söndag 13 september 2009

Lena Sundström på safari i Danmark

Lena Sundström har skrivit en bok om världens lyckligaste folk. Hon bosätter sig i Danmark för att hitta en förklaring till varför landet och befolkningen valt en annan väg än Sverige i sin inställning till det mångkulturella samhället. Reaktionerna på boken är minst sagt delade.

Håkan Arvidsson (SvD) är förtjust: Lena Sundströms bok är ett nära nog fulländat reportage. Det är upplysande, kunnigt och välskrivet. Boken tecknar också mycket välinformerat Dansk Folkepartis väg till makt och inflytande. ... Jag tvekar inte att säga att detta är en av årets viktigaste böcker.

Dilsa Demirbag-Sten (Expressen) är inte lika imponerad av bokens analys. Jag tror att Sundström litar för mycket på att en pakt med införstådda svenska läsare uppnås redan i förordet. Då och då gnistrar det fram en skarp iakttagelse, men vad som har hänt i Danmark och varför landet är så rasistiskt som hon gör gällande får jag egentligen aldrig veta.

Thomas Nydahl (Kristianstadsbladet) är upprörd efter att ha läst boken: Om man kan göra journalistisk karriär med Lena Sundströms metoder så säger det dessvärre mer om Sverige och vår journalistik än det säger om henne som person. Uppenbarligen är hennes infantila och synnerligen vulgära och propagandistiskt färgade prosa efterlängtad.

Det värsta med en bok som denna är att den ställer sig i vägen för en seriös diskussion om de stora och avgörande problem vi delar med våra grannländer och med resten av Europa. Att den utkommer säger också en del om vilka betydande hinder det finns för en intellektuellt hederlig diskussion, som går bortom nationalistiska eller populistiska klichéer och vanföreställningar.


Tomas Polvall (Norrköping Tidningar) sågar också boken. Länge undrar jag varför Sundström lämnat Stockholm. Hennes förberedelser är obefintliga och hennes okunnighet monumental. Lena Sundströms vrångbild av Danmark är så sällsynt innehållslös att den knappast får någon genomslagskraft. Vi är trots allt rätt många som har betydligt djupare kunskaper om Danmark och vet att de flesta danskar är vansinnigt stolta och lyckliga över att bo i ett land som fungerar så väl.

Stefan Jonsson (Aftonbladet) anser att boken förenar krönikörens rappa tillslag med antropologens fundersamhet. Lägg därtill Sundströms journalistiska fotarbete – platsbesök på språkkurser och flyktingförläggningar, intervjuer med vanligt folk och ledare över hela den politiska skalan – och man har en vidunderlig kombination.

Jag fastnar för Jonssons påstående att utvecklingen i Danmark bidragit till att samhället spruckit upp i grupper behärskade av ömsesidig fruktan. Danskhetens försvarare har förverkligat den ghetto­isering de säger sig motarbeta. Det får mig att tänka på situationen i Sverige. Att Sverige för en annan, mer välkomnande, politik än danskarna har knappast lett till att konflikterna i samhället är mindre. Bilar och hus brinner i Malmö, Göteborg, Uppsala och i andra städer. Stenar kastas mot samhällets företrädare. Bussturer och spårvagnslinjer ställs in.

1 kommentar:

Mikael sa...

Frågan är vad Håkan Arvidsson lyckats se under sina 35 år i Danmark ? När inföll de åren ? Jag har också bott flera år på Nørrebro och har aldrig någonsin blivit otrevligt behandlad för att jag är svensk i någon Köpenhamnsk stadsdel. Det Nørrebro jag med sorg i hjärtat lämnade för en tid sedan är en klassisk meltingpot. Alla länder på jorden finns representerade och minst hälften av alla skyltar är på arabiska. Under mina år där har det en gång varit lite kravaller kring Blågårds plads. Hårt utnyttjade av främlingsfientliga språkrör men dessa reagarear lika starkt när äktdanska ungdomar protesterar mot att deras hus (ungdomshusen) läggs i ruiner för att ge plats åt en frikyrka.
Hela poängen med Nørrebro är just att folk bor där tillsammans. Det är alltså inte så att du måste åka ut i förorten för att besöka en familj från ett icke högstatus-land. Köpenhamn är integrerat på ett sätt som Stockholm aldrig kommer att bli och aldrig kommer vilja bli. Det är en stor, hemsk och tråkig skillnad.

Glöm Arvidssons påståenden att gemene dansk är rasistisk. Det är 12 % av danskarna som röstar på Pia Kjærsgaard. Sina flesta väljare har hon bland långtidssjukskrivna, pensionärer med usla ekonomiska förhållanden och andra utsatta grupper. Dansk folkeparti har tagit över traditionella socialdemokratiska frågor och gjort det lätt för sig genom att skylla på muhammedanerna, som glistrup sade. Tyvärr får socialdemokrater både där och här ta på sig en del av ansvaret eftersom de är mer intresserade av att hålla medelklassen välmående i sina bostadsrätter nuförtiden.

Om Arvidsson, förutom sin upptäckt av rasismen och den frånvarande progressiviteten i danskt kulturliv, inte lyckats se större skillnad mellan här och där än att alkohol får säljas på Netto undrar jag
vad han egentligen tittat på under de många åren.

Naturligtvis är rasimen i Danmark inget att förmisnska eller ta lätt på. Jag ska läsa Sundströms bok. Jag blir bara jävligt irriterad varje gång jag hör nära och kära och okära plattitydmässigt omtala "den danska rasismen" Den är särskilt ofta upptagen av folk som varit ungefär 3 dygn sammanlagt i staden. Varför inte göra nåt ännu intressantare, nämligen tala om den svenska rasismen ?