beroende av sysselsättningsläget samt statens och kommunernas tillgängliga
resurser (proposition 1983/84:114 Om invandrings och
flyktingpolitiken, sid.20). Ett sådant uttalande, som går ut på att underordna
volymen (farligt ord) invandrare efter landets kortsiktiga ekonomiska intresse,
hade troligtvis idag mött ett ensidigt fördömande i den samlade offentligheten.
Det som rymdes i åsiktskorridoren på 80-talet faller alltså numera utanför
densamma. Likaså är både Danmark och Sverige liberala demokratier men med
mycket stora skillnader i vad som accepteras i det offentliga samtalet. Det som
faller inom åsiktskorridoren i Danmark faller utanför densamma i Sverige. Om
det bör vi vara överens utan att vidare exempel behövs. Dessa två fall tyder på
att Brubaker har rätt: att åsiktskorridoren i liberala demokratier är dynamisk
i tid och rum.
Men har det
offentliga samtalet och åsiktskorridoren någon påverkan på migrationspolitiken?
Carl Dahlströms avhandling, Nästan
Välkomna: Invandrarpolitikens retorik och praktik (2004), är intressant i
sammanhanget eftersom den undersöker samspelet mellan det offentliga samtalet
och den faktiska politiken. Han menar att granskningsprocessen som ett politikområde
utsätts för är tudelad; Att den kritik som förs fram skiljer sig åt när det
gäller retorik och praktik. Retoriken utvärderas i den offentliga diskussionen
där moraliska frågor är de dominerande. Praktiken utvärderas av myndigheter,
utredningar och revisioner där frågor om effektivitet är vanligast. Om politikens
moraliska innehåll utvärderas av offentligheten kan åsiktskorridorens bredd
vara en viktig faktor när migrationspolitiken utformas. När t.ex. Folkpartiet
lanserade förslag om språktest i 2002 års valrörelse var reaktionerna i
offentligheten ensidigt negativa. Förslaget uppfattades ligga utanför vad som
accepteras i åsiktskorridoren. Återkopplingen på förslaget var ett moraliskt
fördömande, trots att språktest finns i alla liberala demokratier och att det
uppenbarligen fanns ett relativt stort stöd bland befolkningen för förslaget. Vad
som i andra länder är en okontroversiell politisk fråga var i den svenska
kontexten oacceptabelt. Sedan finns det givetvis inget, vilket Söderqvist påpekade,
som hindrar en politiker eller ett parti att fortsätta driva frågan, oavsett
vilken moralisk upprördhet som de möter i offentligheten. Men få orkar med att
ständigt få sin moral ifrågasatt. Eller som min kollega Anders Hellström brukar
påpeka: alla vill vara på de godas sida (Vi är de goda 2010). De norska
forskarna Jan-Paul Brekke och Tordis Borchgrevik (2007) har också i skriften Talking about integration beskrivit det
svenska debattklimatet om migrations- och integrationsfrågor som mjuk på
utsidan och hänsynslös på insidan: While protecting conduct of minorities from
criticism, the majorities/colleagues are attacked in a vile language. Att utmana åsiktskorridoren kostar.
Åsiktskorridoren
är därför inte betydelselös för inriktningen av migrationspolitiken. En smal
åsiktskorridor kan nog bidra till att bibehålla en mer ”generös”
migrationspolitik då alternativa röster och åsikter inte ses som legitima. En
sidoeffekt är dock att stora delar av befolkningen inte känner sig
representerade av eliten och att det växer fram alternativa offentligheter
(t.ex. Avpixlat) och populistiska partier (t.ex. Sverigedemokraterna) som
representerar de åsikter som faller utanför åsiktskorridoren. Att de 45 procent
av befolkningen som vill minska flyktinginvandringen (Sandberg och Demker 2013)
inte finner någon förståelse, vare sig bland de etablerade partierna eller i
offentligheten får naturligtvis konsekvenser. Den mest intressanta frågan är
dock obesvarad: Varför är åsiktskorridoren inom migrationspolitiken (och andra
politikområden) så smal, just nu, i Sverige.
