Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson försvarar idag sin linje att Alliansen bör samarbeta med Sverigedemokraterna.
Det vore naturligtvis bättre om de samhällsproblem som ligger bakom Sds framgångar kunde lösas. En smidigare arbetsmarknad, ett fungerande rättsväsende, en skola där barnen lär sig något, etcetera. Men det kommer inte att hända inom överskådlig tid. Invandring kommer fortsätta att vara en ekonomisk belastning för svensk ekonomi. Invandrare kommer att fortsätta vara överrepresenterade i kriminalstatistiken. Detta är högst reella samhällsproblem som Sds stora röstetal är en reaktion på.
En borgerlig regering kan inte lita på att Sd röstar för dess politik, bara för att en borgerlig regering har en allmänt bättre politik än en vänsterregering. En borgerlig regering måste försäkra sig om det lilla partiets stöd. Därav köttbenen. Det behöver inte vara stora saker. Ett löfte om att inte införa rätt till vård för så kallade papperslösa. Ett löfte om en SOU om invandringens kostnader eller invandrares brottslighet. Ett löfte om skärpta straff för sexualbrott. Jag tror Sd kommer att nöja sig med ganska lite. De är angelägna om att visa att de vill ta ansvar, och dessutom är de inte så politiskt erfarna i förhandlingarna. Men helt gratis tror jag inte att det blir. Regeringspartierna kommer att få kompromissa, kanske rentav med sina kärnvärderingar.
Visar inlägg med etikett alliansen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett alliansen. Visa alla inlägg
söndag 10 maj 2009
fredag 3 oktober 2008
Integrationspolitiken ligger fast - Om regeringens höstbudget
Här kommer en alldeles för lång och tendentiös kommentar till regeringens höstbudget som jag skrev i ett annat sammanhang men aldrig blev publicerad.
Höstbudgeten (Prop. 2008/2009:1 Budgetpropositionen för 2009) innehåller som vanligt satsningar på en förbättrad integration. I samband med propositionen presenteras också en skrivelse: Egenmakt mot utanförskap (Skr. 2008/09:24) som beskriver regeringens strategi för integration de kommande åren. Båda dokumenten visar med tydlighet att den politik som lanserades i och med 1997 års integrationspolitiska proposition ligger fast. Det innebär att den utskällda integrationspolitiken inte bara har överlevt fyra mandatperioder utan också ett regimskifte utan större reformer. Principerna bakom politiken, förkortat och förenklat uttryckt, är fortfarande lika rättigheter och skyldigheter. Politiken ska uppnås genom den generella politiken och säråtgärder riktade till invandrare bara förekomma under första tiden i Sverige.
Regeringen bygger upp det som de tidigare raserade
Hur kan det då komma sig att politiken fortsätter i samma hjulspår trots en stundtals hätsk debatt mellan de politiska partierna. Jo, samtliga politiska partier menar att principerna och tankarna bakom integrationspolitiken är bra, men att genomförandet har misslyckats. Eftersom alliansregeringen vill ungefär samma sak som den tidigare socialdemokratiska minoritetsregeringen visar det sig nu tydligt att alliansen var lite för snabb när de rev ner den tidigare strukturen för integrationspolitiken.
Under den förra socialdemokratiska regeringens sista år lanserades en strategi för att anpassa myndigheternas arbete till befolkningens mångfald och på så sätt genomföra integrationspolitiken ”på riktigt”. Departementet utformade tillsammans med Integrationsverket och andra myndigheter ett nytt system för uppföljning och analys av integrationspolitikens utveckling och resultat. En parlamentarisk kommitté utredde också samtidigt hur politiken genom en tydligare styrning skulle få större genomslag. Integrationsverket hade också ett väl etablerat arbete att statistiskt följa upp samhällsutvecklingen inom t.ex. arbetsmarknad och boende utifrån ett integrationsperspektiv. Detta arbete avbröts abrupt vid alliansens valseger, bland annat genom att lägga ner Integrationsverket.
Nu, två år senare tar alliansen vid där socialdemokraterna slutade och bygger upp stora delar av den infrastruktur som fanns innan regeringsskiftet. Fokus är åter igen att säkerställa att integrationspolitiken får genomslag i den generella politiken och tar hänsyn till befolkningens mångfald. Det är en deja-vu känsla att läsa om regeringens satsningar på att säkerställa att de generella insatserna når ut och får god effekt för hela befolkningen, oavsett födelseland och etnisk bakgrund. Regeringen vill också bygga upp ett system för att statistiskt följa samhällsutvecklingen utifrån ett integrationsperspektiv.
”Statistiska centralbyrån (SCB) har fått i uppdrag att genom en förstudie närmare analysera och föreslå hur befintlig registerstatistik om sysselsättning, inkomst uppdelat efter inkomstkälla, förmögenhet, utbildning, boende, flyttmönster, hälsa, delaktighet och trygghet kan användas och utvecklas för att belysa tillståndet och utvecklingen av situationen för personer som är utrikes födda samt i stadsdelar som berörs av överenskommelser mellan staten och en kommun om urbant utvecklingsarbete.”
Det fanns tidigare ett väl fungerande uppföljningssystem. Det är tydligt att regeringen var lite väl snabba när de lade ner fungerande verksamheter.
Utgifter i höstbudgeten
I budgeten är utgifterna för integrationspolitiken cirka fem miljarder under 2009. Den stora utgiftsposten är ersättningar till kommunerna för deras flyktingmottagande, knappt 4,9 miljarder. Utgifterna för migrationspolitiken är 5,9 miljarder. De direkt invandringsrelaterade utgifterna är alltså närmare 11 miljarder kronor.
Insatser för nyanlända invandrare
Jämfört med 2008 tillförs integrationsområdet 9 miljoner kronor för nationell koordinering av länsstyrelsernas arbete med flyktingmottagning och för att underlätta organiserad vidareflyttning samt för uppföljning och utvärdering av integrationspolitiken.
Regeringen räknar med ett fortsatt stort, men ändå minskande, antal kommunmottagna flyktingar.
Prognosen innebär en nedskrivning jämfört med förra årets höstbudget.
För nyanlända invandrare, den s.k. introduktionen, fortsätter arbetet för att snabba på etableringen på arbetsmarknaden. Regeringen har beslutat om att inleda en försöksverksamhet med etableringssamtal för nyanlända invandrare. Det är egentligen inte så stor skillnad på etableringssamtalen och dagens introduktion förutom att det är arbetsförmedlingen istället för kommunen som håller i kontakten med den nyanlända invandraren. På så sätt hoppas regeringen att det blir en bättre matchning mellan individens kompetens och förhållanden i svenska kommuner och därmed påskynda arbetsmarknadsetableringen.
Andra satsningar är att 51 miljoner kronor per år tillförs för kompletterande högskoleutbildningar för utländska akademiker under perioden 2009-2011. 15 miljoner kronor avsätts för validering under 2009-2010. Regeringen satsar också på ett sfi-lyft. Nationella slutprov för sfi införs och 61 miljoner kronor har avsatts för att lyfta sfi-lärarnas kompetens.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med en proposition under våren 2009 med förslag om styrning, ansvar, utformning och finansiering av flyktingmottagande och andra insatser som påskyndar arbetsmarknadsetableringen. Propositionen bygger på utredningen om en effektivare etablering av nyanlända: Egenansvar - med professionellt stöd (SOU 2008:58). Det förslaget förväntas öka utgifterna för politikområdet med en knapp miljard kronor under 2010. Först då kan det bli tal om större förändringar i flyktingmottagandet.
Integrationsstrategin
Integrationspolitiken under den fortsatta mandatperioden ska, enligt regeringens skrivelse, inriktas på följande områden:
* ett effektivt system för mottagning och introduktion för nyanlända,
* fler i arbete och fler företagare,
* förbättrade utbildningsresultat och likvärdighet i skolan,
* förbättrade språkkunskaper och utbildningsmöjligheter för vuxna,
* en effektiv bekämpning av diskriminering,
* en positiv utveckling i stadsdelar med utbrett utanförskap,
* en gemensam värdegrund i ett samhälle som präglas av tilltagande mångfald.
Höstbudgeten (Prop. 2008/2009:1 Budgetpropositionen för 2009) innehåller som vanligt satsningar på en förbättrad integration. I samband med propositionen presenteras också en skrivelse: Egenmakt mot utanförskap (Skr. 2008/09:24) som beskriver regeringens strategi för integration de kommande åren. Båda dokumenten visar med tydlighet att den politik som lanserades i och med 1997 års integrationspolitiska proposition ligger fast. Det innebär att den utskällda integrationspolitiken inte bara har överlevt fyra mandatperioder utan också ett regimskifte utan större reformer. Principerna bakom politiken, förkortat och förenklat uttryckt, är fortfarande lika rättigheter och skyldigheter. Politiken ska uppnås genom den generella politiken och säråtgärder riktade till invandrare bara förekomma under första tiden i Sverige.
Regeringen bygger upp det som de tidigare raserade
Hur kan det då komma sig att politiken fortsätter i samma hjulspår trots en stundtals hätsk debatt mellan de politiska partierna. Jo, samtliga politiska partier menar att principerna och tankarna bakom integrationspolitiken är bra, men att genomförandet har misslyckats. Eftersom alliansregeringen vill ungefär samma sak som den tidigare socialdemokratiska minoritetsregeringen visar det sig nu tydligt att alliansen var lite för snabb när de rev ner den tidigare strukturen för integrationspolitiken.
Under den förra socialdemokratiska regeringens sista år lanserades en strategi för att anpassa myndigheternas arbete till befolkningens mångfald och på så sätt genomföra integrationspolitiken ”på riktigt”. Departementet utformade tillsammans med Integrationsverket och andra myndigheter ett nytt system för uppföljning och analys av integrationspolitikens utveckling och resultat. En parlamentarisk kommitté utredde också samtidigt hur politiken genom en tydligare styrning skulle få större genomslag. Integrationsverket hade också ett väl etablerat arbete att statistiskt följa upp samhällsutvecklingen inom t.ex. arbetsmarknad och boende utifrån ett integrationsperspektiv. Detta arbete avbröts abrupt vid alliansens valseger, bland annat genom att lägga ner Integrationsverket.
Nu, två år senare tar alliansen vid där socialdemokraterna slutade och bygger upp stora delar av den infrastruktur som fanns innan regeringsskiftet. Fokus är åter igen att säkerställa att integrationspolitiken får genomslag i den generella politiken och tar hänsyn till befolkningens mångfald. Det är en deja-vu känsla att läsa om regeringens satsningar på att säkerställa att de generella insatserna når ut och får god effekt för hela befolkningen, oavsett födelseland och etnisk bakgrund. Regeringen vill också bygga upp ett system för att statistiskt följa samhällsutvecklingen utifrån ett integrationsperspektiv.
”Statistiska centralbyrån (SCB) har fått i uppdrag att genom en förstudie närmare analysera och föreslå hur befintlig registerstatistik om sysselsättning, inkomst uppdelat efter inkomstkälla, förmögenhet, utbildning, boende, flyttmönster, hälsa, delaktighet och trygghet kan användas och utvecklas för att belysa tillståndet och utvecklingen av situationen för personer som är utrikes födda samt i stadsdelar som berörs av överenskommelser mellan staten och en kommun om urbant utvecklingsarbete.”
Det fanns tidigare ett väl fungerande uppföljningssystem. Det är tydligt att regeringen var lite väl snabba när de lade ner fungerande verksamheter.
Utgifter i höstbudgeten
I budgeten är utgifterna för integrationspolitiken cirka fem miljarder under 2009. Den stora utgiftsposten är ersättningar till kommunerna för deras flyktingmottagande, knappt 4,9 miljarder. Utgifterna för migrationspolitiken är 5,9 miljarder. De direkt invandringsrelaterade utgifterna är alltså närmare 11 miljarder kronor.
Insatser för nyanlända invandrare
Jämfört med 2008 tillförs integrationsområdet 9 miljoner kronor för nationell koordinering av länsstyrelsernas arbete med flyktingmottagning och för att underlätta organiserad vidareflyttning samt för uppföljning och utvärdering av integrationspolitiken.
Regeringen räknar med ett fortsatt stort, men ändå minskande, antal kommunmottagna flyktingar.
Prognosen innebär en nedskrivning jämfört med förra årets höstbudget.
För nyanlända invandrare, den s.k. introduktionen, fortsätter arbetet för att snabba på etableringen på arbetsmarknaden. Regeringen har beslutat om att inleda en försöksverksamhet med etableringssamtal för nyanlända invandrare. Det är egentligen inte så stor skillnad på etableringssamtalen och dagens introduktion förutom att det är arbetsförmedlingen istället för kommunen som håller i kontakten med den nyanlända invandraren. På så sätt hoppas regeringen att det blir en bättre matchning mellan individens kompetens och förhållanden i svenska kommuner och därmed påskynda arbetsmarknadsetableringen.
Andra satsningar är att 51 miljoner kronor per år tillförs för kompletterande högskoleutbildningar för utländska akademiker under perioden 2009-2011. 15 miljoner kronor avsätts för validering under 2009-2010. Regeringen satsar också på ett sfi-lyft. Nationella slutprov för sfi införs och 61 miljoner kronor har avsatts för att lyfta sfi-lärarnas kompetens.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med en proposition under våren 2009 med förslag om styrning, ansvar, utformning och finansiering av flyktingmottagande och andra insatser som påskyndar arbetsmarknadsetableringen. Propositionen bygger på utredningen om en effektivare etablering av nyanlända: Egenansvar - med professionellt stöd (SOU 2008:58). Det förslaget förväntas öka utgifterna för politikområdet med en knapp miljard kronor under 2010. Först då kan det bli tal om större förändringar i flyktingmottagandet.
Integrationsstrategin
Integrationspolitiken under den fortsatta mandatperioden ska, enligt regeringens skrivelse, inriktas på följande områden:
* ett effektivt system för mottagning och introduktion för nyanlända,
* fler i arbete och fler företagare,
* förbättrade utbildningsresultat och likvärdighet i skolan,
* förbättrade språkkunskaper och utbildningsmöjligheter för vuxna,
* en effektiv bekämpning av diskriminering,
* en positiv utveckling i stadsdelar med utbrett utanförskap,
* en gemensam värdegrund i ett samhälle som präglas av tilltagande mångfald.
måndag 8 september 2008
Alliansen hjärta Socialdemokraterna = Sant
Dagens utspel på GP debatt av Sven Otto Littorin, Arbetsmarknadsminister och Nyamko Sabuni, Integrations- och jämställdhetsminister är förvillande likt Veronica Palms debattartikel i DN om Socialdemokraternas politik.
Alliansens företrädare vill att Arbetsförmedlingen ska få i uppdrag att genomföra etableringssamtal med nyanlända invandrare. Detta ska sedan utmynna i en plan för personens fortsatta inträde i arbete och boende. Att i ett tidigt skede betona vikten av val av bosättningsort för bästa möjliga förutsättningar till arbete och egen försörjning är centralt, skriver ministrarna Nyamko Sabuni och Sven Otto Littorin.
De vill med samtal guida de nyanlända, göra upp en plan och övertyga de som kommer att välja "rätt" bostadsort. Socialdemokraterna har samma inställning.
Socialdemokraterna vill att varje flykting tillsammans med ett personligt ombud ska utveckla en individuell introduktionsplan för den första tiden i Sverige. Individen ska få ett erbjudande om lämplig kommunplacering där det finns praktikplats eller jobb. Detta ska också vara en del av den introduktionsplan som avtalas mellan individen och samhället.
Samsynen är alltså stor.
Alliansens företrädare vill att Arbetsförmedlingen ska få i uppdrag att genomföra etableringssamtal med nyanlända invandrare. Detta ska sedan utmynna i en plan för personens fortsatta inträde i arbete och boende. Att i ett tidigt skede betona vikten av val av bosättningsort för bästa möjliga förutsättningar till arbete och egen försörjning är centralt, skriver ministrarna Nyamko Sabuni och Sven Otto Littorin.
De vill med samtal guida de nyanlända, göra upp en plan och övertyga de som kommer att välja "rätt" bostadsort. Socialdemokraterna har samma inställning.
Socialdemokraterna vill att varje flykting tillsammans med ett personligt ombud ska utveckla en individuell introduktionsplan för den första tiden i Sverige. Individen ska få ett erbjudande om lämplig kommunplacering där det finns praktikplats eller jobb. Detta ska också vara en del av den introduktionsplan som avtalas mellan individen och samhället.
Samsynen är alltså stor.
tisdag 20 maj 2008
Samma gamla integrationspolitik
Per Schlingmann, partisekreterare för Moderata samlingspartiet, skriver idag i Sydsvenskan om regeringens integrations- och migrationspolitik. Några kommentarer är på sin plats.
Konflikten mellan de politiska alternativen blir allt tydligare i synen på migration och integration, skriver moderaternas partisekreterare Per Schlingmann.
Det är knappast sant. Alliansen har inte ändrat principerna bakom migrations- eller integrationspolitiken. Alliansen och Socialdemokraterna står varandra närmare i dessa frågor än vad t.ex. Moderaterna gör med något av sina systerpartier i Europa. Schlingmann ger egna exempel på det i sitt inlägg:
Sverige har kommit att ta ett mycket stort flyktingansvar i jämförelse med andra länder, inte minst när det gäller flyktingmottagandet från Irak. Det skall vi fortsätta att göra.
Här ser vi alltså en fortsättning på Socialdemokraternas politik att vara det enda landet i Europa som ger irakier asyl och permanent uppehållstilltånd. En politik som leder till att Sverige kommer att fortsätta att ha OECD-världens största invandring av irakier. Man kan applådera humaniteten i en sådan politik, men samtidigt konstatera att det leder till mycket stora integrationsproblem. Senaste uppgifterna visar att mindre än 40 procent av irakierna har haft ett första arbete i Sverige efter sex år i landet. (IFAU, 2007, sid 71ff)
"Det är samhällets fel"
Schlingmann skriver att han vill ändra "ett system som passiviserar och som utgår från att människor som kommer hit skall leva på ersättningar. Att vårt land inte har kunnat ta tillvara kompetensen hos människor med invandrarbakgrund är ett av Sveriges allra största misslyckanden." Samtidigt faller han i den vanliga "tycka synd om" fällan genom sitt språkbruk. Han skriver att Sverige inte låtit nyanlända "snabbt få lära sig språket och komma i arbete." och att "människor som har kommit till Sverige inte har getts möjlighet att arbeta."
Låt mig påminna Schlingmann om att Sverige, enligt externa bedömare, har världens mest generösa integrationspolitik, bland annat eftersom landet ger full tillgång till arbetsmarknaden från dag ett och erbjuder betald svenskundervisning. Vad är det mer som ska ges eller tillåtas och av vem?
Arbetslinjen är bra för integrationen
Men sedan kommer han till ett område som regeringen faktiskt har gjort bra, och som skiljer alliansens politik från Socialdemokraternas. Det är att arbetslinjen inom den generella politiken gått från ord till handling. Att göra det mer lönsamt för vanligt folk att arbeta och sänka trösklarna in på arbetsmarknaden har länge efterlysts av institutioner som OECD och EU för att förbättra integrationen i Sverige. (Tema Asyl 2008, sid.43f) Här ligger den enda stora skillnaden mellan alliansens och Socialdemokraternas när det gäller synen på integration.
Försiktiga reformer räcker inte
Sedan flaggas det för två reformer som inte genomförts än:
Mer arbetskraftsinvandring och försörjningskrav för anhöriginvandring. Det återstår och se effekterna av dessa två reformer, men båda kunde ha utformats på ett bättre sätt. Att kristdemokraterna tvingar fram en fyraårsgräns för försörjningskravet för anhöriginvandring kommer till exempel att få absurda konsekvenser.
Med en så pass misslyckad och kostsam migrations- och integrationspolitik som Sverige har behövs det reformer som innebär mer än förändringar i marginalen. Politikerna behöver se över principerna bakom integrationspolitiken, som inte är anpassade till en mer globaliserad värld. Ett reellt alternativet till dagens politik måste presenteras för väljarna innan valet 2010, annars har alliansen små chanser att bli omvalda.
Konflikten mellan de politiska alternativen blir allt tydligare i synen på migration och integration, skriver moderaternas partisekreterare Per Schlingmann.
Det är knappast sant. Alliansen har inte ändrat principerna bakom migrations- eller integrationspolitiken. Alliansen och Socialdemokraterna står varandra närmare i dessa frågor än vad t.ex. Moderaterna gör med något av sina systerpartier i Europa. Schlingmann ger egna exempel på det i sitt inlägg:
Sverige har kommit att ta ett mycket stort flyktingansvar i jämförelse med andra länder, inte minst när det gäller flyktingmottagandet från Irak. Det skall vi fortsätta att göra.
Här ser vi alltså en fortsättning på Socialdemokraternas politik att vara det enda landet i Europa som ger irakier asyl och permanent uppehållstilltånd. En politik som leder till att Sverige kommer att fortsätta att ha OECD-världens största invandring av irakier. Man kan applådera humaniteten i en sådan politik, men samtidigt konstatera att det leder till mycket stora integrationsproblem. Senaste uppgifterna visar att mindre än 40 procent av irakierna har haft ett första arbete i Sverige efter sex år i landet. (IFAU, 2007, sid 71ff)
"Det är samhällets fel"
Schlingmann skriver att han vill ändra "ett system som passiviserar och som utgår från att människor som kommer hit skall leva på ersättningar. Att vårt land inte har kunnat ta tillvara kompetensen hos människor med invandrarbakgrund är ett av Sveriges allra största misslyckanden." Samtidigt faller han i den vanliga "tycka synd om" fällan genom sitt språkbruk. Han skriver att Sverige inte låtit nyanlända "snabbt få lära sig språket och komma i arbete." och att "människor som har kommit till Sverige inte har getts möjlighet att arbeta."
Låt mig påminna Schlingmann om att Sverige, enligt externa bedömare, har världens mest generösa integrationspolitik, bland annat eftersom landet ger full tillgång till arbetsmarknaden från dag ett och erbjuder betald svenskundervisning. Vad är det mer som ska ges eller tillåtas och av vem?
Arbetslinjen är bra för integrationen
Men sedan kommer han till ett område som regeringen faktiskt har gjort bra, och som skiljer alliansens politik från Socialdemokraternas. Det är att arbetslinjen inom den generella politiken gått från ord till handling. Att göra det mer lönsamt för vanligt folk att arbeta och sänka trösklarna in på arbetsmarknaden har länge efterlysts av institutioner som OECD och EU för att förbättra integrationen i Sverige. (Tema Asyl 2008, sid.43f) Här ligger den enda stora skillnaden mellan alliansens och Socialdemokraternas när det gäller synen på integration.
Försiktiga reformer räcker inte
Sedan flaggas det för två reformer som inte genomförts än:
Mer arbetskraftsinvandring och försörjningskrav för anhöriginvandring. Det återstår och se effekterna av dessa två reformer, men båda kunde ha utformats på ett bättre sätt. Att kristdemokraterna tvingar fram en fyraårsgräns för försörjningskravet för anhöriginvandring kommer till exempel att få absurda konsekvenser.
Med en så pass misslyckad och kostsam migrations- och integrationspolitik som Sverige har behövs det reformer som innebär mer än förändringar i marginalen. Politikerna behöver se över principerna bakom integrationspolitiken, som inte är anpassade till en mer globaliserad värld. Ett reellt alternativet till dagens politik måste presenteras för väljarna innan valet 2010, annars har alliansen små chanser att bli omvalda.
onsdag 12 mars 2008
Reaktioner på Fp och S förslag och mina kommentarer
Socialdemokraterna vill tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar, men också styra var flyktingarna bosätter sig genom att minska bidragen för dem som inte bosätter sig i anvisad kommun. Tanken är att hjälpa de kommuner som i dag får ta emot väldigt många flyktingar och få en bättre överensstämmelse med var jobben finns.
Folkpartiets samrådsprogram för integration föreslår, utöver tidigare språkkrav för medborgarskap, att blivande medborgare ska gå en kurs i medborgarkunskap. I debatten förekommer också mycket resonemang kring tidigare förslag från Alliansen om försörjningskrav för viss anhöriginvandring.
Olyckligt debattklimat
Debatten om Folkpartiets och Socialdemokraternas förslag är omogen och präglas av anklagelser från alla håll - antingen mot Fp eller S eller båda två. Det är olyckligt att debattörer tar till så pass grova anklagelser. Mona Sahlin säger att de borgliga fiskar i grumligt vatten medan borgliga politiker och ledarskribenter anklagar Mona Sahlin för samma sak.
En typ av reaktioner är att det behövs insatser för att förbättra integrationen men att förslagen från båda håll går för långt.
En annan typ av reaktion är att Socialdemokraternas förslag innebär en förkastlig kommunarrest med inslag av social ingenjörskonst medan kravet på försörjning för anhöriginvandring ses som mer morot än piska. Denna typ av tyckande kombineras också vanligtvis med ett gillande av förslaget om en utbildning för att bli svensk medborgare. Vissa typer av angrepp på Socialdemokraternas förslag är dock förkastliga med vulgär retorik. Så här skriver Norrbottens-Kuriren:
"Sossarna visar sitt rätta ansikte när Mona Sahlin vill sätta adresslappar kring halsarna på flyktingar och skicka iväg dem på två års kommunarrest. Det här gränsar till ren deportering av dem som tagit sig till Sverige från krig och andra mycket svåra förhållanden i hopp om drägligare liv. Om det ska ske kollektiva transporter till Säffle, Dorotea, Sollefteå och Åseda i Småland återstår att se.
Morötter är alltid bättre än piskor. Därför är också Mona Sahlins förslag om rena kommunarrester förkastligt. Det kommer från ett parti som alltid varit vant att styra över folks vardag och bestämma så mycket som möjligt över deras liv.
Därför tycker man väl inte heller att deportationer av flyktingar till kommuner som inte vill ha dem eller inte har muskler nog att ta emot dem ändå inte är så märkvärdiga."
Sedan finns de kommunpolitiker som gillar Socialdemokraternas förslag eftersom de förväntar sig färre flyktingar just i deras egna kommuner.
En fjärde linje är att hänvisa till Sverigedemokraterna. Att de etablerade politiska partierna nu gör vad de kan för att få bort invandrings- och flyktingpolitiska frågor från valrörelsen 2010. Lotta Gröning skriver i Aftonbladet:
"Sverigedemokrater! Nu kan ni slänga er i väggen. Flyktingmotståndet har fått nya ansikten."
Till Lotta vill jag säga: Kolla in statistiken. Visar den på flyktingmotstånd?
Djup okunskap om integrationspolitik
Många av kommentarerna präglas av djup okunskap i själva sakfrågan och ett bristfälligt omvärldsperspektiv. Några exempel:
* Flera av de saker som parterna anklagar varandra för att vara främlingsfientliga och "sverigedemokratiska" finns redan i en mycket stor majoritet av världens demokratiska stater.
* De länder som av skribenter målas upp som alternativ använder sig ofta av just de metoder som debattörerna kritiserar de svenska partierna för att föreslå. Det bästa exemplet på det är ledarartikeln som publicerades i flera liberala dagstidningar, bland annat Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet som är full av faktafel.
"Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin vill att staten ska kunna bestämma vart flyktingar som kommer till Sverige ska bo. Folkpartiet vill, via integrationsminister Nyamko Sabuni, att de ska gå en kurs i medborgarskap."
"Staten har i åratal levererat lagstiftning för att integrera nytillkomna medborgare. Samhället har lika envist reagerat med att inte släppa in dem. Med tanke på att utpräglade invandrarländer som USA, Kanada och Australien klarar av att absorbera nya medborgare, trots avsaknad av tydligt formulerad och tillämpad integrationspolitik, framstår det svenska fiaskot än tydligare."
Här är det bara att konstatera att de har fel, fel och åter fel i sina slutsatser. Sverige är idag ett av mycket få länder som inte har en lagstiftning som reglerar integrationsfrågor. USA, och särskilt Kanada och Australien har en mycket uttalad och genomtänkt integrationspolitik och lagstiftning där just medborgarskapet står i centrum. USA, Kanada, och numera också Australien, har länge haft såväl krav på medborgarskaputbildning och språktest för att bli medborgare. Och något tal om lika rättigheter är det inte för invandrare i USA som inte är berättigade till federala bidrag om de inte är medborgare. Allt det som ledaren kritiserar finns alltså i de länder som framställs som alternativ. Nästa gång rekommenderar jag att någon som kan sakfrågorna håller i pennan.
Jag efterlyser därför två saker:
1. Ett mer sansat debattklimat, vilket antagligen kräver
2. bättre kunskap om andra länders integrationspolitik.
//
Rättelse: tidigare påstod jag i inlägget att det var Liberala Nyhetsbyrån som skrivit den ledare jag påpekar har allvarliga faktafel och kunskapsbrister. Jag hade fel och ber så mycket om ursäkt till Liberala Nyhetsbyrån. Jag antog slarvigt att en liberal ledarartikel som publicerades på flera liberala ledarsidor hade sitt ursprung där. Där hade jag fel, fel och åter fel.
Folkpartiets samrådsprogram för integration föreslår, utöver tidigare språkkrav för medborgarskap, att blivande medborgare ska gå en kurs i medborgarkunskap. I debatten förekommer också mycket resonemang kring tidigare förslag från Alliansen om försörjningskrav för viss anhöriginvandring.
Olyckligt debattklimat
Debatten om Folkpartiets och Socialdemokraternas förslag är omogen och präglas av anklagelser från alla håll - antingen mot Fp eller S eller båda två. Det är olyckligt att debattörer tar till så pass grova anklagelser. Mona Sahlin säger att de borgliga fiskar i grumligt vatten medan borgliga politiker och ledarskribenter anklagar Mona Sahlin för samma sak.
En typ av reaktioner är att det behövs insatser för att förbättra integrationen men att förslagen från båda håll går för långt.
En annan typ av reaktion är att Socialdemokraternas förslag innebär en förkastlig kommunarrest med inslag av social ingenjörskonst medan kravet på försörjning för anhöriginvandring ses som mer morot än piska. Denna typ av tyckande kombineras också vanligtvis med ett gillande av förslaget om en utbildning för att bli svensk medborgare. Vissa typer av angrepp på Socialdemokraternas förslag är dock förkastliga med vulgär retorik. Så här skriver Norrbottens-Kuriren:
"Sossarna visar sitt rätta ansikte när Mona Sahlin vill sätta adresslappar kring halsarna på flyktingar och skicka iväg dem på två års kommunarrest. Det här gränsar till ren deportering av dem som tagit sig till Sverige från krig och andra mycket svåra förhållanden i hopp om drägligare liv. Om det ska ske kollektiva transporter till Säffle, Dorotea, Sollefteå och Åseda i Småland återstår att se.
Morötter är alltid bättre än piskor. Därför är också Mona Sahlins förslag om rena kommunarrester förkastligt. Det kommer från ett parti som alltid varit vant att styra över folks vardag och bestämma så mycket som möjligt över deras liv.
Därför tycker man väl inte heller att deportationer av flyktingar till kommuner som inte vill ha dem eller inte har muskler nog att ta emot dem ändå inte är så märkvärdiga."
Sedan finns de kommunpolitiker som gillar Socialdemokraternas förslag eftersom de förväntar sig färre flyktingar just i deras egna kommuner.
En fjärde linje är att hänvisa till Sverigedemokraterna. Att de etablerade politiska partierna nu gör vad de kan för att få bort invandrings- och flyktingpolitiska frågor från valrörelsen 2010. Lotta Gröning skriver i Aftonbladet:
"Sverigedemokrater! Nu kan ni slänga er i väggen. Flyktingmotståndet har fått nya ansikten."
Till Lotta vill jag säga: Kolla in statistiken. Visar den på flyktingmotstånd?
Djup okunskap om integrationspolitik
Många av kommentarerna präglas av djup okunskap i själva sakfrågan och ett bristfälligt omvärldsperspektiv. Några exempel:
* Flera av de saker som parterna anklagar varandra för att vara främlingsfientliga och "sverigedemokratiska" finns redan i en mycket stor majoritet av världens demokratiska stater.
* De länder som av skribenter målas upp som alternativ använder sig ofta av just de metoder som debattörerna kritiserar de svenska partierna för att föreslå. Det bästa exemplet på det är ledarartikeln som publicerades i flera liberala dagstidningar, bland annat Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet som är full av faktafel.
"Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin vill att staten ska kunna bestämma vart flyktingar som kommer till Sverige ska bo. Folkpartiet vill, via integrationsminister Nyamko Sabuni, att de ska gå en kurs i medborgarskap."
"Staten har i åratal levererat lagstiftning för att integrera nytillkomna medborgare. Samhället har lika envist reagerat med att inte släppa in dem. Med tanke på att utpräglade invandrarländer som USA, Kanada och Australien klarar av att absorbera nya medborgare, trots avsaknad av tydligt formulerad och tillämpad integrationspolitik, framstår det svenska fiaskot än tydligare."
Här är det bara att konstatera att de har fel, fel och åter fel i sina slutsatser. Sverige är idag ett av mycket få länder som inte har en lagstiftning som reglerar integrationsfrågor. USA, och särskilt Kanada och Australien har en mycket uttalad och genomtänkt integrationspolitik och lagstiftning där just medborgarskapet står i centrum. USA, Kanada, och numera också Australien, har länge haft såväl krav på medborgarskaputbildning och språktest för att bli medborgare. Och något tal om lika rättigheter är det inte för invandrare i USA som inte är berättigade till federala bidrag om de inte är medborgare. Allt det som ledaren kritiserar finns alltså i de länder som framställs som alternativ. Nästa gång rekommenderar jag att någon som kan sakfrågorna håller i pennan.
Jag efterlyser därför två saker:
1. Ett mer sansat debattklimat, vilket antagligen kräver
2. bättre kunskap om andra länders integrationspolitik.
//
Rättelse: tidigare påstod jag i inlägget att det var Liberala Nyhetsbyrån som skrivit den ledare jag påpekar har allvarliga faktafel och kunskapsbrister. Jag hade fel och ber så mycket om ursäkt till Liberala Nyhetsbyrån. Jag antog slarvigt att en liberal ledarartikel som publicerades på flera liberala ledarsidor hade sitt ursprung där. Där hade jag fel, fel och åter fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)