Nu är jag licentiat

I fredags försvarade jag min licentiatavhandling. Så här ser min svenska sammanfattning ut.

Denna licentiatavhandling är ett första steg i en process där slutmålet är en doktorsavhandling. Avhandlingen innehåller två expertgranskade artiklar, varav en är samförfattad, och en artikel som är klar för att skickas till en vetenskaplig tidskrift. Två artiklar handlar om arbetskraftsinvandring och en om lokal integrationspolitik.

Who Gets in and Why? The Swedish Experience with Demand Driven Labour Migration – Some Preliminary Results är publicerad i Nordic Journal of Migration Research. Artikeln baserar sig på expertintervjuer, offentlig statistik och sekundärlitteratur, och beskriver och analyserar vad som hänt med arbetskraftsinvandringen sedan den nya lagen om arbetskraftsinvandring från länder utanför EU/EES trädde i kraft i december 2008. En slutsats är att arbetsmarknadens struktur, tillgången på arbetsmarknadsinformation och internationella nätverk är centrala faktorer för att förstå vilken typ av arbetskraftsinvandring som kommit till Sverige efter 2008 års liberalisering. Den andra artikeln om arbetskraftsinvandring är klar för publicering och kan ses som en fortsättning och fördjupning av artikel ett. Det empiriska materialet i The effects and effectiveness of the Swedish demand driven labour migration policy är registerbaserad statistik vilket gör det möjligt att mer ingående studera effekterna av den nya lagstiftningen. Artikeln visar att den huvudsakliga effekten är att arbetskraftsinvandringen har ökat, och att ökningen beror på att allt fler kommer för att arbeta i yrken där det redan finns ett överskott av arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden. Många som kommer som arbetskraftsinvandrare söker dessutom asyl. Båda dessa artiklar studerar effekterna av migrationspolitik, d.v.s. statens roll och möjlighet att styra invandringen. Sammantaget visar artiklarna att den nya lagen påverkat inflödet av arbetskraftsinvandrare, men inte på det sätt som önskades av regering och riksdag.

A Local Dimension of Integration Policies? A Comparative Study of Berlin, Malmö, and Rotterdam är skriven tillsammans med Rianne Dekker, Bernhard Krieger och Peter Scholten och publicerad i International Migration Review. Artikeln studerar relationen mellan den lokala och statliga nivån i tre städer och länder när det gäller integrationspolitik: Malmö – Sverige, Rotterdam – Nederländerna och Berlin - Tyskland. Frågan är om integrationspolitiken på lokal nivå skiljer sig från de traditionella nationella integrationsmodeller som länder brukar tillskrivas. Analysen ger inget entydligt svar, men visar att de nationella integrationsmodellerna fortarande är betydelsefulla. I den planerade doktorsavhandlingen kommer temaområdet lokal integrationspolitik att kompletteras med minst ytterligare en artikel, vilken för tillfället är i granskningsprocessen hos Comparative Migration Studies.

Ambitionen med avhandlingens kappa är att koppla dessa artiklar till ett bredare forskningsfält, en koppling som kommer att bli mer tydligt i den kommande doktorsavhandlingen. En utgångspunkt är den svenska exceptionalismen. Sverige har under de senaste 15 åren kommit att bedriva en tydligt annorlunda migrationspolitik än andra europeiska länder. Det är därför intressant att studera effekterna av denna exceptionalism och hur statliga regleringar påverkar invandringens omfattning och karaktär. Därmed anknyter avhandlingen också till det bredare forskningsfältet om migrationspolitikens utformning och effekter. Invandringens omfattning och karaktär påverkar också avhandlingens andra tema: förutsättningarna för integrationspolitiken och relationerna mellan stat och kommun.

Expressen fortsätter att sprida lögner om mig

Lars Lindström förtalar, ljuger och förvränger fakta i sin Expressen-krönika om flyktingmottagande i Sverige.

Siffran sju är inte magisk, utan valdes av en tillfällighet. Mitt argument i blogginlägget om spridning av flyktingmottagandet är att bättre spridning bara kan lösa frågan på marginalen. För att hitta verktyg för att förbättra situationen bör vi därför leta efter andra politiska lösningar. För att förtydliga argumentationen gjorde jag några räkneexempel på måfå.

Lindström: Med statistik kan man säga mycket. Varför just sju av 290 kommuner ska visa lite mer hjärta står skrivet i stjärnorna. Varför inte de 50 sämsta, eller 100? Kanske för att siffran sju i flera tusen år har ansetts ha magisk kraft, för att regnbågen har sju färger eller för att veckan har sju dagar?

Att jag har valde att göra ett räkneexempel utifrån 7 kommuner var för att det var antalet kommuner som under 2013 tog emot färre än EU-genomsnittet. Ett jämförande perspektiv är standard i en normal argumentation för ge konkretion åt en abstrakt företeelse. Men jag gör även ett annat räkneexperiment som utgår från om alla kommuner som tar emot färre än 1 per 1000 invånare skulle öka sitt mottagande till genomsnittet (dessa kommuner representerar cirka 1,2 miljoner invånare). Det väljer Lindström att bortse ifrån. Han antyder rakt ut att jag valt exemplet med sju kommuner utifrån någon slags ond agenda.

Lindström: Mer spännande än de sju kommunernas skärpning vore en statistik som visade hur många fler platser det skulle bli om de 100 eller 150 sämsta kommunerna visade bättre vilja och större solidaritet.

Och det är just det jag också gör i mitt inlägg med mitt andra exempel. Här blir jag alltså anklagad för att inte göra en sak som jag faktiskt gör. Istället för att anklaga mig för att göra något som aldrig varit mitt syfte, kunde Lindström kontaktat mig så att jag kunde ta fram precis de uppgifter han önskar. Hade inte det varit mer konstruktivt?

Lögner och förtal. Sedan fortsätter Lindström med ett vidrigt och lögnaktigt personangrepp där han säger att jag "påstått att det inte finns några goda muslimer". Att ljuga om något så allvarligt är inte OK. Får en journalist påstå vilka lögner som helst?

För över sex år sedan skrev jag ett inlägg på Integrationsbloggen där jag glömde att lägga till ett -ism. Istället skrev jag islam. Jag är den första att hålla med om att det är viktigt att skilja på dessa begrepp. Men jag gjorde ett misstag. Alla som läser övriga hundratals inlägg på Integrationsbloggen förstår också att det var ett misstag. Och även i den olyckliga meningen stod det aldrig något om att det inte finns några goda muslimer. Expressen har dock gjort till sin gärning att återkommande hänga ut mig i tidningen som en person som hatar muslimer. Ingenting kan vara mer felaktigt. Jag är en liberal humanist och har inte några förutfattade meningar om någon, oavsett religion.

En av Expressens motiveringar till att de fortsätter att förtala mig är att jag inte gjort avbön. Det beror bara på att jag inte har velat spela med i Expressens smutsiga journalistik. När Expressen 2010 började att förtala mig var det för att komma åt Integrationsministern Nyamko Sabuni som hade gett ut en bok. De valde ut mig, en opolitisk tjänsteman, för att starta ett drev mot ministern inför valrörelsen. Niklas Svensson, som ledde drevet, var väl medveten om att den olyckliga meningen inte representerar mig som person, vilket han också antydde när han först kontaktade mig på det dåvarande jobbet.

Varje normalt funtad människa kan förstå varför en vanlig tjänsteman inte vill vara huvudperson i media. Expressen hade också visat att de inte var ute efter någon slags sanning. De hade redan vänt och vridit på en mening som de mycket väl visste inte representerade vad jag tycker. De ringde runt till före detta kollegor och partikamrater utan att hitta något mer att smutskasta mig med. Till slut lade sig drevet och därmed slapp jag bli del av valrörelsen.

Att få anklagelser mot sig som inte är sanna är inget annat än förtal. Men vad har en privatperson att sätta emot en stor tidning? För Expressen är det bara urusel journalistik. För mig betyder det att jag ständigt behöver försvara mig mot någonting jag inte ens tycker. Arbetsgivare vill inte anställa mig. Och vad ska mina studenter tro? Familj, kollegor och vänner vet naturligtvis att inget av vad Expressen skriver är sant, men de får i sin tur höra om dessa lögner av sina vänner och bekanta.

Expressens behandling av mig 2010 stred mot både praxis och pressetiska regler. Nu fortsätter de att ljuga och förtala genom att hänvisa till deras första lögner, med logiken att genom att upprepa en lögn två gånger gör den sann. De försökte inte nå mig före publicering eller frågat var jag tycker om varken flyktingmottagning eller muslimer. Jag har varit i kontakt med Expressen men inte fått någon förklaring till varför de fortsätter med sitt förtal. De tog tillfälligt bort krönikan, men nu är den tillbaka. Så kan man också behandla en medmänniska. Vidrigt!

Ny rapport om arbetsmarknadsintegration för nyanlända invandrare

Nu har äntligen min rapport för Migration Policy Institute kommit. No Quick Fix: Policies to Support Labor Market Integration of New Arrivals in Sweden handlar om vad Sverige gjort för att förbättra arbetsmarknadsintegrationen för nyanlända invandrare. Så här beskriver MPI rapporten:

Despite the Swedish economy’s relatively robust recovery from the economic turbulence of recent years, immigrants have persistently high unemployment rates and are concentrated in low-skilled work. To improve its long-term prospects, Sweden faces the challenge of better facilitating new arrivals’ labor market integration, particularly for humanitarian migrants and their families.

Concerns about newcomers’ economic prospects have prompted the government to invest heavily in labor market integration, experiment with new approaches to language instruction and training for immigrants, and reorganize its flagship introduction program for new arrivals. The strategies, while innovative and often thoughtfully designed, have been slow in delivering change, and large gaps in employment rates persist between native and foreign-born workers.

This report describes how Sweden is trying to overcome labor market integration challenges and analyzes how successful its workforce development and integration policies have been in helping immigrants progress from unskilled or low-skilled work to middle-skilled jobs. It first discusses the structural conditions of the labor market and how these affect labor market integration, then analyzes policies to support labor market integration (employment services, skills recognition services, language training, and vocational training), and concludes by offering some recommendations.

Rapporten kan laddas ner här.

Ny bok: The world’s most open country: Labour migration to Sweden after the 2008 law

I april gav Fores ut boken Världens öppnaste land. Nu kommer en engelsk version av boken ut på Malmö Högskola. Det är ingen direkt översättning eftersom vi passat på att visa lite mer av den statistik som vi tagit fram inom ramen av projektet om arbetskraftsinvandring till Sverige.

Jag har skrivit tre kapitel i boken. Först en inledning som beskriver arbetskraftsinvandringens historia, hur länder väljer arbetskraftsinvandrare samt hur den svenska lagen från 2008 ser ut. Det andra kapitlet visar vad som har hänt sedan lagen trädde i kraft: vem som kommer, var de flyttar och till vilka jobb. Tredje kapitlet undersöker om arbetskraftsinvandrarna kommer till bristyrken eller ej.

Boken The world´s most open country: Labour migration to Sweden after the 2008 law kan hämtas som pdf här.

Ny artikel om arbetskraftsinvandring

Nu går det att läsa min senaste artikel om arbetskraftsinvandring i Nordic Journal of Migration Research: Who Gets in and Why? The Swedish Experience with Demand Driven Labour Migration - Some Preliminary Results.

In 2008, the Swedish government liberalised the labour migration policy to a demand driven model without labour market tests. This article analyses the effects of the policy change on the labour migration inflow. The migrants consist of three major categories including those moving to: skilled jobs as computer specialists and engineers, low-skilled jobs in the private service sector and seasonal work in the berry picking industry. The article shows that the new model has produced a labour migration inflow that is better explained by the access of employers and migrants to transnational networks rather than actual demand for labour.

Om åsiktskorridoren och migrationspolitik

När Henrik Ekengren Oscarsson i december 2013 lanserade termen åsiktskorridor var det många som snabbt tog till sig ordet. Han definierar korridoren som den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd, och menade att den i Sverige är mycket smal. När SVT:s nyhetsprofil Anna Hedenmo i NEO instämde i att det finns en åsiktskorridor bland tyckareliten som inte representerar befolkningens åsikter tog debatten fart ytterligare. Jan Söderqvist kom häromdagen med en intressant invändning i SvD, när han pekade på det absurda att politiker, framförallt på den borgerliga sidan, klagar över bristen på utrymme i åsiktskorridoren när de själva har tillgång till både offentlighet och regeringsmakt.

Men åsiktskorridoren är inte ett nytt begrepp, i varje fall inte i den internationella litteraturen och forskningen. Själv stötte jag på begreppet i Rogers Brubakers artikel Comments on ”Modes of Immigration Politics in Liberal Democratic States, utgiven 1995. Där går han i svaromål på Gary Freemans förklaring av hur migrationspolitiken formas i liberala demokratier. Brubaker använder begreppet ”boundaries of legitimate discourse” vilket i stort sett är synonymt med åsiktskorridoren. Freemans argument är att liberala demokratier producerar värderingar som begränsar både vilken migrationspolitik som är möjlig och vad som uppfattas som legitima åsikter. Brubaker menar, å andra sidan, att åsiktskorridoren inte har med liberala demokratier och dess institutioner att göra. Vad som ryms i korridoren bestäms enligt honom i det diskursiva fältet; ett resultat av kulturella och politiska skeenden som är olika i både tid och rum. Jag ska nämna två exempel på att åsiktskorridoren kan vara olika beroende på tid och rum. Sverige var en liberal demokrati både på 80-talet och 2010-talet, men ändå har åsiktskorridoren förändrats. På 80-talet kunde den Socialdemokratiska regeringen, utan nämnvärda reaktioner, skriva att spontaninvandringen av personer med flyktingliknande skäl eller andra politisk-humanitära skäl föreslås ... i fortsättningen i stort anpassas till sysselsättningsläget, statens och kommunernas resurser samt landets politik i övrigt. Kommittén understryker att antalet kvotflyktingar och storleken av den individuella invandringen av icke-flyktingar som åberopar politiska skäl i stort bör vara beroende av sysselsättningsläget samt statens och kommunernas tillgängliga resurser (proposition 1983/84:114 Om invandrings och flyktingpolitiken, sid.20). Ett sådant uttalande, som går ut på att underordna volymen (farligt ord) invandrare efter landets kortsiktiga ekonomiska intresse, hade troligtvis idag mött ett ensidigt fördömande i den samlade offentligheten. Det som rymdes i åsiktskorridoren på 80-talet faller alltså numera utanför densamma. Likaså är både Danmark och Sverige liberala demokratier men med mycket stora skillnader i vad som accepteras i det offentliga samtalet. Det som faller inom åsiktskorridoren i Danmark faller utanför densamma i Sverige. Om det bör vi vara överens utan att vidare exempel behövs. Dessa två fall tyder på att Brubaker har rätt: att åsiktskorridoren i liberala demokratier är dynamisk i tid och rum.

Men har det offentliga samtalet och åsiktskorridoren någon påverkan på migrationspolitiken? Carl Dahlströms avhandling, Nästan Välkomna: Invandrarpolitikens retorik och praktik (2004), är intressant i sammanhanget eftersom den undersöker samspelet mellan det offentliga samtalet och den faktiska politiken. Han menar att granskningsprocessen som ett politikområde utsätts för är tudelad; Att den kritik som förs fram skiljer sig åt när det gäller retorik och praktik. Retoriken utvärderas i den offentliga diskussionen där moraliska frågor är de dominerande. Praktiken utvärderas av myndigheter, utredningar och revisioner där frågor om effektivitet är vanligast. Om politikens moraliska innehåll utvärderas av offentligheten kan åsiktskorridorens bredd vara en viktig faktor när migrationspolitiken utformas. När t.ex. Folkpartiet lanserade förslag om språktest i 2002 års valrörelse var reaktionerna i offentligheten ensidigt negativa. Förslaget uppfattades ligga utanför vad som accepteras i åsiktskorridoren. Återkopplingen på förslaget var ett moraliskt fördömande, trots att språktest finns i alla liberala demokratier och att det uppenbarligen fanns ett relativt stort stöd bland befolkningen för förslaget. Vad som i andra länder är en okontroversiell politisk fråga var i den svenska kontexten oacceptabelt. Sedan finns det givetvis inget, vilket Söderqvist påpekade, som hindrar en politiker eller ett parti att fortsätta driva frågan, oavsett vilken moralisk upprördhet som de möter i offentligheten. Men få orkar med att ständigt få sin moral ifrågasatt. Eller som min kollega Anders Hellström brukar påpeka: alla vill vara på de godas sida (Vi är de goda 2010). De norska forskarna Jan-Paul Brekke och Tordis Borchgrevik (2007) har också i skriften Talking about integration beskrivit det svenska debattklimatet om migrations- och integrationsfrågor som mjuk på utsidan och hänsynslös på insidan: While protecting conduct of minorities from criticism, the majorities/colleagues are attacked in a vile language.  Att utmana åsiktskorridoren kostar.

Åsiktskorridoren är därför inte betydelselös för inriktningen av migrationspolitiken. En smal åsiktskorridor kan nog bidra till att bibehålla en mer ”generös” migrationspolitik då alternativa röster och åsikter inte ses som legitima. En sidoeffekt är dock att stora delar av befolkningen inte känner sig representerade av eliten och att det växer fram alternativa offentligheter (t.ex. Avpixlat) och populistiska partier (t.ex. Sverigedemokraterna) som representerar de åsikter som faller utanför åsiktskorridoren. Att de 45 procent av befolkningen som vill minska flyktinginvandringen (Sandberg och Demker 2013) inte finner någon förståelse, vare sig bland de etablerade partierna eller i offentligheten får naturligtvis konsekvenser. Den mest intressanta frågan är dock obesvarad: Varför är åsiktskorridoren inom migrationspolitiken (och andra politikområden) så smal, just nu, i Sverige.

Problemet med flyktingmottagningen beror inte på en ojämn fördelning mellan kommunerna

Åter igen påstås det slentrianmässigt i debatten att kommunerna i Sverige inte tar sitt ansvar för flyktingmottagningen. Och åter igen påstås det att problemen i flyktingmottagningen beror på att den inte är jämnt fördelad mellan landets kommuner. DN:s ledare skrev senast idag att det ”som bekant finns … en rad kommuner som visat mycket litet intresse för att hjälpa till med etableringen av nyanlända invandrare.” Under 2013 var det tre kommuner som inte tog emot någon och de hade en samlad befolkning på knappt 35 000 personer.

I Sverige hade vi under 2013 en mottagning av personer som fått asyl på 3,5 per 1000 invånare. Inom EU är snittet på knappt 0,3. I Sverige är det sju kommuner som, i förhållande till invånarantal, tar emot färre än EU-snittet. Dessa sju kommuner har en befolkning på 145 000 personer. Skulle t.ex. dessa sju kommuner ta emot lika många som snittet i Sverige (3,5 per 1000 invånare) skulle det innebära att det skapas plats för ytterligare 485 kommunplatser. Detta antal skulle räcka för att t.ex. avlasta Södertäljes mottagning från 1096 personer till 611 personer under år 2013 så att Södertälje skulle ta emot 6,7 personer per 1000 invånare istället för 12 personer per 1000 invånare.

För att ta ett mer drastiskt exempel. Om alla kommuner som tar emot mindre än en person per 1000 invånare skulle öka sitt mottagande till genomsnittet i Sverige skulle det skapas utrymme för ytterligare 3382 kommunplatser. Det representerar 10 procent av det totala flyktingmottagandet under 2013 som var 33797. Dessa 3382 platser skulle bara kunna avlasta de 22 kommuner som tar emot flest så att också de hamnade på genomsnittet.

Det finns också en felaktig föreställning av storstadsregionerna är extra belastade, men av de 22 kommuner som tar emot flest i förhållande till sin folkmängd är det bara Södertälje som ligger i en av de tre storstadsregionerna. Stockholms län och Skånes län hade under 2013 en mottagning (2,4 respektive 2,5 per 1000 invånare) som låg en bit under snittet i landet. I Västra Götaland var den något högre än genomsnittet (3,8). De som tar emot flest är Kronoberg (7,3), Gävleborg (6,7) och Södermanland (6,4).

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att det är en mycket förenklad bild att påstå att problemen i mottagningen beror på att vissa kommuner inte tar sitt ansvar. Lösningen måste hittas på annat håll.

Boken om arbetskraftsinvandring har kommit

Igår var det lansering på FORES för den nya boken om arbetskraftsinvandring, Världens öppnaste land, skriven av mig, Pieter Bevelander, Karin Magnusson och Sayaka Osanami Törngren. Mitt kapitel undersöker hur den nya lagen om arbetskraftsinvandring påverkat arbetskraftsinvandringen till Sverige. Boken går att ladda hem på FORES hemsida.

Analysen visar bland annat att:

•Få arbetskraftsinvandrare stannar i Sverige.

•De som stannar arbetar ofta inom yrken där det finns ett överskott på arbetskraft.

•Många har ingen eller låg lön.

•Det har inte skett någon ökning av arbetskraftsinvandring till bristyrken.

Nytt bokkapitel om Sveriges migrations- och integrationspolitik

I dagarna kommer boken European Immigration: A Sourcebook (second edition) ut. Antologin innehåller analyser av 28 länders migrations- och integrationspolitik. Jag har skrivit kapitlet om Sverige där jag sammanfattar Sveriges migrations- och integrationspolitik och landets erfarenheter av invandring. I sammanfattningen konstaterar jag bland annat:

Sweden is still, in many ways, an exceptional case in terms of migration and integration policy. It is, compared to other countries, relatively easy to immigrate to Sweden as a humanitarian, family or labour migrant. Once in the country, the immigrant basically has access to the same rights as a Swedish citizen. This migration regime has strong political support, despite a common understanding that integration itself has failed.

Nytt working paper: Labour migration in a Time of Crisis: Results of the New Demand-Driven Labour Migration System in Sweden

Pappret analyserar arbetskraftsinvandringen till Sverige efter 2008 års reform och baseras på Migrationsverkets statistik över arbetstillstånd, intervjuer med experter och litteraturstudier.


Abstract

In the midst of the ongoing financial crisis in 2008, the Swedish government decided to liberalize the labour migration policy from third countries. After several decades of having a restrictive system, the country now has one of the most open labour migration systems in the world. In this paper I review the outcome of the policy and offer some tentative explanations about why we have seen this specific outcome in the Swedish case. The result is an increase of labour migration, but it is to a large part due to immigration to sectors with a surplus of workers. The labour migrants can roughly be divided into three major categories: those moving to skilled jobs, low skilled jobs and seasonal workers in the berry picking industry. The demand driven system has produced a specific labour migration pattern which is better explained by employer’s access to transnational networks than actual demand for labour. Many sectors with a large surplus of native workers have experienced major inflows while employers in other sectors with labour shortages don´t recruit from third countries. The policy outcome also highlights the need to analyse and explain different categories of labour migration separately as they are a result of different driving forces.

Kan hämtas här.