Hur ska man förstå svensk migrationspolitik?

Varför accepterar stater oönskad invandring? Det frågade sig Christian Joppke i en klassisk artikel från 1998. Den bakomliggande paradoxen var att invandringen tenderade att öka trots att befolkningen i de flesta länder önskade sig mindre invandring. Vissa forskare menade att anledningen var att stater tappat kapaciteten att kontrollera invandringen beroende på globaliseringen (Sassen 1998), en framväxande överstatlig rättighetetsregim (Soysal 2004) eller det inneboende fokus på rättigheter som präglar liberala stater (Hollifield 1992).

Men snart visade sig dessa teorier vara fel. Under tidigt 2000-tal genomförde de allra flesta länderna i Europa kraftiga reformer i restriktiv riktning, den så kallade ”civic turn” (Goodman 2012), vilket också ledde till en minskad invandring. Det visade sig att länder trots allt hade kapacitet att kontrollera invandringen.

Den andra paradoxen som forskningen intresserat sig för när det gäller migrationspolitik är varför länders politik tenderar att vara mer generös än vad ländernas befolkning vill. Om nu länder har kapaciteten att till viss mån styra invandringen, och befolkningen önskar se mindre invandring, varför genomför då inte politikerna reformer som minskar invandringen?

I en enkel modell borde ju politikerna genomföra den politik som väljarna efterfrågar, både eftersom de är tänkta att representera folkviljan och för att de vill bli omvalda. Varför reagerar inte politikerna på väljarnas önskemål?

Frågan är extra intressant i Sverige eftersom vi enligt många har Europas öppnaste migrationspolitik. Sverige har i förhållande till sin befolkning flest asylansökningar och beviljade asylansökningar i EU (se till exempel statistik från Eurostat http://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php/Asylum_statistics). Vi har också exceptionellt generösa regler för familjeinvandring (Borevi 2014) och arbetskraftsinvandring (OECD 2011). Visserligen är svenskarna generellt sett mycket mer positiva till invandring än andra européer (se till exempel Eurobarometer-undersökningarna, http://www.thelocal.se/20150117/swedes-europes-mos), men samtidigt har det allt sedan 1990 varit betydligt fler som tycker det är ett bra förslag att minska invandringen än de som tycker det är ett dåligt förslag (se till exempel SOM-undersökningarna, http://som.gu.se/publicerat/rapporter/rapporter). 

Någonstans måste det alltså finnas ett filter mellan väljarnas önskemål och den faktiska migrationspolitiken. Och förklaringen kan ju inte vara de generella teorier som Sassen, Soysal och Hollifield lanserade (se ovan) då andra länder falsifierat dem genom att besluta om en mer restriktiv migrationspolitik. Svaret måste därför sökas i den svenska inrikespolitiken; till exempel i den svenska politiska kulturen, i sättet som Sverige styrs och politiska beslut fattas, i lobbying och organiserade intresseorganisationers inflytande, eller i de bredare policykoalitioner som finns inom migrationspolitiken. Det finns en rad teorier som handlar om dessa förklaringsområden. Teorier som jag just nu studerar, försöker förstå, och applicera på det svenska fallet.

- Borevi, K. (2014). Family Migration Policies and Politics Understanding the Swedish Exception. Journal of Family Issues.
- Goodman, S. W. (2012). Fortifying citizenship: policy strategies for civic integration in Western Europe. World Politics, 64(04), 659-698.
- Hollifield, J. F. (1992) Immigrants, markets, and states: the political economy of postwar Europe. Harvard University Press.
- Joppke, C. (1998) Challenge to the nation-state: Immigration in Western Europe and the United States, Oxford University Press on Demand.
- OECD (2011) Recruiting Immigrant Workers: Sweden, OECD Publishing.
- Sassen, S. (1998) The de facto transnationalizing of immigration policy, in Joppke, C. (Ed) Challenge to the nation-state, Oxford, Oxford University Press pp. 49-85
- Soysal, Y. N. (1994) Limits of citizenship: Migrants and postnational membership in Europe, University of Chicago Press.