Expressens ledarredaktion tar idag hjälp av en rapport jag skrivit (Utveckling av integrationspolitiken, 2008, Zufi) för att lyfta fram Kanada som föregångsland för integration. Texten Kanada vinner identifierar några framgångsfaktorer: Kanada är ett nybyggarland, Kanada är engelsk- eller franskspråkigt och en stor del av invandrarna är handplockade.
Vad kan vi lära av Kanada? Landet är mer komplicerat än en Benettonidyll, men där finns en attityd som Sverige saknar: Man ser sig inte som ett färdigt, perfekt land som immigranter måste knäfalla för. Man betraktar integration som en ständig "tvåvägsprocess": Invandrare ska anpassa sig till Kanada - och Kanada anpassas till invandrarna.
I rapporten "Utveckling av integrationspolitiken" (Zufi, 2008) ger Henrik Emilsson exempel på åtgärder i kanadensisk anda: fler människor från minoritetsgrupper i viktiga politiska och ekonomiska institutioner, en läroplan som avspeglar allas historia och erfarenheter, klädregler som är anpassade till religiös mångfald och mångfaldsträning för viktiga yrkesgrupper som polis och vård- och omsorgspersonal.
Det andra vi kan lära är att arbetskraftsinvandring ger goda effekter. Det går inte bara bra för "poänginvandrarna" i Kanada, det går bra även för flyktingar. Den förstnämnda gruppen fungerar säkert som "blockadbrytare" - de uppfattas inte som hjälpsökande objekt, utan som produktiva, självgående individer och ett naturligt inslag i arbetslivet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar