Sverige behöver en introduktionslag II

Björn Erikssons debattartikel i Svenska Dagbladet aktualiserar åter frågan om en integrationslag.

Eriksson påpekar inledningsvis två viktiga, men eftersatta, åtgärder som måste till om integrationen i Sverige någonsin ska komma ur dagens sumpmark:

För det första måste förutsättningarna för flyktingmottagandet klargöras och för det andra måste staten ta ansvar för att pengarna gör nytta. Integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) duckar i sitt svar och hänvisar till den kommande utredningen om introduktion för nyanlända invandrare.

Integrationen bör vara ett förhållande mellan individen och staten

Idag ger staten knappt sex miljarder till kommunerna för att de ska introducera nyanlända flyktingar (som fått stanna efter att ha varit asylsökande eller familj till asylsökande). Hur introduktionen ska se ut är sedan upp till kommunen. För den enskilda flyktingen handlar introduktionen om att navigera mellan olika kommuntjänstemän. Denna organisation är otydlig. Ingen vet vad målen är med integrationen, vad kommunen och de statliga myndigheterna ska göra och vad som ska krävas av den som invandrar. Och som Björn Eriksson skriver så har staten ingen koll på vad kommunerna verkligen gör.

Det behövs tydligare förutsättningar som bara kan uppfyllas genom att göra integrationen till ett förhållande mellan staten och individen. Staten bör göra klart för den som invandrar vilka rättigheter och skyldigheter den invandrade har genom att införa en integrationslag. För att ta några möjliga exempel:
* Det krävs självförsörjning för att få permanent uppehållstillstånd.
* Du ska kunna svenska och ha genomgått en kurs i medborgarkunskap för att bli svensk medborgare.
* Du ska vara självförsörjande och har ordnat boende för att få gifta dig med en icke-EU medborgare. (gäller alla, inte bara flyktingar)

Om vi hade haft bestämmelser som de tre ovan så hade den som invandrar vetat vad som krävs. "Om jag gör det här så kan jag stanna och bygga upp en framtid här i landet." Kommunernas roll blir att säkerställa att det finns resurser och hjälp till de nyanlända invandrarna så att de kan uppfylla de krav som staten ställer på individen. På så sätt ger man ansvaret för integrationsprocessen till den som invandrar och inte till en handläggare i kommunen. Det är ett sett att ge egenmakt till individen.