International Organisation for Migration har tillsammans med Eurasylum gett ut boken Assessing the Costs and Impacts of Migration Policy: An International Comparison (Geneva 2008). Boken ställer den viktiga frågan om hur migrationens kostnader och effekter utvärderas. Redaktörerna för boken uppmanar alla länder och internationella organisationer att kontinuerligt utvärdera migrationens effekter, men också politikens mål och strategier. Läs mer om boken i en artikel på Migration Policy Institute.
Majoriteten av de industrialiserade länderna upplever allt större migration och lägger ner allt mer resurser för att hantera migrationsströmmar och uppmuntra integration. Kostnaderna för migrationen beror till största delen på ländernas migrationssystem: hur arbetskraftsinvandringen ser ut, volymen av asylsökande och karaktären på den illegala migrationen. En migrationsregim kan ha olika fokus, t.ex. att locka okvalificerad eller högt utbildad arbetskraft eller fokusera mer på familjeinvandring eller asylinvandring. Alla dessa faktorer påverkar givetvis kostnaderna för migrationen i olika länder. Därutöver kan det tillkomma kostnader för integrationsinsatser inom hälso- och sjukvård, utbildning och välfärdsinsatser som är tillgängliga för alla.
Solon Ardittis och Frank Laczko pekar i boken ut tre nyckeldimensioner för att utvärdera effekterna av migrations och asylpolitiken:
1. Hur påverkar politiken individuella invandrare och de inrikes födda?
2. Hur påverkas statsbudgeten?
3. Är politiken kostnadseffektiv med hänsyn tagen till det enskilda landets migrationspolitik?
Punkt ett syftar till att undersöka hur invandringen påverkar olika grupper av individer. Det är till exempel vanligt att utvärderingar pekar på att vissa lågutbildade grupper kan drabbas negativt av invandring medan högt kvalificerade tjänstemän tjänar på det. I Sverige har det vad jag vet inte gjorts några sådana studier. Däremot har det gjorts undersökningar av typ två, bland annat av Jan Ekberg på Växjö Universitet. De visar att den samlade effekten på statsbudgeten av migrationen är negativ. Invandringen kostar årligen tiotals miljarder kronor, både direkta utgifter för migrations- och integrationspolitik i statsbudgeten och stora transföreringar till den utrikes födda befolkningen via välfärdssystemet. Men dessa kostnader kan vara försvarbara, eftersom Sverige politiskt har valt att ha en kostsam och generös flyktingpolitik som migrationspolitikens grundpelare. Då är frågan, enligt punkt tre, om politiken bedrivs kostnadseffektivt. Stora invandringsländer som Australien, USA och Kanada förutsätter att landet ska tjäna ekonomiskt på migrationspolitiken, men i Sveriges fall är det knappast realistiskt med tanke på dagens politik. För Sverige hade det istället varit bra, eftersom alla partier vill ha en fortsatt stor flyktinginvandring, med en bred studie som visar hur landet kan jobba mer kostnadseffektivt och därmed förlora mindre på migrationen.
Så här skriver Solon Ardittis och Frank Laczko om kostnader för integrationsinsatser i olika länder:
Kostnaderna för integrationsinsatser varierar, vilket till stor del kan förklaras av ländernas olika migrationspolitik. Kanada använder till exempel ett poängsystem för att välja invandrare som har förutsättningar att integrera sig. En kontrast, historiskt, är Sverige och Danmark som har haft en mycket större invandring av asylsökande och familjeinvandrare och har inte tagit hänsyn till integrationspotential. Intressant nog har kostnaderna för integrationsinsatser i Danmark mer än halverats efter de fått en förändrad sammansättning av invandringen genom en mer restriktiv politik för asyl- och familjeinvandring (min översättning).
Uppföljning av den nya lagen för arbetskraftsinvandring hade varit välkommen
Särskilt viktigt för Sveriges del är att följa upp effekterna på den nya lagstiftning för arbetskraftsinvandring som snart införs. Den bör följas upp enligt de tre punkterna ovan för att se om den nya lagen riskerar att drabba någon grupp i samhället, vilka effekter den har på statsbudgeten och om den hanteras effektivt av inblandade aktörer som exempelvis Migrationsverket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Om varför vissa "svenska" läkare är så inkompetenta.
DN
"Olämpliga läkare tillåts bli specialister i allmänmedicin"
Det händer att specialister i allmänmedicin får sin legitimation trots att de inte har fullgod utbildning.
- Det här problemet har pågått ganska länge och nu kräver vi att kryphålen täpps igen, säger allmänläkaren Helena Schild Tossman, administrativ chef för Cefam, Centrum för allmänmedicin i Stockholms län.
"Fusket" beror i första hand på att verksamhetschefer på vårdcentraler vill ha färdiga specialister fortare än vad som nu sker.
Och med det nya vårdvalssyste- met är risken att problemet blir större eftersom konkurrensen om patienterna hårdnar.
I Stockholms läns landsting finns i dag omkring 410 anställda allmänmedicinare, men de borde vara 540. Det fattas med andra ord ett hundratal, enligt Helena Schild Tossman.
- Därför är det bråttom att få fram ny läkare i allmänmedicin. Både svenska läkare och läkare med utländsk utbildning vill ibland bli färdiga snabbare än de fem år som utbildningen kräver.
Dels för att de vill ha högre lön, säger hon.
- Och dels för att både utländska och en del svenska läkare tycker att utbildningen är för lång. Utländska läkare har oftast redan utbildning och tycker att den räcker, trots att den inte motsvarar de svenska kraven.
Två läkare inom Stockholms läns landsting blir ett genomsnittligt år specialister trots att de är klart olämpliga, berättar Helena Schild Tossman.
- Det kan handla om personlighetsstörningar, språksvårigheter, förfalskade intyg.
Andra problem kan vara att religiös övertygelse hindrar vissa läkare att arbeta som allmänmedicinare i Sverige. Och att utländska manliga läkare inte kan ta order av kvinnliga verksamhetschefer eller handledare.
Kulturkonflikterna är uppenbara, menar hon.
- För att inte nämna språksvårigheter. Jag var på en handledarkonferens nyligen och pratade med en läkare som hade gjort sin ST-tjänst (specialisttjänst) på en vårdcentral i Stockholm. Jag förstod inte ett ord av vad han sa. Och han förstod inte vad jag sa heller.
- Hur kan en verksamhetschef godkänna en person som inte kan göra sig förstådd? Det är obegripligt.
Det är verksamhetschefen och handledare på respektive mottagning som ansvarar för att läkaren de godkänner har de kunskaper som krävs för ett specialistbevis. Men Helena Schild Tossman och Annika Eklund-Grönberg, ordförande för Svensk förening för allmänmedicin, Sfam, tycker inte att det räcker.
- Vi vill att studierektorerna ska vara med när intygen skrivs eftersom vi vet att verksamhetschefer släpper igenom specialistläkare snabbare än vad lagen föreskriver. Dessutom är de jäviga, vilket vi har påtalat för Socialstyrelsen, säger Annika Eklund-Grönberg.
Thomas Tegenfeldt, enhetschef på Socialstyrelsen för behörighet och patientsäkerhet, är väl medveten om problemen.
- Det är en angelägen patientsäkerhetsfråga och vi förstår svårigheterna. Men det är verksamhetscheferna som är de juridiska personerna och har ansvaret för att intyga att de handledda underläkarna är kompetenta nog att söka specialistbevis.
Att låta studierektorerna få ett juridiskt ansvar är inte möjligt, säger han.
- Studierektorsfunktionen är inte reglerad i lag, och studierektorerna kan därför inte ha ansvaret.
- Men det är inget som hindrar att de samarbetar med verksamhetscheferna. Studierektorerna är ju en väldigt bra kunskapskälla.
Ytterst är det vårdgivaren, landstinget, som ansvarar för att verksamhetscheferna kan sitt jobb, säger Thomas Tegenfeldt.
Awiwa Keller
Skicka en kommentar