Vad är en acceptabel generalisering?

Petter Larsson har i Aftonbladet gjort ett kondensat av moderaternas DN-debattartikel om behovet av ny integrationspolitik:

De (invandrare, mitt förtydligande) lever på bidrag och jobbar svart. De erkänner inte barns, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, utan prioriterar familj, klan, grupp och kultur. De respekterar inte grundläggande regler i samhället. Men svenska politiker vågar inte ställa krav på dem, eftersom de då stämplas som främlingsfientliga.

Här finns en hel del sanning och samtidigt en del grova generaliseringar. Frågan är när en generalisering är sann, när den är relevant och när en generalisering blir främlingsfientlig. Att 13,4 procent av befolkningen år 2007 var utrikes födda och att de tog emot 62 procent av det ekonomiska biståndet (socialbidraget) samma år är en sanning. Är det då en icke acceptabel generalisering att påstå att invandringen betungar socialbidragsutgifterna? Att en ökad invandring från utomeuropeiska länder bidrar till större problem med hedersrelaterat våld är en sanning. Samtidigt är det en minoritet utrikes födda som beter sig illa mot kvinnor och barn. Vad är då sanning och vad är generalisering? Att kräva av de som invandrar att respektera grundläggande regler i samhället borde inte vara några problem för de hederliga personer som vill bygga upp sina nya liv i landet. Varför tycker Larsson att det är orimligt? Och vad kvinnomisshandlare, homohatare och svartjobbare har med den liberala statens tanke om åsiktsfrihet och livstilspluralism att göra vet nog bara Petter Larsson själv.

Givetvis ska varje enskild person bedömas på egna meriter. Det är ju precis därför det behövs en ny migrations- och integrationspolitik. Så att alla inte klumpas ihop som omhändertagande offer, utan får en möjlighet att påverka sin framtid genom positiva insatser för sig själv, sin familj och därmed landet som helhet.