Den liberala tyckar-eliten dödförklarar mångkulturalismen

Den 13 april samlades hela den liberala tyckar-eliten på Engelsbergs herrgård i Fagersta för att dödförklara mångkulturalismen som politiskt projekt. Nu går det äntligen att se hela seminariet på Axess hemsida. Några kommentarer från deltagare och åhörare:

Per Gudmundson: Multikulturalismen är död. Det säger europeiska ledare som Merkel, Sarkozy och Cameron. Men vad skulle samma ord betyda för Reinfeldt? Igår samlades en rad debattörer på Engelsbergs herrgård i Bergslagen, på initiativ av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, under rubriken Bortom multikulti.

Vad som komplicerar debatten är att Sverige egentligen inte tillämpar multikulturalism, om man bortser från viss samisk särställning eller hemspråksundervisning.

Dick Erixon: Jag vill få ett slut på att politiker genom politiken försöker framställa sig som godare än andra människor. Det är nämligen genomfalskt. Och det är det allt fler väljare upptäcker.

Vi borde istället få en ärlig diskussion om svårigheter och möjligheter.

Johan Ingerö: Jag har alltid gillat de där ceremonierna som hålls för människor som erhåller amerikanskt medborgarskap. De är ett uttryck för en ambition i det amerikanska samhället att bli fler. Medborgarskapet ses som något mer än bara en juridisk status. Det är ett uttryck för genuin samhörighet.

Den svenska synen på invandring har aldrig haft en sådan dimension. Den har snarast blivit ett sätt för makthavare att kokettera med sin egen godhet, ännu ett uttryck för vår välfärdschauvinism och ännu en möjlighet att agera moraliskt riktmärke för resten av världen.

Alice Teodorescu: Min viktigaste reflektion är att debatten kring mångkultur i alltför liten utsträckning ställer de relevanta frågorna rörande vilka värderingar som samhället ska enas kring. Så här menar jag: mångkultur översatt till pluralism är bra för ett samhälle. Farligt blir det först när vi inte vågar erkänna att kulturer är präglade av värderingar, och värderingar präglade av kultur. Jag brukar lyfta frågan kring hederskultur som exempel. Att inom en hederskulturell kontext slå eller mörda en kvinna är att agera i enlighet med kulturen. Att slå eller mörda en kvinna som etnisk svensk innebär ett avsteg från en svensk/västerländsk kultur, handlingen går så att säga i strid med den kulturella kontexten.

Människor som väljer att leva sina liv i Sverige ska inte tvingas frånsäga sitt kulturella arv men det innebär inte att den låt gå princip som gällt i Sverige sedan 70-talet är acceptabel. Tvärtom, förutsättningen för ett öppet samhälle som respekterar olikhet är att vissa krav och skyldigheter uppställs.

Adam Cwejman: Många liberaler och konservativa håller på att omdefiniera sin syn på integrationens funktion och mål, välfärdsstatens roll, gemenskapen som fråga (nationell, medborgerlig eller etnisk?) och en problemformulering bortom det enögda fokuset på diskriminering.

Det är vanskligt att tala om EN linje. Det är frågan om en just nu väldigt levande borgerlig debatt om multikulturalismen och invandringen. En debatt som framförallt lyckats undvika såväl vänsterns som nationalisternas trötta problemformuleringar och lösningar.

Andreas Johansson Heinö: Jag valde till att börja med att lyfta fram tre aspekter av denna multikulturalism. För det första att den i grunden är reaktiv. Multikulturalismen växte fram som en motreaktion mot nationalismen och det mångkulturella samhället blev det som skulle ersätta nationalstaten. Från förtryckande homogen stat till tolerant mångkulturell stat. Som en konsekvens av detta blev multikulturalismen anti-nationalistisk och föreställningar om att (majoritetskulturens) nationella identitet står i vägen för invandrargruppers välmående slog rot. Detta har skapat överdriven misstro mot dem som talar om behovet av att hålla ihop samhället med gemensam identitet och en överdriven tilltro till konsekvenserna av att slänga nationella symboler på historiens soptunna.

Johan Lundberg: Dock kan man inte blunda för att den multikulturalistiska ideologin har utövat en io de flesta avseenden mycket destruktiv påverkan på det svenska samhället. En konsekvens är islamofobi-begreppet, vilket trots massiv kritik har lyckats rota sig och fungerat som ideologiskt smörjmedel inom den islamistiska extremism som i hög grad frodas bland välutbildade akademiker, inte sällan språkligt och utbildningsmässigt integrerade i det svenska samhället.

En annan konsekvens är att inskränkningar i yttrandefriheten på sistone har normaliserats, så som nu senast var fallet i Kulturhusets beslut att ställa in en dansföreställning med hänvisning till att några enstaka muslimer har påstått sig bli kränkta.

En tredje konsekvens är de svårigheter att i samhället skapa gehör för de 70 000 ungdomar vilkas liv är begränsade med avseende på val av partner, val av kläder, val av utbildning, val av kompisar etc.

Kanada förebild - igen!

Per Gudmundson uppmärksammar på SvD:s ledarblogg att Kanada än en gång, nu av Kyrkans tidning, används som föredöme när det gäller integration.

I dagens nummer av Kyrkans Tidning handlar huvudartikeln på ledarsidan om ”exemplet Kanada”. Där påstås att den viktigaste lärdomen från Kanada är ”folkattityden”.

”Vår välfärd behöver ett kraftfullt tillskott av medborgare via invandring för att hålla och utvecklas att omfatta fler. För att nå dit behövs det politiska beslut, men framför allt en attitydförändring. Det visar exemplet Kanada.”

Men om exemplet Kanada visar något, så är det knappast att det är attityden som leder till färre invandringsrelaterade samhällsproblem. Tvärtom brukar man tvärtom framhäva att den ekonomiskt mer hållbara invandringspolitiken (där fler arbetskrafts- än flyktinginvandrar) leder till en bättre attityd gentemot invandrare.

Kyrkans Tidning faller alltså in i samma ohederliga argumentation som tidigare Expressen och Dagens Nyheter. Man säger att Kanada är ett föredöme, men man vägrar att befatta sig med de obekväma politiska åtgärder som skulle krävas – tvärtom påstår man att lösningen är ”ett kraftfullt tillskott av medborgare via invandring” eller ”mer arbetskraftsinvandring”.

Det underminerar debattörernas eventuella trovärdighet i frågan.

För mer detaljer om hur Kanadas invandringspolitik fungerar rekommenderas integrationsexperten Henrik Emilssons lilla skrift om frågan.

Kul att SvD åter igen hänvisar till mitt lilla bidrag i Kanada-debatten. Det är viktigt att saklighet, kunskap och fakta är utgångspunkt för debatten om integration, precis som när det gäller andra samhällsfrågor. Det förtjänar en så viktig framtidsfråga.

O Canada! Our home and native land!

Mitt papper om Kanada som förebild är utgångspunkt för dagens ledare i SvD, signerad Per Gudmundson. Mycket smickrande.

Kanada har blivit landet att peka på när man vill visa att det finns lösningar på de problem som uppstått till följd av den förda invandringspolitiken.
...

Vilka justeringar skulle krävas för att göra politiken mer kanadensisk? Integrationsexperten Henrik Emilsson, tidigare tjänsteman på integrationsdepartementet, har sammanställt dem.
...

En gissning är att ingen av de ledarsidor och debattörer som säger sig vurma för Kanada skulle acceptera ovanstående.
...

Så varför säger de då att det finns mycket att lära av Kanada, om det bara gäller i princip men inte i praktiken?

Min tanke med pappret var att på ett kortfattat sätt beskriva migrations- och integrationspolitiken i Kanada samt visa hur den svenska politiken kan förändras så att den blir mer lik den kanadensiska. Jag tar inte ställning till om Sverige bör göra som Kanada, men anser att eftersom Kanada används som en förebild för så många i den politiska debatten bör man vara klar över hur den kanadensiska politiken ser ut och vad det skulle innebära om modellen exporterades hit.

Jag skrev pappret rätt så snabbt, mest för mig själv, och hade gärna utvecklat texten. Nu när den uppmärksammas retar jag mig på att jag glömde att beskriva ytterligare ett område; den relativt starka positiva särbehandling av "synliga minoriteter", kvinnor, ursprungsbefolkning och funktionshindrade som finns i Kanada.

Mitt lilla papper kan hämtas här.

Ledarsidor om ESO-rapporten om invandringens ekonomiska effekter

Svenska Dagbladet, DN och Sydsvenskan skriver idag på ledarsidan om ESO-rapporten om invandringens ekonomiska effekter.

Sydsvenskan kopplar samman ESO-rapporten med EU-konferensen om migrationspolitik och sätter rubriken Triumftåget i Malmö. De imponeras av migrationsminister Billströms offensiva roll under migrationskonferensen.

DN skriver att det inte är migrationen som är problemet utan integrationen.

Slutsatsen av Ekbergs studie är att integrationspolitiken – inte invandringen i sig – avgör. Att motverka diskriminering och få upp sysselsättningen bland invandrare måste därför vara politikens huvudinriktning.

Per Gudmundson i SvD föreslår några olika valmöjligheter för att minska invandringens kostnader:

Invandringen har alltsedan början av 1990-talet årligen kostat mellan 1,5 och 2 procent av BNP. Dessförinnan utgjorde invandringen en statsfinansiell vinst. Miljardbelopp blir lätt abstrakta, men som jämförelse kan sägas att det motsvarar mer än vad exempelvis försvaret eller rättsväsendet kostar. Siffrorna borde leda till eftertanke omkring några politikområden.

För det första måste arbetsmarknaden här hemma vidgas. Det kan antagligen bara ske genom att servicesektorn växer, med sådana lågkvalificerade och lågbetalda jobb som normalt saknas i Sverige.

För det andra måste arbetskraftsinvandringen få högre prioritet. Ta lärdom av Kanada, där jobbskapande invandrare i praktiken försörjer flyktinginvandringen.

För det tredje måste åtminstone den reella pensionsåldern höjas. Invandring kommer inte att lösa den demografiska utmaningen.

Det finns två andra alternativ. Man kan acceptera kostnaden. Eller så kan man låta dem som inte vill ha någon invandring alls vinna. Inget av dem låter som något för mig.

Gudmundson försvarar sin linje om Sverigedemokraterna

Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson försvarar idag sin linje att Alliansen bör samarbeta med Sverigedemokraterna.

Det vore naturligtvis bättre om de samhällsproblem som ligger bakom Sds framgångar kunde lösas. En smidigare arbetsmarknad, ett fungerande rättsväsende, en skola där barnen lär sig något, etcetera. Men det kommer inte att hända inom överskådlig tid. Invandring kommer fortsätta att vara en ekonomisk belastning för svensk ekonomi. Invandrare kommer att fortsätta vara överrepresenterade i kriminalstatistiken. Detta är högst reella samhällsproblem som Sds stora röstetal är en reaktion på.

En borgerlig regering kan inte lita på att Sd röstar för dess politik, bara för att en borgerlig regering har en allmänt bättre politik än en vänsterregering. En borgerlig regering måste försäkra sig om det lilla partiets stöd. Därav köttbenen. Det behöver inte vara stora saker. Ett löfte om att inte införa rätt till vård för så kallade papperslösa. Ett löfte om en SOU om invandringens kostnader eller invandrares brottslighet. Ett löfte om skärpta straff för sexualbrott. Jag tror Sd kommer att nöja sig med ganska lite. De är angelägna om att visa att de vill ta ansvar, och dessutom är de inte så politiskt erfarna i förhandlingarna. Men helt gratis tror jag inte att det blir. Regeringspartierna kommer att få kompromissa, kanske rentav med sina kärnvärderingar.

Svaga argument mot Sverigedemokraterna

Missa inte Per Gudmundsons sågning av Socialdemokraternas strategidokument för att bemöta Sverigedemokraterna.

Om detta är vad s har att komma med så har debatterna redan förlorats.

Om s tror sig vinna på detta sätt ligger vi illa till. Populisterna kan bara besegras med konkret politik. Med jobb i stället för bidrag. Med polis i stället för gäng. Med trygga bostadsområden i stället för ghetton. Med jämställdhet i stället för hederskultur. Det ser tyvärr inte ut som att socialdemokraterna vill hjälpa till med det.

Socialdemokraterna verkar inte ha lärt någonting av sin tid i opposition.

Socialdemokratiska krav inte krav utan önskemål

Per Gudmundson uppmärksammar på ledarbloggen (SvD), bland annat genom att länka till mig (vilket är trevligt), att Socialdemokraternas nya kravlinje för integrationspolitiken mest består av luft.

Socialdemokraternas talesperson i migrationsfrågor, Veronica Palm, undertecknade i förra veckan en debattartikel i DN som fick rubriken "Låt inte flyktingarna bestämma var de ska bo". I ingressen påstods att socialdemokraterna vill ställa "tydligare krav på asylsökare".

Men inget av de bägge påståendena, vare sig i rubriken eller i ingressen, tycks ha någon täckning i det faktiska policy-förslag som Palm presenterar. Där ställs inga krav.

Bra att fler än jag har uppmärksammat det.

Mer pengar till forskning om flyktingmottagande?

Mina vänner Solvig Ekblad, docent vid Stressforskningsinstitutet samt gästprofessor vid Malmö högskola, och Fredrik Lindencrona, forskare vid Karolinska institutet skriver idag i Sydsvenskan under aktuella frågor att det behövs mer pengar till forskning om integration av nyanlända invandrare. Kanske inte världens mest spännande sak att rapportera om, men eftersom jag uppskattar både Solvig och Fredrik så bör jag ivarjefall tipsa.

Händelserik helg i bloggosfären

Två av de bloggar jag länkar till i vänsterspalten har i helgen skrivit inlägg om integration. Dick Erixon har skrivit två inlägg där han, som vanligt, tar ställning mot mångkulturalism och för assimilering. Per Gudmundson skriver om debatten i SVT om journalister mörkar om invandringens negativa sidor. Där nämner han i förbigående en artikel från Washington Post om muslimer i europeiska fängelser som jag under några dagar tänkt skriva om, men inte hittar rätt ingång till. Där skriver Molly Moore att muslimer är i majoritet i franska fängelser:

"This prison is majority Muslim -- as is virtually every house of incarceration in France. About 60 to 70 percent of all inmates in the country's prison system are Muslim, according to Muslim leaders, sociologists and researchers, though Muslims make up only about 12 percent of the country's population.

On a continent where immigrants and the children of immigrants are disproportionately represented in almost every prison system, the French figures are the most marked, according to researchers, criminologists and Muslim leaders.

"The high percentage of Muslims in prisons is a direct consequence of the failure of the integration of minorities in France," said Moussa Khedimellah, a sociologist who has spent several years conducting research on Muslims in the French penal system.

In Britain, 11 percent of prisoners are Muslim in contrast to about 3 percent of all inhabitants, according to the Justice Ministry. Research by the Open Society Institute, an advocacy organization, shows that in the Netherlands 20 percent of adult prisoners and 26 percent of all juvenile offenders are Muslim; the country is about 5.5 percent Muslim. In Belgium, Muslims from Morocco and Turkey make up at least 16 percent of the prison population, compared with 2 percent of the general populace, the research found.

Sociologists and Muslim leaders say the French prison system reflects the deep social and ethnic divides roiling France and its European neighbors as immigrants and a new generation of their children alter the demographic and cultural landscape of the continent."

Mycket oroande läsning som tål att uppmärksammas. Särskilt som vi i veckan haft en debatt om mörkläggning av rapporteringen om vissa frågor kring integration.