Ledarsidor om ESO-rapporten om invandringens ekonomiska effekter

Svenska Dagbladet, DN och Sydsvenskan skriver idag på ledarsidan om ESO-rapporten om invandringens ekonomiska effekter.

Sydsvenskan kopplar samman ESO-rapporten med EU-konferensen om migrationspolitik och sätter rubriken Triumftåget i Malmö. De imponeras av migrationsminister Billströms offensiva roll under migrationskonferensen.

DN skriver att det inte är migrationen som är problemet utan integrationen.

Slutsatsen av Ekbergs studie är att integrationspolitiken – inte invandringen i sig – avgör. Att motverka diskriminering och få upp sysselsättningen bland invandrare måste därför vara politikens huvudinriktning.

Per Gudmundson i SvD föreslår några olika valmöjligheter för att minska invandringens kostnader:

Invandringen har alltsedan början av 1990-talet årligen kostat mellan 1,5 och 2 procent av BNP. Dessförinnan utgjorde invandringen en statsfinansiell vinst. Miljardbelopp blir lätt abstrakta, men som jämförelse kan sägas att det motsvarar mer än vad exempelvis försvaret eller rättsväsendet kostar. Siffrorna borde leda till eftertanke omkring några politikområden.

För det första måste arbetsmarknaden här hemma vidgas. Det kan antagligen bara ske genom att servicesektorn växer, med sådana lågkvalificerade och lågbetalda jobb som normalt saknas i Sverige.

För det andra måste arbetskraftsinvandringen få högre prioritet. Ta lärdom av Kanada, där jobbskapande invandrare i praktiken försörjer flyktinginvandringen.

För det tredje måste åtminstone den reella pensionsåldern höjas. Invandring kommer inte att lösa den demografiska utmaningen.

Det finns två andra alternativ. Man kan acceptera kostnaden. Eller så kan man låta dem som inte vill ha någon invandring alls vinna. Inget av dem låter som något för mig.

Omvärldsspaning

Kanada inför sin egen dublinkonvention och tillåter inte att en person som kommer från USA får söka asyl.

Ensamkommande asylsökande barn ökar i de flesta länder i vår omvärld. Det gäller särskilt ensamkommande från Afghanistan.

Sydsvenskan har haft en hel serie reportage om att skära i små barns könsorgan. Även andra tidningar hänger på.

Irland förbjuder hädelse.

I Danmark har irakiska kurders bidragsfusk skapat rubriker. Att få danska bidrag samtidigt som att vara en uppburen statsman med hög lön i Kurdistan är inte OK.

I övrigt har Japan svårt att hantera 1600 asylsökande, Kanada fortsatta problem att hantera asylansökningar från OECD-länder och Pigdebatten i Quatar och Saudiarabien går vidare,

Förebild: Labinot Harbuzi

Labinot Harbuzi, malmöbo och MFF-spelare med briljant teknik och spelförståelse. I en intervju med Sydsvenskans reporter Hanna Welin berättar han hur okomplicerat det kan vara att orientera sig mellan två kulturer/identiteter.

Jag tänker på mig själv som kosovoalban. Det är ju den albanska kulturen som finns runt mig hela tiden. Men jag känner mig som en svensk också.

För mig är det viktigaste att hitta en mix. Smälta in men ändå inte glömma varifrån jag kommer. Jag försöker alltid vara en och samma person överallt. Inte byta personlighet, det gillar jag inte. Själv har jag faktiskt aldrig känt mig förvirrad i min identitet, men jag kan förstå om andra har det.

Hemma pratar jag albanska, ute svenska. Jag är van vid att folk frågar varifrån jag kommer. Men det gör inget, jag är stolt över min bakgrund. Men egentligen är nationalitet inte viktigt för mig. Människor är individer.

Debatten om Rosengård går vidare

Min fd. lärare på Malmö Högskola Diana Mulinari reagerar på Aje Carlboms bild av situationen i Rosengård.

Carlboms diagnostisering av händelserna i Rosengård är som hämtade från en främlingsfientlig hemsida. Vetenskapens roll, menar jag, är en annan.

Istället vill Mulinari resonera.

Så låt oss istället prata om makt och konflikter. Låt oss prata om exkludering och motstånd. Låt oss prata om maskulinitet och våld. Men det förutsätter en vilja att diskutera, nyansera och reflektera. Att, som Aje Carlbom gör, förenkla, renodla och förvanska så att allt svenskt blir gott och allt utländsk blir ont, så att människor som är födda i Sverige och med svenskt medborgarskap förvägras rätten att bli kallade svenskar, det är inte bara dålig vetenskap utan bidrar också till att upprätthålla konflikten och problemen.

Laid Bouakaz, forskare i pedagogik vid Malmö högskola, är en annan som fortsätter debatten i Sydsvenskan. Han menar att en stor del av problemen finns hos de som arbetar i området.

Vi som forskar och jobbar i liknande områden har länge varnat för det som händer i Rosengård och har försett makthavarna med förslag på åtgärder för att undvika dessa konflikter. Men eftersom det serveras av fel sorts experter tas de inte på allvar.

Kriminaliteten och gängbildningarna ökar och eleverna misslyckas, och så kommer det att fortsätta även om stadsdelarna får extra resurser.

Hur man än gör så kommer mångfalden i Malmö att misslyckas så länge man inte skakar om organisationer och skolor och omplacerar eller byter ut chefer och personal.

Manlig fåfänga bakom problemen i Rosengård

Aje Carlbom kommer idag med en alternativ förklaring i Sydsvenskan till det ständiga stöket, bränderna och angreppen på offentliga sektorns företrädare i Rosengård.

En av de hittills dolda eller bortglömda sidorna av förstörelsen rör den tilltrasslade kombinationen av kultur och manlighet.

Att utsätta sig för de risker som följer av att provocera polis eller andra myndigheter är alltså ett sätt att manifestera att man är tillräckligt mycket man för att få vara med i gemenskapen av andra män. Men det är också ett karaktärstest av det dominerande samhället. Klarar de av oss eller viker de ner sig? Här gäller det att samhället bestämt visar vad som gäller, ty en undfallande attityd riskerar att spä på det förakt många unga män känner inför (manlig) svaghet.

Killarna har socialiserats i miljöer där manlighet innebär något annat än i svenska medelklassmiljöer. Visst, flera av dem har växt upp i Rosengård som ligger i Sverige, men det är bara ett geografiskt konstaterande. Kulturellt är inte Rosengård en helt svensk stadsdel.

Slutklämmen är pessimistisk:

Ett område som Rosengård är en förträfflig plats för unga män som vill strida med varandra om vem som är manligast. Risken är dock att vi bara är i inledningsskedet av många års regelbundet återkommande kravaller. Här finns det idag gott om unga pojkar. Vi bör dock ha i åtanke att stadsdelen är ett mycket barnrikt område där de som idag är småpojkar kommer att växa upp till stökiga tonåringar som även de vill sätta sig upp mot auktoriteter. Vilken typ av manlighet har det svenska samhället att erbjuda dessa? Det är frågan jag tror alla måste fundera över om man vill släcka bränderna i stadsdelen en gång för alla.

Demokratikanon med mångkulturalism

Fabrikören påstod redan sommaren 2007 att det bara är en tidsfråga innan skribenter börjar ge förslag på demokratikanon. Fabrikörens egna lista över enskilda personer som betytt mest för den svenska demokratin innehåller 10 män. Det märks tydligt att fabrikören är utbildad i Danmark och därmed inte fått ta del av en riktig svensk genuscertifierad undervisning. Ett sådant misstag skulle aldrig riksdagsledamoten Birgitta Olsson (fp) tillåta sig. Hon glömmer minsann inte kvinnorna skriver när hon skriver i Sydsvenskan att man bör införa en demokratikanon.

Demokratikanon skall illustrera hur tryckfriheten tidigt fick fotfäste i Sverige, kampen för kvinnors rösträtt och jämställdhet, striden för social rättvisa, framväxten av ett mångkulturellt Sverige, men också inkludera de internationella texter som influerat, utvecklat och fördjupat vår demokrati både från västvärlden och andra kontinenter.

Är det bara jag som undrar hur "framväxten av ett mångkulturellt Sverige" lyckades ta sig in i Olssons demokratikanon? Det skulle jag verkligen vilja veta!

Sydsvenskan fiskar i grumliga vatten

Sydsvenskan menar att Folkpartiet fiskar i grumliga vatten för att de vill införa språkkrav för att bli medborgare. Det är svårt att förstå. Globaliseringsrådets rapport Språk, krav och medborgarskap visar att Sverige är ett av tre länder utan språkkrav och att hälften av länderna också har krav på samhällskunskap för att bli medborgare. Många länder kräver också att individen skriver på ett samhällskontrakt om vad som gäller i landet.

Att ett svenskt parti förespråkar en politik som har stark förankring i alla världens stora invandringsländer (Storbritannien, Tyskland, Kanada, USA, Australien m.fl.) är knappast att fiska i grumliga vatten. Däremot fiskar Sydsvenskan i dessa vatten när de försöker utmåla en legitim politisk åsikt som grumlig.

Kampanj mot nationaldagen i Sydsvenskan

Sydsvenskan har publicerat två separata artiklar som kritiserar och ifrågasätter firandet av den svenska nationaldagen. Jag har aldrig firat nationaldagen eftersom den inte betyder någonting för mig. Jag är ju lika skånsk och europeisk som svensk, och den svenska flaggan symboliserar ju ingenting. Samtidigt förstår jag inte paniken.

Doktoranden i historia Fredrik Persson gör i Sydsvenskan en automatisk koppling mellan flaggan och Sverigedemokraterna. Det känns så 80-tal och det säger mer om Perssons associationsbanor än om flaggans faktiska symboliska innehåll. För flaggan kan lika väl symbolisera det vi har gemensamt idag och/eller en politisk idé som i t.ex. USA. Det behöver inte finnas något mer "etniskt" med den svenska flaggan än med Tito-Jugoslaviens gamla flagga eller FN-flaggan.

Samma tidning ger utrymme till statsvetaren Marie Demker som vill avskaffa nationaldagen.

– I Sverige har vi en nationaldag som är konstruerad för att fira överheten. Det är ett helt annat perspektiv, säger Marie Demker.

Också hon gör samma koppling mellan nationaldagen och "främlingsfientliga" rörelser.

Risken finns, tror Marie Demker, att nationaldagen leder till att man jagar något specifikt svenskt och att mer extrema nationella rörelser utnyttjar den för att få uppmärksamhet.

– De nationella rörelserna är förhållandevis små, men nationaldagen blir ett tillfälle för dem att manifestera sina frågor.

Jag tar gärna en extra semesterdag istället för en nationaldag, men dessa nationaldagskritiker är ju erbarmligt tråkiga. Ju fler som firar nationaldagen, desto större chans är det ju att den till slut kommer att betyda någonting för människor som bor i Sverige - oberoende bakgrund.

Mer pengar till forskning om flyktingmottagande?

Mina vänner Solvig Ekblad, docent vid Stressforskningsinstitutet samt gästprofessor vid Malmö högskola, och Fredrik Lindencrona, forskare vid Karolinska institutet skriver idag i Sydsvenskan under aktuella frågor att det behövs mer pengar till forskning om integration av nyanlända invandrare. Kanske inte världens mest spännande sak att rapportera om, men eftersom jag uppskattar både Solvig och Fredrik så bör jag ivarjefall tipsa.

Händelserik helg i bloggosfären

Två av de bloggar jag länkar till i vänsterspalten har i helgen skrivit inlägg om integration. Dick Erixon har skrivit två inlägg där han, som vanligt, tar ställning mot mångkulturalism och för assimilering. Per Gudmundson skriver om debatten i SVT om journalister mörkar om invandringens negativa sidor. Där nämner han i förbigående en artikel från Washington Post om muslimer i europeiska fängelser som jag under några dagar tänkt skriva om, men inte hittar rätt ingång till. Där skriver Molly Moore att muslimer är i majoritet i franska fängelser:

"This prison is majority Muslim -- as is virtually every house of incarceration in France. About 60 to 70 percent of all inmates in the country's prison system are Muslim, according to Muslim leaders, sociologists and researchers, though Muslims make up only about 12 percent of the country's population.

On a continent where immigrants and the children of immigrants are disproportionately represented in almost every prison system, the French figures are the most marked, according to researchers, criminologists and Muslim leaders.

"The high percentage of Muslims in prisons is a direct consequence of the failure of the integration of minorities in France," said Moussa Khedimellah, a sociologist who has spent several years conducting research on Muslims in the French penal system.

In Britain, 11 percent of prisoners are Muslim in contrast to about 3 percent of all inhabitants, according to the Justice Ministry. Research by the Open Society Institute, an advocacy organization, shows that in the Netherlands 20 percent of adult prisoners and 26 percent of all juvenile offenders are Muslim; the country is about 5.5 percent Muslim. In Belgium, Muslims from Morocco and Turkey make up at least 16 percent of the prison population, compared with 2 percent of the general populace, the research found.

Sociologists and Muslim leaders say the French prison system reflects the deep social and ethnic divides roiling France and its European neighbors as immigrants and a new generation of their children alter the demographic and cultural landscape of the continent."

Mycket oroande läsning som tål att uppmärksammas. Särskilt som vi i veckan haft en debatt om mörkläggning av rapporteringen om vissa frågor kring integration.