Fremskrittspartiet skapar splittring i den borgliga bloggvärlden

Ledaren för norska Fremskrittspartiet, Siv Jensen, bjöd nyligen ett stort antal gäster, inklusive en rad borgliga/liberala politiker och debattörer, på middag på restaurang Gondolen. Detta har lett till en intressant splittring inom det borgliga lägret om hur man bör förhålla sig till ett parti som vill ha mindre invandring och som samtidigt säger sig förespråka liberala värderingar.

Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen: Hur kan liberaler flirta med Siv?

På tjusiga restaurang Gondolen talade hon för en grupp specialinbjudna svenska högerliberaler i vad som beskrivits som god, närmast uppsluppen stämning.

Det liberala gullandet med Siv Jensen leder till att normalisera samarbete med den sortens partier, även Sverigedemokraterna. Vad händer om SD skaffar sig en charmig blond kvinnlig partiledare som vill sänka skatten? Blir invandringsmotståndet mest en detalj då, för det finns ju inga "renläriga partier"?

Johan Norberg var på middagen men är också starkt kritisk till många av de andra deltagarnas reaktioner efteråt.

Invandringsfrågan är inte vilken fråga som helst, som man kan kompromissa om hur som helst. Det är en central mätare på var man står i synen på öppenhet, mångfald och gränsöverskridanden. Den charmiga och retoriskt skickliga Jensen försökte under mötet få det till att hon egentligen är för fri invandring, men att det inte fungerar med dagens bidragssystem.

Sorry, men jag går inte på den. I så fall kunde ju Frp ha kombinerat en kamp för friare invandring med en annan integrations- och bidragspolitik, eller i alla fall behålla dagens system. Nu kräver de i stället att invandringen ”begrenses kraftig” enligt partiprogrammet, de vill praktiskt taget stänga Norges gränser och skicka asylsökare till läger i Afrika.

Några av dem som skrivit "okritiskt" om middagen har senare försvarat sig.

Johnny Munkhammar:

Fremskrittspartiet är för fri invandring som princip och vill öppna för mer arbetskraftsinvandring. De vill dock ha en restriktiv asylinvandring. Jag delar inte den sistnämnda ståndpunkten, och det är en viktig fråga. Men skillnaden mellan Frp:s ståndpunkt i den sakfrågan och SD:s hela ideologi är avgörande.

För mig är öppenhet för invandring och en generös flyktingpolitik viktiga frågor, så det är en central kritik jag har av Frp. Men att bara träffa utländska politiker vars ståndpunkter man helt delar begränsar onekligen urvalet något.

Fredrik Segerfeldt:

Även om FrP på många sätt står Höyre nära i sak är partiets slogan "För folk flest" så långt från den klassiska högerns klubblazrar man bara kan komma. Den enskilda människan står i centrum, också den som inte har någon högre utbildning eller ärvda pengar. Partiet slår mot eliten. Förutom dragen av klassisk liberalism är det som tilltalar mig hos FrP denna estetik.

Till det kommer det politiska modet. Partiet är exempelvis kritiskt till bistånd, FN och klimatalarmism. I en tid när det mesta i politiken slätas ut till någon mittensmet är sådant klarspråk uppfriskande.

Segerfeldt vill dessutom lyfta frågan om invandringen och välfärdsstaten.

Välfärdsstaten går inte att kombinera med öppna gränser för människor. Det finns alltså ett faktiskt och intellektuellt dilemma få mainstreampolitiker vill kännas vid, eftersom båda de två huvudsakliga svar som finns är politiskt svåra: antingen stänga gränsen eller montera ned välfärdsstaten.

Bör vi se på invandringspolitiken som den fråga som avgör om ett parti är anständigt eller inte? Det menar Johan, och flera andra jag pratat med, men utan att egentligen motivera varför.

Är det värre att göra det svårare för människor att ta sig in i ett land, än att beskatta människor som bor där till mer än 50 procent? Jag är inte så säker på det.

Även Dick Erixon tar upp frågan om invandring och välfärdsstaten i inlägget Invandrarfrågan - vem är populist egentligen?

Man kan fråga sig om inte de som förespråkar ökad flyktinginvandring är de verkliga populisterna, eftersom de vill vara alla till lags: både låta välfärdsstaten vara stor och öka invandring som ger alla rättigheter medan skyldigheterna som ingår i samhällskontraktet kan undvikas. Det är ologiskt och inte uthålligt för ett samhälle. Och den underblåser motsättningar som vi redan ser: allt fler medborgare får sina bilar utbrända. Om dessa motsättningar ökar, har ingen vunnit någonting.

Här måste man alltså välja: 1) öppenhet och rörlighet kräver minskad stat och större inviduellt ansvar 2) en icke-reducerad välfärdsstat kräver höga murar och att invandring begränsas till arbetskraftsinvandring.

Jag menar att det här handlar om att vara pragmatisk, därför gäller alternativ 2 till dess alternativ 1 har uppnåtts.

Johan Norberg vill som debattör inte ta ställning till 1) och 2) utan utgår från en önskeläge som inte finns.