Ny artikel om arbetskraftsinvandring

Nu har min nya artikel, med den något krångliga titeln Recruitment to Occupations with a Surplus of Workers: The Unexpected Outcomes of Swedish Demand-Driven Labour Migration Policy äntligen kommit ut. Den är publicerad i tidskriften International Migration.

Det är extra kul att den kommer ut just nu, då debatten om arbetskraftsinvandringen tagit ny fart i och med DELMI-antologin om ämnet. Här är sammanfattningen på engelska.

This article studies the outcomes of the 2008 labour-migration policy change in Sweden, when most state control was abolished and an employer-led selection was introduced. The main goal was to increase labour migration from third countries to occupational sectors experiencing labour shortages. The article compares the volume, composition and labour-market status of labour migrants who arrived before the change in the law with those who arrived after. Labour migrants from EU countries are used as a control group to assess any eventual influence from non-migration policy determinants. The main outcome of the policy change is that non-EU labour migration increased – an effect entirely due to the rise in labour migration to surplus occupations. Changes in the composition of the labour migrants explains why those who came after the law change have, on average, a worse labour market position.

Ny antologi om arbetskraftsinvandring till Sverige

Idag presenterar DELMI en ny antologi om arbetskraftsinvandring: Arbetskraft från hela världen, där jag skrivit ett kapitel tillsammans med Karin Magnusson. Det finns ett policy brief, och de excellenta redaktörerna, Catharina Calleman och Petra Herzfeld Olsson, har skrivit en DN-debattartikel med titeln "Reformera lagen om arbetskraftsinvandring".

Mitt och Karins kapitel handlar om högkvalificerad arbetskraftsinvandring till Sverige. Ambitionen är både att kartlägga dess omfattning och karaktär, och att bidra med en förklaring till varför den ser ut som den gör.

Vi konstaterar bland annat att den svenska politiken för arbetskraftsinvandring är mycket annorlunda jämfört med i andra länder då den inte riktar in sig på att attrahera högkvalificerade arbetskraftsinvandrare. Det är också få högkvalificerade som stannar i landet. Samtidigt är utbildningsnivån viktig för att förklara utfallet på arbetsmarknaden för arbetskraftsinvandrarna. Det är i stort sett bara de arbetskraftsinvandrare som har en minst treårig högskoleutbildning som har välbetalda jobb och arbetar inom bristyrken.

I våra avslutande reflektioner har vi några policyförslag som antologiredaktörerna inte valt att lyfta fram:

Det skulle vara relativt enkelt att förändra den svenska lagstiftningen så att en större andel av dem som arbetskraftsinvandrar är högkvalificerade och/eller kommer för att arbeta inom högkvalificerade yrken. Yrken där det finns ett stort överskott av tillgänglig arbetskraft skulle kunna spärras för arbetskraftsinvandring. Inom övriga yrken skulle en högre lägsta månadslön för arbetstillstånd än dagens nivå kunna införas, till exempel i nivå med medianlönen på svensk arbetsmarknad. Ytterligare en möjlighet är att kräva en viss utbildningsnivå för att få arbetstillstånd, t.ex. minst en treårig eftergymnasial utbildning. Möjligheten att direkt få permanenta uppehållstillstånd skulle också kunna bidra till att fler högkvalificerade invandrare väljer att komma till Sverige. För att kunna rekrytera arbetskraftsinvandrare till bristyrken med krav på legitimation och språkkunskaper, till exempel inom hälso- och sjukvård, behövs dock större insatser och regelförändringar.

I Studio 1 om den nya Danska medborgarskapslagen

I förra veckan var jag med i Studio 1 och kommenterade den nya danska medborgarskapslagen.

Lagen innebär bland annat högre krav på språkkunskaper, svårare kunskapstest och större krav på självförsörjning för att naturaliseras och bli dansk medborgare.

Det jag ville få fram var följande:

* Det är anmärkningsvärt att den nya lagen har ett så brett stöd. Den är framröstad av cirka 80 procent av ledamöterna i Folketinget, av Venstre, Socialdemokraterna, Danskt Folkparti, De konservative och Liberal Allians. Det är som att Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet hade gått samman.

* Danmark är inte unikt. Allt sedan början av 00-talet har allt fler länder gjort det svårare att både få permanent uppehållstillstånd och medborgarskap. Också i länder som Österrike och Tyskland finns det mycket hårda krav på självförsörjning för att bli medborgare, och i stort sett alla länder förutom Sverige har språkkrav.

* Det är ändå märkligt att Danmark gjort dessa förändringar, eftersom deras tidigare lag redan bedömdes som den tuffaste i Europa. EUDO Citizenship Law Indicator (CITLAW), som mäter olika aspekter av en medborgarskapslag, visar till exempel att Danmark redan 2011 hade de högsta kraven för naturalisering.

* Hur en medborgarskapslag är utformad har en stor betydelse för hur många som faktiskt blir medborgare i ett land (naturaliseras). I Sverige, med en av Europas liberalaste medborgarskapslagar är det omkring 7 procent av alla utländska medborgare som årligen blir medborgare, medan det i Danmark redan innan lagändringen är nere på omkring en procent.

Så här ser korrelationen mellan lagens stränghet (CITLAW) och andelen som blir medborgare (naturaliseringsgrad) ut. Punkterna representerar EU-15 länder, men bara Danmark, Norge och Sverige är markerade.

Om kvotflyktingar i Nordegren & Epstein i P1

Igår var jag med i P1 och pratade om kvotflyktingar i samband med Jan Björklunds (Fp) och statsminister Stefan Löfvens (S) uttalande nyligen om behovet av en ökad flyktingkvot.

Inslaget kan höras här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4058&artikel=6249675

Jag tycker inte att jag fick så mycket vettigt sagt, men två av mina punkter tror jag framkom.

För det första kan aldrig kvotflyktingar/vidarebosatta ersätta asylsökande. En ökad uttagning av kvotflyktingar kommer inte på överskådlig tid att påverka antalet människor som försöker ta sig in i EU för att söka asyl. Det är för tillfället helt olika typer av grupper.

För det andra tror jag att Sverige får mycket svårt att påverka de länder inom EU som vill se ett ökat gemensamt ansvarstagande för både asylsökande och vidarebosättning. Sverige har under decennier försökt få andra länder att ta ett större ansvar och utvecklingen har snarare gått i motsatt riktning.

För de som vill förkovra sig om vidarebosättning i allmänhet rekommenderar jag tre publikationer som har getts ut av Malmö Institute for Studies of Migration, Diversity and Welfare där jag jobbar.

Antologierna "Resettled and included? och "Resettled and Connected?" kan laddas ner gratis här.

Nyligen gavs också ett working paper ut med titeln "Refugee Resettlement to Europe 1950-2014".

Varför kommer det så många asylsökande till Sverige?

Jag pratade nyss med en journalist från DN där han undrade vad som kan förklara att så många väljer att söka asyl i Sverige framför andra europeiska länder.

Jag hänvisade bland annat till två studier som jag nyligen läst. Båda använder statistisk analys för att förklara skillnader i antalet asylsökande.

Neumayer (2004) studerar tidsperioden 1982 till 1999 och försöker förklara skillnader i antalet asylsökande mellan länder i Västeuropa. Han noterar att antalet asylsökande uppvisar ett stabilt mönster över tid, där samma länder – Österrike, Tyskland, Schweiz och Sverige - tar emot flest asylsökande. Rika länder är mer attraktiva än fattiga länder, oberoende av den rådande arbetslösheten och den ekonomiska tillväxten. Länder med framgångsrika invandringskritiska partier är mindre populära att söka asyl i. En högre bifallsgrad ger fler asylsökande. Neumayer finner också att länder har en högre andel asylsökande från ursprungsländer som är före detta kolonier, som talar samma språk och som ligger närmare geografiskt. Det verkar också finnas nätverkseffekter: om en större andel asylsökande från ett ursprungsland redan är bosatta i ett destinationsland lockar det fler nya asylsökande från samma land. Det med störst förklaringsvärde är antalet tidigare asylsökande från samma land. Övriga förklaringsfaktorer är i ordning: destinationslandets inkomstnivå, stöd för högerpopulistiska partier, geografisk närhet, språk, koloniala länkar. Bifallsgraden har signifikant men liten betydelse.

Yoo and Koo (2014) studerar en längre tidsperiod, 1982 till 2008, och ett 80-tal mottagarländer, även icke-europeiska. Efter att de prövat en lång rad hypoteser kommer de fram till några faktorer som har ett starkt förklaringsvärde. Asylsökande söker sig till länder med en mer utbyggd välfärdsstat, medan den generella ekonomiska standarden inte verkar spela roll. Därutöver inverkar också beviljandegraden, även om det inte i studien har lika starkt förklaringsvärde som en utbyggd välfärd. Utöver dessa politiska faktorer spelar också geografin roll. Länder som gränsar till konfliktområden har i regel fler asylansökningar. De konstaterar slutligen att forskningen visar att asylsökande har ett visst mått av kontroll över i vilket land de söker asyl.

Det finns också en del kvalitativa studier som har undersökt varför vissa länder är mer populära att söka asyl i än andra. Kanske återkommer jag till dem senare.

Referenser:

Neumayer, E. (2004). Asylum Destination Choice What Makes Some West European Countries More Attractive Than Others?. European Union Politics, 5(2), 155-180.

Yoo, E., & Koo, J. W. (2014). Love thy neighbor: Explaining asylum seeking and hosting, 1982–2008. International Journal of Comparative Sociology, 55(1), 45-72.

Hur ska man förstå svensk migrationspolitik?

Varför accepterar stater oönskad invandring? Det frågade sig Christian Joppke i en klassisk artikel från 1998. Den bakomliggande paradoxen var att invandringen tenderade att öka trots att befolkningen i de flesta länder önskade sig mindre invandring. Vissa forskare menade att anledningen var att stater tappat kapaciteten att kontrollera invandringen beroende på globaliseringen (Sassen 1998), en framväxande överstatlig rättighetetsregim (Soysal 2004) eller det inneboende fokus på rättigheter som präglar liberala stater (Hollifield 1992).

Men snart visade sig dessa teorier vara fel. Under tidigt 2000-tal genomförde de allra flesta länderna i Europa kraftiga reformer i restriktiv riktning, den så kallade ”civic turn” (Goodman 2012), vilket också ledde till en minskad invandring. Det visade sig att länder trots allt hade kapacitet att kontrollera invandringen.

Den andra paradoxen som forskningen intresserat sig för när det gäller migrationspolitik är varför länders politik tenderar att vara mer generös än vad ländernas befolkning vill. Om nu länder har kapaciteten att till viss mån styra invandringen, och befolkningen önskar se mindre invandring, varför genomför då inte politikerna reformer som minskar invandringen?

I en enkel modell borde ju politikerna genomföra den politik som väljarna efterfrågar, både eftersom de är tänkta att representera folkviljan och för att de vill bli omvalda. Varför reagerar inte politikerna på väljarnas önskemål?

Frågan är extra intressant i Sverige eftersom vi enligt många har Europas öppnaste migrationspolitik. Sverige har i förhållande till sin befolkning flest asylansökningar och beviljade asylansökningar i EU (se till exempel statistik från Eurostat http://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php/Asylum_statistics). Vi har också exceptionellt generösa regler för familjeinvandring (Borevi 2014) och arbetskraftsinvandring (OECD 2011). Visserligen är svenskarna generellt sett mycket mer positiva till invandring än andra européer (se till exempel Eurobarometer-undersökningarna, http://www.thelocal.se/20150117/swedes-europes-mos), men samtidigt har det allt sedan 1990 varit betydligt fler som tycker det är ett bra förslag att minska invandringen än de som tycker det är ett dåligt förslag (se till exempel SOM-undersökningarna, http://som.gu.se/publicerat/rapporter/rapporter). 

Någonstans måste det alltså finnas ett filter mellan väljarnas önskemål och den faktiska migrationspolitiken. Och förklaringen kan ju inte vara de generella teorier som Sassen, Soysal och Hollifield lanserade (se ovan) då andra länder falsifierat dem genom att besluta om en mer restriktiv migrationspolitik. Svaret måste därför sökas i den svenska inrikespolitiken; till exempel i den svenska politiska kulturen, i sättet som Sverige styrs och politiska beslut fattas, i lobbying och organiserade intresseorganisationers inflytande, eller i de bredare policykoalitioner som finns inom migrationspolitiken. Det finns en rad teorier som handlar om dessa förklaringsområden. Teorier som jag just nu studerar, försöker förstå, och applicera på det svenska fallet.

- Borevi, K. (2014). Family Migration Policies and Politics Understanding the Swedish Exception. Journal of Family Issues.
- Goodman, S. W. (2012). Fortifying citizenship: policy strategies for civic integration in Western Europe. World Politics, 64(04), 659-698.
- Hollifield, J. F. (1992) Immigrants, markets, and states: the political economy of postwar Europe. Harvard University Press.
- Joppke, C. (1998) Challenge to the nation-state: Immigration in Western Europe and the United States, Oxford University Press on Demand.
- OECD (2011) Recruiting Immigrant Workers: Sweden, OECD Publishing.
- Sassen, S. (1998) The de facto transnationalizing of immigration policy, in Joppke, C. (Ed) Challenge to the nation-state, Oxford, Oxford University Press pp. 49-85
- Soysal, Y. N. (1994) Limits of citizenship: Migrants and postnational membership in Europe, University of Chicago Press.

Ny forskningsartikel: A national turn of local integration policy

Idag kom min nya forskningsartikel ut, publicerad i Comparative Migration Studies. Artikeln, A national turn of local integration policy: multi-level governance dynamics in Denmark and Sweden, handlar om integrationspolitiken i Sverige och Danmark och om förhållandet mellan den nationella och lokala nivån. Bakgrunden är att den mesta forskningslitteraturen menar att städerna och den lokala nivån har övertagit statens roll som den viktigaste aktören inom integrationspolitiken. I artikeln argumenterar jag mot mina kollegor och använder Danmark och Sverige som exempel.

Abstract:

There is a growing interest in the research community in the local governance of migration and integration. Studies indicate a local turn in integration policies, with local governments becoming important integration policy actors. Unlike most research, this study of recent developments in the policies for migrant newcomers in Denmark and Sweden observes a national turn in local integration policy. Despite their different integration policies, the central governments of both countries have increased their control and influence at the local level and thereby made it more difficult for local governments to formulate their own integration policies. This study highlights the need to complement earlier research based on frame analysis with an analytical framework that takes central government steering and the uneven power relationship between the levels of government into account.

Artikeln kan laddas ner gratis på CMS:s hemsida.

Några framträdanden under våren och sommaren 2015

Jag har ambitionen att skriva lite oftare på Integrationsbloggen under hösten. Till att börja med länkar jag till tre framförande som jag gjort under våren och sommaren 2015.

* Den 25 april var jag intervjuad för ett inslag i God Morgon Världen i P1. Frågan som ställdes var: Är det en ny folkvandring vi ser? Nej, menade jag. Folkvandring är någonting helt annat. Inslaget kan höras här.

* Den 6 juni hade jag en akademisk kvart på stadsbiblioteket i Malmö. Det är ett arrangemang där forskare får möjligheten att prata om sin forskning på 15 minuter. Jag pratade om resultatet av 2008 års lag om arbetskraftsinvandring och lyckades precis hålla mig inom de 15 minuterna. Presentationen kan ses här. Läs mer i den FORES-studie, Världens öppnaste land, som jag varit med att skriva. Eller den engelska studie - The Worlds Most Open Country - som är lite mer detaljerad.

* Den 29 juni deltog jag i Röda Korsets seminarium i Almedalen. Det var tänkt att jag skulle vara expert men i och med att presentatörens flygplan var försenat fick jag också göra en kort inledning av seminariet. Innehållet handlade om MIPEX, en jämförande studie om olika länders integrationspolitik. Seminariet kan ses här. Läs mer om MIPEX på deras hemsida.

Presentation vid ekumeniska nätverksdagar för flykting och integrationsfrågor

Den 17 April höll jag en presentation vid de ekumeniska nätverksdagarna för flykting och integrationsfrågor. Det var en härlig tillställning med mycket hjärta. Även om jag inte är religiös är det fint att se så många personer göra så mycket frivilligarbete.

Min presentation handlade om de utmaningar som finns inom asylmottagning och introduktion. Jag visade bl.a. följande två diagram över antalet asylsökande och kommunmottagna (som fått uppehållstillstånd) över tid.

Genom att visa på historiska exempel ville jag förmedla att det inte är första gången vi upplever en kris i asyl- och flyktingmottagande. Egentligen finns det bara ett exempel i modern tid där den upplevda krisen också inneburit förändringar i asylpolitiken, och det är 1989 års luciabeslut. Under alla andra kriser har man rett ut situationen utan ändringar av migrationspolitiken.

1989 års luciabeslut innebar att endast konventionsflyktingar fick asyl. Det fanns i dåvarande asyllagstiftning en möjlighet för sittande regering att vid särskilda skäl begränsa asylrätten. För att skydd skulle få vägras skulle det vara fråga om "så pass många personer att det skulle medföra stora påfrestningar för det svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen att ta emot dem i Sverige." (prop. 1988/89:86, sid. 156)

Så här motiverade statsrådet Maj-Lis Lööv (s) beslutet (riksdagens protokoll 1989/90:46).

”Totalt uppskattas ca 29 000 söka asyl i Sverige under 1989, mot drygt 19000 under 1988. Samtidigt finns närmare 7000 människor, som har fått arbets- och uppe­hållstillstånd, på förläggningar i väntan på en kommunplats. Sammanlagt finns för närvarande 23000 människor på invandrarverkets förläggningar.”

”Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Skall vi framöver på ett bra sätt bereda en fristad åt dem som behöver den allra mest, måste vi i dag in­skränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige.”

I december 1991 återkallade den borgerliga regeringen luciabeslutet. Strax därefter såg vi följderna av Jugoslavien-kriget vilket innebar mycket stora påfrestningar för asyl- och flyktingmottagning. Men dessa reddes ut utan inskränkningar av asylrätten.

Jag pratade också om två politiska förslag som jag anser inte bidrar till att förbättra asylmottagning och integration: den om asylsökandes rätt till eget boende (EBO) och den om "bättre spridning av flyktingmottagandet". Och som jag tidigare skrivit kommer inget av dessa insatser att förbättra asylmottagning eller integrationen.

Jag avslutade med några sammanfattande slutsatser:

* Kris i asyl- och flyktingmottagandet är inget nytt.
* Men vi har idag historiskt höga nivåer av såväl asylsökande och antalet uppehållstillstånd.
* Bättre spridning eller avskaffat EBO löser få, om några, problem.
* Alla kommuner måste ta emot fler.
* Särskilt Stockholmsregionen måste ta emot fler. Det är den region med klart bäst förutsättningar på arbetsmarknaden. Samtidigt har de en betydligt lägre mottagning än genomsnittet i landet (2,6 per 1000 invånare under 2014, jämfört med 4,8 i landet som helhet).

Ny artikel: A Local Dimension of Integration Policies? A Comparative Study of Berlin, Malmö, and Rotterdam

Min nya artikel, A Local Dimension of Integration Policies? A Comparative Study of Berlin, Malmö, and Rotterdam, som jag skrivit tillsammans med Rianne Dekker, Bernhard Krieger och Peter Scholten, är nu tillgänglig på International Migration Reviews hemsida.

Abstract:

This study examines three theses on local integration policies by a qualitative comparative case study of integration policies in three cities in three different countries (Berlin, Malmö, and Rotterdam). We found little evidence of a congruent local dimension of integration policies. Local policies resemble their national policy frameworks fairly well in terms of policy approaches and domains. Our multi-level perspective shows that this is not the result of top-down hierarchical governance, but rather of a multilevel dynamic of two-way interaction. Local policy legacies and local politics matter and national policies are also influenced by local approaches of integration.

Därför är det en dålig idé att avskaffa möjligheten för eget boende för asylsökande

Jag gjorde ett uttalande igår i debatten om eget boende (EBO) för asylsökande. Bakgrunden är att Kristdemokraterna i en DN-debatt artikel föreslagit att dagersättningen för de asylsökande som väljer EBO ska tas bort.

Jag ifrågasätter inte det faktum att många som bor i EBO lever trångbott och befinner sig i en svår situation i största allmänhet. Det finns problem, vilket inte minst vår rapport för Boverket visar. Jag tror dock att det är ett misstag att ta bort, eller begränsa, möjligheterna för eget boende. Det baserar jag på följande:

1. EBO ger bättre integration. Vår studie för Boverket, Asylsökandes eget boende, EBO: en kartläggning, har några år på nacken men visar att fler av de asylsökande som bott i eget boende (EBO) har arbete i jämförelse med personer som under asyltiden bott i anläggningsboende (ABO).

2. Att sprida nyanlända ger sämre integration. Den tanke om ökad spridning av asylsökande och nyanlända som ligger till grund för förslaget om att begränsa EBO kommer inte att förbättra integrationen. Jag har tidigare argumenterat för att det är en myt att de nyanlända är starkt koncentrerade till ett fåtal kommuner. Det är i stort sett bara Södertälje som starkt avviker. Oavsett om koncentration är bra eller dåligt vet vi dock att ambitionen att "sprida" de nyanlända tidigare har lett till negativa konsekvenser för de nyanländas arbetsmarknadsintegration. Forskning har t.ex. visat att den så kallade hela-Sverige-strategin ledde till ökad sysslolöshet, sänkta förvärvsinkomster och höjt bidragstagande och att det för den nyanlände var mycket ogynnsamt att bli "utplacerad".

3. Att avskaffa EBO ger ökade kostnader. EBO infördes för att underlätta för Migrationsverket som hade mycket svårt att skaffa fram tillräckligt med anläggningsboende. Därför fick de som valde EBO extra bidrag. Detta extra bidrag togs senare bort eftersom fler valde EBO än förväntat. Dessutom minskade antalet asylsökande och ledde till mindre kapacitetsproblem för Migrationsverket. Idag har vi en situation där Migrationsverket desperat letar efter platser där de asylsökande kan bo. Ett avskaffande av EBO skulle i dagsläget innebära att Migrationsverket skulle behöva skaffa fram ytterligare 25 000 platser. Förutom att det skulle vara mycket svårt att klara av rent praktiskt, så skulle det öka kostnaderna för asylmottagningen.