Mauricio Rojas skriver idag om utvecklingen av integrationspolitiken i Europas länder. Det är en utveckling som Sverige ställt sig utanför. Medan alla de andra europeiska invandringsländerna har omvärderat sin integrationspolitik fortsätter Sverige i samma hjulspår trots att alla är överens om att vi inte lyckats. Rojas varnar med all rätt för att passiviteten får tråkiga konsekvenser:
I Sverige har vi ännu inte sett en motsvarande ansats till att omdefiniera vår så misslyckade integrationspolitik. Den tiden kommer, ty verkligheten kommer inte att låta oss att i all evighet fortsätta som vi hittills gjort. Frågan är hur länge vi ska behöva vänta på en sådan förändring. Att Sverigedemokraterna gör sitt intåg i riksdagen 2010 kommer att bli en del av det pris som denna fördröjning kommer att kosta oss. Men det kan kosta oss ännu mer om svårare tider sätter utanförskapets ackumulerade krafter i rörelse.
Vad är det då som kännetecknar den nya europeiska integrationsmodellen:
1. Betydelsen av det gemensamma i ett samhälle som präglas av växande mångfald. En fungerande mångfald kräver en stark kärna av delade värderingar, referenspunkter och lojaliteter. Rätten att vara olika förutsätter en skyldighet att vara lika i vissa fundamentala aspekter.
2. Integrationen definieras nu som en process där nykomlingen successivt vinner sin rätt att permanent stanna i landet och sitt fulla inträde i den nationella gemenskapen. Kraven på att inte begå brottsliga handlingar, att arbeta och försörja sig, att visa en vilja till integration genom att lära sig språket och om värdlandets historia är givna delar av denna stegvisa integration där man vinner sin rätt att stanna och bli medborgare.
Den första punkten ser jag som svår att få att fungera i en allt mer globaliserad värld. Att identifiera sig med det land där man bor kommer efter hand att bli allt mindre vanligt. Däremot ser jag punkt två som helt nödvändig. Om det inte finns en gemensam identitet måste det ivarjefall finnas ett stort eget ansvar för de som invandrar att sköta sig och inte ligga samhället till last. Individens negativa eller positiva prestationer bör få tydliga konsekvenser. Från ett omhändertagande till ett ansvarstagande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Intressant och bra artikel. Trist att borgarna fegade ur och satsade på Sabuni istället för mer hårdföre Rojas.
Dock tror jag inte alls att det är omöjligt att skapa "gemensamma värderingar" i en "globaliserad värld". Talet om "gemensamma värderingar" betyder förstås inte att alla ska dansa kring midsommarstången, utan att alla delar syn på såna saker som kvinnans frihet, syn på politiken, etc. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur det faktum att världen är globaliserad (vilket är ett rätt oklart uttryck hursomhelst) skulle förhindra uppkomsten av gemensamma värderingar.
Om du läser Rojas artikel så menar han att det inte räcker med gemensamma värderingar utan att man också ska känna sig "svensk". Han betonar utöver värderingar behovet av en gemensam identitet. Att värderingar som jämställdhet och mänskliga rättigheter inte räcker. Jag var lite oklar i min text om det.
Det tror jag att man kan dela värderingar - även på global nivå. Men globaliseringen - med enklare och snabbare resor, informationsspridning, telefoni, TV och annat som gör att man håller kontakt över nationsgränser - gör att migranter kan och kommer att behålla sin egen identitet.
OK, ja där har du en poäng, just det där att man håller kontakt med hemlandet. Det kan innebära ett problem. Det har det pratats om i USA där dom nya latinos inte integreras på samma sätt som invandrarna under 1900-talets början gjorde. Det är tänkvärt.
Hursomhelst tror jag att man måste akta sig för att det uppstår parallella kulturer. För det krävs en assimilationspolitik, istället för den nuvarande mångkulturspolitiken.
Det här låter jättebra! Men man hoppas ju också att invandrarna ska kunna behandlas rättvist (liksom alla infödda/etniska svenskar) i alla samhällssammanhang. Att de ska ha rätt till inträde på klubbar, ha en chans att ta sig in på arbetsmarknaden, bli bemötta som samhällsmedborgare helt enkelt. Det är synd att dessa aspekter (som ack är så viktiga) inte lyfts fram när man diskuterar hur öppet man gör ekonomiska beräkningar på invandring i länder som Kanada, Storbritannien, USA eller Australien. Visst, det är bra med såna beräkningar.....men man bör nog också räkna in att förhållandena för invadrare i dessa länder skiljer sig från Skandinvaien. De kan, till skillnad mot i Skandinvaien, snabbt ta sig in på arbetsmarknaden och av egen erfarenhet behandlas de likvärdigt i olika samhällssammanhang, medan i Skandinavien finns en tendens att ständigt särkilja på den invandrade befolkningen från den blonda/etnisk svenska. Rätta mig om jag har fel.
Skicka en kommentar