Lars Lindström förtalar, ljuger och förvränger fakta i sin Expressen-krönika om flyktingmottagande i Sverige.
Siffran sju är inte magisk, utan valdes av en tillfällighet. Mitt argument i blogginlägget om spridning av flyktingmottagandet är att bättre spridning bara kan lösa frågan på marginalen. För att hitta verktyg för att förbättra situationen bör vi därför leta efter andra politiska lösningar. För att förtydliga argumentationen gjorde jag några räkneexempel på måfå.
Lindström: Med statistik kan man säga mycket. Varför just sju av 290
kommuner ska visa lite mer hjärta står skrivet i stjärnorna. Varför inte
de 50 sämsta, eller 100? Kanske för att siffran sju i flera tusen år
har ansetts ha magisk kraft, för att regnbågen har sju färger eller för
att veckan har sju dagar?
Att jag har valde att göra ett räkneexempel utifrån 7 kommuner var för att det var antalet kommuner som under 2013 tog emot färre än EU-genomsnittet. Ett jämförande perspektiv är standard i en normal argumentation för ge konkretion åt en abstrakt företeelse. Men jag gör även ett annat räkneexperiment som utgår från om alla kommuner som tar emot färre än 1 per 1000 invånare skulle öka sitt mottagande till genomsnittet (dessa kommuner representerar cirka 1,2 miljoner invånare). Det väljer Lindström att bortse ifrån. Han antyder rakt ut att jag valt exemplet med sju kommuner utifrån någon slags ond agenda.
Lindström: Mer spännande än de sju kommunernas skärpning vore en statistik som
visade hur många fler platser det skulle bli om de 100 eller 150 sämsta
kommunerna visade bättre vilja och större solidaritet.
Och det är just det jag också gör i mitt inlägg med mitt andra exempel. Här blir jag alltså anklagad för att inte göra en sak som jag faktiskt gör. Istället för att anklaga mig för att göra något som aldrig varit mitt syfte, kunde Lindström kontaktat mig så att jag kunde ta fram precis de uppgifter han önskar. Hade inte det varit mer konstruktivt?
Lögner och förtal. Sedan fortsätter Lindström med ett vidrigt och lögnaktigt personangrepp där han säger att jag "påstått att det inte finns några goda muslimer". Att ljuga om något så allvarligt är inte OK. Får en journalist påstå vilka lögner som helst?
För över sex år sedan skrev jag ett inlägg på Integrationsbloggen där jag glömde att lägga till ett -ism. Istället skrev jag islam. Jag är den första att hålla med om att det är viktigt att skilja på dessa begrepp. Men jag gjorde ett misstag. Alla som läser övriga hundratals inlägg på Integrationsbloggen förstår också att det var ett misstag. Och även i den olyckliga meningen stod det aldrig något om att det inte finns några goda muslimer. Expressen har dock gjort till sin gärning att återkommande hänga ut mig i tidningen som en person som hatar muslimer. Ingenting kan vara mer felaktigt. Jag är en liberal humanist och har inte några förutfattade meningar om någon, oavsett religion.
En av Expressens motiveringar till att de fortsätter att förtala mig är att jag inte gjort avbön. Det beror bara på att jag inte har velat spela med i Expressens smutsiga journalistik. När Expressen 2010 började att förtala mig var det för att komma åt Integrationsministern Nyamko Sabuni som hade gett ut en bok. De valde ut mig, en opolitisk tjänsteman, för att starta ett drev mot ministern inför valrörelsen. Niklas Svensson, som ledde drevet, var väl medveten om att den olyckliga meningen inte representerar mig som person, vilket han också antydde när han först kontaktade mig på det dåvarande jobbet.
Varje normalt funtad människa kan förstå varför en vanlig tjänsteman inte vill vara huvudperson i media. Expressen hade också visat att de inte var ute efter någon slags sanning. De hade redan vänt och vridit på en mening som de mycket väl visste inte representerade vad jag tycker. De ringde runt till före detta kollegor och partikamrater utan att hitta något mer att smutskasta mig med. Till slut lade sig drevet och därmed slapp jag bli del av valrörelsen.
Att få anklagelser mot sig som inte är sanna är inget annat än förtal. Men vad har en privatperson att sätta emot en stor tidning? För Expressen är det bara urusel journalistik. För mig betyder det att jag ständigt behöver försvara mig mot någonting jag inte ens tycker. Arbetsgivare vill inte anställa mig. Och vad ska mina studenter tro? Familj, kollegor och vänner vet naturligtvis att inget av vad Expressen skriver är sant, men de får i sin tur höra om dessa lögner av sina vänner och bekanta.
Expressens behandling av mig 2010 stred mot både praxis och pressetiska regler. Nu fortsätter de att ljuga och förtala genom att hänvisa till deras första lögner, med logiken att genom att upprepa en lögn två gånger gör den sann. De försökte inte nå mig före publicering eller frågat var jag tycker om varken flyktingmottagning eller muslimer. Jag har varit i kontakt med Expressen men inte fått någon förklaring till varför de fortsätter med sitt förtal. De tog tillfälligt bort krönikan, men nu är den tillbaka. Så kan man också behandla en medmänniska. Vidrigt!
måndag 24 november 2014
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)