Nyamko Sabuni och Anders Borg skriver idag på DN-debatt under rubriken "vi satsar två miljarder på snabbare integration". Tanken är, enligt Sabuni och Borg, att individen ska ta ett större eget ansvar, bland annat genom starkare drivkrafter för snabb arbetsmarknadsetablering. Problemet är att de inte beskriver hur detta ska gå till. De presenterar inte någonting som ger individen ett större ansvar för sin integrationsprocess eller hur drivkrafterna att arbeta ska bli större. Men det är samtidigt glödjande att de identifierat rätt problem.
Jag håller med Sabuni och Borg om att eget ansvar och ökade drivkrafter att arbeta är två av de viktigaste åtgärderna för att förbättra integrationen. De exemplifierar också på ett bra sätt genom att visa på socialbidragets absurda konsekvenser. Om en person i familj får ett första arbete blir det bara en tusenlapp extra i hushållskassan vid en inkomst på 21 000 kronor. Då är det ju ett bättre ekonomiskt alternativ för många att jobba svart för några tior i timmen. Sådana marginaleffekter drabbar invandrade familjer särskilt hårt eftersom det första jobbet i ett land ofta har låg lön vilket kan göra vitt arbete till en förlustaffär. För att det ska löna sig att arbeta måste i stort sett båda parterna i ett hushåll få arbete samtidigt och det kan vara svårt som ny i landet och för vissa familjer inte ens önskvärt. Jag efterlyser nu praktiska åtgärder för att öka egna ansvaret och göra det lönsamt att arbeta - att gå från omhändertagande till ansvarstagande.
De konkreta insatser som presenteras är väl OK. Det handlar om att komplettera utländsk kompetens vilket alla tjänar på. Satsningen på uppföljning och utvärdering är också välkommen liksom nationella slutprov för sfi. En högre diskrimineringsersättning kan vara bra. Men det får inte bli som idag där Diskrimineringsombudsmannen mest tar sig an fall där individer kräver religiös särbehandling. Det kan inte vara myndighetens roll att understödja identitetspolitik och mångkulturell särlagstiftning.
Jag har många idéer om hur det egna ansvaret konkret kan lyftas fram och få större utrymme inom integrationspolitiken. Ministrarna får gärna höra av sig för tips.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
"För att det ska löna sig att arbeta måste i stort sett båda parterna i ett hushåll få arbete samtidigt och det kan vara svårt som ny i landet och för vissa familjer inte ens önskvärt." Jag skulle vilja byta ut ordet löna mot orden gå ihop sig ekonomiskt för hushållet och hålla med dig.
Och samtidigt fråga dig, som uppenbarligen är insatt i integrationsfrågan (har läst i vänsterspalten), hur man kan tycka att eget ansvar är lösningen, när eget ansvar är allt man som invandrare har att räkna med som det är?
Artikeln, som både du och jag har länkat till, är dessutom inte en ode till det egna ansvaret, utan en undanflykt till indragen ekonomisk hjälp till en utsatt grupp.
Sabuni och Borg skriver ingenstans om att de vill dra in den ekonomiska hjälpen för nyanlända invandrare, så jag håller inte med dig om din slutkläm.
95 procent av alla som invandrar till Sverige gör det av eget val. Då är det rimligt att staten ställer upp vissa kriterier för att personer ska få uppehållstillstånd och medborgarskap. Det gör alla andraländer, men vi gör det i mycket liten omfattning. I princip är det frivilligt att lära sig språk och arbeta. Ingenting i regelsystemet uppmuntrar individen att ta ett eget ansvar för att integrera sig. Tvärtom.
"Samhället", stat och kommun via skattemedel, lägger ner mycket stora resurser för att få integrationsprocesserna att fungera. Som invandrare får du tillgång till hela välfärdssamhället och dessutom särskilda utbildningsinsatser. Då är det rimligt att förvänta sig någonting tillbaka. Annars är det en ensidig anpassning. Integrationspolitiken handlar om en ömsesidig anpassning. Idag är det obalans. Nya invandrare får fullständiga rättigheter, men har få skyldigheter.
Mycket bra med detta initiativ från regeringen även om det givetvis krävs ytterligare insatser och en helt reformerad politik på detta område efter årtionden av politiskt ointresse och passiviserande bidragspolitik som inte tar tillvara och stimulerar den enskildes egen drivkraft och vilja att kunna påverka sin situation. Detta är ett generellt problem i det svenska samhället som dock drabbar invandrare särskilt hårt eftersom de redan från början har svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är inte fel att ställa krav, tvärtom är det oftast positivt att man klargör vad som förväntas av enskilda individer och detta oberoende av om man är invandrare eller "infödd" svensk. För att kunna ställa krav måste det dock även finnas möjligheter för den enskilde att påverka sin situation. Här är det därför viktigt med ytterligare åtgärder och då särskilt en aktiv politik för jobb och företagande.
Givetvis skall vi se våra invandrare som en resurs och tillgång.
Men vi måste också se när det inte fungerar, i det stora och i det lilla.
Nej till rasism, ja till realism!
Det här visar tydligt att den största integrationsfrågan, hur man får invandrare i arbete, egentligen inte är en integrationsfråga, utan en arbetsmarknadsfråga. Det är inte speciellt många som vill ta ett heltidsjobb för 1000 kronor i månaden, vilket allt för ofta är realiteten för bidragsberoende familjer, var de än kommer ifrån.
Kul att Borg och kompani snackar så mycket om arbetslinjen, men vad har hänt på två år? Inte mycket.
Det enda integrationspolitiska jag kan se i detta är att det måste ställas större krav på de som frivilligt kommer hit, att de redan från början ska kunna försörja sig själv.
I övrigt måste bidragssystemet bli mer flexibelt och det måste ställas tydliga motkrav för att få bidragen. Ingen ska passivt kunna ta emot socialbidrag. Inkomster upp till existensminimum bör vara skattefria och socialbidrag bör gradvist sänkas när man går från bidrag till jobb, så att tröskeln sänks etc. Men det är inte en integrationsfråga.
fabrikören.
De är en integrationsfråga på så sätt att bidragssystemen slår extra hårt mot invandrare (särskilt flyktinginvandrare) eftersom de ska etablera sig på arbetsmarknaden och får socialbidrag eller socialbidragsliknande stödformer från kommunen som försörning när det fått uppehållstillstånd.
Vi andra, som inte invandrat, har ofta sluppit socialbidrag som första inkomst.
Skicka en kommentar