Författaren Lena Andersson är en av mina idoler. Hon skriver idag en lysande text på Newsmill om undfallenheten för islamisterna. Det är för mycket klokskap för att citera allt det jag vill men här är slutklämmen:
...det verkliga problemet är ... de religiösas och just nu särskilt muslimers lättkränkthet beträffande islam. Då kränkthet är helt känslomässig går den inte att bemöta med förnuftet. Allt som återstår är att böja sig. Men yttrandefriheten ska inte böja sig. Och det enda som hjälper mot stark frustrationsbenägenhet är att utsätta sina heliga dogmer på nytt och på nytt för satir och blasfemi. Till slut flyttas den kränktes känslomässiga gränser, både individuellt och kollektivt, såsom någorlunda har skett med de kristna. Vad saken gäller är alltså satir och kritik mot idésystem, inte individer även om det är individer som känner sig förolämpade.
Märkligt nog tycks åtskilliga svenska intellektuella vara likgiltiga inför den självcensur som blir följden av hoten och våldet. Ofta underblåser de lättkränktheten genom att visa förståelse för den i stället för att ifrågasätta dess irrationella grundvalar.
Den religiösa terror som under de senaste åren har utövats mot ett litet antal konstnärliga och journalistiska verk påverkar tusentals utövare som i det tysta avstår från att utforska det de hade tänkt utforska. Den rädslan är förödande.
