Bokanmälan: The Rise and Fall of the Miraculous Welfare Machine

Jag läste en bok som jag tyckte var tillräckligt intressant för att skriva en text. Först tänkte jag skicka den någonstans, men den är nog inte tillräckligt intressant för allmänheten. Den hamnade här istället.

Från folkhem till invandringsland – socialdemokrati, välfärdsstat och mångfald.


Det är en vanlig föreställning att politik följer upptrampade mönster som är svåra att förändra, så kallad spårbundenhet. Integrationsforskare talar gärna om nationella integrationsmodeller. Dessa modeller är tätt sammanlänkade med historiska skeenden av nationsbyggande, och de antas bestämma hur länder hanterar frågor om integration och medborgarskap. Den mest kända forskaren inom detta fält är Roger Brubaker, som 1992 beskrev den franska och tyska inställningen till invandrare som sprungen ur det franska och tyska nationsbyggandet, vilket gett Frankrike en republikansk och Tyskland en etnisk föreställning om vem som tillhör nationen. Dessa föreställningar påverkar i sin tur invandrarpolitikens utformning där Frankrike har inkluderat och Tyskland exkluderat invandrare.


Även om dessa historiska förklaringsmodeller har ifrågasatts, så menar jag att de kan bidra till insikter om varför länder hanterar frågor kring invandring och integration på olika sätt. Och nu har den amerikanska forskaren Carly Elizabeth Schall kommit med ett bidrag om Sverige. I boken The Rise and Fall of the Miraculous Welfare Machine: Immigration and Social Democracy in Twentieth-centrury Sweden, berättar Schall historien om välfärdsstatens uppgång och eventuella fall, och välfärdsstatens relation till invandring och en ökad heterogenitet bland befolkningen.


Schall börjar sin exposé med Folkhemmet, som hon klassar som ett nationalistiskt projekt. Det avgörande var att Socialdemokraterna inte nöjde sig med att representera arbetarklassen och inkludera dessa i folket, utan ambitionen var att bygga ett hem som inkluderade alla samhällsklasser, med staten som huvudrollsinnehavare och dirigent. Socialdemokraternas strategi var att inkludera arbetarklassen genom utökade sociala rättigheter, men också att exkludera vissa marginaliserade grupper (finskspråkiga, samer, tattare och romer) som varande utanför folket. Idag känner vi väl till folkhemmets baksidor, med rashygieniska institut och steriliseringar. Även om det finns en debatt om vad Socialdemokraterna menade med folk vid denna tidpunkt, är det få som ifrågasätter att nationalstatens etniska homogenitet ansågs vara en av de viktigaste förutsättningarna för en bred uppslutning bakom projektet. Genom folkhemmet byggde SAP upp en hegemonisk ställning som inte bara byggde på ekonomiska intressen, utan hegemonin var också social, politisk och kulturell.


Homogeniteten var också en avgörande ingrediens för att bygga upp och utveckla den socialdemokratiska välfärdsstat som följde på folkhemmet. Shall beskriver Sverige under 50- och 60-talet som ”en svensk välfärdsstat, en välfärdsstat för svenskar”. Socialdemokraterna använde nationalism för att bygga upp sin dominerande ställning, och använde sedan sin dominerande ställning för att göra socialdemokratiska värderingar till svensk kultur. Enligt Schall omformade Socialdemokraterna självbilden av Sverige som nation, och denna uppfattning spred sig lång utöver det socialdemokratiska partiet, ända in i borgerligheten. Socialdemokraternas ideal blev därmed också samhällets ideal i en bredare bemärkelse. Schall argumenterar här för att grunden för den nationella gemenskapen förflyttat sig från en etnisk förståelse av folket till de värderingar som välfärdsstaten byggde på. Hon lyfter särskilt fram tre grundläggande värderingar: jämlikhet, trygghet och valfrihet. Välfärdsstaten hade förvandlats från något som skulle byggas upp och försvaras, till ett självklart faktum.


Vid tidpunkten för den omfattande arbetskraftsinvandringen under 60-talet hade alltså den Socialdemokratiska samhällsmodellen skaffat sig en hegemonisk ställning som få ifrågasatte. Därmed skulle invandrarna inte assimileras till eller exkluderas från folket i enlighet med fransk eller tysk modell, utan inkluderas i välfärdsstaten. Någon gästarbetarpolitik skulle vi inte ha. Socialdemokraterna hade lyckats med att institutionalisera välfärdsstaten så genomgripande att den aldrig kom att ifrågasättas i och med invandringen.


När oljekrisen slog till under början av 70-talet stängdes dock gränserna, inte för att skydda folket utan, enligt Schall, för att skydda den svenska samhällsmodellen. På så sätt skulle löner och arbetsförhållande upprätthållas för alla, och sociala klyftor undvikas. Jämlikheten skulle garanteras, även med invandring. Gränsdragningen drogs alltså inte utifrån etnicitet eller mellan svenskar och invandrare, utan mellan de som var innanför gränsen och utanför gränsen.


Nästa period som Schall fokuserar på är början av 90-talet där en ekonomisk kris sammanföll med ökad asylinvandring. Den stora flyktinginvandringen i början av 90-talet skulle kunnat förändra välfärdsstaten i grunden, eller i varje fall inriktningen på migrationspolitiken. Den kartläggning av partiernas migrations- och integrationspolitik som författaren gör mellan mitten av 80-talet och mitten av 90-talet visar dock att mycket lite förändrades, vilket hon kallar häpnadsväckande. Utöver ett tillfälligt flyktingstopp så påverkades inte invandringspolitiken nämnvärt och det beslutades inte heller om några begränsning av invandrares rättigheter. Däremot började välfärdsstatens kapacitet att integrera invandrare ifrågasättas. Det var inte så att välfärdsstatens institutioner monterades ner, utan det handlade om att alternativa uppfattningar kom att tolereras och synas i den offentliga debatten. Den socialdemokratiska hegemonin började krackelera.


Författaren argumenterar väl för att den svenska integrationspolitiken vilar på socialdemokratiska värderingar, särskilt principen om jämlikhet. Och spåren av detta kan vi se än i dag. I inget annat land får den som invandrar i stort sett samma rättigheter som medborgare. Det är också en naturlig följd att lika rättigheter är, och sedan 60-talet varit, det övergripande målet för integrationspolitiken. Det enda allvarliga försöket att bryta med hegemonin inom integrationspolitiken var Moderaternas program Land för hoppfulla som presenterades 1997, men snart drogs tillbaka. Där fanns förslag om att invandrares rättigheter skulle begränsas, och vinnas över tid. Ungefär som den politik som idag är dominerande i Europa. Programmet bröt dock så pass mycket mot tidigare uppfattningar att den mötte ett stort motstånd inom den styrande eliten. Den svenska integrationsmodellen ligger således fast, och är minst lika institutionaliserad som tanken om välfärdsstaten.


När vi når 2006 har den socialdemokratiska hegemonin fallit, men inställningen till invandrare bibehållits. Schall målar upp 2000-talet som individualismens epok, där Socialdemokraternas vision om lika utfall har ersatts med individualism som central värdering för svensk kultur och politik. Få tror längre på välfärdsstatens integrativa mekanismer. Medan högern vill se mindre välfärdsstat har vänstern huvudsakligen fokuserat på individualistisk anti-rasism framför strukturella lösningar. Samtidigt har det blivit allt mer oklart till vad invandrare ska anpassa sig till, nu när de socialdemokratiska idealen har försvagats.


Vi får inget entydigt svar på om heterogeniteten hotar välfärdsstaten eller inte. Men Schall menar att invandringens uppfattade negativa ekonomiska och kulturella konsekvenser har bidragit till att bryta den socialdemokratiska hegemonin och ifrågasätta välfärdsstatens effektivitet. Samtidigt har välfärdsstaten som symbol inte tappat i attraktionskraft. Mycket av alliansens framgångar från 2006 och framåt förklaras med att de antagit välfärdsstaten som grund för politiken.


Boken hjälper oss inte heller att förstå varför Sverige valde att bli ett öppnare land än våra grannländer. Socialdemokraterna har historiskt prioriterat lika rättigheter framför öppenhet. Men i och med att socialdemokraternas hegemoni har brutits, och socialdemokraterna förflyttat sig högerut, har allt fler partier stött en öppenhet mot omvärlden. Alliansens starka stöd för invandring och flyktingar, även i tider av ekonomisk kris, fortsätter att vara exceptionell, enligt Schall. Perioden 2006-2010 innebar till exempel en mer öppen migrationspolitik, samtidigt som principerna om lika rättigheter och jämlikhet bibehållits, också för invandrare.


Beslut att begränsa invandringen har i stort sett bara skett under två perioder där socialdemokraterna har haft makten, först när arbetskraftsinvandringen begränsades i början av 70-talet och sedan den tillfälliga begränsningen av asylrätten 1989-1991. Boken berör inte dagens så kallade flyktingkris, men det är talande att det åter igen är socialdemokraterna som är huvudarkitekt bakom begränsningar av invandringen. Däremot har principen om att invandrare bör ha lika rättigheter och samma tillgång till välfärd aldrig på allvar ifrågasatts.


Läs mer om boken här.

Vi måste lära av våra misstag

Idag svarar Fredrik Voltaire, näringspolitisk expert, Almega, på min artikel om arbetskraftsinvandring i Dagens Samhälle. Deras inlägg finns här. Jag skrev ett spontant svar på hans invändningar.

För det första så var tanken med mitt inlägg inte att försvara en mer restriktiv arbetskraftsinvandring, eller att försvara den tidigare lagstiftningen. Jämförelser med den tidigare lagstiftningen gjordes för att peka på svagheter i dagens lagstiftning. Och mina värderingar om hur väl arbetskraftsinvandringen fungerar utgår ifrån den dåvarande regeringens målsättning: att arbetskraftsinvandring skulle ske främst till bristyrken.

Almega har rätt i att den tidigare lagen för arbetskraftsinvandring var restriktiv. Men den hade inte behövt varit så restriktiv. Lagen byggde på att praxis för arbetstillstånd utformades av Arbetsförmedlingen och Migrationsverket. Det fanns således en flexibilitet i utformningen och möjligheter för att öppna upp för mer arbetskraftsinvandring. Och jag förespråkade inte en återgång till en tidigare lag, utan att dagens regelverk bör ses över, bland annat för att högkvalificerade bör få tillgång till längre och säkrare arbetstillstånd.

Den nya reformen har inte, som Almega påstår, lett till minskad byråkrati. Den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen var betydligt mindre byråkratisk än de kontrollsystem som har byggts upp i och med den nya lagstiftningen. Det är bara att se på antalet byråkrater som idag jobbar med arbetstillstånd…

Almega dribblar med siffrorna utifrån sina egna syften. Ja, arbetstillstånden inom högkvalificerade yrken har ökat. Men den stora majoriteten är cirkulära migranter som kommer hit för tidsbegränsade projekt, ungefär som utstationerade arbetare. Ser vi på dem som stannar i Sverige så skedde ökningen framförallt inom lågkvalificerade yrken. Dessa arbetstillstånd har minskat de senaste åren p.g.a. utökade kontroller. Och i min forskning räknar jag inte säsongsarbetarna till gruppen av lågkvalificerad arbetskraftsinvandring.

Jag har aldrig sagt att jag vill koppla några villkor till kollektivavtal. Detta har Almega hittat på. Jag nämnde att det hade varit en god idé att strama upp villkoren för arbetskraftsinvandring till yrken där det finns ett överskott av arbetskraft, till exempel genom att införa medianinkomst som minimikrav.

Jag är en oberoende forskare och jag har inga relationer till LO, eller något annat fackförbund. Jag är inte ens medlem i facket. Jag är heller inte för protektionism. Mina förslag utgår från erfarenheter från internationell forskning och andra länders lagstiftning, vad lagstiftarna önskade när de genomförde 2008 års lag, samt mina egna forskningsresultat.

Jag kan inte se att mina utgångspunkter är så annorlunda än de som Fredrik Voltaire från Almega har. Därför är det svårt för mig att förstå varför Almega, och andra näringslivsföreträdare, har så svårt att hantera kritik mot dagens system för arbetskraftsinvandring. När jag träffar företrädare för arbetsgivare från andra länder kan de tydligt se bristerna i vår lagstiftning. Men i Sverige verkar positionerna låsta där man antingen helhjärtat försvarar näringslivet och 2008 års lag, eller så försvarar man fackföreningar och protektionism. Sveriges lag för arbetskraftsinvandring är helt unik i sin utformning, och den har uppvisat brister. Varför inte vara öppen för att vi kan lära oss av forskningsresultat och andra länders erfarenheter?

Sverige måste tänka om när det gäller arbetskraftsinvandring

I onsdags lyssnade jag på Martin Ruhs när han talade på konferensen Migration and The EuropeanWelfare State. Idag refererar jag bland annat till honom i texten Sverige måste tänka om när det gäller arbetskraftsinvandring, som finns att läsa på Dagens Samhälle (Perspektiv).

I texten påpekar jag att Sveriges lag om arbetskraftsinvandring på de flesta punkter skiljer sig från andra länder, att det har negativa konsekvenser för framförallt högkvalificerade arbetskraftsinvandrare, samt leder till fusk och missbruk inom den mer lågkvalificerade privata servicesektorn.

Läs hela texten här.

Uppdatering (2016-10-24). En kommentar från Smålandspostens ledarsida.

Ny rapport om asylsökande och nyanlända invandrares arbetsmarknadsintegration

Jag har, tillsammans med Pieter Bevelander, skrivit kapitlet om Sverige i rapporten From Refugees to Workers: Mapping Labour Market Integration Support Measures for Asylum-Seekers and Refugees in EU Member States.

Så här beskrivs rapporten på Bertelsmann Stiftungs hemsida:

The report sets out to provide a better understanding of the emerging challenges in policy targeting the labour-market integration of refugees. What are the strategies and practices implemented in different EU Member States to facilitate access into employment? What do we know about their effectiveness? What are good practices and lessons learned in different countries?

The study is based on nine detailed country case studies of the following EU Member States: Austria, Denmark, France, Germany, Italy, Netherlands, Spain, Sweden and the United Kingdom. It has been produced by the Migration Policy Centre (MPC) at the European University Institute in Florence.

Rapporten kan laddas ner här.

Min avhandling är klar och ska försvaras den 7 oktober

Idag spikade jag avhandlingen, och imorgon är det tre veckor till själva disputationen. Avhandlingen heter Paper planes: labour migration, integration policy and the state och samlar fyra publicerade artiklar med en nyskriven introduktion.

Det går att ladda ner avhandlingen här.

Information om disputationen, som är offentlig och öppen för alla intresserade, finns här.

Baksidetexten:

This dissertation collects four peer-reviewed articles that are published in academic journals. Two of the articles are about the multi-level governance of integration polices, and two study the effects of labour migration policies. The two topics are tied together by an introduction where a common theme of the articles is discussed – the role of the state. Based on the results of my four articles, I argue that the relevance of the state as a unit of analysis is still strong and impossible to ignore if one wants to understand the patterns of migration and the conditions which migrant newcomers face in their countries of residence. When the Swedish labour migration policy was changed, and the veto of the unions and the state (the Employment Service) was abolished, it enabled social networks and market forces to play out more freely, which led to an increase in labour migration. The Swedish 2008 labour migration policy was designed to solve labour shortages. However, the effect of the new law was mainly the creation of new opportunities for migrants to get work permits and visas to Sweden in order to apply for asylum or work in low-skilled jobs in sectors without labour shortages. Thus, state policies do matter, even if not always in the way in which policymakers intend them to. The state has also tightened its grip on local integration policies in both Denmark and Sweden, despite very different overall policies. Where Denmark´s civic integration policies have formed a tighter relationship between the state and the individual, the Swedish way has been to centralise and standardise integration services and reduce local policy autonomy.

Analys av svensk flyktingpolitik från 80-talet till den så kallade flyktingkrisen.

Under hösten 2015, när den så kallade flyktingkrisen var som mest aktuell, bad nät-tidningen Kvartal mig att skicka in ett bidrag. Eftersom jag just då forskade om Sveriges flyktingpolitik valde jag att reflektera över varför just Sverige lockade så många asylsökande. Jag skickade in en text, men fick ingen återkoppling. För någon månad sedan frågade jag om status för artikeln, men fick inte heller denna gång något svar. Därför lägger jag nu ut den på Integrationsbloggen. Tänk på att texten skrevs före den omsvängning av politiken som skett sedan dess. Tänk också på att det är en analys av utvecklingen och inget politiskt ställningstagande. Rubriken, och underrubrik-texten, sattes av redaktören innan det tystnade från deras sida.

Från pragmatism till moralism 

Svensk flyktingpolitik har under de senaste trettio åren gått från pragmatism till moralism, från restriktivitet till generositet och drömmen om att vara ett föredöme för andra länder. Henrik Emilsson skriver om svensk flyktingpolitik från 1980-talet till i dag.

Just nu ställer sig nog många frågan: Varför Sverige? Hur kommer det sig att människor från Asien, Afrika och Mellanöstern tar sig genom hela Europa till just Sverige? I denna essä ska jag ge några svar på denna fråga.

Först är det lämpligt att ge en översiktlig bild av antalet asylsökande. Sverige, med knappt två procent av EUs befolkning, har sedan 2010 tagit emot drygt 12 procent av alla asylansökningar inom EU. Sverige har visserligen ända sedan 80-talet varit ett populärt land att söka skydd hos, men över tid har det blivit allt vanligare att söka sig just hit. Under 90-talet kom t.ex. knappt fem procent av de asylsökande till Sverige. När det gäller de ensamkommande barnen är utvecklingen ännu mer dramatisk. Under mitten av 00-talet sökte sig omkring fem procent av de ensamkommande till Sverige. Sedan 2012 är det ungefär var tredje. Det första konstaterandet är därför att Sverige skiljer ut sig i en Europeisk jämförelse, och att de stora skillnaderna mellan Sverige och andra länder har skett ganska nyligen. 

Den naturliga följdfrågan är varför de asylsökande väljer att komma till Sverige? Den forskning som finns visar att asylsökande har en hyfsad stor möjlighet att själva välja vilket land de vill söka asyl (Barthel och Neumayer, 2015; Hatton, 2004; Neumayer, 2004; Yoo, E. och Koo, 2014). Det är några faktorer som särskilt attraherar. För det första den generella levnadsnivån och situationen på arbetsmarknaden. Rikare länder med låg arbetslöshet attraherar fler asylsökande. Andra viktiga faktorer är asylpolitiken och integrationspolitiken. Asylmottagningssystem som ger möjlighet att jobba och röra sig fritt kan locka, likaså hur generös själva asylbedömningen är. Men villkoren efter asyl har också visat sig vara viktiga, dvs. de rättigheter till välfärd och familjeåterförening som erbjuds. Ser man på villkoren för asylsökande, möjligheten till asyl och rättigheterna efter asyl är det mycket som lockar i Sverige jämfört med andra europeiska länder. I Sverige lever man betydligt friare som asylsökande. Man behöver inte bo på flyktingförläggning och man har tillåtelse att arbeta. Visserligen är det mycket få asylsökande som har ett reguljärt arbete, men eftersom det är tillåtet att bo var man vill kan några åtminstone arbeta i den svarta ekonomin. Sveriges asylregler är inte så mycket mer generösa, men för barn och minderåriga är möjligheten att få stanna betydligt större än i andra jämförbara länder. Det som dock skiljer mest mellan Sverige och andra länder är de rättigheter som ges efter att asyl beviljats (se till exempel Goodman, 2012 och http://www.mipex.eu). Permanent uppehållstillstånd och medborgarskap beviljas utan krav på språkkunskaper eller ekonomisk självförsörjning. Familjebildning och familjeåterförening kan, med några få undantag som gäller för ungefär en procent av alla ansökningar, ske utan några villkor. En sista, men inte minst viktig, faktor som förklarar antalet asylsökande, är de transnationella nätverken. En lång rad forskningsartiklar visar att asylsökande tenderar att söka sig till de länder där det finns landsmän, så kallad kedjemigration. Det beror inte bara på att potentiella asylsökare har vänner och släktingar i landet, utan också på att det genom smugglare och andra entreprenörer bildas en sorts infrastruktur kring vissa resvägar, ett så kallat migrationssystem. Senare forskning visar dessutom att denna infrastruktur också tenderar att expandera till andra flyktingproducerande grannländer om flyktingvägarna sammanfaller. Idag när flyktingar från många länder använder samma resvägar och flyktingsmugglarligor, via Turkiet in i EU, blir allt fler asylsökande del i det migrationssystem som har Sverige som mål. 

Skillnaden i attraktivitet mellan Sverige och övriga Europeiska länder har framförallt utvecklats under sent 90-tal och tidigt 2000-tal (se till exempel Hatton 2009, sid. 200 och 208). Medan de flesta andra länder infört en lång rad krav för permanenta uppehållstillstånd, medborgarskap och familjeinvandring så har Sverige tagit små steg i mer generös riktning, till exempel när det gäller villkoren för ensamkommande asylsökande, möjligheten till asyl för barn och rätt till skola och vård för asylsökande och papperslösa. Sammantaget kan det konstateras att det är en mycket rationell handling för asylsökande att komma till just Sverige. Och efter hand allt fler förstår det smarta med att söka asyl i Sverige leder det sedan till ytterligare ökning genom den kumulativa effekt som tidigare invandring bidrar till.

Så här långt har jag beskrivit att Sverige tar emot en allt större andel av de asylsökande till EU och Europa. Jag har förklarat att det till stor del är en naturlig effekt av den förda politiken. Medan politiken på 90-talet var ungefär densamma i Sverige som hos grannländerna, är den idag väldigt annorlunda. Särskilt ensamkommande minderåriga och personer med familj kvar i sina hemländer bör, om de kan och är smarta, välja att söka asyl i Sverige. Nu återstår det att förklara varför Sverige under 2000-talet valt en annan väg inom migrations- och integrationspolitiken jämfört med våra grannländer. Jag ska ta upp några punkter som jag har identifierat när jag studerat debatter om migration och integration i Riksdagen mellan 1984 och 2014. 

Alla partier har utvecklat sin asylpolitik i mer generös riktning, och det gäller framförallt de statsbärande partierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Under 80-talet ville Moderaterna begränsa möjligheten till asyl till dem som uppfyller kraven enligt Genevekonventionen. Tjugo år senare, under 2000-talet, är samma parti med och utvidgar asylskälen. Men Socialdemokraterna har svängt i minst lika stor utsträckning. Under Bildt-regeringen 1991-94 kritiserade Socialdemokraterna ofta regeringen för att bedriva en oansvarig flyktingpolitik, t.ex. att inte snabbt nog införa visumtvång.

”Den nuvarande flyktingpolitiken är svårbegriplig. Den kostar samhället mycket pengar, ibland alldeles i onödan. Ett exempel på regeringens oförmåga och ovilja att fatta beslut i rätt tid gäller visumtvånget för vissa delar av det forna Jugoslavien. Invandrarverket ville redan i början av juni förra året att regeringen skulle införa visumtvång, men det dröjde ända till oktober innan regeringen förmådde fatta beslut. Under den tiden hade det hunnit komma ca 30 000 kosovoalbaner. Med den tid det tar innan ärendena är slutbehandlade kommer kostnaden för det svenska samhället att bli ca 4,5 miljarder kronor.” (Maud Björnemalm (s). Riksdagens protokoll 1992/93:91, Anf. 44)

Drygt 15 år senare har Socialdemokraternas position förändrats radikalt och dåvarande migrationspolitiska talesperson Magdalena Streijffert (s) meddelade inför valet 2010 att Moderaterna med sin restriktiva asylpolitik var det sista partiet de skulle samarbeta med om de fick makten utan ”om vi vinner valet den 19 september är det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som vi kommer att samarbeta med när det gäller asyl- och flyktingpolitiken.” (Riksdagens protokoll 2009/10:107, Anf. 43).

Från politisk styrning till domstolsväsende. Under 80- och 90-talet hade regeringen stor makt att styra asylpolitiken och vem som skulle få stanna. Det kanske mest kända exemplet är Luciabeslutet 1989, när den Socialdemokratiska regeringen beslutade att inskränka möjligheterna till asyl. Men det var inte en engångsföreteelse. Regeringar beslutade regelbundet om att vissa grupper av asylsökande skulle direktavvisas utan individuell asylprövning, till exempel från Pakistan och Libanon. Så här sade Migrationsminister Anita Gradin (S) den 5 november 1985.

”Man frågar sig om direktavvisningarna är förenliga med vår utlänningslag. Ja, det har denna riksdag bestämt, Direktavvisningar skall förekomma enligt vår utlänningslag. Jag förutsätter självfallet att såväl polis som invandrarverk följer gällande lagstiftning. Regeringen styr som bekant tillämpningen genom beslut i besvärsärenden.” (Statsråd Anita Gradin (S), Riksdagens protokoll 1985/86:20)

Bildandet av utlänningsnämnden 1992 innebar en minskad makt för regeringen att styra asylpolitiken, då praxis istället kom att bestämmas av partipolitiska företrädare. Detta var något som den socialdemokratiska migrationsministern Leif Blomberg var mycket missnöjd med. I en artikel i DN (1996-01-19) förklarade ministern att regeringen ville ta tillbaka kontrollen och själva kunna styra inriktningen på Migrationsverkets beslut. Istället blev det tvärtom, och 2006 lades utlänningsnämnden ner och praxis i asylfrågor överfördes till domstolsväsendet. Att politiker inte längre direkt kan påverka asylpolitiken är något som inte minst alliansregeringens migrationsminister Tobias Billström var mycket nöjd med.

”Den här mandatperioden har vi inte lekt gudar på Olympen. Borta är tiden då migrationsministern var granne med Gud och höll människors öden i sina händer. Den nya instans- och processordningen har landat, och det är sakskälen som avgör i en rättssäker myndighets- och domstolsprövning. Det är lika för alla, oavsett politikernas inblandning, oavsett mediernas uppmärksamhet och oavsett vilken politisk majoritet som styr Sverige.” (Tobias Billström (m), Riksdagens protokoll 2009/10:107, Anf. 34).

Oppositionspartierna trycker alltid på för en mer generös asylpolitik. Under 2000-talet har partierna i opposition i mycket hårda ordalag kritiserat sittande regeringen för att bedriva en för restriktiv asylpolitik. Under Göran Perssons regeringar 1996–2006 var kritiken skoningslös. Under våren 2003 samlades i stort sett hela oppositionen i manifestationer mot Socialdemokraternas asylpolitik, vilket Vänsterpartiets Kalle Larsson också berättade i riksdagen.

”I går kväll talade representanter från sex av riksdagens partier vid en manifestation på Mynttorget utanför riksdagen för en mer generös och human flyktingpolitik. Vi lovar att återkomma inför varje migrationspolitisk debatt här i kammaren. (Riksdagens protokoll 2002/03:88, Anf. 5)

Ett uttalande av Erik Ullenhag (Fp) i december 2003 speglar väl tonläget. ”Sammanfattningsvis kan man säga att vi ser en flyktingpolitik och en regering som visar handlingskraft vad gäller hårda tag och restriktivitet men som är i det närmaste handlingsförlamad när det gäller humanitet och liberalisering av vår migrationspolitik.” Där uttalade han sig också om värdegemenskapen med Vänsterpartiet. ”Det är inte så ofta Kalle Larsson och jag är överens, eftersom han är kommunist och jag liberal. Men just på flyktingpolitikens område har vi hittat möjligheter att ha en samsyn då vi utgår från samma humana världsbild.” (Riksdagens protokoll 2003/04:42, anf. 133 och 140)

Efter att Alliansen vunnit regeringsmakten 2010 var det omvända roller där Socialdemokraterna tryckte på för att fler skulle få rätt till asyl, inte minst barn, personer med humanitära skäl och vid väpnade konflikter. 

”Vi anser att barnperspektivet i asyl- och flyktingpolitiken måste stärkas, och praxis i ärenden som rör barn måste mildras.” ”Vi har vid flera tillfällen påpekat att vi anser att begreppet ’synnerligen ömmande omständigheter’ i utlänningslagen har tolkats alltför restriktivt och har därför föreslagit att det ska ändras till ’särskilt ömmande skäl’.” (Eva-Lena Jansson (s), Riksdagens protokoll 2013/14:39, Anf. 54) 

”Begreppet väpnad konflikt tolkas i dag mer restriktivt än den praxis som tidigare varit, och det blir svårare för människor som flyr undan krig och konflikter i hemlandet att få stanna. Begreppet om yttre eller inre väpnad konflikt behöver tydliggöras, och skyddet behöver bli mer heltäckande och i överrensstämmelse med gällande internationell rätt.” (Fredrik Lundh Sammeli (s), Riksdagens protokoll 2013/14:102, Anf. 1)

Asyldebatten har skiftat från pragmatism till moralism, från migrationens konsekvenser till asylsökandes rättigheter. Under 80- och 90-talet var ord som kapacitet och volymer inte tabubelagda. Luciabeslutet 1989 motiverades till exempel med att ”Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Skall vi framöver på ett bra sätt bereda en fristad åt dem som behöver den allra mest, måste vi i dag in­skränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige.” (Maj-Lis Lööv (s) Riksdagens protokoll 1989/90:46). Moderaterna höll med. ”Det är bara att konstatera att verkligheten nu har nått rege­ring och riksdag även när det gäller flykting- och invandrarpolitik. Vi mode­rater ställer oss bakom regeringens beslut, inte minst eftersom det är ett gammalt moderat krav som regeringen nu gör till sin politik - nämligen att man skall ta emot flyktingar enligt FN-konventionens bestämmelser med en generös tillämpning.” (Gullan Lindblad (m). Riksdagens protokoll 1989/90:46). Detsamma gjorde Centerpartiet. ”Vi kan … inte i fortsättningen ha en situation av obalans mellan å ena sidan det system enligt vilket staten accepterar asylsökande och flyk­tingar i landet, och å andra sidan den förmåga som kommunerna har att ta emot och slussa ut flyktingar.” (Rune Backlund (c). Riksdagens protokoll 1989/90:133)

Nu är det andra värderingar som är utgångspunkten för debatten, och begrepp som öppenhet, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och barnperspektiv som är vinnande ord i parlamentarikernas inlägg. Dagens debatt har helt enkelt ett helt annat tonläge, där ett högt asylmottagande är något att vara stolt över. ”Det är väl sällan så enkelt att se värdet av asylrätten som när det gäller dem som flyr från Syrien i dag. Fram till i dag har ungefär 9 000 personer från Syrien fått asyl i vårt land, och det ska vi vara stolta och glada över. De allra flesta från Syrien får alltså uppehållstillstånd. För oss är det självklart att de ska ha sin sak prövad. Varje person som kommer till Sverige och knackar på dörren och säger att de behöver skydd och söker asyl här ska få sin sak prövad. Det är en mänsklig rättighet.” (Eva Lohman (m), Riksdagens protokoll 2012/13:97, Anf. 129) 

”Vi värderar solidariteten högt. År efter år strävar vi efter att nå topplaceringar i världen vad gäller att öppna våra dörrar för människor som kommer hit och att fortsätta kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter över hela jordklotet.” (Emma Henriksson (Kd), Riksdagens protokoll 2013/14:39, Anf. 94)

”Asylrätten får aldrig avhumaniseras till flöden och volymer utan är en mänsklig rättighet och, för mig som socialdemokrat, en grundpelare. Det är helt oacceptabelt att göra inskränkningar i asylrätten och börja begränsa människors mänskliga rättigheter. Här får det aldrig råda något tvivel om var vi som land står.” (Fredrik Lundh Sammeli (s), Riksdagens protokoll 2012/13:97, Anf. 118) 

Från anpassning till den europeiska asylpolitiken till att vara ett föredöme för andra länder. Den europeiska dimensionen har funnits med i riksdagsdebatten ända sedan början av 80-talet. Det som bekymrade politikerna i slutet av 80-talet och början av 90-talet var att Sverige asylpolitik var mer generös än i andra länder och att det kunde ge fel signaler. 

”Vi kan inte längre ha en i många hänseenden avvikande nationell invandringspolitik. Vår profil ger omvittnat signaler till omvärlden som medför att fler asylsökande kommer hit än till de allra flesta jämförbara länder.” (Gustav Von Essen (m). Riksdagens protokoll 1992/93:91, Anf. 53) 

I dagens debatt är fokus snarare på att den svenska modellen ska exporteras till övriga Europa. ”Det är ingen hemlighet att Sverige är ett land vars värderingar bygger på öppenhet och ett generöst flyktingmottagande och där alla partier i riksdagens kammare – oavsett vad som framförts i talarstolen – värnar den hållningen. Det är också därför som vi är tacksamma för att vi kan föra med de svenska värderingarna in i den europeiska debatten. Vi vet ju att många av våra vänner ute i Europa har en helt annan syn på öppenheten och generositeten i mottagandet.” (Fredrik Federley (c), Riksdagens protokoll 2007/08:6, Anf. 22)  

Folkpartiet och Miljöpartiet har haft mycket stort inflytande på den förda asylpolitiken. Sedan 1984 är det endast Socialdemokratiska regeringar som drivit igenom lagar eller tagit beslut som drabbat asylsökande negativt. Det sammanfaller också med de år när varken Folkpartiet eller Miljöpartiet har suttit i regering eller varit aktivt stödparti. Som jag tidigare skrev så företrädde Moderaterna en mycket restriktiv asylpolitik vid slutet av 80-talet. Av detta märktes inget under Bildt-regeringen 1991-1994. När Luciabeslutet återkallades vintern 1991 ansågs det av en del moderata ledamöter vara en kapitulation av regeringen för den folkpartistiska asylpolitiken (Riksdagens protokoll 1992/93:91). Senare under mandatperioden beslutades också att 40 000 Bosnier skulle få permanenta uppehållstillstånd. Likaså har Miljöpartiet utnyttjat sin vågmästarställning vid flera tillfällen. Regeringen Persson tvingades att acceptera en flyktingamnesti för att få igenom 2005 års statsbudget. Och ingen är väl obekant med 2010 års migrationspolitiska överenskommelse mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet, som bidrog till att säkerställa och även utöka asylrätten. 

Jag menar att ovanstående punkter kan hjälpa oss att förstå varför Sveriges asylpolitik utvecklats i en annan riktning än våra grannländer. Alla de traditionella partierna har förändrats i mer liberal och kosmopolitisk riktning där principer om rättssäkerhet, öppenhet och mänskliga rättigheter har blivit viktigare än politikens konsekvenser. Det har också förstärkts genom den i Sverige skarpa åtskillnaden mellan migrationspolitik och integrationspolitik. Jag har inte utrymme att utveckla resonemanget här, men det är slående att migrationspolitiken i stort sett aldrig nämns i de integrationspolitiska debatterna. Att alla partier är överens om att integrationspolitiken har misslyckats har hittills inte fått några återverkningar på migrationspolitikens område. I andra länder är dessa politikområden intimt sammanblandade, där olika integrationskrav ställs för att få invandra, stanna i landet och till slut bli medborgare. Av vikt är också att Riksdagen stegvis tagit bort möjligheterna för sittande regering att direkt påverka asylpolitiken och asylflödena. Utöver att det faktiskt har minskat politikens inflytande har det också skapat en vida spridd uppfattning att det inte går att påverka asylpolitiken och asylflödena, att dagens politik följer internationella konventioner som sedan tillämpas av domstolar. Men det kan knappast förklara varför Sveriges politik skiljer sig från våra grannländer. Till sist går det inte att underskatta det inflytande Folkpartiet och Miljöpartiet haft på svensk asylpolitik. I slutet av 80-talet och början av 90-talet fanns det en stor majoritet i riksdagen för en mer restriktiv asylpolitik. Hade den majoriteten fått genomslag hade vi idag troligtvis bott i ett annat slags samhälle, typ Danmark.

Referenser:

Barthel, F. & Neumayer, E. (2015) Spatial Dependence in Asylum Migration, Journal of Ethnic and Migration Studies, 41:7, 1131-1151.

Goodman, S. W. (2012). Fortifying citizenship: policy strategies for civic integration in Western Europe, World Politics, 64(04), 659-698.

Hatton, T. J. (2004) Seeking asylum in Europe. Economic Policy, 19(38), 6-62.

Hatton, T. J. (2009) The Rise and Fall of Asylum: What Happened and Why?*. The Economic Journal, 119(535), F183-F213.

Neumayer, E. (2004) Asylum Destination Choice What Makes Some West European Countries More Attractive Than Others?, European Union Politics, 5(2), 155-180.

Yoo, E. & Koo, J. W. (2014) Love thy neighbor: Explaining asylum seeking and hosting, 1982–2008. International Journal of Comparative Sociology, 55(1), 45-72.

Nytt working paper om svensk arbetsmarknadsintegration

Nu har äntligen vår artikel om Svensk arbetsmarknadsintegration kommit ut som IZA discussion paper. Jag har skrivit artikeln med Marc-André Luik, tysk doktorand i nationalekonomi och Pieter Bevelander, professor och min handledare. Artikeln heter: Explaining the Male Native-Immigrant Employment Gap in Sweden: The Role of Human Capital and Migrant Categories.

Marc var gästforskare på MIM, Malmö Högskola, och vi ville gärna skriva en artikel tillsammans. Vi bestämde oss för att undersöka en fråga som jag länge funderat på; hur invandringens sammansättning påverkar arbetsmarknadsintegrationen. Vi kontrollerar och tar hänsyn till humankapital/utbildning, var personerna bor samt demografiska faktorer. Resultatet visar att individens humankapital (utbildningsnivå och utbildningens inriktning) bara förklarar en liten del av sysselsättningsgapet på arbetsmarknaden, och skillnaden i sysselsättning mellan flyktingar, familjeinvandrare och arbetskraftsinvandrare. Grund för bosättning spelar mycket stor roll för utfallet, trots att vi kontrollerat för en lång rad faktorer.

Artikeln kan hämtas gratis från IZA

http://www.iza.org/en/webcontent/publications/papers/viewAbstract?dp_id=9943

Abstract:

Despite having one of the most celebrated labor market integration policies, the native-immigrant employment gap in Sweden is one of the largest among the OECD countries. In this study, we use unique Swedish register data to try to explain the employment gap between male immigrants and natives. The results show that the traditional human capital theory only explains a small share of the immigrant-native gap. After controlling for human capital, demographic and contextual factors, large unexplained employment gaps still persists between immigrants and natives and between migrant categories. Our analysis indicates that admission category is an important determinant of employment integration, and that humanitarian and family migrants suffer from low transferability of their country specific human capital. The article highlights the need to consider migrant categories in integration research, and take into account international human capital transferability when explaining employment outcomes for immigrants.

Ny artikel om arbetskraftsinvandring

Nu har min nya artikel, med den något krångliga titeln Recruitment to Occupations with a Surplus of Workers: The Unexpected Outcomes of Swedish Demand-Driven Labour Migration Policy äntligen kommit ut. Den är publicerad i tidskriften International Migration.

Det är extra kul att den kommer ut just nu, då debatten om arbetskraftsinvandringen tagit ny fart i och med DELMI-antologin om ämnet. Här är sammanfattningen på engelska.

This article studies the outcomes of the 2008 labour-migration policy change in Sweden, when most state control was abolished and an employer-led selection was introduced. The main goal was to increase labour migration from third countries to occupational sectors experiencing labour shortages. The article compares the volume, composition and labour-market status of labour migrants who arrived before the change in the law with those who arrived after. Labour migrants from EU countries are used as a control group to assess any eventual influence from non-migration policy determinants. The main outcome of the policy change is that non-EU labour migration increased – an effect entirely due to the rise in labour migration to surplus occupations. Changes in the composition of the labour migrants explains why those who came after the law change have, on average, a worse labour market position.

Ny antologi om arbetskraftsinvandring till Sverige

Idag presenterar DELMI en ny antologi om arbetskraftsinvandring: Arbetskraft från hela världen, där jag skrivit ett kapitel tillsammans med Karin Magnusson. Det finns ett policy brief, och de excellenta redaktörerna, Catharina Calleman och Petra Herzfeld Olsson, har skrivit en DN-debattartikel med titeln "Reformera lagen om arbetskraftsinvandring".

Mitt och Karins kapitel handlar om högkvalificerad arbetskraftsinvandring till Sverige. Ambitionen är både att kartlägga dess omfattning och karaktär, och att bidra med en förklaring till varför den ser ut som den gör.

Vi konstaterar bland annat att den svenska politiken för arbetskraftsinvandring är mycket annorlunda jämfört med i andra länder då den inte riktar in sig på att attrahera högkvalificerade arbetskraftsinvandrare. Det är också få högkvalificerade som stannar i landet. Samtidigt är utbildningsnivån viktig för att förklara utfallet på arbetsmarknaden för arbetskraftsinvandrarna. Det är i stort sett bara de arbetskraftsinvandrare som har en minst treårig högskoleutbildning som har välbetalda jobb och arbetar inom bristyrken.

I våra avslutande reflektioner har vi några policyförslag som antologiredaktörerna inte valt att lyfta fram:

Det skulle vara relativt enkelt att förändra den svenska lagstiftningen så att en större andel av dem som arbetskraftsinvandrar är högkvalificerade och/eller kommer för att arbeta inom högkvalificerade yrken. Yrken där det finns ett stort överskott av tillgänglig arbetskraft skulle kunna spärras för arbetskraftsinvandring. Inom övriga yrken skulle en högre lägsta månadslön för arbetstillstånd än dagens nivå kunna införas, till exempel i nivå med medianlönen på svensk arbetsmarknad. Ytterligare en möjlighet är att kräva en viss utbildningsnivå för att få arbetstillstånd, t.ex. minst en treårig eftergymnasial utbildning. Möjligheten att direkt få permanenta uppehållstillstånd skulle också kunna bidra till att fler högkvalificerade invandrare väljer att komma till Sverige. För att kunna rekrytera arbetskraftsinvandrare till bristyrken med krav på legitimation och språkkunskaper, till exempel inom hälso- och sjukvård, behövs dock större insatser och regelförändringar.

I Studio 1 om den nya Danska medborgarskapslagen

I förra veckan var jag med i Studio 1 och kommenterade den nya danska medborgarskapslagen.

Lagen innebär bland annat högre krav på språkkunskaper, svårare kunskapstest och större krav på självförsörjning för att naturaliseras och bli dansk medborgare.

Det jag ville få fram var följande:

* Det är anmärkningsvärt att den nya lagen har ett så brett stöd. Den är framröstad av cirka 80 procent av ledamöterna i Folketinget, av Venstre, Socialdemokraterna, Danskt Folkparti, De konservative och Liberal Allians. Det är som att Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet hade gått samman.

* Danmark är inte unikt. Allt sedan början av 00-talet har allt fler länder gjort det svårare att både få permanent uppehållstillstånd och medborgarskap. Också i länder som Österrike och Tyskland finns det mycket hårda krav på självförsörjning för att bli medborgare, och i stort sett alla länder förutom Sverige har språkkrav.

* Det är ändå märkligt att Danmark gjort dessa förändringar, eftersom deras tidigare lag redan bedömdes som den tuffaste i Europa. EUDO Citizenship Law Indicator (CITLAW), som mäter olika aspekter av en medborgarskapslag, visar till exempel att Danmark redan 2011 hade de högsta kraven för naturalisering.

* Hur en medborgarskapslag är utformad har en stor betydelse för hur många som faktiskt blir medborgare i ett land (naturaliseras). I Sverige, med en av Europas liberalaste medborgarskapslagar är det omkring 7 procent av alla utländska medborgare som årligen blir medborgare, medan det i Danmark redan innan lagändringen är nere på omkring en procent.

Så här ser korrelationen mellan lagens stränghet (CITLAW) och andelen som blir medborgare (naturaliseringsgrad) ut. Punkterna representerar EU-15 länder, men bara Danmark, Norge och Sverige är markerade.

Om kvotflyktingar i Nordegren & Epstein i P1

Igår var jag med i P1 och pratade om kvotflyktingar i samband med Jan Björklunds (Fp) och statsminister Stefan Löfvens (S) uttalande nyligen om behovet av en ökad flyktingkvot.

Inslaget kan höras här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4058&artikel=6249675

Jag tycker inte att jag fick så mycket vettigt sagt, men två av mina punkter tror jag framkom.

För det första kan aldrig kvotflyktingar/vidarebosatta ersätta asylsökande. En ökad uttagning av kvotflyktingar kommer inte på överskådlig tid att påverka antalet människor som försöker ta sig in i EU för att söka asyl. Det är för tillfället helt olika typer av grupper.

För det andra tror jag att Sverige får mycket svårt att påverka de länder inom EU som vill se ett ökat gemensamt ansvarstagande för både asylsökande och vidarebosättning. Sverige har under decennier försökt få andra länder att ta ett större ansvar och utvecklingen har snarare gått i motsatt riktning.

För de som vill förkovra sig om vidarebosättning i allmänhet rekommenderar jag tre publikationer som har getts ut av Malmö Institute for Studies of Migration, Diversity and Welfare där jag jobbar.

Antologierna "Resettled and included? och "Resettled and Connected?" kan laddas ner gratis här.

Nyligen gavs också ett working paper ut med titeln "Refugee Resettlement to Europe 1950-2014".

Varför kommer det så många asylsökande till Sverige?

Jag pratade nyss med en journalist från DN där han undrade vad som kan förklara att så många väljer att söka asyl i Sverige framför andra europeiska länder.

Jag hänvisade bland annat till två studier som jag nyligen läst. Båda använder statistisk analys för att förklara skillnader i antalet asylsökande.

Neumayer (2004) studerar tidsperioden 1982 till 1999 och försöker förklara skillnader i antalet asylsökande mellan länder i Västeuropa. Han noterar att antalet asylsökande uppvisar ett stabilt mönster över tid, där samma länder – Österrike, Tyskland, Schweiz och Sverige - tar emot flest asylsökande. Rika länder är mer attraktiva än fattiga länder, oberoende av den rådande arbetslösheten och den ekonomiska tillväxten. Länder med framgångsrika invandringskritiska partier är mindre populära att söka asyl i. En högre bifallsgrad ger fler asylsökande. Neumayer finner också att länder har en högre andel asylsökande från ursprungsländer som är före detta kolonier, som talar samma språk och som ligger närmare geografiskt. Det verkar också finnas nätverkseffekter: om en större andel asylsökande från ett ursprungsland redan är bosatta i ett destinationsland lockar det fler nya asylsökande från samma land. Det med störst förklaringsvärde är antalet tidigare asylsökande från samma land. Övriga förklaringsfaktorer är i ordning: destinationslandets inkomstnivå, stöd för högerpopulistiska partier, geografisk närhet, språk, koloniala länkar. Bifallsgraden har signifikant men liten betydelse.

Yoo and Koo (2014) studerar en längre tidsperiod, 1982 till 2008, och ett 80-tal mottagarländer, även icke-europeiska. Efter att de prövat en lång rad hypoteser kommer de fram till några faktorer som har ett starkt förklaringsvärde. Asylsökande söker sig till länder med en mer utbyggd välfärdsstat, medan den generella ekonomiska standarden inte verkar spela roll. Därutöver inverkar också beviljandegraden, även om det inte i studien har lika starkt förklaringsvärde som en utbyggd välfärd. Utöver dessa politiska faktorer spelar också geografin roll. Länder som gränsar till konfliktområden har i regel fler asylansökningar. De konstaterar slutligen att forskningen visar att asylsökande har ett visst mått av kontroll över i vilket land de söker asyl.

Det finns också en del kvalitativa studier som har undersökt varför vissa länder är mer populära att söka asyl i än andra. Kanske återkommer jag till dem senare.

Referenser:

Neumayer, E. (2004). Asylum Destination Choice What Makes Some West European Countries More Attractive Than Others?. European Union Politics, 5(2), 155-180.

Yoo, E., & Koo, J. W. (2014). Love thy neighbor: Explaining asylum seeking and hosting, 1982–2008. International Journal of Comparative Sociology, 55(1), 45-72.

Hur ska man förstå svensk migrationspolitik?

Varför accepterar stater oönskad invandring? Det frågade sig Christian Joppke i en klassisk artikel från 1998. Den bakomliggande paradoxen var att invandringen tenderade att öka trots att befolkningen i de flesta länder önskade sig mindre invandring. Vissa forskare menade att anledningen var att stater tappat kapaciteten att kontrollera invandringen beroende på globaliseringen (Sassen 1998), en framväxande överstatlig rättighetetsregim (Soysal 2004) eller det inneboende fokus på rättigheter som präglar liberala stater (Hollifield 1992).

Men snart visade sig dessa teorier vara fel. Under tidigt 2000-tal genomförde de allra flesta länderna i Europa kraftiga reformer i restriktiv riktning, den så kallade ”civic turn” (Goodman 2012), vilket också ledde till en minskad invandring. Det visade sig att länder trots allt hade kapacitet att kontrollera invandringen.

Den andra paradoxen som forskningen intresserat sig för när det gäller migrationspolitik är varför länders politik tenderar att vara mer generös än vad ländernas befolkning vill. Om nu länder har kapaciteten att till viss mån styra invandringen, och befolkningen önskar se mindre invandring, varför genomför då inte politikerna reformer som minskar invandringen?

I en enkel modell borde ju politikerna genomföra den politik som väljarna efterfrågar, både eftersom de är tänkta att representera folkviljan och för att de vill bli omvalda. Varför reagerar inte politikerna på väljarnas önskemål?

Frågan är extra intressant i Sverige eftersom vi enligt många har Europas öppnaste migrationspolitik. Sverige har i förhållande till sin befolkning flest asylansökningar och beviljade asylansökningar i EU (se till exempel statistik från Eurostat http://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php/Asylum_statistics). Vi har också exceptionellt generösa regler för familjeinvandring (Borevi 2014) och arbetskraftsinvandring (OECD 2011). Visserligen är svenskarna generellt sett mycket mer positiva till invandring än andra européer (se till exempel Eurobarometer-undersökningarna, http://www.thelocal.se/20150117/swedes-europes-mos), men samtidigt har det allt sedan 1990 varit betydligt fler som tycker det är ett bra förslag att minska invandringen än de som tycker det är ett dåligt förslag (se till exempel SOM-undersökningarna, http://som.gu.se/publicerat/rapporter/rapporter). 

Någonstans måste det alltså finnas ett filter mellan väljarnas önskemål och den faktiska migrationspolitiken. Och förklaringen kan ju inte vara de generella teorier som Sassen, Soysal och Hollifield lanserade (se ovan) då andra länder falsifierat dem genom att besluta om en mer restriktiv migrationspolitik. Svaret måste därför sökas i den svenska inrikespolitiken; till exempel i den svenska politiska kulturen, i sättet som Sverige styrs och politiska beslut fattas, i lobbying och organiserade intresseorganisationers inflytande, eller i de bredare policykoalitioner som finns inom migrationspolitiken. Det finns en rad teorier som handlar om dessa förklaringsområden. Teorier som jag just nu studerar, försöker förstå, och applicera på det svenska fallet.

- Borevi, K. (2014). Family Migration Policies and Politics Understanding the Swedish Exception. Journal of Family Issues.
- Goodman, S. W. (2012). Fortifying citizenship: policy strategies for civic integration in Western Europe. World Politics, 64(04), 659-698.
- Hollifield, J. F. (1992) Immigrants, markets, and states: the political economy of postwar Europe. Harvard University Press.
- Joppke, C. (1998) Challenge to the nation-state: Immigration in Western Europe and the United States, Oxford University Press on Demand.
- OECD (2011) Recruiting Immigrant Workers: Sweden, OECD Publishing.
- Sassen, S. (1998) The de facto transnationalizing of immigration policy, in Joppke, C. (Ed) Challenge to the nation-state, Oxford, Oxford University Press pp. 49-85
- Soysal, Y. N. (1994) Limits of citizenship: Migrants and postnational membership in Europe, University of Chicago Press.

Ny forskningsartikel: A national turn of local integration policy

Idag kom min nya forskningsartikel ut, publicerad i Comparative Migration Studies. Artikeln, A national turn of local integration policy: multi-level governance dynamics in Denmark and Sweden, handlar om integrationspolitiken i Sverige och Danmark och om förhållandet mellan den nationella och lokala nivån. Bakgrunden är att den mesta forskningslitteraturen menar att städerna och den lokala nivån har övertagit statens roll som den viktigaste aktören inom integrationspolitiken. I artikeln argumenterar jag mot mina kollegor och använder Danmark och Sverige som exempel.

Abstract:

There is a growing interest in the research community in the local governance of migration and integration. Studies indicate a local turn in integration policies, with local governments becoming important integration policy actors. Unlike most research, this study of recent developments in the policies for migrant newcomers in Denmark and Sweden observes a national turn in local integration policy. Despite their different integration policies, the central governments of both countries have increased their control and influence at the local level and thereby made it more difficult for local governments to formulate their own integration policies. This study highlights the need to complement earlier research based on frame analysis with an analytical framework that takes central government steering and the uneven power relationship between the levels of government into account.

Artikeln kan laddas ner gratis på CMS:s hemsida.

Några framträdanden under våren och sommaren 2015

Jag har ambitionen att skriva lite oftare på Integrationsbloggen under hösten. Till att börja med länkar jag till tre framförande som jag gjort under våren och sommaren 2015.

* Den 25 april var jag intervjuad för ett inslag i God Morgon Världen i P1. Frågan som ställdes var: Är det en ny folkvandring vi ser? Nej, menade jag. Folkvandring är någonting helt annat. Inslaget kan höras här.

* Den 6 juni hade jag en akademisk kvart på stadsbiblioteket i Malmö. Det är ett arrangemang där forskare får möjligheten att prata om sin forskning på 15 minuter. Jag pratade om resultatet av 2008 års lag om arbetskraftsinvandring och lyckades precis hålla mig inom de 15 minuterna. Presentationen kan ses här. Läs mer i den FORES-studie, Världens öppnaste land, som jag varit med att skriva. Eller den engelska studie - The Worlds Most Open Country - som är lite mer detaljerad.

* Den 29 juni deltog jag i Röda Korsets seminarium i Almedalen. Det var tänkt att jag skulle vara expert men i och med att presentatörens flygplan var försenat fick jag också göra en kort inledning av seminariet. Innehållet handlade om MIPEX, en jämförande studie om olika länders integrationspolitik. Seminariet kan ses här. Läs mer om MIPEX på deras hemsida.