Ruud Koopmans har skrivit en mycket intressant artikel i det senaste numret av Journal of Ethnic and Migration Studies (Vol.36, No 1, januari 2010), Trade-Offs between Equality and Difference: Immigration Integration, Multiculturalism and the Welfare State in Cross-National Perspective.
Koopmans undersöker hur olika länders integrationspolitik och typ av välfärdsstat påverkar invandrares socioekonomiska integration. Resultatet visar att en integrationspolitik som ger invandrare tillgång till lika rättigheter och svaga incitament att lära sig värdlandets språk leder till sämre arbetsmarknadsintegration, en hög grad av etnisk segregation och överrepresentation av brottslighet bland invandrare. Sverige, Belgien och Nederländerna, som traditionellt sett har kombinerat en politik för lika rättigheter (mångkulturell politik) med en omfattande välfärdsstat, uppvisar sämre integration. Länder med mer restriktiv assimilationspolitik (Tyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike) eller en mindre omfattande välfärdsstat (Storbritannien) har lyckats bättre med integrationen.
Koopmans hypotes, att tidig och enkel tillgång till lika rättigheter, till exempel samma rätt till välfärd, i kombination med en politik för att hantera kulturella skillnader har lett till oavsiktliga negativa effekter för invandrares ekonomiska integration, stöds av de undersökningar, data och statistik som finns tillgänglig och som refereras till i studien. Författaren kallar detta för dillemmat med en progressiv politik – att en mer inkluderande (integrations)politik leder till sämre utfall.
Resultatet indikerar enligt Koopmans att det finns en reell trade-off mellan målet om ”jämlikhet och lika rättigheter” och målet om socioekonomisk integration. Vi kan alltså inte, menar författaren vidare, förutsätta att det som normativt är att föredra med hänsyn till lika rättigheter också är effektivt när det gäller att leverera resultat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Nu kan man ju inte läsa rapporten utan att betala $30, men ett svagt incitament att försörja sig gäller väl inte bara invandrare? Problemet är då inte lika rättigheter för invandrare och infödda utan att reglerna bör ge alla större motiv att försörja sig.
Sedan är det ju så att de länder som sägs ha lyckats bättre med integrationen har engelska, tyska eller franska som huvudspråk. Det är betydligt lättare att skaffa sig kunskaper i de språken innan man invandrar än t.ex. svenska. Många invandrare har kanske t.o.m. landets språk som modersmål.
Lars Persson
Författaren resonerar om de invändningar du reser i din kommentar, om varför incitament kan vara mer betydelsefulla för de som invandrar jämfört med andra.
Sedan är incitamenten inte bara ekonomiska. De länder som enligt Koopmans klarar sig bättre tvingar den som invandrar att integrera sig innan de får stanna permanent i landet och få tillgång till lika rättigheter.
En tredje förklaring är de mångkulturella rättigheter som länder som Sverige ger de som invandrar. Koopmans hävdar t.ex. att rätt till modersmålsundervisning och religiösa friskolor skadar integrationen.
Koopmans hävdar t.ex. att rätt till modersmålsundervisning och religiösa friskolor skadar integrationen.
Tvivlar på att modersmålsundervisning i hebreiska eller att judiska friskolor i sig skulle utgöra något hinder mot integration, men det är väl bara att överlåta till experterna att göra sådana bedömningar.
Skicka en kommentar