Kommentar till MIPEX: Rättigheter garanterar inte goda resultat

Sverige har enligt Migration Policy Integration Index (MIPEX) världens bästa integrationspolitik. Av de 31 länder som betygsätts är Sverige högst rankat, före länders om Kanada, USA och Norge vilka brukar framhållas som föredöme i integrationsdebatten. MIPEX mäter i vilken mån invandrare (tredjelandsmedborgare) har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det som betygsätts är formella lagar och regler, men också om nyanlända har tillgång till språkutbildning, samhällsinformation och en utbildningspolitik som tar hänsyn till de särskilda behov elever med utländsk bakgrund kan ha. Trots förstaplaceringen upprepas påståendet om att integrationspolitiken har misslyckats som ett mantra i den politiska debatten. Vi vet också utifrån internationella jämförelser att arbetsmarknadsintegrationen inte är bättre i Sverige än i andra jämförbara länder. Vad kan vi dra för slutsatser av detta?

1. Målet för svensk integrationspolitik har uppfyllts. Riksdagen antog 1997 propositionen Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik (Prop. 1997/98:16). Sedan dess är integrationspolitikens mål lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla, oavsett etnisk eller kulturell bakgrund. Dvs. exakt samma mål utifrån vilket integrationsindexet betygsätter länderna. Undersökningen visar att integrationspolitiken har levererat det som riksdagen begärde. Att Sverige bedöms ha den bästa integrationspolitiken är alltså inte en slump. Sverige har medvetet valt att ha en integrationspolitik som skiljer sig från andra länder. Vi har tagit bort i stort sett alla strukturella hinder för utländska medborgare att hävda sig på samma villkor som den övriga befolkningen. Ett talande exempel är att Sverige är det enda land som får högsta betyg (100%) när det gäller tredjelandsmedborgares rättigheter på arbetsmarknadsområdet. Det är därför inte konstigt att regeringens utredare Masoud Kamali och Paul Lappalainen, trots stora resurser, misslyckades med att ge några konkreta exempel på strukturell diskriminering.

2. Bäst integrationspolitik behöver inte betyda bäst resultat. MIPEX mäter integrationspolitiken utifrån en normativ utgångspunkt där lika rättigheter är den huvudsakliga måttstocken. Hur pass effektiv politiken är betyder ingenting i sammanhanget. Att andra länder får ett lägre betyg än Sverige beror på att de i större utsträckning betonar invandrares plikter och i lägre grad deras rättigheter. För att ge några exempel: Nyanlända invandrare får i de flesta länder temporära uppehållstillstånd som inte ger samma rätt till välfärdssystem eller utbildning och en begränsad tillgång till arbetsmarknaden. För att få permanent uppehållstillstånd och/eller medborgarskap krävs språkkunskaper, kunskap om samhället och att vara självförsörjande. För att beviljas anhöriginvandring krävs oftast goda inkomster. Sådan integrationspolitik motiveras med att den ska förbättra integrationen och innebär lägre betyg i integrationsindexet. I vilken mån en betoning på rättigheter eller plikter leder till bättre integration finns det idag alldeles för lite kunskap om.

3. Migrationspolitiken är minst lika viktig som integrationspolitiken. Hur bra integrationspolitik ett land än har så avgörs förutsättningarna för arbetsmarknadsintegration också av ländernas migrationspolitik. För det första påverkar invandringens sammansättning förutsättningarna för arbetsmarknadsintegration eftersom vissa kategorier invandrare har jobb och/eller försörjning säkrad när de anländer. Till dessa hör arbetskraftsinvandrare inklusive medföljande anhöriga och de som invandrar tack vare den fria rörligheten inom EU. För det andra har det visat sig att de som invandrar av humanitära skäl eller som anhörig har lägre förvärvsfrekvens även om hänsyn tas till individernas humankapital (OECD, 2008, A profile of immigrant populations in the 21st century: Data from OECD countries). Särskilt personer som invandrar av humanitära skäl har generellt betydligt svårare att etablera sig på arbetsmarknaden än andra kategorier invandrare (se till exempel OECD, 2007, Jobs for Immigrants (Vol. 1): Labour Market Integration in Australia, Denmark, Germany and Sweden). Sverige har länge haft en omfattande humanitär invandring och anhöriginvandring. Detta innebär en stor integrationsutmaning eftersom fler av de som invandrar till Sverige än till andra länderna har låg utbildning och är utan jobb och försörjning när de kommer till landet.

MIPEX visar att Sverige har uppnått det integrationspolitiska mål om lika rättigheter och möjligheter som riksdagen beslutade 1997. Det är utifrån studien svårt att hävda att det är brist på rättigheter, möjligheter eller resurser som gör att integrationen i Sverige av många upplevs som ett misslyckande eller att det är stora skillnader mellan inrikes och utrikes födda på arbetsmarknaden. Ett alternativ till den svenska integrationspolitiken är att, som i andra länder, starkare betona invandrares plikter. Än så länge vet vi dock inte mycket om effekterna av en sådan politik. Det är i migrationspolitiken snarare än i integrationspolitiken som den största potentialen att förbättra arbetsmarknadsintegrationen finns. Det verkar dock inte finnas något stöd i riksdagen för en migrationspolitik som, likt den kanadensiska, primärt utgår från ekonomiska hänsyn. Sverige kommer därför antagligen även i fortsättningen att ha världens bästa integrationspolitik samtidigt som den faktiska integrationen uppvisar blygsamma resultat.